restauranger

Republik nu

av Jonas

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

Svin i örtagård

av Jonas

Gudarna ska veta att jag inte läser mycket böcker. Det finns dock böcker jag både läser och uppskattar, vissa så mycket att jag läser dem om och om igen. En märklig prioritering, kan tyckas, att välja böcker man redan läst när läsåret bara rymmer en handfull litterära verk. Men så är det.

En av dessa böcker är Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten. Detta är helt klart en av världens bästa böcker, visserligen med min nu erkänt snäva referensram. Nu läser jag den återigen.

Piraten är nästan okänd norr om hallandsåsen. Inte bara berövar detta nordsvenskarna på lysande litteratur, det gör också att de inte får ha Piratens besk i det statliga alkoholmonopolets fasta sortiment. Men det har jag redan raljerat över en gång.

Vad Bock i örtagård handlar om är inte något jag tänker avslöja för de trogna gödsvinetläsare som nu i tusental kommer att invadera bokhandlarna efter att ha läst det här inlägget. Men boken inleds med en fenomenal beskrivning av en supé på Hotell Horn i Malmö någon gång sent artonhundratal. Det är i dessa gastronomiska utläggningar som Piraten är allra bäst. Man blir rädd för, och fascinerad av, hur mycket mat och dryck man verkade kunna inmundiga på den tiden. Men man sörjer också att den tiden är förbi och att man aldrig kommer att få uppleva det kulinariska vansinnet som då verkade råda. Vågar jag föreslå att det kanske var bättre förr?

Så här beskrivs första tagningen av förrätten, det vill säga smörgåsbordet.

Entrén gick ingalunda i förlägenhetens tecken: dessa gentlemän rörde sig hemvant som i egen stuga; ingen vred sina händer, ingen slätade håret, ingen kontrollerade sina julpknappar. Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet, som var prisgivet till skövling. Golvplankorna gungade under deras tunga steg, ålen darrade i sin gelé, aladåberna skälvde, rödbetstärningarna lossnade och gledo utför sidan på sillsallatens stympade kon.

Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. […]

Trängseln kring bordet blev svår, ty var och en ville bärga första skörden på sin tallrik på stående fot, med mera mat och brännvin inom bekvämt räckhåll. Men sämjan var god. Främsta ledet langade tallrikar, knivar, gafflar, supar till de bakom stående. Och dessa harpunerade så gott sig göra lät sina aptitbitar över axlar, under armbågar, genom varje springa som yppades i väggen av smörgåsätare framför. Varunder det ej kunde undgås att mycket smått och gott fastnade i kostymtyg.

Bara första tagningen alltså. Både en portion till av detta och en huvudrätt ska ner. Supén fortsätter därefter med ständigt nya nivåer av dekadens. På något sätt kulminerar det efter maten då herrarna tar igen sig i caféet.

Snart rökte de som skorstenar och började dricka det värsta de kunde, börjande med några glas konjak att sätta maten med och fortsättande med punsch för att släcka törsten.

Att släcka törsten med punsch är bara det surrealistiskt eggande.

Jag ber Albert Bonniers förlag om ursäkt för att jag helt fräckt publicerar den text de åtnjuter en mängd juridiska rättigheter till, men hoppas att de förlåter mig då jag gör mer engagerad reklam för boken än de ens försökt göra på mycket länge. Och som ni vet står mig upphovsrätten mycket varmt om hjärtat, aldrig skulle jag vilja beröva Albert Bonniers förlag inkomsten från det någon annan skrivit. Förlåt, nu tappade jag bort mig.

Bock i örtagård, fem kreaturshandlare av fem möjliga. Finns även som ljudbok, fantastiskt inläst av Hans Alfredsson.

http://www.youtube.com/watch?v=P-BbHbQqS8w

Tre små rum

av Jonas

En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.

Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.

Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa ”en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.

Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt ”Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att ”All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.

Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.

I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.

Tre små rum, fem ölpirater av fem möjliga.

Marie Laveau, Sthlm

av Nils

Två gånger har jag imponerats av både mat och service på cajun- och kreolrestaurangen Marie Laveau i Stockholm. Konceptet går ut på att man väljer en grundrätt, t ex någon form av kött eller kanske en cajunklassiker i stil med yambalaya eller gumbo. Sen beställer man ett gäng cajunosande smårätter som tillbehör. Förrätter och efterrätter finns för den som mot förmodan inte blir mätt.

Om arbetet inte kallar nästa dag rekommenderas ett uppföljande besök i den guldiga bar som ligger i anslutning till matsalen (inte den som ligger vid ingången alltså). Sist prövade jag en drink som i huvudsak bestod av absint och champagne (kunde av förklarliga skäl inte låta bli). Det smakade förskräckligt och sen satte jag snart punkt för kvällen. Började ana oråd när bartendern istället för en harmlös flarra från Systemet plockade upp en liten facetterad karaff och på bästa alkemistmanér sivade ner det gröna giftelixiret i glaset. Hur som helst en ny och intensiv drinkupplevelse. De andra drinkarna föreföll en smula mer lättillgängliga men även de andades originalitet.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera stället som nu har några år på nacken men också återuppfunnit sig själv i mellantiden. Att priserna är så vänliga är obegripligt men sjukt gött!

Fyra starka voodootanter av fem möjliga.

En thai till, Stockholm

av Johan

Det var redan mörkt och ett elakt regn föll långsamt över Folkungagatan. S klagade över att hon fick mickfrilla av fukten. Det var hög tid att hitta någonstans att äta. Jag har gått förbi En thai till tusen gånger men igår var första gången som jag avvek från mönstret och gick in. Det skulle visa sig vara en helt godartad avvikelse.

En thai till präglas av en dubbelhet, eller två. Inredningen är mycket prydlig och välputsad även om man kan argumentera för att de gått för långt med de röda ljusrören täckta av ett tunt bomullstyg i taket. Samtidigt är bardisken, lite längre in i lokalen, en abnormitet i vass och halm som ser ut att vara hämtad från ett mycket billigt motell i utkanten av Miami. Menyn består av moderat prissatta och mycket vällagade rätter serverade i redan nämnda propra miljö. Samtidigt kan man köpa en stor stark för 25 kronor, förslagsvis i den strandkitchiga baren.

En thai till greppar efter två koncept samtidigt, fin-thai och lågprissylta, och i dessa tider av överkonceptualisering blir jag upprymd av deras snedsteg på området.

Vi beställde två sorters wok. S undrade om den serverades med nudlar eller ris. Servitrisen svarade att thailändsk mat aldrig serveras med nudlar. Jag antar att hon har en upprivande konflikt i denna fråga med åtminstone 16 olika thaiställen på samma gata, där man utan vidare serveras wok med äggnudlar.

När woken och riset anlände frågade vi om rätten serverades med soya. Servitrisen sa nej. Senare såg jag ett par andra besökare som hade fått en flaska med soya. Jag tror att de frågade om de kunde få en flaska istället för att ställa den förtäckt akademiska frågan om rätten serverades med soya. Det gäller att hålla reda på sådana detaljer.

Jag hade beställt den kryddstarkaste rätten i hela menyn. Som jag tänkte då var detta det enda sättet att driva ut allt fukt och kyla från gatan utanför. Det och ett par stora stark för 25 kronor styck. Ändå var woken inte alls särskilt stark. Jag hällde ett halvt glas med chiliolja över anrättningen och det hjälpte onekligen ansiktssvettningarna att slå ut i full blom. Efter ett tag inser vi att servitrisen blandat ihop våra rätter.

Nu kanske det verkar som om servicen var en katastrof på En thai till. Så var dock inte fallet. Det serveringen saknade i precision tog man igen på snabbhet. Min andra öl kom på strax över 22 sekunder. När man satt i sig ett antal små, ilsket röda pepparfrukter så är det något man uppskattar. Dessutom var alla vänliga på ett förtjusande förvirrat sätt.

Namnet En thai till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal thairestauranger på Södermalm  i Stockholm. Namnet kan alltså tolkas som ett resultat av en befriande självdistans. Det kommer sig dock inte av någon betydande originalitet. En liten bit ner för samma gata ligger nämligen restaurangen En grek till. Namnet En grek till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal grekrestauranger på Södermalm i Stockholm. När man tänker på det så finns det ett i det närmaste oändligt antal av vad som helst på Södermalm i Stockholm.

Maten på En thai till kretsar en liten bit ovan den genomsnittliga thairestaurangens. Allt är lite bättre preparerat och lite vackrare presenterat. Ändå är, som sagt, priserna högst humana. Vi kom därifrån med en nota på lite över en hundralapp per person och då hade jag försökt svalka de svedda områdena i min mun med enorma mängder Åbro original, uppenbarligen till en helt obetydlig kostnad.

En thai till är en fin restaurang för den som vill äta äta under civiliserade former till en ringa kostnad. Varför man inte skulle vilja det är bortom mig.

3 patong av 5 möjliga

Jensen’s levererar ikke

av Jonas

Jag har alltid varit kluven till Jensen’s Bøfhus. Visserligen serverar de välbehandlat kött till humana priser, men å andra sidan ger ett besök där känslan av att vara på barnkalas på McDonalds, med allt vad det innebär. Personalens obligatoriska västar och slipsar orsakar mindre härdsmältor i mitt huvud varje gång jag ser dem. I naturen är den färgkombinationen förbehållen organismer som varnar om gift, obehag och ond och neslig död, och den mänskligt nedärvda instinkten borde vara att springa därifrån. Men med den industrialiserade köttstekningsverkstad som varje Jensenskök utgör har jag ändå alltid känt att de är pålitliga. Deras perfekt optimerade rare-grillmaskin gör även den billigaste lunchbiff till en mycket trevlig och bastant upplevelse.

Titta inte för länge på den här bilden, det kan kosta dig synen.

Förra veckan dog den bilden av våra närmsta grannar. Jag fick vänta en timme på min lunch. Det är inte alla som har så mycket tid att spendera på lunchen, och jag hade det knappt. Dessutom är en timme långt över EU’s gränsvärden för hur länge man får utsättas för strålningen från personalens västar. När maten väl kom hade den stekts sönder och samman. De erbjöd en ny, men vid detta läge hade jag tjugo minuter till möte och tid fanns inte.

Jag slapp betala för maten. Samtidigt fick alla runt bordet varsin kupong på en gratis lunch. Jag vet inte om det var vänligt eller bara elakt. De kommer att få en chans till, men det beror enbart på den sabla kupongen. Jag gick innan notan betalades för att hinna till mitt möte, men de som satt kvar och betalade berättade att hastigheten inte på något sätt blev bättre ens när de skulle kräva in pengarna.

Jensen´s Bøfhus i Malmö, en färgblind ko av fem möjliga.

21

Spuntino, Stockholm

av Johan
Bild stulen på Spuntinos Facebooksida. Gå dit och stjäl en egen.

Det finns inget ställe i Stockholm där jag ätit fler luncher än på Spuntino på Erstagatan. Det är i sig lite konstigt. Jag borde verkligen inte tycka om det stället.

Observanta och ganska tålmodiga läsare av gödsvinet har förmodligen noterat att jag har för vana att ironisera över saker som helt enkelt är för mycket Södermalm. För att nämna ett exempel så höll jag på att dra på mig ljumskbråck på grund av alla tunga sarkasmlyft i min recension av Spuntinos granne El Mundo.

Kaféer blir inte mer Södermalm än Spuntino. Där finns allt: Glada färger, medelålders män i barnkläder och konst med tillhörande konstnärer. Ändå har jag svårt att säga något ont om detta lilla kafé i utkanten av vad folk inte längre på skämt kallar SOFO (SOuth of FOlkungagatan).

Det är ett kafé men nästan varje dag serverar de lunch även om ingen, inklusive kocken, vet riktigt vad det blir förrän klockan börjar närma sig elva. Det är åtminstone det intrycket jag får. Ingen av de luncher jag ätit där har någonsin liknat någon tidigare eller något annat tidigare serverat någonstans. Det är inte ofta man har anledning att kalla en ”intressant” maträtt för ”god” men Spuntino lyckas som kanske första kafé någonsin kombinera dessa två beskrivningar i en och samma rätt.

Om den lilla lokalen är färgglad så måste platsen där de kommer på maträtterna se ut som ett avsnitt av Dr Snuggles. Jag kan se det framför mig. Någonstans inne i de inre köksregionerna finns ett maskhål bakom en skärbräda som leder till regnbågslandet där knark-kamelen Puckly förklarar att dagens rätt ska bestå av saltgurkor, böngroddar, sesamfrö, hummus, guacamole, riven parmesan och stekt fläsk. Utan att tvivla för en sekund skriver Spuntinotjejen ner receptet och skrider till verket med vad som skulle vara en ganska genomsnittlig lunch på Spuntino, om man kan tänka sig en sådan.

När jag var där härom dagen stod det ”långpannkaka” på en liten griffeltavla ovan espressomaskinen. Med detta avsåg de ugnspannkaka men de kunde även erbjuda linsgryta under disk till tvivlande lunchgäster med traumatiska minnen från skolbespisningen. Jag beställde pannkakan och fick som vanligt något jag absolut aldrig sett förut. Naturligtvis smakade det fantastisk.

Antingen ingår en espresso eller också har jag bara för vana att gå därifrån utan att betala. Ingen har sagt något.

Ni som läst mina tidigare restaurangrecensioner vet också att pengar är en faktor att ta i beaktande. Vad kan då lunchen på Spuntino kosta? Få se: Trendig mat+ konstnärlig inredning+ Södermalm = 139 kronor? Sanningen är att en lunch på Spuntino kostar i sammanhanget skäliga 75 kronor och därmed dunkar de hem en fempoängare.

5 konstfack av 5 möjliga

Monks Porter House, Stockholm

av Johan

För ett par veckor sedan besökte jag Monks Porter House i gamla stan. Den senaste installationen i Monks projekt för att ta över Stockholm var inte vad jag hade väntat mig. Till att börja med var inte stället direkt översvämmat av porter.

Jag hade stämt träff där med två personer som inte känner varandra och det mest anständiga hade förstås varit att berätta det för dem och det näst mest anständiga hade varit att inte komma en kvart för sent. Anständighet är dock något som inte alltid infinner sig och sett i ett större perspektiv tror jag alla har roligare så.

När jag skyndade mot Monks gamla kråkslott från gamla stans tunnelbanestation försökte jag föreställa mig hur det skulle smaka med en väl tilltagen porter. Porter är vanligtvis inget jag ägnar många tankar åt men på tåget in till staden kunde jag inte undgå att återkomma till ämnet. Där, på språng ner för en våt och mörk gata, kom jag att bli övertygad om att en porter var precis vad jag ville ha och precis vad jag behövde.

Nu var ju just porter inget som Monks direkt slösat bort hyllutrymme på. Den unge mannen bakom baren såg plågad ut när jag frågade efter en. Kanske var jag inte den första som förväntat mig en porter i ett porterhus. Kanske var jag inte den första som blivit besviken.

Jag blev hänvisad till en enda kran som stod lite vid sidan av de andra. Det var porterkranen. Ur den sipprade en trögflytande svart vätska som de sålde för 99 kronor per vinglas. Vilken porterfest!

Denna porter var mycket smakrik och på sitt sätt intressant men för att säga något jag nästan aldrig säger så är jag glad att glaset inte var större. Resten av kvällen skulle jag komma att dricka Monks fina ”Bavarian pils” istället.

Under kvällen intog jag en ”Bryggarpytt” som utöver något slags nötkött bestod av lök och potatis som enligt uppgift kokats i porter. Jag undrar var de fick tag på den. Pytten var både närande och god.

Enligt Monks hemsida finns det nu ett par sorters porter till i porterhuset. Jag kanske återvänder för att testa dem men förmodligen går jag till Monks på Sveavägen istället.

3 konstiga planlösningar av 5 möjliga

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du ”Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.

Choy’s Garden, Västerås

av Johan

Jag blir så förbannad. Efter 8 månader i Stockholm hade jag trott att jag vant mig vid lunchpriserna i huvudstaden men ett besök i Västerås får mig att minnas vad en bra lunch kostar i den riktiga världen. Choy’s garden erbjuder en kinesisk buffé med 12 varmrätter och en lång rad tillbehör för 75 kronor, mindre än vad en macka och en kopp kaffe kostar någonstans på Södermalm.

Klockan var bara lite över elva när jag som av en tillfällighet gick förbi det ganska dystra lilla huset på Smedjegatan som en gång var ett konditori. Det var tidigt men jag hade varit uppe sedan fem för att intervjua unga människor som misslyckats med att få fullständigt betyg i skolan och, som i något fall, därför bränt ner den. Detta visade sig vara lite utav en utmaning så jag behövde något stärkande.

En kinabuffé är som regel stärkande och den på Choy’s är inget undantag. Kinesiska restauranger har oftast väldigt följsam betjäning och och även i detta fall följer Choy’s mönstret. Vid varje givet tillfällde jobbar det minst ett halvdussin personer på restaurangen, någon tar betalt i baren, någon tar upp dryckesbeställning, ytterligare någon visar dig till ett bord och så vidare. Sist kommer någon till bordet med den valfria läsk, lättöl eller vatten som ingår i priset på 75 kronor. I Stockholm jobbar huvudsakligen misantroper a´la Seinfelds soppnazist. Sådana som mycket väl kan skalla dig bara för att de inte gillar ditt utseende eller för att du inte är tillräckligt snabb med hundralapparna.

Jag kan förstå tanken på att ha mycket personal, saker och ting sker ju fortare och de kan få upp cirkulationen på gästerna i lunchrusningen. Däremot förstår jag inte riktigt hur de kan servera så mycket, så bra mat för de pengarna.

Den enskilt största kundkategorin på Choy’s garden är byggarbetare. Jag tror inte att jag i onödan fortplantar en illasinnad stereotyp ifall jag säger att de äter mycket. En ambitiös knegare kan utan vidare stapla 4 kilo rent kött på en tallrik och med god min fylla en andra med diverse friterade land, havs och kräldjur.

Allt du associerar med en kinabuffé finns egentligen där. Där finns ett par grytor, kyckling på spett och vållullar med den där röda saftsoppan. Inget är direkt märkvärdigt men allt är mer än väl godkänt.

Efter maten bjuds man på kaffe och kaka och man jobbar då fortfarande av de 75 kronor som man betalade ungefär 6000 kalorier tidigare.   

Det finns bra ställen att äta lunch på efter en arbetsam förmiddag och det finns mindre bra ställen. Choy’s garden är ett bra ställe och Stockholm är ett dåligt.

4 fritöser av 5 möjliga