A Pad Thai Generation

Det finns en liten thairestaurang dit jag går nästan varje vecka. Egentligen är det inte mycket till restaurang, det är en liten kiosk som ligger mitt emot Bröderna Olssons på Folkungagatan. En lunch kostar 69 kronor och den är bra.

Det var först idag som jag insåg att något utöver hunger förenar alla eller nästan alla kunder jag trängts med där i den lilla kiosken. En överväldigande majoritet av alla som går dit är män i ålderskategorin 27-35 år. Sällan någon yngre, nästan aldrig någon äldre och aldrig någonsin en kvinna. Som samhällsvetare måste jag fråga mig varför, inte för att någon tvingar mig utan för det inte går att låta bli.

Den tråkigaste förklaringen är alltid mest korrekt så vi börjar med den. Kunderna är helt enkelt vad man brukar kalla ”young professionals”, alltså personer i början på en karriär med krav på viss meritering. De som är yngre än 27 är sällan etablerade i denna del av yrkeslivet och de äter därför inte lunch från en thairestaurang, åtminstone inte klockan 12 på dagen. De som är äldre än 35 har antingen med sig en matlåda hemifrån eller också äter de inte lunch från en bucklig wok för 69 kronor. Varför alla är män är lite svårare att förklara vilket gör att vi äntligen kan gå över till de mer spekulativa förklaringarna.

En man i ungefär min egen ålder kommenterade idag att han kände igen den thailändska musiken på restaurangens stereo från en semester på Ping-Pong Island, eller något liknande. Då kom jag ihåg att jag många gånger tidigare hört de väntande kunderna tala om resor till Thailand.

Det var då det slog mig, de många männen i ålderskategorin 27-35 är samma charterfyllon som i tiotusental fördelat på flockar om upp till 10 hanar vardera plågat Sydostasien i åratal. Jag kände först inte igen dem när de inte shotade Jägermeister klädda i linne och sombrero i Arlandas terminal fem.

Det kan dock inte råda något tvivel om att det är dem. Samma bastuhumor, samma bisarra tatueringar och samma förträngda känsla av att ungdomen kanske håller på att rinna iväg. I Thailand är de kungar, ingen ifrågasätter deras självbild och en öl kostar en femma på stranden. De billiga resorna till Thailand har kläckt en generation av inte längre unga och ännu inte riktigt medelålders män som behöver en portion pad thai ibland. En portion pad thai för att bli allt man inte längre är i Sverige men tillåts vara i Thailand.

Personligen ska jag nog börja äta sushi istället.

ÖB-dieten

Grattis Kista! Nu öppnar ett alldeles nytt överskottsbolag vid Torggången. De i Kista som tidigare inte haft möjlighet att njuta av ÖB:s utbud av varor får nu en möjlighet som kan förändra eller åtminstone förkorta sina liv. Alla som bor i Kista eller någon annanstans där det finns ett ÖB har möjlighet att prova på ÖB-dieten.

Har du testat Atkins-dieten (smält smör i glas)? Stenåldersdieten (nötter och rötter)? Eller kanske medeltidsdieten (självdöda djur och rovor)? Varför inte testa ÖB-dieten? Det är en enkel diet att följa, den enda reglen är att man endast äter de livsmedel som ÖB annonserar i sina reklamblad och gratistidningar varje vecka. Inga fler konstiga system av färgglada prickar, ingen bisarr konsumtion av bananer eller kålsoppor som remitterar dig till toaletten efter varje mål. Med ÖB-dieten slipper du tänka och tvivlar du på det så kan du bara ta och se på de som handlar där.

Ska vi ta och se vad det nya ÖB i Kista har att bjuda på den här veckan? Oj, oj, oj, en hel platta med läsk för 59 kronor! Det finns inget, och då menar jag verkligen inget, som säger damp på burk som läsk i storpack från ÖB. Blir du inte matt och hyperaktiv samtidigt av en platta så kan du alltid köpa en till. Det är så billigt!

Vi går vidare och vad hittar vi längre ner på sidan om inte Ballerinakex, hela svenska folkets husvagnsbakelser, för bara fem kronor paketet. Plockar du bort överdelen och slickar bort chokladkrämen eller biter du rakt över hela kexet? Kanske lutar du dig tillbaka i saccosäcken och kastar in dem hela framför Let’s Dance? Alla sätt är bra sätt i ÖB-dieten. Köp ett paket Brago också, något ska hunden ha.

Så kommer vi då till veckans höjdpunkt. Det är inget mindre än Överskottsbolagets tour-de-force; de jättelika chipspåsarna. 200 gram? Haha! 300 gram? Bättre men inte bra nog! 500 gram? Bingo! Se upp för ostbågarna, de innehåller bara 450 gram.

Du som redan har läst igenom annonsen på bilden ser att ÖB har något speciellt i åtanke åt Kistaborna denna vecka. Just det, jag tänker på chokladfontänen. Efter ett redan välfyllt program väljer alltså ÖB att ta det ett steg längre och verkligen visa röven åt de senaste 150 åren av mänsklig utveckling. Men man kan väl inte äta denna maskin? Var inte orolig, skaffa maskinen och chokladen kommer att finna en väg till dig. Kanske har ÖB en överraskning redan nästa vecka. Stay tuned folks!

Det var allt för denna veckan? Inte riktigt. Ser du de fina fleeceplädarna för bara 9 kronor styck? De är inte bara ett bra sätt att försörja barnarbetare i Pakistan och sprida flamskyddsmedel i den mänskliga näringskedjan. De är också både varma och dekorativa att ha i rullstolen när din ÖB-diabetes tvingat läkarna att såga av dina fötter.

Aubergine

Aubergine är en potatisväxt och en restaurang på Östermalm. Detta inlägg handlar inte om något av dem utan om en butik på Nytorgsgatan på Söder. Det är en ganska angenäm historia.

Denna lilla butik säljer allehanda livsmedel från östra medelhavsområdet till alla södermalmsbor som inte förstått att det är SÅ 2005. Det är aldrig någon trängsel där längre.

Jag går dit med viss regelbundenhet för mezen. Butiken har en manuell delikatessdisk där en man i förkläde plockar ihop väl tilltagna meze-lådor bestående av sådär 8-9 olika röror, sallader och fyllda grönsaker. Allt är mycket färskt eller också har jag inte förmåga att känna skillnad längre.

Det enastående med meze-lådan från butiken Aubergine på Nytorgsgatan är inte den distinkta hummusen, den krispiga persiljan i grönsakrörorna eller ens de delikat risfylla tomaterna. Det enastående med meze-lådan är att den kostar 49 kronor. Inom synhåll från en bisarrt överprissatt hipsterbutik som Urban Deli. Bröd ingår!

Nu är förstås inte meze lika trendigt som det var en gång för något år sedan. Det betyder mycket. För idioter. Idioter med för mycket pengar. Personligen kommer jag att äta meze tills min hud doftar av mild turkisk yoghurt.

Fyra etnoklipp av fem möjliga

Knarkchock på Konsum

 

Do not inhale

Är det bara jag eller försöker den här limpan säga oss något? Vad den hemliga ingrediensen är kanske? Jag köpte den precis på min lokala konsumaffär och naturligtvis är jag upprörd och ledsen över det ytterst drogliberala budskap som bagaren ristat i limpans skorpa.

Jag vet vad du tänker, detta cannabislöv har ju bara fem blad? Det är ju uppenbarligen en variant av cannabis sativa och de har oftast nio och ibland sju blad. Kanske tar sig bagaren konstnärliga friheter med stjälkbladen, kanske vet han inte bättre och kanske har han blandat den hemliga ingrediensen för länge. Budskapet går fram ändå och det är hemskt.

Någonstans i världen finns det helt säkert ett löv från cannabis sativa med fem blad, detta är ju av olika anledningar kanske världens mest förädlade växt. Det har odlats fram tusentals varianter på samma enkla växt.

Kanske är den fembladiga sativan någon sydafrikansk ympning med en mild uppåtkänsla, lite som thaigräs? Någonstans på en öde sluttning i Kwazulu-Nathal växer det kanske en fembladig sativa som i den friska vinden från två världshav skapar en kvardröjande arom av saltlakrits och anis?

Det är sådant vi aldrig kommer att få veta. Vad vi vet är att Gödsvinet tar entydigt avstånd från alla olagliga droger. Vi har händerna fulla, ibland bokstavligen, med de lagliga. Ifall man någonsin testar narkotika kommer det oundvikligen att gå så här!

Gödsvinet och Svinet

Gödsvinet skapades en sen vinterkväll på restaurang Djuret i Gamla stan i Stockholm. Det har skrivits om det tidigare, både här och där.

Djuret är en utmärkt restaurang, och Gödsvinets författarskara ska snart samlas där igen för att fira ettårsjubileum. Djuret å sin sida är ödmjukt medvetna om den snöboll de satte i rullning, och hedrade oss genom att öppna sommarrestaurangen Svinet. Jag har aldrig varit där, men jag ville ändå nämna det. Vi på Gödsvinet gläds åt denna uppskattande gest.

Dovas tar guld

Senast jag hörde någon säga ordet ”Dovas” var kring tiden då jag skrev en recension av stället på Sveavägen i juni förra året. När jag tidigare idag lyssnade på Säkerts lysande skiva ”Facit” insåg jag dock att hon spridit namnet på denna bar i Stockholm vitt och brett.

Det är i den sköra och mycket fina visan ”Får jag” som Östersunds Annika Norlin beskriver hur hon landar på Dovas med sitt icke namngivna kärleksintresse. Med sin skalpellvassa känsla för ord berättar hon om att: ”Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn, på Dovas”.

Det framgår inte vilken av Dovas två barer hon syftar på. Kanske är det den ursprungliga baren på St Eriksgatan, helt nära bron, och kanske är det baren på Sveavägen, intill Monks och platsen där Olof Palme skjöts till döds för exakt 25 år sedan. Kanske finns det någon annan Dovas, någonstans i Sverige.

Det spelar förstås ingen roll, båda ställena representerar samma sak. Det är enkla ställen för stora stark och ett avkopplat förhållande till alkohol och nästan allt annat. I Sverige är det nog bara Säkert och Håkan Hellström som klarar av att ständigt omfamna helt otrendiga fenomen och på något sätt vinna på det till slut. I SVT:s program ”Dom kallar oss artister” berättar Annika Norlin att hennes favoritband i ungdomen var pojkgruppen New Kids On The Block. I det perspektivet blir det logiskt att sjunga om en stund på en bar som varken är exklusiv eller trendkänsligt alternativ.

Inte nog med att Annika Norlin sjunger om Dovas. Hon följer det i den följande meningen med det vackraste stycket poppoesi på många år:

”Får jag luta mig lite närmre precis när det blir 2-0 till Finland? Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland, när vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar precis så här”

Fiskhandlaren lider igen

En av de allra längsta följetongerna här på Gödsvinet rör en fiskhandlare på Borgmästargatan på Södermalm i Stockholm. I en serie av inlägg har vi följt fiskbutikens nedgång och slutgiltiga fall. Likt en eremitkräfta som finner sitt skal har nu en ny fiskhandlare flyttat in i butiken. Jag var där idag och han verkade lycklig. Det är så det börjar.

Det verkar ligga en förbannelse över fiskbutiken. Fiskhandlarna blir aldrig långlivade i den och ändå kommer det nya hela tiden. Det är som om något mycket mörkt inom dem söker avgrunden. Kanske har de byggt fiskbutiken på en gammal indiansk fiskkonservfabrik.

De nya innehavarna kallar sig Starre & Co vilket man kan läsa om på deras föredömligt sparsmakade hemsida. Det mesta såg dock ut ungefär som vanligt. Där fanns massor med fisk. En nyhet var att de också sålde ost och kött, enligt uppgift ”riktigt bra grejer”. Jag köpte en i ett urval av färdiglagade rätter. Valet föll på den inkokta laxen med potatissallad, fint strimlad saltgurka och en kall röra som jag med tanke på färgen hoppas innehöll avokado.

Det var en fantastiskt god rätt, laxen var perfekt och den välkomponerade kombinationen av smaker var en symfoni. Det enda problemet jag fann med den var att den kostade 85 kronor. Den såldes i samma små svarta plastlådor som under de förra ägarna men då kostade de 59 kronor utan att vara 26 kronor mindre goda.

Förmodligen är det ett klokt drag att höja priset. Det är Södermalm och på Södermalm vill man betala för mycket för mat. Det passar dessutom den lite exklusiva delikatessprägeln som det övriga utbudet verkar sträva efter. Jag hoppas att det fungerar för dem. Personligen tror jag inte att jag återvänder.

Espresso house och det vita giftet

Jag köpte en kopp kaffe på Espresso house och naturligtvis var det ett fruktansvärt misstag. Det var på Gullmarsplans t-banestation och det var för tidigt för att vara vaken och för sent för att inte ha fått sin första kopp kaffe än. Jag gick först till den rätt trevliga försäljaren av mackor och drycker i hörnan vid kebabrestaurangen. Där möttes jag av en kaffemaskin lika ur funktion som resten av Gullmarsplan. Kvarstod att göra gjorde att gå till kaffekapitalisterna från Lund.

Espresso house är dyrare än holken i hörnan men man kan ju få en god kopp? Jag är inte så säker. Naturligtvis blev jag förvånad när personen bakom disken frågade om hon skulle hälla mjölk i kaffet. Hon kunde förstås lika gärna ha frågat om jag ville att hon skulle spotta i kaffet. Det ville jag inte men det var inte slut med det.

Efter att ha betalat vad som måste beskrivas som en mindre förmögenhet vandrade jag iväg mot en buss som gjorde sig beredd på att ta mig och en rad andra plågade pendlare på den dagliga ökenvandringen till de södra förorterna. På väg dit tog jag min första klunk från den lockförsedda pappersmuggen. Den innehöll otvivelaktigt vit, äcklig, jävla mjölk. Jag stod inte i närheten av någon spegel men jag föreställer mig att jag gjorde ungefär samma ansiktsuttryck som någon som funnit en kackerlacka i sin skagenröra.

Vad gör man? Bränner man ner Espresso house eller kräks man och går vidare? Jag valde att ta buss 188 söderut vilket får ses som en kompromiss dessa saker emellan. Varför gick jag inte tillbaka med det smutsiga kaffet? Detta är 2011, man ”går inte tillbaka”. Man kilar iväg över Gullmarsplans smutsiga betong och bloggar om det.

Ett år i Stockholm

Det är idag exakt ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Jag flyttade för jobb och mycket lite annat. Drömmen om Stockholm är en jag aldrig haft. Jag drömde om att flytta från Östersund en gång och rätt länge innan dess om att flytta från Karlskrona. Det är inte samma sak.

Bostad var förstås en fråga inför flytten. Ibland får jag för mig att det är den enda frågan som människor i Stockholm verkligen tar på allvar. Jag hade tur, en kusin satte mig i kontakt med en skådespelerska, ett par år yngre än mig själv, som skulle satsa på en karriär i den franska huvudstaden det kommande halvåret. Hon hade en etta mitt på Brunkebergsåsen som hon ville hyra ut under tiden och jag slog till utan att egentligen behövt leta alls.

Arrangemanget var perfekt, så när som på en detalj. När min värd hyrde ut sin lägenhet och drog till Paris så blev hennes pojkvän hemlös. Han fick flytta till Bunkeflostrand där han delade en lägenhet med en tonårig kusin. Drömmen om Stockholm har ett pris och det är alltid någon (annan) som betalar.

Kan jag beskriva lägenheten? Det har jag naturligtvis redan gjort, under den mycket kalla mars 2010. Då skrev jag på följande sätt:

Kylan som väller in genom det öppna fönstret får det gamla pianot att knaka men jag låter det stå på vid gavel tills något släpper i instrumentet och slår an en sträng i dess innanmäte.

Det är en lustig liten lägenhet jag försänker i kyla denna klara och kalla marskväll. Den är bara 40 kvadratmeter stor och varje kvadratmeter kostar dubbelt så mycket som en mercedes jag köpte för alla mina besparingar för ett antal år sedan. Jag hyr den möblerad. Det var uppenbarligen inte min idé att använda två av de dyra kvadraterna till ett illa ommålat piano som min hyresvärd förbjöd mig att spela på efter klockan 22:00.

Huset ligger i den dyraste delen av den dyraste stadsdelen i Stockholm men likt ett överbelånat britiskt adelsgods sänder lägenheten ett falskt budskap om välstånd. Köket är nedgånget, toaletten läcker vatten och jag omger mig enbart av inredning som lämnats kvar av en ägare som inte ansåg den värd att ta med. Jag själv fortsätter förstås vara oförklarligt pank genom alla livets skeden.

Det går inte att jämföra denna lägenhet med min tidigare i Malmö med undantag för att det faktiskt finns en Lidl-butik i närheten av även denna. En annan likhet är att det även i detta kvarter utförs bombdåd. I Malmö väcktes jag en natt av att någon sprängde banken ute på Södra Förstadsgatan och förra veckan bombade någon en porrklubb bara 200 meter från mitt nya hem i Stockholm. Polisen ser inget samband och det finner jag smickrande.

Hur som helst kommer inte detta hem att vara, jag är redan på väg någon annanstans. En dag kommer ägaren tillbaka och då vill jag vara utflyttad och onåbar för frågor om värmeräkningar och missljud i stora vita pianon

Det var så det lät då och jag står vid min beskrivning. Det var dock inte för denna utvikning om heminredning som jag gick ner i mitt arkiv av texter ingen bett om. Jag letade efter den text om mina förväntningar inför flytten som jag skrev nästan omedelbart efter att jobbmöjligheten dykt upp i huvudstaden. Det är ett stort men välsorterat arkiv så naturligtvis fann jag den. Den lyder så här.

Jag måste flytta till Stockholm och jag gillar det inte. För mig har alltid Stockholm varit en plats längs E4:an med en skylt som säger ”Inga feta brudar” vid stadsgränsen.
En projektsansökan som jag jobbat med i ett och ett halvt år gav miljoner i utdelning men de betalas ut i Stockholm.

Det var bara tidigare i år som jag fann mig åter i Skåne efter nästan sex år i den jämtländska vildmarken. Nu är jag redan på väg igen.

Vad gör jag med mina båda pilträd och min tama fiskmås? Finns det plats för en medelålders man och hans plantering i en hård och kall huvudstad? Kanske är det bäst så här, en man ska inte binda sig vid egendomar eller det välkända.

Stockholm är ingen dålig plats egentligen, med lite färg och ett par krukväxter skulle den kunna bli riktigt trevlig. Under de senaste sju åren har jag hur som helst besökt Stockholm i genomsnitt en gång i månaden så jag är ingen främling i Camus definition av ordet. Den sirensång som lockat så många existenser från de nordliga skogarna till huvudstaden måste dock sända på en frekvens jag inte kan få in.

Få saker har präglat Sverige så djupt som uppbrottet från landsbygden. Det skedde sent men det skedde snabbt och sedan dess kan inte svenska manusförfattare få nog av skildringar av avfolkningsbygden. ”Änglagård”, ”Hem till byn”, ”Jägarna” och ”Skärgårdsdoktorn” är bara några exempel på samma tema: unga människor lämnar platsen där generationer av ben ligger under jord och när de återvänder möter de en värld som storstaden gjort främmande.

Stockholm är detta traumas epicentrum. Århundranden har format oss till ensliga varelser på ensliga platser och Stockholm är platsen där vi måste kasta allt överbord för att överleva. Koncentrationen av människor skapar i Stockholm en ängslan vi inte förstår utan att se oss själva som huvudsakligen varelser från landsbygden.

En italiensk invandrare noterade på 1960-talet hur alla svenskarna i hennes trappuppgång någonstans i Stockholm lämnade sina gummistövlar utanför dörren i trappen. De lortiga och oglamorösa skodonen lämnade åt sitt öde utanför dörren berättade för denna invandrare vilka Stockholmarna egentligen var. De var bönder, varken mer eller mindre. De var malplacerade bönder som kämpade för att förstå en skrämmande ny värld som de själva skapat.

Det var inte hela texten men till och med jag börjar tycka att den var tröttsam. Jag skulle naturligtvis kunna säga mycket mer på detta ämne och utan tvivel kommer jag att göra det. Sedan jag började skriva detta inlägg så har jag dock hunnit bo i Stockholm ett år och en riktigt lång stund till. Tur att det bara är jubileum en gång om året. Det är för tidigt att säga var jag bor vid nästa.


Ett litet glas whiskey

Det finns de som säger att man inte behöver en anledning för att ta ett litet glas whiskey men jag har aldrig varit en av dem. I min mening finns det en orsak och effekt för allt. Nu vid slutet av en lång dag står det ett glas med 4 cl Famous Grouse vid mitt tangentbord medan jag skriver detta. Det är bara ett par minuter sedan jag hällde upp det och det är för tidigt att säga varför. I väntan på den slutliga analysen tillåter jag mig att spekulera kring hur dagen ledde fram till detta. Låt oss gå igenom dagens logg:

06:00 Vaknar

06:03 Stirrar livlöst ut genom fönstret

06:17 Stirrar fortfarande livlöst ut genom fönstret

07:02 Hoppar över frukost

07:15 Noterar att det trots allt var kallt ute

07:16 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

07:18 Tunnelbanetåget mot Hagsätra avgår

07:18:03 Jag anländer till perrongen.

07:25 Står kvar på perrongen

07:26 Duvorna hittar mig igen

07:27 Bordar nästa tåg mot Hagsätra

Jag inser nu att det här kommer att ta ett tag, datamängden är omfattande. Vi scrollar fram några timmar.

11:15 Kaffemaskinen fortfarande sönder (bly?)

11:57 Måste lämna söderförorten för att hinna till anslutningen vid Slussen

11:58 Fortfarande kvar i söderförorten

11:59 Kaffemaskinen är fortfarande sönder

12:00 Hoppar över lunch också

12:43 Anländer till Slussen för anslutning till Nacka

Herregud, här blir det bara värre, vi hoppar fram ytterligare några timmar.

15:03 Försöker lämna Ektorp

15:29 Fortfarande kvar i Ektorp

15:43 Inser att busshållplatsen kan ligga på andra sidan Värmdövägen

15:58 På rätt sida Värmdövägen

16:18 Tillbaka vid slussen

16:19 Kraftiga störningar på linje 19

17:05 Kraftig trängsel på tåget, ståplats

17:37 Hemma i Vällingby

17:39 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

17:49 Bokar tvättid

18:00 Hoppar inte över middag

18:01 Kokar makaroner

18:09 Häller makaroner på golvet

18:23 Gör en dubbel espresso

18:26 Gör en dubbel espresso

18:29 Gör en dubbel espresso

18:30 Gör en dubbel espresso

18:33 Somnar

19:02 Vaknar i en pöl av saliv

19:03 Gör en dubbel espresso

19:05 Börjar jobba med en ansökan till EU-kommissionens sjunde ramverk

20:11 Fortfarande utan framsteg

20:13 Gör vissa framsteg med budgetdelen

20:14 Inser att fel bilaga använts

20:15 Börjar om

21:43 Fortfarande utan framsteg

21:47 Inser att kommissionens instruktioner är franska skrivet med engelska ord

22:01 Gör en minnesanteckning om att självmordsbomba EU-kommissionen

22:11 Häller upp ett litet glas whiskey

22:13 Noterar en rad med duvor på balkongräcket

Det är där vi är nu. Visst, jag tror att det börjar klarna, förklaringen till det lilla glaset whiskey bredvid mitt tangentbord finns där någonstans. Genomgången av min dag har dock gett en större insikt än så. Jag är nu helt säker på att jag behöver fylla på glaset.