Okategoriserad

Redfin shiraz cabernet sauvignon (6832)

av Johan

The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först  till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.

Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.

De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.

Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.

Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.

Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.

Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.

69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen

3 storsjöodjur av 5 möjliga

Blossa 10 saffran 2010 (76137)

av Johan

Så du tycker det är för tidigt att börja dricka glögg? Fördärvar julstämningen? Vet du vad du kan göra med din julstämning? Just det, tidigarelägga den!

Inget är så avskyvärt som jul men glögg utgör ändå ett liten lättnad i det brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon som vi känner som decembers storhelger. Det är naturligtvis en dryck som inte är av naturen begränsad till en enda säsong. Mina egna bästa minnen av drycken är från en solig gräsmatta i juni på ett universitetscampus någonstans i Norrland. Tillsammans med ett par kollegor tömde jag en box Blossa på tre liter i ett försök att visa upp ett gott akademiskt föredöme för förbipasserande studenter. Varje dag var julafton på mitt gamla universitet.

Blossa 10 är förstås den senaste installationen i Blossas återkommande och mycket uppskattade årgångsglögg. Förra årets clementinglögg skapade rubriker med att inte hamna i systembolagets ordinarie sortiment utan att någon drog några slutsatser om vad det innebär att ha ett försäljningsmonopol på alkohol.

Mer framgångsrik var 2008 års blåbärsglögg och jag vet människor som fortfarande talar i fördelaktiga ordalag om havtorn och kanelglöggen från 2007. Många av de tidigare årgångarna är mer bortglömda men det finns gott om fascinerande historier om hur de olika smakerna blivit framställda. Mitt under den gröna vågen 1978 valde vin och sprit att smaksätta glöggen med kamomill och johannesört med fantastiskt resultat för alla överlevande. Ingredienserna till 1973 års upplaga odlades uteslutande hemma i Gabriel Romanus klädkammare, ett övertramp som kom att förfölja honom långt in på 1980-talet. Smaker som krusbär, arrak, pommes friteskrydda och våt hund har passerat revy under årtionden sedan introduktionen av årgångsglöggen under beredskapsåren.

Årets glögg, Blossa 10 saffran, är en vackert kissgul glögg med påtaglig men samtidigt ihålig smak av saffran. Det saknas verkligt djup i aromen, alla smaker ligger ”långt fram”, ungefär som alla instrument utom basen på Metallicas svarta skiva. Kvar två sekunder efter den första munfullen är endast en del dova bitoner, viss sötma och Jason Newsted.

Blossa 10 saffran dricks bäst till enklare tilltugg och dess du inte känner för att lukta som en förbannad spansk fiskgryta längre.

89 kronor på systembolaget, nummer 76137 i katalogen

2 lussekatter av 5 möjliga

Doktorns pastasås

av zonk

Efter att ha blivit lovad fullständig anonymitet, har en viss Dr. J.J. i min bekantskapskrets givit mig lov att här publicera receptet till hans om inte berömda så åtminstone i nämnda bekantskapskrets omtalade pastasås. Omtalad som i ”fan inte konstigt att han blir sjuk när han aldrig äter nåt annat”. Själv försvarade sig doktorn med att det bara var tre, högst fyra år som den var en ofta återkommande del i hans diet. Nåväl. Om man inte äter den oftare än en gång i veckan kan man säkerligen undvika de flesta svårare åkommor.

Receptet är ett litet underverk av avskalad kokkonst, och har endast det allra nödvändigaste:
1 pkt bacon
1 burk krossade tomater
1 gul lök

Hacka och fräs lök och bacon. Häll på krossade tomater. Låt puttra medans pastan kokar. Smaka ev av med salt och peppar.

Som synes mycket enkelt. Men förrädiskt gott!

Jag måste vara sjuk

av Johan

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Oxsvansragu

av Jonas

Idag har Gödsvinets provkök syd tillagat en oxsvansragu. Under kliniska former har nämnda svins experter provlagat, provsmakat och utvärderat denna idag ganska ovanliga rätt.

Oxsvans finns att köpa i de flesta välsorterade matvaruaffärer, dvs allt utom Hemköp. Det är ganska billigt, men också ganska rikt på ben. Ragun tillredes sedan genom att man bryner svansbitarna och låter dem sedan koka med lök, buljong och timjan tills svansen nästan faller i bitar av sig själv. Detta tar några timmar. Sedan gör man det till en ätbar gryta med hjälp av redning, rimmat fläsk, svamp och sherry. Att publicera receptet känns både förmätet och antagligen olagligt då forskarna följt ett recept i en bok. Alla som känner till provkök syd vet att upphovsrätten är den rätt hålls högst här, så vår presschef hänvisar till litteraturen.

Grytan är enkel, det är inte många ingredienser. Man får pilla lite under vägens gång dock, så det är en gryta av ansträngningsgrad medium. Smaken blir väldigt mustig och fin. Aningen salt, utan att ha haft i en endaste nypa av den varan. Köttet är sönderfallande mört.

Köttet är också väldigt fett. En minnesanteckning till nästa gång kan vara att skaffa sidfläsk med så lite fett som möjligt, samt att putsa köttet lite noggrannare. Enligt det följda receptet skulle man mot slutet ta upp bitarna och pilla av köttet som man sedan lade tillbaka. Här skulle man kunna segregera lite mer mellan kött och icke-kött än vad vårt laboratorium gjorde.

Känslan av grytan var mustig och höstig. Kantarellerna och den färska bladpersiljan gav grytan en aningen lyxigare känsla, men den bleka kokta (och skalade) potatisen och bristen på övriga tillbehör tog ner rätten till den arbetarklassnivå där svansar normalt hör hemma. Även laboratoriets begränsade begrepp om överklassdukning bidrog till en atmosfär som främst för tankarna till folk som bor i husvagn, något som också kan anas på fjärrkontrollerna i bakgunden på fotografiet. För att bättra på detta hämtade en laboratorieassistens upp en Slottkällans imperial stout årgång 2007 från Gödsvinets välfyllda ölkällare, och avnjöt den som måltidsdryck. Genast blev det lyxigt igen.

Sammanfattningsvis blir det mört och fint, men aningen för fett för att kännas som att det är värt ansträngningen. Dock fann ett entydigt forskarlag att det var en ganska rolig rätt att tillaga, så den får fyra svansar av fem möjliga.

Denna artikel kommer att publiceras i tidsskriften Science senare i höst.

Kaltenberg organic (1270)

av Johan

Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.

Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.

När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.

11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen

2 miljöpartister av 5 möjliga

En yppig räkmacka

av Jonas

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som ”yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Klass, kön och kokta potatis

av Johan

Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.

När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på ”medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.

Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för ”medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.

Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att ”peta sig i örat med”.

Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.

Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.

Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.

Grilla din egen cowboy

av Johan

Det måste ha varit något jag åt. Det är det enda sättet jag kan förklara det. När jag vaknade upp måndag morgon kände jag den första förkylning jag haft sedan Göran ledde landet. Inte konstigt att jag inte kunde placera dess ursprung i de senaste dagarnas kronologi.

Det skulle vara lätt för mig att säga att den kom sig av mitt val att möta gryningen i det fria huvudsakligen klädd i en John Deere t-shirt. Ändå väljer jag att rikta uppmärksamheten mot en inlandsskåning i lång rock och slokhatt som fick mig och en skara människor att trä grillspett i lördags kväll. Tanken var att vi i likhet med riktiga cowboys skulle ära inrättningens vilda västern tema genom att ”grilla våra egna spett”. Vad är grejen med skåningar och spett?

Alla cowboys jag någonsin läst om eller sett på film verkar huvudsakligen livnära sig på bönor. Min gissning är att den cowboy som grillar sitt eget spett förmodligen bara sitter för nära lägerelden.

Livet som sjuk är ungefär som livet i stort fast lite långsammare och med fler pauser för att betrakta stationära objekt utan synbar anledning. Jag spenderade måndagen med att gästföreläsa på en skola för media och kommunikation. Jag är inte riktigt säker på vad jag kommunicerade men alla var väldigt nöjda när jag slutade.

Mina instruktioner var att jag fick prata väldigt fritt och att jag inte ens behövde beröra kurslitteraturen. När jag tänker på det var det en av de intressantaste föreläsningar jag haft. Den kursansvariga läraren kallade mig för ”akademiskt alibi” och hon sa det som om det var något jag borde vara stolt över. I likhet med Woody Allen tog jag pengarna och sprang.

Man måste lära sig att spela med. Speciellt om man är förgiftad av en skånsk cowboy och hans spett.

Det är nu onsdag kväll och sjukdomen börjar endast långsamt att ge med sig. Jag har varken haft tid eller lust att lägga ner arbetet under min konvalescens. Det är inte arbetslinjen, det är ”smitta-ner-kommuntjänstemän-linjen”. Jag har nämligen intervjuat ett par sådana tills jag i morse insåg de smittskyddsmässiga fördelarna med att stanna hemma och bemanna telefonerna istället. Forskning är inte utan offer.

Nu går jag runt omgiven av min egen sjukdom och hyser okristna tankar om män i hatt. Jag skulle inte har varit i detta eländiga tillstånd om det inte varit för dem. Jag har förresten alltid hållit på indianerna.

Red Stripe (1531)

av Johan

Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.

Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.

Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.

Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.

Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.

Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen

1 flaska Yes av 5 möjliga