bröd

Bakgalenskapen

av zonk

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

Tyskland och tyskt bröd

av Johan
Ett vackert orponformat tyskt bröd
Ett vackert orponformat tyskt bröd

Det finns många livsmedel som associeras med Tyskland men varken surkål, korv eller ens öl kan egentligen tävla om ledarpositionen bland dem. Störst bland de tyska livmedlen är tveklöst brödet.

Nu kanske du tänker att vi äter bröd i Sverige också? Ja och nej. De inplastade och ofta flera dagar gamla limpor som vi äter i Norden skulle man visserligen inte med gott samvete kunna ge till hunden här nere men i någon mening så är det ju bröd vi äter.

En första skillnad är dock mängden bröd som konsumeras. En genomsnittlig tysk äter 86 kilo bröd om året, att jämföra med knappt 60 kilo för den genomsnittliga svensken. Bröd är allt från ett tilltugg på språng i kollektivtrafiken till en hel måltid och bröd säljs precis överallt. Det finns över 50 000 brödbutiker i Tyskland där de flesta också är bagerier.

En kanske än viktigare skillnad är den kulturella betydelsen av bröd. Tyskar som man möter i vad de kallar utlandet, särskilt de som sökt sig till USA, klagar ofelbart alla högljuddt om bristen på ”riktigt bröd”. Det största problemet verkar vara att ett amerikanskt bröd till skillnad från ett tyskt inte har en genomsnittsvikt som motsvarar den hos tegelsten.

Ett annat tecken på brödets särställning är att brödbutikerna är i princip de enda som är öppna på söndagar här i Bayern. Katolicism i all ära men behovet av nybakat bröd går före.

Den särskilda betydelsen som läggs vid bröd här i Tyskland har varit föremål för en del forskning. Dr Andrea Fadani vid museet för brödkultur i Ulm är en av de som har en teori. Ja, museet för brödkultur i Ulm finns på riktigt. Dr Fadani menar att Tyskland är geografiskt beläget i ett gränsland mellan odlingszonerna för flera olika sorters spannmål, vilket skulle förklara de över 300 olika sorternas bröd och de 1200 olika varianterna på dem. Det är alltså de många korsningarna mellan olika sorters råvaror som gett mångfalden och den brödkultur som tydligen 30 000 tyskar om året intresserar sig för på ett museum i Baden-Württemberg.

Dr Fadini uttalar sig för övrigt i en tidning utgiven av ägarna av Tysklands större tågstationer (”Dein Bahnhof”, nr 1 2013) och det är förstås ingen slump. Bröd och bakförsäljare anses vara den enskilt viktigaste typen av institution på en tysk station, det är viktigt att alltid kunna köpa bröd att tugga på. På Hauptbahnhof här i München har det visat sig vara en dålig strategi att navigera i myllret av människor med hjälp av brödbutikernas placering eftersom de är placerade överallt.

Hur är då det tyska brödet? Det tyska brödet är utmärkt med reservation för att jag inte testat alla 300 sorter än. Jag tror dock att jag ser fram emot att göra det.  

Vägs ände

av Jonas

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Kött i USA

av Jonas

Så här ser en typisk bagel med ost och skinka ut i New York. De flesta gånger man beställer en macka med pastrami eller corned beef eller någon liknande köttprodukt av tvivelaktigt ursprung i USA så ser det ut så här. Jag har aldrig fattat varför.

Jag brukar oftast betrakta brödet som en transportmekanism för att få in ordentligt mycket pålägg i munnen, men detta är ju löjligt. Det kan väl omöjligt vara gott att trycka i sig motsvarande tre paket ”tunna skivor”?

Nåja, det positiva är att man kan köpa en bagel med skinka och ett par med bara cream cheese, och sedan omfördela skinkstackarna innan man äter sin frukost. En stadig New York-bagel är nämligen en ypperlig början på en bra dag.

Bluff & båg

av Jonas
Lyxigt hemmaspa

 

Varje tidsålder tror på sina egna myter. Idag skrattar vi rätt gott åt de som på åttiotalet trodde det var världens bästa idé att ha en bar i källaren. Vi tycker att det är underligt att man kunde använda DDT och asbest utan att tänka sig för. Vissa har kommit så långt i sin mognad att de garvar åt alla som säger att det på vintern, tack vare luftfuktigheten, känns kallare i södra Sverige än i norra. Och vissa fnissar dessutom hejdlöst åt de som en gång trodde att smör var onyttigt.

Samtidigt som vi insett gamla tiders dumheter har den här tiden också sina myter, bluffar och idiotier som man kommer skratta rått åt i en snar framtid. Här är ett par fenomen som jag tror är nästa offer för ett ritualmord på trendernas altare:

Spa. Samma slit som folk har att renovera bort varje spår av gillestuga, sänkta träimmitationstak och vävtapeter i sina gamla villor idag, det kommer den moderna 2030-talsvillaägaren ha att få bort alla larviga spa-anläggningar. Vem är det egentligen som vill sitta och hänga i sitt badrum timmar i sträck, med doftljus, barbapappaformade badkar och tvålkoppar i massiv ek? Eller är tanken att man ska bjuda hem alla vännerna och hänga i badrummet med lerinpackningar och varsin smoothie? Ordet ”hemmaspa” har till och med devalverats till den nivån att det räcker med ett värmeljus från ikea på badkarskanten för att få kalla sitt badrum för spa.

Fett. Min eviga käpphäst. Naturligtvis blev inte fett helt plötsligt nyttigt. Det spelar ingen roll hur många nyfrälsta Annika Dahlqvist-lärjungar som sväljer alla hennes nya idéer som vore de vetenskap. Hälsofreaks idag skrattar åt att alla en gång gick på knepet med lightprodukter. Jag ska en dag skratta åt hälsofreaksen som idag trippar på lchf.

Do it yourself. Alla gör allt nuförtiden. Man bakar surdegsbröd, odlar tomater, brygger öl, går omkring barfota och bygger om gamla lador om somrarna, etc. En gång i tiden gick vårt samhälle genom en effektiviseringsperiod, där man specialiserade sig på olika saker. Helt plötsligt behövde inte alla baka själv längre. Visst är det trevligt att tråkigt industribröd inte längre är ens enda val, och man kan gå till en bra och svindyr bagare istället. Men det dåliga samvetet över att man inte har en levaindeg som står och bubblar där hemma, det kommer att försvinna.

Umami. Detta kan ju inte vara annat än trams. Max har till och med en ny umamiburgare. Som om det var omöjligt att tillverka den innan någon uppfunnit smaken. Att umami hittas lättast i moderiktiga matvaror som lufttorkad korv och parmesan är knappast en slump.

Kommer du på fler? Komplettera gärna.

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Knarkchock på Konsum

av Johan

 

Do not inhale

Är det bara jag eller försöker den här limpan säga oss något? Vad den hemliga ingrediensen är kanske? Jag köpte den precis på min lokala konsumaffär och naturligtvis är jag upprörd och ledsen över det ytterst drogliberala budskap som bagaren ristat i limpans skorpa.

Jag vet vad du tänker, detta cannabislöv har ju bara fem blad? Det är ju uppenbarligen en variant av cannabis sativa och de har oftast nio och ibland sju blad. Kanske tar sig bagaren konstnärliga friheter med stjälkbladen, kanske vet han inte bättre och kanske har han blandat den hemliga ingrediensen för länge. Budskapet går fram ändå och det är hemskt.

Någonstans i världen finns det helt säkert ett löv från cannabis sativa med fem blad, detta är ju av olika anledningar kanske världens mest förädlade växt. Det har odlats fram tusentals varianter på samma enkla växt.

Kanske är den fembladiga sativan någon sydafrikansk ympning med en mild uppåtkänsla, lite som thaigräs? Någonstans på en öde sluttning i Kwazulu-Nathal växer det kanske en fembladig sativa som i den friska vinden från två världshav skapar en kvardröjande arom av saltlakrits och anis?

Det är sådant vi aldrig kommer att få veta. Vad vi vet är att Gödsvinet tar entydigt avstånd från alla olagliga droger. Vi har händerna fulla, ibland bokstavligen, med de lagliga. Ifall man någonsin testar narkotika kommer det oundvikligen att gå så här!

Barkbröd – den nya ekobaktrenden

av Johan

Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.

Du känner till reglerna. En mattrend börjar som ”äkta”, ”genuin” och påstått ”hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.

Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.

Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.

Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.

Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.

En yppig räkmacka

av Jonas

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som ”yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Vad är färskt i färskt bröd?

av Johan
J’accuse!

Min lokala konsumbutik har två positiva egenskaper. Positiv egenskap nummer ett är att den är placerad endast 50 meter från min port. Positiv egenskap nummer två är dess utbud av bröd. Vanligtvis är köpt bröd ingen rolig historia. Fazer, Pågens, Polarbröd och möjligtvis något företag som jag glömmer dominerar landets brödhyllor totalt och det lämnar inte stort utrymme för variation.

I just min lokala konsumbutik bakar de bröd. Det är inte helt ovanligt men här har de gjort sig besväret att sätta in en glasruta mellan butiken och bageriet så att man kan se att någon form av bakning faktiskt äger rum. Vanligtvis är det bara i form av någon vitklädd tonåring som desperat försöker frigöra sig från en väldigt stor klump av deg på ett bord men såvitt jag minns det kvalificerar det sig som bakning.

Jag har ofta fascinerats över konsumbageriets breda register. De har en förmåga att stoppa alla möjliga livsmedel i sina bröd. Ost, soltorkade tomater, diverse nötter och rötter, inget verkar vara bortom kooperationens fantasi. Så sent som idag köpte jag ett pestobröd. Det var då jag förstod.

Den överväldigande doften av vitlök och oliver gav mig en insikt. Vem stoppar mycket stora mängder pesto i en limpa? Någon som råkar ha mer pesto än vad de behöver förstås. Varför skulle en konsumbutik ha mer pesto än vad den behövde? Hur mycket pesto med passerat bäst före datum behöver en konsumbutik i Vällingby?

De brödlimpor jag värderat så högt är inget annat än den slutstationen för utgångna varor. Mångfalden av livsmedel i bröden är inget annat än en avspegling av saker som sålt för lite under det föregående kvartalet. Brödhyllan är en enda stor pytt i panna. Det krävs kanske en cynism så klart skinande som min för att avslöja det men sanningen är i sig klar nog att se då man känner till den.

Egentligen är det hela väl i sin ordning. Jag antar att det är bra att gamla livsmedel kommer till användning. Framför allt gör den positiva egenskapen nummer ett att jag kommer att fortsätta handla där.