matbutiker

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

ÖB-dieten

av Johan

Grattis Kista! Nu öppnar ett alldeles nytt överskottsbolag vid Torggången. De i Kista som tidigare inte haft möjlighet att njuta av ÖB:s utbud av varor får nu en möjlighet som kan förändra eller åtminstone förkorta sina liv. Alla som bor i Kista eller någon annanstans där det finns ett ÖB har möjlighet att prova på ÖB-dieten.

Har du testat Atkins-dieten (smält smör i glas)? Stenåldersdieten (nötter och rötter)? Eller kanske medeltidsdieten (självdöda djur och rovor)? Varför inte testa ÖB-dieten? Det är en enkel diet att följa, den enda reglen är att man endast äter de livsmedel som ÖB annonserar i sina reklamblad och gratistidningar varje vecka. Inga fler konstiga system av färgglada prickar, ingen bisarr konsumtion av bananer eller kålsoppor som remitterar dig till toaletten efter varje mål. Med ÖB-dieten slipper du tänka och tvivlar du på det så kan du bara ta och se på de som handlar där.

Ska vi ta och se vad det nya ÖB i Kista har att bjuda på den här veckan? Oj, oj, oj, en hel platta med läsk för 59 kronor! Det finns inget, och då menar jag verkligen inget, som säger damp på burk som läsk i storpack från ÖB. Blir du inte matt och hyperaktiv samtidigt av en platta så kan du alltid köpa en till. Det är så billigt!

Vi går vidare och vad hittar vi längre ner på sidan om inte Ballerinakex, hela svenska folkets husvagnsbakelser, för bara fem kronor paketet. Plockar du bort överdelen och slickar bort chokladkrämen eller biter du rakt över hela kexet? Kanske lutar du dig tillbaka i saccosäcken och kastar in dem hela framför Let’s Dance? Alla sätt är bra sätt i ÖB-dieten. Köp ett paket Brago också, något ska hunden ha.

Så kommer vi då till veckans höjdpunkt. Det är inget mindre än Överskottsbolagets tour-de-force; de jättelika chipspåsarna. 200 gram? Haha! 300 gram? Bättre men inte bra nog! 500 gram? Bingo! Se upp för ostbågarna, de innehåller bara 450 gram.

Du som redan har läst igenom annonsen på bilden ser att ÖB har något speciellt i åtanke åt Kistaborna denna vecka. Just det, jag tänker på chokladfontänen. Efter ett redan välfyllt program väljer alltså ÖB att ta det ett steg längre och verkligen visa röven åt de senaste 150 åren av mänsklig utveckling. Men man kan väl inte äta denna maskin? Var inte orolig, skaffa maskinen och chokladen kommer att finna en väg till dig. Kanske har ÖB en överraskning redan nästa vecka. Stay tuned folks!

Det var allt för denna veckan? Inte riktigt. Ser du de fina fleeceplädarna för bara 9 kronor styck? De är inte bara ett bra sätt att försörja barnarbetare i Pakistan och sprida flamskyddsmedel i den mänskliga näringskedjan. De är också både varma och dekorativa att ha i rullstolen när din ÖB-diabetes tvingat läkarna att såga av dina fötter.

Aubergine

av Johan

Aubergine är en potatisväxt och en restaurang på Östermalm. Detta inlägg handlar inte om något av dem utan om en butik på Nytorgsgatan på Söder. Det är en ganska angenäm historia.

Denna lilla butik säljer allehanda livsmedel från östra medelhavsområdet till alla södermalmsbor som inte förstått att det är SÅ 2005. Det är aldrig någon trängsel där längre.

Jag går dit med viss regelbundenhet för mezen. Butiken har en manuell delikatessdisk där en man i förkläde plockar ihop väl tilltagna meze-lådor bestående av sådär 8-9 olika röror, sallader och fyllda grönsaker. Allt är mycket färskt eller också har jag inte förmåga att känna skillnad längre.

Det enastående med meze-lådan från butiken Aubergine på Nytorgsgatan är inte den distinkta hummusen, den krispiga persiljan i grönsakrörorna eller ens de delikat risfylla tomaterna. Det enastående med meze-lådan är att den kostar 49 kronor. Inom synhåll från en bisarrt överprissatt hipsterbutik som Urban Deli. Bröd ingår!

Nu är förstås inte meze lika trendigt som det var en gång för något år sedan. Det betyder mycket. För idioter. Idioter med för mycket pengar. Personligen kommer jag att äta meze tills min hud doftar av mild turkisk yoghurt.

Fyra etnoklipp av fem möjliga

Gödsvinet levererar

av Johan

Jag har redan tidigare skrivit om företag som kör hem matkassar med kravmärkta (dyra) livsmedel som exempelvis ekologiskt odlade (insektsangripna) grönsaker (rotsaker) till medvetna (poserande) konsumenter (konsumenter). Det ämnet är avklarat och jag tänker inte ägna mer energi åt att förstå hur någon frivilligt och dessutom mot betalning utsätter sig för sådant förmyndarskap. Företagen som säljer matkassar blir bara fler hela tiden och de har uppenbarligen träffat en åder att suga från länge än.

Det är i sådana här situationer som de dåliga förlorarna skiljs från de opportuna. Vi på Gödsvinet tillhör utan vidare den senare kategorin och för att tala för mig själv är jag den första att hoppa på bandvagnen. Naturligtvis måste vi vara med i den här utvecklingen när vi nu varken kan stoppa eller ens förstå den. Det är därför jag med stolthet och ett visst mått förvirring nu kan annonsera Gödsvinets intentioner att börja sälja färdiga veckokassar med mat för hemleverans till utvalda delar av Vällingby centrum.

Om man ser till vilken sorts mat som de existerande matkasseföretagen säljer och vilken mat som människor på Coop Extra i Vällingby köper så går det att se ett ledigt marknadssegment stort som en buss. Matkassarna har nästan genomgående ett ekologiskt tema. De erbjuder säsongens närodlade grönsaker utan att ens fundera över vad det innebär i ett land där man bara odlar gran på vintern. Ett annat tema är hälsosam mat och ett tredje är att den kräver tillagning.

Det är kanske sådan mat som folk tror att de vill ha. Åtminstone vill de tänka det och framför allt vill de att det ska framstå så. Vi på Gödsvinet vet förstås bättre. Vi tror att du egentligen inte är så sugen på rotsaksgratäng. Vi tror att du känner för att doppa pommes frites i en literspann med bearnaise. När du säger att det är ljuvligt med säsongens selleri vet vi att du hellre hade somnat framför På Spåret med en bytta Ben and Jerry i famnen. Vi inte bara vet det, vi är beredda att basera en hel affärsverksamhet på den vetskapen.

Vi erbjuder snabb leverans men leveransen kommer ändå aldrig att bli så snabb som kolhydraterna vi säljer. Minns du när du kunde äta vitt bröd med massor av smör och apelsinmarmelad på? Du kan det igen nu. Bara slå en signal. Fibrerna är inte din mages bästa vän längre. Frukt är inte godis längre. Från och med nu är det du som bestämmer.

Vi kommer att erbjuda sjukt besprutade frukt och grönsaker som skördats av papperslösa flyktingar på den ockuperade Västbanken under överinseende av Halliburtons opiumberoende barnsoldater. Ingvar Kamprad kommer aldrig förlåta oss för att vi kom på det först.

Alla våra produkter innehåller en hälsosam dos av säsongens alla transfetter. Sa jag hälsosam? Stryk det. Maten är processad och allt du behöver för att njuta av dem är en mikrovågsugn och alkoholism. Till helgen slänger vi med ett par paket röda Prince åt barnen. Herregud, idéerna bara fortsätter att komma. Vi är något riktigt stort på spåren.

Linas matkasse tillhör det förgångna och Framtidens mat är redan dåtid. Från och med nu är det Gödsvinet som levererar.

Stockholms bästa lakrits

av Johan

Det finns få väl bevarade hemligheter bland huvudstadens försäljare av mat och dryck. Stockholms medvetna och patologiskt trendkänsliga konsumenter vänder på varje sten och plundrar varje smultronställe. Det finns dock en plats de sällan hittar till, trots att den ligger mitt på Södermalm. Vad de inte funnit är Stockholms främsta försäljare av lakrits.

Jag syftar på Hållplatsens Tidningar och Tobak på Folkungagatan. Det är den minimala tobaksaffären som ligger vägg i vägg med Folkunga sushi. Nej, ingen hade gissat det men inne i denna till synes högst ordinära butik finner man lakrits av sorter tidigare okända för mänskligheten, dit jag i detta fall räknar mig själv.

Nu när jag har skrivit detta kommer förstås många säga att ”herregud, ALLA känner ju till lakritsmeckat på Folkungagatan”. Det hör till saken. Det finns förstås de som har skrivit om Hållplatsen tidigare men jag känner ändå att jag måste berätta om stället för någon som faktiskt äter lakrits.

På utsidan av butiken kan man finna en mycket anspråkslös skylt som annonserar isländsk lakrits, flaggskeppet i sortimentet. Populärast lär den isländska saltlakritsen vara men man finner en bit över 20 olika sorter från samma land på hyllorna. För islandskännare kan jag slänga ut varumärken som Bombur, Djúpur, Sterkir, Opal, Nizza och Draumur.

Där finns klassisk holländsk lakrits, finsk salimak i alla dess former och flera andra sorter som jag ärligt talat vet mycket lite om. Vad som är uppenbart är dock att lakrits är något av ett specialintresse hos innehavaren av butiken.

Mannen bakom kassan är också en stor del av behållningen för oss som har ett mycket, mycket litet lakritskonto. Han har insett att det bästa sättet att vara trevlig mot kunderna är att inte vara vänlig. En gång ursäktade jag för att jag betalade ett par kuvert för kanske 15 kronor med kort vilket utlöste en kolerisk predikan om alla fel med folk nu för tiden där just vanan att inte ha kontanter var ett av de främsta. Han gjorde det, konstigt nog, dock på ett mycket trevligt sätt.

Hållplatsens Tidningar och Tobak är även postombud och när jag skickade ett rekommenderat brev därifrån var jag tvungen att uppge min hemadress. På den tiden bodde jag på Norrmalm. Nu ska man veta att lakritsmannen bakom disken förmodligen inte varit av Södermalm på 40 år. Jag tror det var därför som han stelnade till när han hörde min adress. Kanske misstänkte att jag inte höll på Hammarby vilket måste vara en misstanke fruktansvärd nog att få någon som honom att tappa luften. Han avbröt vad han gjorde och såg mig rätt i ansiktet. Sedan sa han: ”Nu är du VÄLDIGT långt hemifrån”, vilket fick mig att gå runt och fnissa resten av dagen.

Han har nya medarbetare varje gång jag går in i butiken och han kör med dem skoningslöst. På ett mycket roligt sätt. Det känns på något vis som att kliva in i en pågående sit com varje gång man går in för att handla.

Idag när jag köpte frimärken vägrade han att lägga mina frankerade kuvert i postsäcken om jag inte gick med på att först testa en bit isländsk saltlakrits från Nammi (se bilden). Jag tror att han ger bort den första gratis för att sedan höja priset när man har fastnat. Jag tror dessutom att det fungerar.

Små gula citroner

av Johan

I ett infall av oförutsedd äventyrslusta begav jag mig för att utforska de inre regionerna av grönsakslådan i mitt kylskåp. Där fann jag inte mindre än fyra stora citroner som jag måste konsumera innan det där vita som redan slukat den spanska pepparen gör det. Herregud, jag vet inte ens om jag har så mycket gin. Nåväl, om livet ger dig citroner, blanda med vad du har.

De vackert gula frukterna ligger uppradade på skrivbordet framför mig och det krävs ingen tidsstudieman för att inse att detta kommer att ta ett tag. Det var därför jag tänkte ta tillfället att ta upp ett par idéer med dig. Idéerna är nedskrivna på baksidan av ett oöppnat kuvert. En del av dem har jag redan skrivit om här men de flesta har förblivit berövade all uppmärksamhet. Däremot uppmärksammade min a-kassa mig på att jag gör bäst i att betala räkningen som ligger i kuvertet.

En idé kom till mig när jag betalade en ask med halwa med pistagesmak på Coop Vällingby. Jag använde de obemannade självservicekassorna eftersom de går fortare och för att kassörerna inte riktigt sett på mig på samma sätt sedan det där vi inte pratar om.

Tekniken i dessa obemannade kassor kretsar kring en streckkodläsare och två vågar. En våg väger saker som säljs i lösvikt och den andra vågen väger matkassen. Låt mig redan här avbryta denna genomgång för att konstatera att jag inte äger något stor insikt i tekniska apparater och deras själsliv. Saker med rörliga delar har en tendens att fatta eld när jag kommer in i rummet. Jag är dock rätt säker på att vågen som väger matkassen reagerar både när man lägger i något som man inte läst av och när man läser av något som sedan inte hamnar i kassen. En rätt irriterande röst från apparatens inre har utan omsvep kommenterat båda dessa fel i min kassateknik. De båda vågarna är, med andra ord, den obemannade kassans länk mellan vad som läses in och vad som bärs ut i Solursparken.

Det är här som jag, i vetenskapens tjänst, tänker ett steg längre. Låt oss koppla ihop den existerande tekniken med de dagsaktuella politiska frågorna för att finna en lösning. Vilka är de dagsaktuella politiska frågorna? En av dem är, eller ska jag säga var, onekligen Stefan Hannas förslag på en extra skatt för överviktiga. Hanna är förstås blott kommunalpolitiker och dessutom centerpartist vilket gör att i princip ingen skulle ha lyssnat på honom i vanliga fall. På grund av den betydande idiotin i förslaget så blev han uppmärksammad. Den nationella berömmelsen kom oanmäld till Stefan Hannas dörr och han önskar säkert att den ringt först.

Gödsvinets gamla mecenat Edward Blom blev så upprörd av utspelet att han gav födsel till en fullt frisk kalv. Nej, det gjorde han inte, det är mögelsporerna i citronen som talar, men han föreslog att Stefan Hanna förmodligen var påverkad av både opium och ”stora mängder brännande sol och Mekong-whiskey”. Alla måste gilla Blom men han vet uppenbarligen inget om effekterna av Mekong-whiskey.

Låt oss inte bli partipolitiska, att Hanna är centerpartist är enbart hans problem och förmodligen även centerpartiets. Saken är dock att politiska förslag av samma slag, med samma ljusbruna aura, har kommit från vänster. Det var ju socialdemokraten Iljia Batljan (just det, kapten butler-i-tunnelbanan) som föreslog ett förbud mot chipspåsar som innehåller mer än 200 gram.

Coop Vällingbys obemannde kassor har en roll att fylla i detta sammanhang. Ifall Hanna och Batljan slår sina, lagom stora, påsar ihop så kan de skapa ett mäktigt redskap för att förverkliga sin politiska vision. Jag ger er den tredje vågen.

Den tredje vågen är placerad på golvet och du står på den när du registrerar dina varor med streckläsaren. Ifall din kroppsvikt får en, så att säga, dålig korrelation med varan du läser in så avbryts köpet och personal från Coops politiska brigad kan eskortera dig till närmaste ABF för en videoföreläsning om värdet av en sund kosthållning.

Det är en idé och när jag läser igenom den bestämmer jag mig för att inte gå vidare med några fler från det försummade kuvertet.

På skrivbordet framför mig ligger nu tre citroner. Isen är redan slut. Idéerna fortsätter att komma.

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Ensam dog fiskhandlaren

av Johan

Många har skrivit in till Gödsvinet och undrat hur det gick med fiskhandlaren jag skrev om i april. Eftersom jag inte har någon praktisk möjlighet att besvara alla frågor i den omfattande brevskörden får jag istället försöka sammanfatta historien om den ekonomiskt utsatta fiskhandlaren här. Han dog.

Egentligen borde jag skriva att hans rörelse dog. Den är inte med oss längre. Berövad på liv har den kastat sitt jordiska skal. Hade fiskaffären varit en papegoja så hade den pressat upp tusenskönor nu. Vad som har hänt med själva fiskhandlaren vet jag mycket lite om. Kanske sover även han med fiskarna.

Det var alltså i april som jag först skrev om livet som fiskhandlare i en tid då ingen köper fisk utom möjligen på restaurang, för att visa sin överlägsna världsvana. Jag gör det själv, JAG TAR FISKEN, varje gång alternativet ges på restaurang. Ingen tar fiskhandlaren.

Den senaste, förlåt, sista gången jag såg fiskhandlaren var när jag som vanligt gick för att köpa min lunch, det var en dag i början på september. En sak som jag observerade den gången var att affären var totalt befriad från fisk vilket, givet att det var en fiskaffär, förvånade mig.

Där fanns dock ett alldeles för stort antal färdiga portioner av olika fiskrätter och jag köpte en. När jag betalade de 59 kronorna mötte jag fiskhandlarens blick och jag önskar den inte hade ingått i köpet. Han såg ut som om den där panerade torskfilén var hans sista inventarie men också som om han uppskattade att göra en affär med mig, för gamla tiders skull. Så värst gamla var ju förstås inte tiderna. De blir sällan det för en fiskhandlare.

Jag var där igen förra veckan men kom inte längre än till en låst port. På dörren satt en lapp: ”Stängt på grund av ägarbyte”. Det brukar heta så och det var inte första gången. Fiskaffären på Borgmästargatan har haft en lång rad ägare under kort tid. Fiskhandlare kommer i stim. Frågan är om det går att hitta någon som vågar ta över butiken. Vem vet, kanske är det någon som nappar. Någon som inte är rädd för att torska. Men vem? Ja sej det…

Vad är färskt i färskt bröd?

av Johan
J’accuse!

Min lokala konsumbutik har två positiva egenskaper. Positiv egenskap nummer ett är att den är placerad endast 50 meter från min port. Positiv egenskap nummer två är dess utbud av bröd. Vanligtvis är köpt bröd ingen rolig historia. Fazer, Pågens, Polarbröd och möjligtvis något företag som jag glömmer dominerar landets brödhyllor totalt och det lämnar inte stort utrymme för variation.

I just min lokala konsumbutik bakar de bröd. Det är inte helt ovanligt men här har de gjort sig besväret att sätta in en glasruta mellan butiken och bageriet så att man kan se att någon form av bakning faktiskt äger rum. Vanligtvis är det bara i form av någon vitklädd tonåring som desperat försöker frigöra sig från en väldigt stor klump av deg på ett bord men såvitt jag minns det kvalificerar det sig som bakning.

Jag har ofta fascinerats över konsumbageriets breda register. De har en förmåga att stoppa alla möjliga livsmedel i sina bröd. Ost, soltorkade tomater, diverse nötter och rötter, inget verkar vara bortom kooperationens fantasi. Så sent som idag köpte jag ett pestobröd. Det var då jag förstod.

Den överväldigande doften av vitlök och oliver gav mig en insikt. Vem stoppar mycket stora mängder pesto i en limpa? Någon som råkar ha mer pesto än vad de behöver förstås. Varför skulle en konsumbutik ha mer pesto än vad den behövde? Hur mycket pesto med passerat bäst före datum behöver en konsumbutik i Vällingby?

De brödlimpor jag värderat så högt är inget annat än den slutstationen för utgångna varor. Mångfalden av livsmedel i bröden är inget annat än en avspegling av saker som sålt för lite under det föregående kvartalet. Brödhyllan är en enda stor pytt i panna. Det krävs kanske en cynism så klart skinande som min för att avslöja det men sanningen är i sig klar nog att se då man känner till den.

Egentligen är det hela väl i sin ordning. Jag antar att det är bra att gamla livsmedel kommer till användning. Framför allt gör den positiva egenskapen nummer ett att jag kommer att fortsätta handla där.

Elma Çay II

av Johan
Scen från mitt skrivbord

Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.