Raasted forår (1390)

av Johan

Våren kommer tidigt till hjärtat av Jylland och den kommer med öl som gör resan värd att genomföra. I Hobro tillverkas Raasted forår vilket också är allt jag vet om både ölet och staden. Redan efter en halv flaska är jag dock villig att lära mig mera. 

På systembolaget i Vällingby står Raasted forår bland påskölen men den har aldrig verkat hemma där. De svenska påskölen är tung och halvmörk, som Oppigårds eller Nynäshamns, men vanligtvis tyvärr inte lika bra som dessa två.

Raasted forår är något helt annat. Den smakar som en hel rabatt av vårblomster men med karg beska som talar om att det inte riktigt är sommar än. Detta är en intensiv humleupplevelse med en ton av karamell. Det är en stor smak ur en liten flaska.

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1390 i katalogen

4 starka fjordar av 4 möjliga 

Fotbollsölen

av Johan
Mjällby AIF
Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

von Wunster Analcolica

av zonk

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. ”It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om ”alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

Dagen efter

av Johan

Jag har aldrig varit bra på födelsedagar. Jonas är i detta avseende, men förstås ganska få andra, mer civiliserad än mig. Jag hade helt glömt bort att Gödsvinet fyllde två år igår. Skadan blir förstås inte mindre av att det är ett svin som jag kommit att spendera rätt mycket tid med. Nu syftade jag inte på Jonas. 

Historien om Gödsvinet är en som har berättats många gånger. Ändå har det nog undgått en bredare allmänhet varifrån namnet kommer. Det är resultatet av en från början rätt misslyckad associationslek. Vi spånade namn enligt principen ”det ena värre än det andra” ett tag över e-post och kom fram till en lista med förslag. Valspråket ”Att äta, dricka och överleva” var från början ett förslag till namn. Jag var särskilt mån om ämnesförklaringen ”överleva” eftersom det är en restkategori som möjliggör inlägg om nästan vad som helst som vi finner viktigt för vår fortlevnad. Tanken på att jag skulle skriva om mat var helt enkelt för märklig. 

En alternativ slogan var för övrigt ”För att det ändå blandas i magen”. Jag är rätt glad att vi inte bestämde oss för den, även om jag tror att det var jag som föreslog den.

Hur vi fastnade för Gödsvinet är en fråga som kommit under debatt. Det verkar som att ingen av oss var helt övertygad av valet men att alla också ansåg sig ge efter för vad de uppfattade som en stark vilja till förmån för förslaget hos de övriga. Om du har tre terminer CSN-stöd över så kan jag förklara grunderna för detta fenomen i politiskt beslutsfattande.

Ingen ville alltså egentligen döpa Gödsvinet till Gödsvinet men samtidigt stod det tidigt klart för oss att det var ett gödsvin vi skapat. Namnet växte och idag är det förstås ingen som kan ifrågasätta det. 

Det är svårt att inte bli nostalgisk så här vid ett jubileum. Tankarna letar sig oundvikligen tillbaka till när svinet kom till världen. Det var jag som skrev det första inlägget, den var en recension av en flaska vin. Redan i detta första inlägg riktade vi oss mot att beskriva genom att inte beskriva. Att beskriva smaken på ett vin är rätt tråkigt och även vi gör det också ibland så försökte jag förklara betydelsen av vinet genom att väva in en beskrivning av vem jag, rent subjektivt, tror dricker en sådan flaska.

Det är förstås inte en teknik man ställer klockan efter. Ibland vill jag tro att det är vad Werner Herzog kallade extatisk sanning, beskrivningen av den sanna innebörden istället för det faktiska skeendet. Som när Hunter S Thompsons rapportering från 1972 års valkampanj kallades för ”The most accurate and the least factual”.

Det första inlägget och rätt många av de följande skrev jag i en mycket liten lägenhet på David Bagares gata som jag hyrde i andra hand på ett rätt skakigt kontrakt. Sedan min flytt från Malmö var alla mina världsliga tillgångar inlåsta i ett hus i den Blekingska obygden, många mil bort. Istället satt jag omgiven av saker som lämnats kvar av ägaren, i många fall av goda skäl. För att få lite personlig prägel på stället började jag inreda med stora mängder tomglas.

En fördel med lägenheten var att den låg nära systembolagets stora paradbutik vid Passagen på Regeringsgatan, vilket gav mina recensioner av mer eller mindre obskyra drycker en flygande start.

Ändå känns det som om flytten till vällingbykontoret var av godo. Det är först här, i örnnästet överst i ett betongtorn som tankarna och det skrivna ordet fick luft och höjd på ett sätt som inte varit möjligt någon annanstans. Vällingby ligger lite utanför Stockholm och lite vid sidan om allt som är Stockholmskt. Gödsvinet är fullständigt hemma här.

Hur ser då framtiden för Gödsvinet ut, så här på randen till det tredje året? Som Jonas nämnde har en viss existentiell diskussion förekommit. Medan jag skriver detta har jag mellan 3 och 8 andra saker som jag egentligen borde skriva med hänsyn till min karriärmässiga överlevnad. Det exakta antalet beror på hur man definierar överlevnad.

En liknande situation gäller övriga skribenter.  

Samtidigt tror jag att svinet kommer att lunka på, om än i lite maklig takt emellanåt. Det är inte i ett gödsvins natur att göra slut på sig själv. Två år är ingen ålder på ett svin.          

En tvåårig kulting

av Jonas

Det är idag det händer. Det är idag vi fyller två.

När Gödsvinet ger sig ut på sitt tredje levnadsår är det med mer självinsikt och tillförsikt än någonsin tidigare. Svinet är inne i en fas av existensialistiska grubblerier, och den här födelsedagen har föregåtts av en djup diskussion om nämnda bloggs plats på jorden.

Vad gör vi här?

Jubileumsinlägget, detta alltså, är definitivt mindre pampigt och högtravande än det förra, för exakt ett år sedan. Det blev inte ens en svulstig middag på restaurang Djuret. Istället en ost- och skinksmörgås framför tv’n med en vilsen blick. Det är så mycket vi inte vet om oss själva.

Nåväl. Svinet må grubbla, men ur tvivlets aska kommer ett nytt svin att resa sig. Vi på redaktionen har ju trots allt en uppgift att fylla. En disträ redaktör kläckte under ett möte ur sig ”vi har inget att berätta och vi gör det utmärkt”, och så är det ju. Det Ranelidska förhållningssättet ”ingen annan blogg kan göra det vi gör” skulle vara för självgott för det blygsamma svinet, men ibland undrar jag om det inte är sant.

Så välkommen till år tre och ett pånyttfött Gödsvin. Kanske kommer du inte ens att märka någon skillnad mellan det nya och det gamla svinet, kanske kommer du knappt att känna igen dig. Det är icke desto mindre nyfött. Det finns energi, självinsikt och vilja nu mer än någonsin. Fritiof Nilsson Piraten sa ”Det finns ingenting, som inte hänt, men mycket som inte berättats”. Och det är ju så mycket vi inte berättat än.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Kung Fu Girl Riesling (2690)

av Johan

Jag kan inte komma ihåg varför det var så viktigt att dricka det här vinet. Det är möjligt att jag aldrig riktigt vetat. Kanske var det den vackra etiketten eller det fantasifulla namnet. Kanske var det bara så att jag redan druckit alla andra riesling på systembolaget. Likväl var det klart att detta vin hade något att säga och när en flaska kallar skall man aldrig försumma anropet, oavsett vad den vill dig.

Om förpackningen är fylld av mystik så är vinet i sig dessto enklare att se igenom. Detta vin från nordöstra USA är inget bra vin i den mening som vi använder ordet för riesling från Tyskland. Kung fu girl har ingen torr syrlighet, den har ingen metall eller mineral och den har ingen politiskt ifrågasättbar logotyp. Den har dock något.

De, och med de menar jag i huvudsak mig själv, brukar säga att riesling mer än kanske någon annan druva tar smak av myllan som den finner sig växa i. Med det påståendet som vägledning drar jag slutsatsen att Kung fu girl riesling förmodligen är resultatet av rankor som växt på en komposthög.

En komposthög rik på fruktskal från citrus, päron och melon som tagits upp i en mycket rik, lite funkig mylla. Smaken är torr men inte krispig utan snarare lite smörigt rund. Jorden som gav oss detta vin var inte en sandig sluttning i Hessen, det var en fuktig humus i delstaten Washington.

Nu är förstås inte Kung Fu Girl något dåligt vin. Det är ett speciellt vin. Dess nästan lite halvtorra rundör gör sig säkert ypperligt till kryddstark mat. Asiatiskt.

119 kronor på systembolaget, nummer 2690 i katalogen

3 tjejvin av 5 möjliga

 

Att överleva

av Jonas


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.

The search for the perfect pub

av Johan

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken ”Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, ”1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.  

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev  om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg. 

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för ”dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.  

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben. 

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken ”The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar. 

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar. 

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, ”pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.  

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång. 

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur ”The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst. 

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för ”the golden country”. George Orwell kallade den platsen för ”The Moon Under Water”. 

Zeunerts portello

av Nils

Zeunerts portello på ett köttbord i Norrland.Norrland är till yttermera visshet inte bara barrskog. Mitt i skogen står en stad. Mitt i staden stod vi, satte oss ner på ”Nya Konditoriet” och drack Zeunerts portello.

Den kom inte till mig direkt, istället var det den fryntliga konditorn som missuppfattade min tvekan mellan hallonsoda och Trocadero. Konditorn verkade nöjd över att jag valde Zeunerts. Kanske ville hon visa vad Norrland har att erbjuda. En stor bit tårta fick kompensera för den magert tilltagna pastalunchen tidigare under dagen.

Med milt socialrealistisk utsikt mot en parkering och armbågarna mot ett köttliknande rött marmorbord läppjade jag så på min läsk. Jävla fin läsk faktiskt. Andrea hade överrumplats av min beslutsamhet i kassan och spontanshoppat en tantkaka. Smörkräm med en obestämbar men omisskänlig smak av åldring. Kanske av förklarliga skäl snart lika utrotningshotad som Zeunerts portello.

Flaska: 4 (gillar zätat och känslan av att etiketten antagligen sett likadan ut ett tag)
Smak: 4 (välbalanserad, ganska söt)
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4 (en lokal delikatess)
Nils subjektiva drickupplevelse: 4

De Molen Hemel & Aarde

av zonk

För den som misströstat, gråtit i kudden, och förbannat den tillvaro där rökig malt aldrig får visa sin sanna potential för öl, utan bara dykt upp i brygder som mest påminner om färsk asfalt, eller skrikröd dansk salami, finns faktiskt en ljusglimt. Lilla men tungviktiga holländska bryggeriet De Molen ger oss i Hemel & Aarde (uttolkas Himmel & jord) något så otippat som en rustik, stentung, men perfekt balanserad bautasten till rauschbier-imperial stout-nånting. Gödsvinet förutser en ljus framtid för denna becksvarta öltyp: med sin ofantliga tyngd kommer den, när den väl fått momentum, inte gå att stoppa. Fram tills den dagen får man möjligen ha lite tur för att springa på den på puben, men vi kan inte annat än ge våra varmaste rekommendationer, i varje fall för det segment barkunder som ständigt är på jakt efter något hårdare, tyngre och jävligare i glaset. Nåväl. Trots torvtorkad malt från Bruichladdish är rökigheten absolut inte ensam herre på täppan i Hemel & Aarde, och det är nog här De Molen hittat rätt. Tvärtom så är den i fin samklang med en tjock, tung maltighet, närmast porteraktigt rik och bred, en fruktig, aromatisk och intensiv beska, och de tio procenten alkohol är i sammanhanget absolut inte framträdande, men gör kanske sitt till för den närmast narkotiska upplevelsen, fint avrundad av en vag ton romrussin. Det är ett vackert hantverk att ro en sådan överlastad slup i hamn, och vi kan inte annat än gratulera De Molen.

Fyra svarta jordar under en humlegrön sol.