recensioner

Blossa 10 saffran 2010 (76137)

av Johan

Så du tycker det är för tidigt att börja dricka glögg? Fördärvar julstämningen? Vet du vad du kan göra med din julstämning? Just det, tidigarelägga den!

Inget är så avskyvärt som jul men glögg utgör ändå ett liten lättnad i det brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon som vi känner som decembers storhelger. Det är naturligtvis en dryck som inte är av naturen begränsad till en enda säsong. Mina egna bästa minnen av drycken är från en solig gräsmatta i juni på ett universitetscampus någonstans i Norrland. Tillsammans med ett par kollegor tömde jag en box Blossa på tre liter i ett försök att visa upp ett gott akademiskt föredöme för förbipasserande studenter. Varje dag var julafton på mitt gamla universitet.

Blossa 10 är förstås den senaste installationen i Blossas återkommande och mycket uppskattade årgångsglögg. Förra årets clementinglögg skapade rubriker med att inte hamna i systembolagets ordinarie sortiment utan att någon drog några slutsatser om vad det innebär att ha ett försäljningsmonopol på alkohol.

Mer framgångsrik var 2008 års blåbärsglögg och jag vet människor som fortfarande talar i fördelaktiga ordalag om havtorn och kanelglöggen från 2007. Många av de tidigare årgångarna är mer bortglömda men det finns gott om fascinerande historier om hur de olika smakerna blivit framställda. Mitt under den gröna vågen 1978 valde vin och sprit att smaksätta glöggen med kamomill och johannesört med fantastiskt resultat för alla överlevande. Ingredienserna till 1973 års upplaga odlades uteslutande hemma i Gabriel Romanus klädkammare, ett övertramp som kom att förfölja honom långt in på 1980-talet. Smaker som krusbär, arrak, pommes friteskrydda och våt hund har passerat revy under årtionden sedan introduktionen av årgångsglöggen under beredskapsåren.

Årets glögg, Blossa 10 saffran, är en vackert kissgul glögg med påtaglig men samtidigt ihålig smak av saffran. Det saknas verkligt djup i aromen, alla smaker ligger ”långt fram”, ungefär som alla instrument utom basen på Metallicas svarta skiva. Kvar två sekunder efter den första munfullen är endast en del dova bitoner, viss sötma och Jason Newsted.

Blossa 10 saffran dricks bäst till enklare tilltugg och dess du inte känner för att lukta som en förbannad spansk fiskgryta längre.

89 kronor på systembolaget, nummer 76137 i katalogen

2 lussekatter av 5 möjliga

Oxsvansragu

av Jonas

Idag har Gödsvinets provkök syd tillagat en oxsvansragu. Under kliniska former har nämnda svins experter provlagat, provsmakat och utvärderat denna idag ganska ovanliga rätt.

Oxsvans finns att köpa i de flesta välsorterade matvaruaffärer, dvs allt utom Hemköp. Det är ganska billigt, men också ganska rikt på ben. Ragun tillredes sedan genom att man bryner svansbitarna och låter dem sedan koka med lök, buljong och timjan tills svansen nästan faller i bitar av sig själv. Detta tar några timmar. Sedan gör man det till en ätbar gryta med hjälp av redning, rimmat fläsk, svamp och sherry. Att publicera receptet känns både förmätet och antagligen olagligt då forskarna följt ett recept i en bok. Alla som känner till provkök syd vet att upphovsrätten är den rätt hålls högst här, så vår presschef hänvisar till litteraturen.

Grytan är enkel, det är inte många ingredienser. Man får pilla lite under vägens gång dock, så det är en gryta av ansträngningsgrad medium. Smaken blir väldigt mustig och fin. Aningen salt, utan att ha haft i en endaste nypa av den varan. Köttet är sönderfallande mört.

Köttet är också väldigt fett. En minnesanteckning till nästa gång kan vara att skaffa sidfläsk med så lite fett som möjligt, samt att putsa köttet lite noggrannare. Enligt det följda receptet skulle man mot slutet ta upp bitarna och pilla av köttet som man sedan lade tillbaka. Här skulle man kunna segregera lite mer mellan kött och icke-kött än vad vårt laboratorium gjorde.

Känslan av grytan var mustig och höstig. Kantarellerna och den färska bladpersiljan gav grytan en aningen lyxigare känsla, men den bleka kokta (och skalade) potatisen och bristen på övriga tillbehör tog ner rätten till den arbetarklassnivå där svansar normalt hör hemma. Även laboratoriets begränsade begrepp om överklassdukning bidrog till en atmosfär som främst för tankarna till folk som bor i husvagn, något som också kan anas på fjärrkontrollerna i bakgunden på fotografiet. För att bättra på detta hämtade en laboratorieassistens upp en Slottkällans imperial stout årgång 2007 från Gödsvinets välfyllda ölkällare, och avnjöt den som måltidsdryck. Genast blev det lyxigt igen.

Sammanfattningsvis blir det mört och fint, men aningen för fett för att kännas som att det är värt ansträngningen. Dock fann ett entydigt forskarlag att det var en ganska rolig rätt att tillaga, så den får fyra svansar av fem möjliga.

Denna artikel kommer att publiceras i tidsskriften Science senare i höst.

Kaltenberg organic (1270)

av Johan

Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.

Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.

När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.

11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen

2 miljöpartister av 5 möjliga

En yppig räkmacka

av Jonas

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som ”yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Red Stripe (1531)

av Johan

Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.

Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.

Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.

Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.

Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.

Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen

1 flaska Yes av 5 möjliga

Gallia, Malmö

av Johan

Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.

Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.

Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.

Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.

Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.

En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.

På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.

Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.

5 diftonger av 5 möjliga

Yeti Imperial Stout

av Jonas
En BP special i glaset

Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.

Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.

Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.

Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.

Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.

Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.

S:t Eriks Pompona Porter

av Jonas

När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.

Såhär halvvägs in i en flaska börjar jag undra om min första instinkt inte var rätt.  Portern är lite blek och svag, men har ändå den rätta oktanhaltiga kaffetonen. Felet ligger i den extra ingrediensen, den som ska göra Pompona Porter speciell. Nämligen vanilj.

Jag tänker på hot shots, 80-tal, chokladmousse och folk som säger ”man ser att det är äkta vanilj på de små svarta kornen” , okunnigt syftandes på de korn tillverkaren tillsatt för att dölja att vaniljsmaken är utvunnen från rutten granved eller spillolja från en gammal moped.

Det är inte äckligt, det är bara enkelt, så som det var på 80-talet. Det är inte äckligt med en skiva ananas på kasslern, det är bara lite tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra med vaniljsmaken. Den är inte påträngande, tvärtom rundar av portern på ett mjukt och fint sätt, så att inget längre utmanar. Inget hugger och inget sticker ut. Det är enkelt att tycka om denna, på samma sätt som det är enkelt att tycka om marabou mjölkchoklad.

Den här passar nog utmärkt till efterrätten, kanske en chokladmousse. Två maraboustorkar av fem möjliga.

Vit helg

av Johan

Det är inte speciellt svårt att få en inbjudan till mitt örnnäste, högst upp i ett torn i Vällingby. Har man två flaskor rieslingvin i sin ägo är det nästan omöjligt att undgå en. Det var så vi kom att hålla en improviserad vinprovning precis just här i helgen. Vitt vin på en söndag är en god grund för en blå måndag men min kalender har alltid varit svartvit.

Österrike (byt ut mot valfritt land) är ett underskattat vinland. Landets fina vintradition lider dock fortfarande av sviterna från en skandal som inträffade 1985. Rycket spreds om en glykoltillsats. Många människor lyssnade på. Vem faller platt om ett ryckte är sant? Just det, Österrikes samlade vinproducenter. Det är så sången säger det.

Jag tillhör varken dem som skräms av rykten eller ryggar tillbaka för lite glykol i mitt vin och det gjorde inte heller ägaren till de två flaskor riesling som i söndags kom att slå sig ner i mitt kylskåp. Tillsammans beslutade vi dock att ta det säkra före det osäkra och eventuellt det onda med det goda genom att inleda med en flaska från Alsace.

Hubert Beck (4592) är ingen riesling, det är en gewurztraminer. Detta sagt lite skämtsamt som om någon skulle kunna skilja på de två. Min uppriktiga och lite oroade reaktion på den första munfullen var att lyfta upp flaskan för att se om vinet var alkoholfritt. Jag har varit där förr.

Hubert Beck håller 13% alkohol så vi kunde nästan omedelbart blåsa faran över.

Återstod gjorde bara att finna smaken. Medan vinet långsamt tinade upp i det rumstempererade rummet så utvecklade det en svag smak av tunn äppeljuice, lite fläder och med tiden rätt mycket aprikos. Det är inte så illa om man är en sådan som gillar sådant.

89 kronor på systembolaget, nummer 4592 i katalogen

3 barnkalas av 5 möjliga

Salomon Undhof 2009 är ett elegant vitt vin tappad i en flaska så hög att kapsylen inte syns på bilden till höger. Detta är en förlust eftersom kapsylen i glas var ett bestående minne sedan tonera av stramt mineraliskt vitt vin ekat bort mot de oländiga trakterna av mitt svalg. De säger att ju närmare man är havet, desto torrare vitt vin skall man dricka. Detta vin slår man lämpligast upp ett glas av iförd sjömanskostym.

Det är därför bara passande att flaskan inte alls säljs på systembolaget. Det säljs på Silja Line.

Vad betyder blott ett år? För Salomon Undhof 2008 så betyder det ingenting. 2008 kanske var ett bra år för österrikiska vinproducenter och såvitt jag vet eller bryr mig så kan det mycket väl ha varit ett bra år för rosorna. Faktum är dock att Salomon Undhof årgång 2008 inte utmärker sig på något sätt som inte även 2009 gjorde. Nu är ju det förstås inte särskilt lite. Någon som anser att de smakar olika är förmodligen inne på sin tredje flaska i en prövande vinprovning. Sådana prövningar kan, på tal om inget alls, även göra utslag på ens förmåga att fotografera en stillastående flaska på en diskbänk full med stänk från Borsjtj.

4 liter kylarvätska av 5 möjliga.

Mohawk barleywine

av Jonas

Efter en slapp lördagseftermiddag, och strax innan kvällens restaurangbesök, passar det fint med en liten aptitretare. Jag grävde fram en Mohawk Barley Wine från Sigtuna Brygghus ur kylen.

Barley wine är en typ av engelsk öl som nästan är stark som vin. Därav namnet. För att matcha alkoholen är de traditionellt väldigt smakrika, och numera ofta väldigt välhumlade (=beska) då det är på modet i bryggerikretsar. De går också bra att lagra tack vare den höga alkoholhalten, och den säljs ibland som årgångsöl. Barley wine är något du dricker när du ska smutta, sörpla och rynka på näsan, och känna dig lite finare än andra.

Mohawk smakar starkt, mycket frukt, och förvånansvärt lite beskt. Inte beskt alls faktiskt, vilket är lite konstigt då etiketten skryter med 100 IBU, vilket betyder att det är väldigt väldigt beskt. Skalan är 1-100, så detta är alltså ölnördarnas motsvarighet till level 55 i World of Warcraft.

Det känns som att det saknas något i den här. Alkoholen tar lite överhand och jag upplever att den dränker andra smaker. Jag tror att den utlovade humlebeskan gömmer sig någonstans bakom de 10,5 procenten alkohol. Nej, jag rekommenderar er att välja en annan barley wine, till exempel utmärkta Sierra Nevada Bigfoot som släpps i augusti varje år.

2 rynkor av 5 möjliga.