Miljöombyte

Av olika anledningar vågade jag mig utanför Malmös trygga gränser tidigare i veckan. Jag sökte mig ända ner till Skanör för att få mig ett drägligt mål mat. Och det var det värt. Målet för kvällen var Skanörs Gästis.

Som av en slump var sommarmenyn på Skanörs Gästis påfallande lik, om än inte identisk med, den jag nyligen inmundigat, och sedermera recenserat, på Grand. Det bjöds på hummer till förrätt, sex veckors hängmörad angusbiff med bea till huvudrätt samt glass med jordgubbar till efterrätt.

Den inledande hummern var delikat. Lite salt och bränd smak, perfekt för att få hummern att lyftas ur den tillbakadragna smaktillvaro den normalt lever i. Den ackompanjerades av tomat och avocado som visserligen inte var perfekt mogna, men som ändå smakade utmärkt. Bra början.

Köttet var det bästa jag ätit inom Sveriges gränser på mycket länge. Härligt mört och lättstekt utan att blöda, så som man kan se på kött som hängmörats tillräckligt länge. Det var dessutom en tjock och fin bit, något som svenska styckare verkar vara panikartat rädda för.

Den blivande höstmåltiden tog en tupplur utanför.

Jag undrar verkligen varför det ska vara så svårt att få tag i bra kött i Sverige. Att snubbla in på ett svennigt steakhouse i utlandet kan ofta vara en kulinarisk succé (tex här, och här) medan det i Sverige sällan leder till något bättre än tillplattad lövbiff som de har mage att kalla entrecote.

Nåja. Tillbehören var bea, färskpotatis och syltade grönsaker. De lyckades till och med få biff med bea att kännas som en fräsch och somrig måltid. Utmärkt.

Jordgubbarna serverades med hemmagjord (verkade det som) karamellglass som smakade brynt smör och himmelrike, karamellade nötter av något slag samt marängkross. Jordgubbarna spelade förstafiol, glassen kompletterade fint och resten bidrog med knaprighet. Otroligt gott, särskilt glassen.

Klart värt ett besök. Kalaset landade på några tior billigare än min måltid på Grand, samt presterade avsevärt mycket bättre. Fyra tjocka och välhängda angusbiffar av fem möjliga.

Tourtel Birra Analcolica

Kanske är tomrummet det som är svårast att beskriva – den nästan totala avsaknaden av intryck, de vaga, knappt förnimbara tingen, som lurar på gränsen mellan inbillning och verklighet, där man inte kan säga vad som verkligen finns, och vad som bara är självsuggestion. I en absolut tyst och mörk sensory deprivation tank börjar sinnena fabulera, synen visar villor, öronen hör hägringar. Kanske börjar man under tilltagande förvirring undra hur man hamnade där, vid vilket ögonblick man gick från infall till beslut, tog det ödesdigra steget.

Ungefär så känns det att dricka ett glas Tourtel Analcoholica (vilket ska utläsas alkoholfri) – drycken är omisskännligt gul, den bubblar, men smaken och doften är som ett stort tomrum, ett töcken, en dimma genom vilket man kan ana gengångare och spöken av den öl som flytt, eller kanske aldrig funnits. En vag, misstänkt örtig arom lurar över det tunna skummet, och blandar sig med en fadd sötma på tungroten. Jag vill kalla den myrten, för jag vet inget om myrten, hur den doftar eller smakar – men det är nog humle, det måste vara humle, något annat hade inte gått att tro, något annat är inte möjligt. Ändå är det inte den sämsta alkoholfria öl jag druckit, enligt flaskan ska den hålla under 0.5%, men antagligen ligger den just alldeles precis därunder, och lutar sig på denna försvinnande lilla fraktion alkohol för att trots alla dimridåer upprätthålla åtminstone någon slags värdighet.

En halv synvilla av fem möjliga.

Augustijn Blonde

Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.

Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?

Amager RyeKing (11653)

Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Grand öl och mat

Så kom då äntligen den dagen då jag lyckades få bord på Grand öl och mat. Jag och Nils tog plats i en del av lokalen som såg ut som ett lärarrum från 80-talet, och inledde kvällens frosseri.

Jag måste säga att jag blev lite besviken när jag såg menyn. Där fanns musslor, entrecote, någon fisk och någon vegetarisk rätt. Och råbiff. Ett ganska tråkigt utbud, men klassiska och bra rätter. De har säkert gjort någon twist på det, eller specialiserat sig på att göra just de här rätterna helt perfekt tänkte jag. Vi började med ostron som sig bör. De var ganska stora, i övrigt smakade de som ostron smakar. Manet och småbåtshamn.

Vid huvudrätten började kvällens bekymmer. Först fick vi maten innan vi fått något vin. Märkligt, men det skulle kunna vara ett ursäktbart mistag. Min entrecote visade sig vara genomstekt och skosuleseg, så jag fick be om en ny. Sedan kom vinet, och jag tittade på medan mitt bordssällskap åt halva sin måltid. Efter ett tag kom det in en ny, betydligt rödare köttbit åt mig, men utan bestick. Jag snodde kniv och gaffel från ett annat bord och högg äntligen in. Då märkte jag att pommesen i en skål bredvid hade hunnit bli rätt kalla, och inte speciellt roliga att äta. Efter halva måltiden kom kyparen in med en ny skål pommes.

Köttbiten som jag slutligen åt var helt ok, varken mer eller mindre. Det var lika fantasifullt som att äta på Mando eller något annat steakhouse; en halv grillad tomar, kött, bea och pommes. Det här är ju utmärkta Tempos systerrestaurang, hur kan det komma sig att de tappat all uppfinningsrikedom på vägen?

Trevligt nog bjöds vi på efterrätt för köttfadäsen. Och tur var väl det, jordgubbar och en kaka för 95 kronor var inte speciellt prisvärt, om än välsmakande. Crème bruléen hade samma fel som nästan alla restauranger förstör den efterrätten med, kylskåpkall i botten och varm på toppen. Inte speciellt roligt.

Mediokert alltså. Jag undrar stilla hur den här restaurangen fått sin enorma hype. Kanske är det lokalen, som är både märklig och trevlig. Kanske är det ölutbudet, som ändå är ganska ok.

Två skosulor av fem möjliga. Gå till Tempo istället.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (1359)

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?

 

Brutal brewing summer edition (11499)

Brutal brewing är inte så mycket ett bryggeri som ett missriktat försök av Spendrups att låtsas som om att de bryr sig om öl. Brutal brewing summer edition är med andra ord ännu en öl från bryggeriet som även vill sälja öl till den som gör det aktiva valet att undvika deras varor. Spendrups har genom varumärket brutal brewing en andel av marknadssegmentet för öl som inte är Spendrups. 

Detta är förstås inte bryggerijättens första intåg i det segmentet. Gödsvinet har redan recenserat Spendrups generiskt alternativa Pistonhead och den tillgjort autentiska Melleruds vårpilsner

Varför Spendrups gör sig besväret att försöka profilera sig som ett alternativ till Spendrups är egentligen obegripligt. Det är inget fel på att vara Spendrups. Spendrups är ett fullständigt hedervärt företag som gör öl som tjänar på att drickas snarare än omskrivas. Eftersom öl är och förblir i första hand en dryck så borde det inte finnas något att skämmas för. 

Visst är det sant att de små ölen tar en allt större del av marknaden men är det segmentet verkligen värt att hålla på så här för? Spendrups säljer redan 1,3 miljarder liter Mariestad i veckan och det än ändå bara på O’leary’s i Vällingby. Är det verkligen värt allt detta besvär för att knipa ett par procent av marknaden från några humlebönder från Dalarna? 

En sak som bör sägas om Spendrups försök bland de smalare ölen är dock att de faktiskt blir allt bättre. Melleruds vårpilsner var ju trots allt drickbar och Brutal brewing summer edition är kanske till och med lite mer än så. 

På sommaröls vis har Brutal brewing summer edition en läskande maltstomme med en hel del fruktutsmyckning. Smaken är enkel och kortlivad men medan den varar lyser den klarare än många andra öl från Spendrups som jag skulle kunna nämna om jag ville genera dem. 

Brutal brewing summer edition är ingen särskilt vågad öl, den riskerar inget och den kommer inte att vinna i längden. Det finns inget brutalt med Brutal brewing, utom möjligt marknadsföringsbudgeten. Men det är en törstsläckare så god som någon till ett pris som få kan matcha. 

9,90 kronor på systembolaget, nummer 11499 i katalogen

Tre campingplatser av fem möjliga

Mythique

Är det här en cider? Jag kikar på flaskan. Nej, det står … St Landelin.. biere blonde. Samt houblonnage à cru. Vad nu det betyder. Vänta, det här låter som franska? Men flaskan och etiketten såg ju så belgisk ut! Jisses, de har verkligen skrivit med typsnitt storlek 4 på baksidan. Fan också, där står det, längst nere i hörnet: brewed in France. Det ska fransmän till nåt sånt här. I ett blindtest hade jag nog tippat på päroncider med en liten sladd äpplen i, med en eftersmak som försvinner bort i kristallklaraste bergsbäck inom fem röda. Jag gillar förvisso sådär lite halvtorr cider, eller ännu hellre riktigt torr, besk cider, men tja. Det här är ju inte kopparbergs, men nån svårartad cider är det inte. Men vad det framförallt inte alls påminner om är öl. Och doften, eller snarare avsaknaden av en sådan. Den har någon lite vag känsla av halm eller stall, lite som en geuze, ja, även smaken drar lite däråt – fast så väldigt, väldigt milt i jämförelse. Överhuvud taget är det inte helt enkelt att begripa hur något med 7.5% alkohol kan kännas så milt och lent, fast å andra sidan kan man kanske föreställa sig hur urvattnat ett vin som spätts ner till denna alkoholhalt hade smakat. Det är ingen dum liknelse, faktiskt.

En och en halv urvattning av fem möjliga.

Affligem Tripel

Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.

Italienare på systemet

I systembolagets släpp 1 juni dyker tre för Gödsvinets läsare redan bekanta italienare upp: Torbata (11654), Grand Cru (11636) och Pink Ipa (11664), samtliga från Almond 22. Det är ett spretigt urval öl från ett spretigt bryggeri – egentligen är det nog bara mödan värt att bry sig om Pink Ipa. Denna sympatiska IPA är, om än ingen humlebomb, trevligt frisk, och den lilla dosen chili passar fint in – det blir precis ett litet bett i eftersmaken, inte mer. Grand Cru är någon slags vagt belgisk ale som inte är dålig, men heller inte speciellt spännande. Torbata, slutligen, är asfalt-anstruken rauschbier, och inget för andra än de utpräglade fetischisterna.

Gödsvinet syd välkomnar detta initiativ från systembolaget, och hoppas att det kan få dyka upp lite andra trevliga italienska öl – kanske en Verdi Imperial Stout, en Nosa, eller rentav en Lilith?