alkohol

Sigtuna Sommar Wit (1681)

av Jonas

En veteöl i belgisk stil. Åtminstone en skribent på den här bloggen har belgisk öl alldeles särskilt nära hjärtat, och därför tänkte jag att det skulle vara intressant att delge min åsikt om Sigtunas sommarskapelse.

Väl kyld kommer denna dryck bäst till sin rätt. Då smakar den fruktigt, sött och syrligt, men fortfarande med en behaglig fyllighet, vilket i slutändan är det som skiljer den från öl som man dricker med citron ur jättestora glas. Jag kan inte undgå att känna en aningen metallisk smak, och en lite för skarp kolsyra som drar ner betyget. Eftersmaken är inte så mycket att hurra för, men den är ändå god. Kanske skulle den varit lite starkare, den väger in på under 5%, och då i mindre flaska. Kanske skulle den inte alls det för vad fan vet jag?

Som sommardryck tror jag den här ölen passar bra. Helst till mat eller något passande tilltugg. I ensamt majestät blir den aningen tam. Finns på systemet för en femtilapp, vilket jag tycker är aningen för dyrt.

Tre Belgien-vurmande bloggskribenter av fem möjliga.

Sånger om sprit: Let him roll

av Johan

Ni som har följt denna kursen vet redan att en bra countrylåt i första hand är en bra berättelse. Här är något ni inte redan visste. Ingen berättar bättre historier än Guy Clark. Nej ingen. En del kommer nära. Visst, Billy Joe Shaver, Townes van Zandt, Steve Earle och George Jones. Jag håller med och vi kommer till dem. Men ingen berättar historier som Guy Clark. Låt mig säga något om en av dem.

Guy Clark skrev ”Let him roll” till sitt debutalbum Old no 1. Han visste förstås inte om det när han satte pennan till pappret. Guy Clark skrev för att han hade något att säga även om det inte gick att veta om någon alls ville höra hans ord. Det var det förstås men den imponerande låtlistan på debutalbumet vittnar om att han skrivit länge innan han fick tillfälle att ”magnetize this motherfucker” för att citera Clarks redan nämnda vän och lärjunge Steve Earle.

”Let him roll” är en sång om sprit men som de flesta sånger om sprit så är egentligen spriten bara ett medel för något annat. Någonstans bortom den blanka blicken och fotogenandedräkten projiceras den verkliga handlingen mot en solkig barvägg. Guy Clark berättar om ett gammalt fyllo som redan varit allt utom gift med den prostituerade kvinna i Dallas som han en gång friat till. Detta är den verkliga berättelsen och spriten är bara vad huvudpersonen gör när han inte kunde göra det enda han ville. Så här börjar det.

Well, he was wino, tried and true.
Done about everything there is to do.
He worked on freighters, an’ he’d worked in bars.
He worked on farms, an’ he’d worked on cars.
It was white port that put that look in his eye,
Grown men get when they need to cry.
We sat down on the curb to rest,
And his head just fell down on his chest.

Clark berättar här en mans hela historia men glider mästerligt in i det rådande ögonblicket i de två sista raderna. Av all information vi får som lyssnare är det kanske den mest triviala som fastnar. Den gamla alkisen på trottoaren dricker vitt portvin. Men alkoholiserade män i countrysånger dricker väl bara bourbon och öl? Det gör de lika lite som grabbarna i parken nedanför min balkong väljer flaskor på systemet efter katalogens smakbeskrivningar. Sånger om sprit från Kalifornien innehåller vin av det slaget som bara alkoholister och  karaktärer i böcker av John Steinbeck dricker. Townes van Zandt sjöng om bra stunder med dåligt vin och ingen kunde ämnet bättre än han. Billigt vitt portvin av det slag som Clark sjunger om fyller ungefär samma funktion som Rosita eller Marinella. Det vackra gamla fyllot Charles Bukowski berättar i en av sina böcker om hur han drack så många gallonkrus med billigt portvin att han inte kunde röra sig i sitt lilla hyresrum för alla tomglasen. Låt oss återgå till ämnet för dagens lektion, tillbaka till den där trottoarkanten någonstans i Texas.

He says: ”Every single day it gets,
”Just a little bit harder to handle and yet. . .”
Then he lost the thread and his mind got cluttered,
And the words just rolled off down the gutter.

Guy Clark berättar här mycket genom att berätta lite men han fyller genast på historien

Well, he was elevator man in a cheap hotel,
In exchange for the rent on a one room cell.
An’ he’s old: years beyond his time,
No thanks to the world, and the white port wine

Så här långt har vi en stor del av historien om en gammal man som levt ett hårt liv och som gör det fortfarande. Varför saker och ting är som de är framgår dock inte än. Den berättelsen inleds i det följande stycket.

So he said: ”Son.” He always called me son.
Said: ”Life for you has just begun.”
An’ then he told me the story I’d heard before
How he fell in love with a Dallas whore.

Now, he could cut through the years to the very night,
When it ended in a whore house fight.
And she turned his last proposal down,
In favor of being a girl about town.

Det där är hela saken. Detta är varför han dricker och varför han inte kommer att sluta. Slutar gör han dock och hur det går till presenteras i den följande versen.

Now it’s been seventeen years, right in line,
He ain’t been straight in none of the time.
It’s too many days of fightin’ the weather,
An’ too many nights of not being together.
So he died.

Sjutton år är en lång tid för vad som helst och tiden tar ut sin rätt. En dag i sänder blir ett långt helvete om man väntar tillräckligt länge. Så han dör för att han inte kan göra något annat, inte längre. Han dör men berättelsen fortsätter.

An’ when they went through his personal effects,
In among the stubs from the welfare checks,
Was a crumblin’ picture of a girl in a door,
An’ an address in Dallas, and nothin’ more.

An’ the welfare people provided the priest,
A couple from the mission down the street,
Sang ”Amazing Grace”, and no one cried,
’Cept some lady in black, way off to the side.

Ok, vem tror vi att damen i svart är? Det finns ingen anledning att hålla er på halster.

We all left and she’s standing there,
A black veil covering her silver hair.
Ol’ One-Eyed John said her name was Alice,
An’ she used to be a whore in Dallas.

So let him roar, Lord, let him roll.
I bet he’s gone to Dallas, rest his soul.
Just you let him roll, Lord, let him roar
He always said that heaven
Was just a Dallas whore.

Ett gammalt fyllo har gått bort men hans berättelse lever kvar. En grånande, gråtande kvinna som en gång var en hora i Dallas säger oss att det var en berättelse att minnas och berätta igen. Därför tänker jag spela ”Let him roll” ännu en gång och jag förutsätter att du gör detsamma. Pröva den här versionen om du inte redan köpt skivan.

Westmalle Dubbel (1540)

av Johan

Världens bästa öl är Belgisk. Det brukar heta så. Det är förstås inte sant men det brukar heta så. Detta påstående kunde en gång driva mig till vansnne. Låt vara att det inte är långt dit. Det var inte falskheten som irriterade mig. Jag hör felaktiga saker varje dag. Det var människorna som sa det jag inte klarade av. Dessa ignoranta, prestigesökande fjantar. När jag skrev nedanstående text var jag ung och arg. Nej, det var jag inte. Jag var 28 och berusad. Hur som helst, här är vad jag skrev om belgisk öl:

Ok, nu får det vara nog. Jag kan inte hålla tyst längre. Allt för länge har den här pinsamma charaden fått hålla på, uppmuntrad av våra sociala strypkoppel och vår feghet. Det är slut med det nu, det här måste sägas: Belgisk öl är äcklig. Belgisk öl är inte ”världens bästa”, vem fan kom på den idéen till att börja med? Belgisk öl är för idioter.

Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit ”rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.

En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. ”Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.

Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en ”riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.

Belgisk öl är inte världens bästa, den är inte ens bra. Den är bara typiskt belgisk, vilket är fullt tillräckligt för att lattefolket ska identifiera den belgiska ölen som speciell och därmed exklusiv. Belgisk öl är för folk som egentligen inte gillar att dricka öl. Belgisk öl är för idioter.

Det är rätt och och sanningen är vacker. Betyder det att jag inte dricker belgisk öl. Självklart betyder det inte att jag inte dricker belgisk öl. För så sent som någon vecka sedan besökte jag Belgobaren i Stockholm med stor behållning.

Det finns massor med goda beslgiska öl och Westmalle dubbel är en sådan. Jag vet inte när jag drack den för första gången men jag har druckit den oftare än normalt allt sedan en kväll på Monks på Wallingatan. Den Westmalle de serverade där tog mig med överraskning. Den var inte alls så som jag mindes den. Visserligen hade vi spenderat hela dagen med dricka oss fram och tillbaka över Ålands hav men kunde den dåliga finska alkoholen verkligen skada mitt minne så? Långt senare insåg jag att alla de tuggummi med eukalyptussmak som jag tuggat för att kväva de råa dofterna av en råbiff nog bidragit till smaken. Jag har sedan dess aldrig hittat tillbaka till den.

Det gör dock inte så mycket. Westmalle dubbel är en ypperligt välbalanserad klosteröl som med sin rostade smak nästan påminner om en frisk, fruktig porter om man kan tänka sig en sådan.

Om Westmalle dubbel är bra, då måste ju Westmalle trippel vara ännu bättre? Nej. Det är precis sådant tänkande som förstörde den belgiska ölen för mig. Den frisinnade trappisten Westmalle dubbel kanske kan vara vägen tillbaka.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 1540 i katalogen

Fyra starka lågländare av fem möjliga

Mikkeller Jackie Brown (1312)

av Johan

Detta är en öl som smakar mycket. Av allt. Om en öl är en symfoni så smakar Mikkeller Jackie Brown som om hela orkestern håller på att stämma instrumenten samtidigt. Först låter det bara som en massa oljud men sedan kan man identifiera en del små slingor och toner som trots allt låter ganska intressant.

Jag kommer att tänka på det gamla skämtet om mannen som fick sparken från en frijazzorkester för att han spelade i takt.

Ölen är förstås namngiven efter filmen av Quentin Tarantinos film och lägger man ihop Tarantino och öl så tänker jag mig att man får en avslagen Red Stripe eller något liknande. Mikkeller Jackie Brown är ingen avslagen Red Stripe. Eller något liknande.

Mikkeller Jackie Brown är dock ett färgglatt potpuri av smakfulla inslag på ett sätt som ändå passar namnen ganska bra.

34,90 kronor på systembolaget, nummer 1312 i katalogen

Tre mickfrillor av fem möjliga

Sånger om sprit: Say it ain’t so

av Johan

De sånger om sprit som hitills studerats på denna introduktionskurs har handlat om brustna relationer, uppgivenhet och självdestruktivitet. Men alkohol är inte bara roligt. Det finns en mörkare sida av alkoholen och få har beskrivit den bättre än Rivers Cuomo, den oförlåtligt begåvade frontfiguren i Weezer och sonen till en alkoholist.

Rivers växte upp som son till en långt gången alkoholist vars drickande gjorde honom till en källa till skräck istället för en fadersfigur. Tids nog fick Rivers mor mod nog att slänga ut fyllot och med tiden gifte hon även om sig.

Med en styvfar i huset fick familjen någon sorts normalitet. Rivers kom överens med styvfadern Steven och på ytan var allt frid och fröjd. Traumat från den alkoholiserade fadern levde dock kvar även om ingen pratade om det eller ens önskade att prata om det.

En dag när Rivers Cuomo är i tonåren kommer han hem från skolan och finner ett sexpack Heineken i kylskåpet. Steven skulle träffa några arbetskamrater efter jobbet och han hade lagt ölen där på kylning tills dess. Synen drabbar Rivers på ett fundamentalt sätt. Det är där berättelsen ”Say it ain’t so” börjar.

Somebody’s Heine’ is crowdin’ my icebox
Somebody’s cold one is givin’ me chills
Guess I’ll just close my eyes

Hans omedelbara reaktion blir att blunda och försöka hålla kvar den illusion av välbefinnande som han kämpat med att skapa och försvara. Han försöker tränga undan tankarna så gott det går

Flip on the tele’
Wrestle with Jimmy
Something is bubbling behind my back
The bottle is ready to blow

Rivers slår på TV:n, brottas med sin lillebror men burken i kylskåpet hänger som ett Damoklessvärd ovan hans huvud. Uppväxten i skuggan av den alkoholiserade fadern gjorde honom till en lysande förnekare med en livlig fantasi. Innerst inne visste han dock att den fungerande vardagen i den nya familjen bara vara en tillfällig asyl. Hans instinkt som överlevare är att dra sig längre in i en bubbla som håller på att brista.

I can’t confront you, I never could do
That which might hurt you so try and be cool
When I say, ”This way is a water slide away from me
That takes you further every day, hey, so be cool”

Kort efter mötet med ölburken rämnar allt. Rivers kan inte hålla ihop bitarna av den idealtillvaro som han skapat åt sig själv. I en smärtsam insikt förstår han att han måste gå till källan för problemet. Han skriver ett brev till sin far.

Dear Daddy, I write you, in spite of years of silence
You’ve cleaned up, found Jesus, things are good or so I hear
This bottle of Steven’s awakens ancient feelings
Like father, step-father, the son is drowning in the flood

Rivers biologiska far hade verkligen blivit nykter men utan att försöka återskapa kontakten med sin gamla familj. Historien slutar lyckligt, Rivers Cuomo återförenades försiktigt med sin far och de skapade en fungerande relation. Rivers undvek att själv dricka alkohol långt fram i livet. Hans avhållsamhet hindrade honom förstås inte från att konsumera mer hampa än ett linjeskepp. Sedan skaffade han hornbågade glasögon och ett popband som fick japaner att gå bananer.

Men nu börjar jag glida  från ämnet. Det är kanske bäst att vi slutar här. Ni fortsätter på egen hand som vanligt. Här är dagens hemläxa.

Sånger om sprit: Portland, Oregon

av Johan

Alla kurser skall innehålla ett genusperspektiv och naturligtvis gäller det även denna internetbaserade kurs om spriten i musiken. Dagens föreläsning ägnas därför åt könsroller i sånger om sprit i allmänhet och en låt i synnerhet: Loretta Lynns ”Portland, Oregon”.

”Portland, Oregon” från 2004 är naturligtvis inte den första sången om sprit av en kvinnlig artist. Det är dock en av relativt få sånger av och med en kvinnlig artist som handlar om att faktiskt dricka alkohol och inte bara bli utsatt för den genom en man.

Inom countrymusiken dikterar de traditionella könsrollerna att mannen dricker och kvinnan står ut med det. ”Good hearted woman (in love with a good timing man”) är ett ovanligt uppriktigt erkännande av detta från Waylon Jennings och Willie Nelson. Loretta Lynns egna ”Don’t come home a-drinking (with loving on your mind)”  från 1967 intar också perspektivet av kvinnan som väntar hemma med barnen medan maken dricker.

Det är dock inte förvånande att det är just Loretta Lynn som sätter glaset i kvinnans hand i ”Portland, Oregon”. Hon har kanske mer än någon annan uppdaterat countrymusikens syn på könsrollerna. I den på sin tid kontroversiella låten ”The Pill” sjunger hon en lovsång till p-pillret som hon ansåg var en fullständigt genial uppfinning. En anledning till det är förstås att hon själv var fyrabarnsmor vid 19 års ålder, sin första fick hon vid 14. Loretta Lynn var av samma anledning en stark förespråkare av sexualundervisning. Själv fick hon aldrig fick veta att det fanns en koppling mellan sex och havandeskap förrän efter sitt första barn. Det var inget man pratade om uppe bland kullarna i Kentucky.

I låten ”Rated X” från 1973 utmanar hon framför allt den amerikanska söderns dubbelmoral i en direkt konfrontation. Hon sjunger om hur en frånskild kvinna blir lovligt byte för alla män, inklusive gifta sådana, eftersom hon blivit ”rated x” som lössläppt och lättfotad.

Kraften i Loretta Lynns musik ligger dock lika mycket i sättet hon sjunger som vad hon sjunger om. Hon har det rättframma och självklara tilltalet hos någon som haft en lång väg ner från kullarna. Det finns en kraft bakom varje ord som ingen kan ifrågasätta och det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet när hon förklarar i ”Fist city” att hon tänker slå in framtänderna på den kvinna som tafsar på hennes karl.

”Portland, Oregon” är ett samarbete med Jack White, som också sjuger tillsammans med Lynn på låten. Den berättar en historia om ett möte på glid i Portland och White och Lynn sjunger de manliga respektive kvinnliga rollerna i en dialog.

Well Portland Oregon and sloe gin fizz
If that ain’t love then tell me what is
Well I lost my heart it didn’t take no time
But that ain’t all. I lost my mind in Oregon

Här berättar den då 69-åriga Loretta om släppa allt och låta gingroggarna ta över rodret. På ett för en åldrande kvinnlig countrystjärna otypiskt sätt omfamnar hon anarkismen i den totala fyllan. White fortsätter i samma anda i vers två:

In a booth in the corner with the lights down low
I was movin’ in fast she was takin’ it slow
Well I looked at him and caught him lookin’ at me
I knew right then we were playin’ free in Oregon

De två sista raderna sjungs av Lynn och hon fullföljer därmed en lång och stolt tradition av ärliga berättelser av de mest naturliga saker i världen som goda kristna i regel ändå inte talar om. Låter avslutas i god stil:

Well sloe gin fizz works might fast
When you drink it by the pitcher and not by the glass
Hey bartender before you close
Pour us one more drink and a pitcher to go

Man ser framför sig hur solen håller på att gå upp över Portland när Loretta Lynn ramlar ut på gatan iförd en av sina enorma broderade klänningar i sällskap med en packad Jack White. I handen har Loretta en kanna med gin fizz och Jack har ett glas i varje näve. Det är en vacker bild och countrymusiken är rikare tack vare den.

För fortsatta studier av denna sång om sprit föreslår jag att ni tar kontakt med youtube. De har allt ni behöver.

Sånger om sprit: Bloody Mary Morning

av Johan
God morgon!

När jag säger skilsmässoskiva och 1974 så säger kanske du Blood on the tracks. Då säger jag att den släpptes i januari 1975. Du kanske blir sur och kallar mig ”jävla besserwisser”. Men nu ska vi inte bråka, det är ju dags för en ny lektion på distanskursen ”Sånger om sprit”.

1974 års bästa skilsmässoskiva kan alltså inte vara Blood on the tracks och då måste den vara Willie Nelsons Phases and stages. Phases and stages är den andra i en triologi av konceptskivor. Konceptet på den följande skivan Red headed stranger var att man inte kan hänga en man för att ha skjutit någon som försöker stjäla hans häst. Konceptet för den föregående Shotgun willie var att odla skägg, bränna ner huset och flytta till Texas även om det inte framgår vid en flyktig granskning. Det var hur som helst vad Willie själv ägnade sig åt vid tiden då den spelades in.

Phases and stages är alltså inspelad efter konceptet ”skilsmässa” och på typiskt konceptskivevis är den första sidan av skivan inspelad ur kvinnans perpsektiv och den andra sidan ur mannens. Naturligtvis var den inspirerad av Willie Nelsons egna upprivande skilsmässa från hans 37:e fru.

Dagens fördjupningsuppgift är den första låten på manssidan, ”Bloody mary morning”. I denna låt beskriver Nelson på ett väldigt rakt och okonstlat sätt hur hans kvinna dragit och hur berättarjaget reagerar på det enda logiska sättet genom att sätta sig på planet till Houston:

Well it’s a bloody mary morning
Baby left me without warning sometime in the night
And I’m flyin’ down to Houston with forgetting her the nature of my flight

Detta är öppningen på den lilla berättelsen om en morgon då en Bloody Mary har en naturlig plats i frukosten. Endast på flyglatser har jag sett människor som faktiskt dricker Bloody Mary till frukost och kanske är det så Nelson kom på idéen till låten. Han utgår ofta från en vardaglig betraktelse som han sedan utvecklar och berättar en hel historia kring.

As we taxi toward the runway the smog and haze reminding me of how I feel
Just a country boy who’s learning that the pitfalls of the city are extremely real
All the night life and the parties temptation and deceit the order of the day
Well it’s a bloody mary morning cause I’m leaving baby somewhere in LA

Den andra versen fyller ut berättelsen och i den stoppar han en del klassiskt country-tankegods. Historien om grabben från landet som drar till storstaden med hemska följder är en del av det kanon som gäller för alla som någonsin funderat på hur de skulle se ut i hatt. I denna vers har vi alltså upprinnelsen till varför berättarpersonen dricker. Han är ett offer och ingen har någonsin druckit en Bloody Mary på morgonen som inte varit åtminstone lite självömkande.

Well our golden jet is airborn flight fifty cuts a path across the morning sky
And a voice comes on the speaker reassuring us flight fifty is the way to fly
Now a hostess takes our order coffee tea or something stronger to start off the day
Well its a bloody morning  cause I´m leaving baby somewhere in LA

Den sista versen börjar precis som den första med ordet ”well” vilket för lyssnaren rakt in i en till synes redan pågående berättelse. Drivet och tempot i musiken hjälper denna känsla och ”Bloody Mary Morning” är därför både medryckande och uppgiven på ett sätt som Willie Nelson men väldigt få andra musiker lyckas skapa. De små, till synes betydelselösa, detaljerna i berättelsen skänker trovärdighet och ingen behöver tvivla på att berättaren dricker av en anledning. Det är helt enkelt en bloody mary morning.

Jag tror det är allt ni behöver veta just nu. Kom dock ihåg att studera på egen hand genom att exempelvis se och höra denna version av låten på youtube. Det här kan komma på tentan.

Summer Sun Hoppy Golden Ale (1673)

av Johan

Detta måste vara en av de godaste folkölen på hela systembolaget. Det är, för att använda en sliten liknelse, lite som att vara den längsta av de sju dvärgarna. Ja den är alkoholsvag men det är ändå ingen bortkastad ansträngning att riva av denna kapsyl med hjälp av eggen på en lånad kniv. Summer Sun är en öl som går att dricka. Det är egentligen det bästa man kan säga om en öl.  

Visst har den humle men är den verkligen så särskilt påtaglig? Jämfört med exempelvis Oppigårds Summer Twist är den mycket blygsam och det gäller för övrigt smaken i sin helhet.

Summer Sun kommer från Skottland. Jag vet inte vad det betyder men det kändes som om det borde nämnas. Den kanske är särskilt maltig? Nej, det är den inte.

Summer Sun Hoppy Golden Ale är en öl. Den är ganska god. Ok? 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1673 i katalogen.

Tre arga skottar av fem möjliga

Oppigårds Summer Twist (11415)

av Johan

Ja, jag vet. Det är dags nu. Det är dags för den stora Oppigårdssågningen. Varenda cell i min kropp längtar efter den. För varje hyllning, varje superlativ och varje vän som ”gillar” Oppigård på Facebook så blir lockelsen större. Det måste ske snart, det går inte att hålla emot. Men jag kan inte, inte nu. Oppigårds Summer Twist är osågbar.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk öl. Men det är en fantastisk öl. Fan också. Oppigård Summer Twist är en humlefrisk ale med en rik smak som tål att fundera på. Det mest negativa jag har att säga om den är att den närmar sig den hemska progressiva ölen som vi alla vet lurar runt knuten. Den är dock inte riktigt där. Typiskt. Naturligtvis kan jag anföra min standardkritik mot beska och maltiga öl, den om att man inte kan dricka tio utan att känna sig konstig. När jag tänker på det så skulle man nog kunna dricka tio sådana här. Helvete.

Ja Oppigård Summer Twist är ännu en god jävla öl från Oppigård. Men var lugna, min dag kommer. Ett litet felsteg och jag är där med sågen. Det är inget hot. Jo förresten, det är ett hot. 25,90 kronor på systembolaget, nummer 11415 i katalogen

Fyra besvikelser av fem möjliga

Brouwerij de Molen på Bishops i Malmö

av Jonas

En vän tipsade mig om att Bishops Arms i Malmö har Brouwerij de Molen-vecka nu. Detta är något man måste veta, eller känna på sig, då deras nyheter sällan tar sig in på deras egen sida över nyheter.

Om någon mot förmodan inte vet vad Brouwerij de Molen är så är det ett bryggeri i Holland som jag hajpade för några inlägg sedan.

Jag vet inte exakt vad de erbjuder på Bishops, men jag ska dit imorgon och avnjuta några smakprov. Då får vi se om bryggeriet verkligen är bra eller om mitt omdöme bara var grumlat efter närmare 50 olika smakprover sist.