Räkfrossa. Jag pratar inte om tvivelaktiga tillställningar på Viking Cinderella där tanter med lila hår trängs med kräkfulla ungdomar för att slafsa i sig kilovis med maskinskalade tångräkor. Jag pratar om den abstinensliknande känslan man kan få när man verkligen behöver en räkmacka. Den brukar infinna sig när jag är i Göteborg, och där var jag i helgen.
Varje gång jag är i Göteborg behöver jag en räkmacka. Jag känner ett behov av att utvärdera stadens rykte som räkmekka. Hittills har staden uppvisat en bra känsla för att hantera detta havets animaliska giftfilter. Jag har fått stora fina handskalade små kryp serverat för ett rimligt överpris.
Men med smörgåskunskaperna har det varit sämre, och främst har det brustit i känslan för proportionerna mellan smörgås och räkor. Ni vet alla känslan man får i kroppen när räkmackan man beställt visar sig innehålla fem räkor, och sedan är resten sallad och vitt bröd. Som om man kom dit och betalade 89 kronor för en skiva formfranska och en kvist dill som troligen åkt in och ut ur köket på många mackor innan man själv fick den?
Men i helgen provade vi Göteborgs räkflaggskepp (flaggtrålare?), nämligen på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Med ett klart godkänt ölsortiment, bekväma fåtöljer och en oslagbar utsikt över staden från tjugotredje våningen känns 175 kronor för en räkmacka helt rimligt. Och när den bärs in i all sin prakt hör jag små änglar sjunga i min mage.
Eller så är det skrik av hundratals små avlivade räkor som är på väg mot sin undergång. Som sig bör med räkmackor i den här klassen syns inte själva mackan under berget av handskalade räkor. Några gurkbitar och någon enstaka körsbärstomat ligger som prydnad, och på ett ställe kan man skymta en klick majonnäs under räkorna. Den obligatoriska dillkvisten ligger såklart på toppen, så man får enligt gängse normer inleda måltiden med att lyfta bort den. Kan man ens äta dill?
Räkorna är som väntat fina. De är också väldigt många, och man behöver inte oroa sig för att gå därifrån hungrig. Majonnäsen och ägget är i lagom proportion till mängden räkor. Faktum är att det hade behövts en respektabel mängd ägg och majonnäs för att få övertaget på den här tallriken.
Men i högen gömmer sig också ett par styva bitar isbergssallad. Man får intrycket av att de lagts dit för att ta plats, något som drar ner betyget. Inte ska man väl behöva ta till sådana knep för en räkextravaganza i den pris- och viktklassen? Brödet är av någon halvgrov sort, med en vag smak av kummin som inte hör hemma här.
Sammantaget är detta en mycket bra räkmacka. Invändningarna är av marginell art. Men Grand Hotell i Lund har en liknande macka, i samma prisklass (till och med marginellt billigare) och utan dessa invändningar. De har å andra sidan en ganska dassig utsikt och ett halvdant ölsortiment. Göteborgs räkmacka förlorar alltså mot Lunds, men sammanlagt mellan ställena blir det oavgjort.
Fyra maskinstarka räktrålare av fem möjliga.
