De sånger om sprit som hitills studerats på denna introduktionskurs har handlat om brustna relationer, uppgivenhet och självdestruktivitet. Men alkohol är inte bara roligt. Det finns en mörkare sida av alkoholen och få har beskrivit den bättre än Rivers Cuomo, den oförlåtligt begåvade frontfiguren i Weezer och sonen till en alkoholist.

Rivers växte upp som son till en långt gången alkoholist vars drickande gjorde honom till en källa till skräck istället för en fadersfigur. Tids nog fick Rivers mor mod nog att slänga ut fyllot och med tiden gifte hon även om sig.

Med en styvfar i huset fick familjen någon sorts normalitet. Rivers kom överens med styvfadern Steven och på ytan var allt frid och fröjd. Traumat från den alkoholiserade fadern levde dock kvar även om ingen pratade om det eller ens önskade att prata om det.

En dag när Rivers Cuomo är i tonåren kommer han hem från skolan och finner ett sexpack Heineken i kylskåpet. Steven skulle träffa några arbetskamrater efter jobbet och han hade lagt ölen där på kylning tills dess. Synen drabbar Rivers på ett fundamentalt sätt. Det är där berättelsen “Say it ain’t so” börjar.

Somebody’s Heine’ is crowdin’ my icebox
Somebody’s cold one is givin’ me chills
Guess I’ll just close my eyes

Hans omedelbara reaktion blir att blunda och försöka hålla kvar den illusion av välbefinnande som han kämpat med att skapa och försvara. Han försöker tränga undan tankarna så gott det går

Flip on the tele’
Wrestle with Jimmy
Something is bubbling behind my back
The bottle is ready to blow

Rivers slår på TV:n, brottas med sin lillebror men burken i kylskåpet hänger som ett Damoklessvärd ovan hans huvud. Uppväxten i skuggan av den alkoholiserade fadern gjorde honom till en lysande förnekare med en livlig fantasi. Innerst inne visste han dock att den fungerande vardagen i den nya familjen bara vara en tillfällig asyl. Hans instinkt som överlevare är att dra sig längre in i en bubbla som håller på att brista.

I can’t confront you, I never could do
That which might hurt you so try and be cool
When I say, “This way is a water slide away from me
That takes you further every day, hey, so be cool”

Kort efter mötet med ölburken rämnar allt. Rivers kan inte hålla ihop bitarna av den idealtillvaro som han skapat åt sig själv. I en smärtsam insikt förstår han att han måste gå till källan för problemet. Han skriver ett brev till sin far.

Dear Daddy, I write you, in spite of years of silence
You’ve cleaned up, found Jesus, things are good or so I hear
This bottle of Steven’s awakens ancient feelings
Like father, step-father, the son is drowning in the flood

Rivers biologiska far hade verkligen blivit nykter men utan att försöka återskapa kontakten med sin gamla familj. Historien slutar lyckligt, Rivers Cuomo återförenades försiktigt med sin far och de skapade en fungerande relation. Rivers undvek att själv dricka alkohol långt fram i livet. Hans avhållsamhet hindrade honom förstås inte från att konsumera mer hampa än ett linjeskepp. Sedan skaffade han hornbågade glasögon och ett popband som fick japaner att gå bananer.

Men nu börjar jag glida  från ämnet. Det är kanske bäst att vi slutar här. Ni fortsätter på egen hand som vanligt. Här är dagens hemläxa.

Alla kurser skall innehålla ett genusperspektiv och naturligtvis gäller det även denna internetbaserade kurs om spriten i musiken. Dagens föreläsning ägnas därför åt könsroller i sånger om sprit i allmänhet och en låt i synnerhet: Loretta Lynns “Portland, Oregon”.

“Portland, Oregon” från 2004 är naturligtvis inte den första sången om sprit av en kvinnlig artist. Det är dock en av relativt få sånger av och med en kvinnlig artist som handlar om att faktiskt dricka alkohol och inte bara bli utsatt för den genom en man.

Inom countrymusiken dikterar de traditionella könsrollerna att mannen dricker och kvinnan står ut med det. “Good hearted woman (in love with a good timing man”) är ett ovanligt uppriktigt erkännande av detta från Waylon Jennings och Willie Nelson. Loretta Lynns egna “Don’t come home a-drinking (with loving on your mind)”  från 1967 intar också perspektivet av kvinnan som väntar hemma med barnen medan maken dricker.

Det är dock inte förvånande att det är just Loretta Lynn som sätter glaset i kvinnans hand i “Portland, Oregon”. Hon har kanske mer än någon annan uppdaterat countrymusikens syn på könsrollerna. I den på sin tid kontroversiella låten “The Pill” sjunger hon en lovsång till p-pillret som hon ansåg var en fullständigt genial uppfinning. En anledning till det är förstås att hon själv var fyrabarnsmor vid 19 års ålder, sin första fick hon vid 14. Loretta Lynn var av samma anledning en stark förespråkare av sexualundervisning. Själv fick hon aldrig fick veta att det fanns en koppling mellan sex och havandeskap förrän efter sitt första barn. Det var inget man pratade om uppe bland kullarna i Kentucky.

I låten “Rated X” från 1973 utmanar hon framför allt den amerikanska söderns dubbelmoral i en direkt konfrontation. Hon sjunger om hur en frånskild kvinna blir lovligt byte för alla män, inklusive gifta sådana, eftersom hon blivit “rated x” som lössläppt och lättfotad.

Kraften i Loretta Lynns musik ligger dock lika mycket i sättet hon sjunger som vad hon sjunger om. Hon har det rättframma och självklara tilltalet hos någon som haft en lång väg ner från kullarna. Det finns en kraft bakom varje ord som ingen kan ifrågasätta och det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet när hon förklarar i “Fist city” att hon tänker slå in framtänderna på den kvinna som tafsar på hennes karl.

“Portland, Oregon” är ett samarbete med Jack White, som också sjuger tillsammans med Lynn på låten. Den berättar en historia om ett möte på glid i Portland och White och Lynn sjunger de manliga respektive kvinnliga rollerna i en dialog.

Well Portland Oregon and sloe gin fizz
If that ain’t love then tell me what is
Well I lost my heart it didn’t take no time
But that ain’t all. I lost my mind in Oregon

Här berättar den då 69-åriga Loretta om släppa allt och låta gingroggarna ta över rodret. På ett för en åldrande kvinnlig countrystjärna otypiskt sätt omfamnar hon anarkismen i den totala fyllan. White fortsätter i samma anda i vers två:

In a booth in the corner with the lights down low
I was movin’ in fast she was takin’ it slow
Well I looked at him and caught him lookin’ at me
I knew right then we were playin’ free in Oregon

De två sista raderna sjungs av Lynn och hon fullföljer därmed en lång och stolt tradition av ärliga berättelser av de mest naturliga saker i världen som goda kristna i regel ändå inte talar om. Låter avslutas i god stil:

Well sloe gin fizz works might fast
When you drink it by the pitcher and not by the glass
Hey bartender before you close
Pour us one more drink and a pitcher to go

Man ser framför sig hur solen håller på att gå upp över Portland när Loretta Lynn ramlar ut på gatan iförd en av sina enorma broderade klänningar i sällskap med en packad Jack White. I handen har Loretta en kanna med gin fizz och Jack har ett glas i varje näve. Det är en vacker bild och countrymusiken är rikare tack vare den.

För fortsatta studier av denna sång om sprit föreslår jag att ni tar kontakt med youtube. De har allt ni behöver.

När jag säger skilsmässoskiva och 1974 så säger kanske du Blood on the tracks. Då säger jag att den släpptes i januari 1975. Du kanske blir sur och kallar mig “jävla besserwisser”. Men nu ska vi inte bråka, det är ju dags för en ny lektion på distanskursen “Sånger om sprit”.

1974 års bästa skilsmässoskiva kan alltså inte vara Blood on the tracks och då måste den vara Willie Nelsons Phases and stages. Phases and stages är den andra i en triologi av konceptskivor. Konceptet på den följande skivan Red headed stranger var att man inte kan hänga en man för att ha skjutit någon som försöker stjäla hans häst. Konceptet för den föregående Shotgun willie var att odla skägg, bränna ner huset och flytta till Texas även om det inte framgår vid en flyktig granskning. Det var hur som helst vad Willie själv ägnade sig åt vid tiden då den spelades in.

Phases and stages är alltså inspelad efter konceptet “skilsmässa” och på typiskt konceptskivevis är den första sidan av skivan inspelad ur kvinnans perpsektiv och den andra sidan ur mannens. Naturligtvis var den inspirerad av Willie Nelsons egna upprivande skilsmässa från hans 37:e fru.

Dagens fördjupningsuppgift är den första låten på manssidan, “Bloody mary morning”. I denna låt beskriver Nelson på ett väldigt rakt och okonstlat sätt hur hans kvinna dragit och hur berättarjaget reagerar på det enda logiska sättet genom att sätta sig på planet till Houston:

Well it’s a bloody mary morning
Baby left me without warning sometime in the night
And I’m flyin’ down to Houston with forgetting her the nature of my flight

Detta är öppningen på den lilla berättelsen om en morgon då en Bloody Mary har en naturlig plats i frukosten. Endast på flyglatser har jag sett människor som faktiskt dricker Bloody Mary till frukost och kanske är det så Nelson kom på idéen till låten. Han utgår ofta från en vardaglig betraktelse som han sedan utvecklar och berättar en hel historia kring.

As we taxi toward the runway the smog and haze reminding me of how I feel
Just a country boy who’s learning that the pitfalls of the city are extremely real
All the night life and the parties temptation and deceit the order of the day
Well it’s a bloody mary morning cause I’m leaving baby somewhere in LA

Den andra versen fyller ut berättelsen och i den stoppar han en del klassiskt country-tankegods. Historien om grabben från landet som drar till storstaden med hemska följder är en del av det kanon som gäller för alla som någonsin funderat på hur de skulle se ut i hatt. I denna vers har vi alltså upprinnelsen till varför berättarpersonen dricker. Han är ett offer och ingen har någonsin druckit en Bloody Mary på morgonen som inte varit åtminstone lite självömkande.

Well our golden jet is airborn flight fifty cuts a path across the morning sky
And a voice comes on the speaker reassuring us flight fifty is the way to fly
Now a hostess takes our order coffee tea or something stronger to start off the day
Well its a bloody morning  cause I´m leaving baby somewhere in LA

Den sista versen börjar precis som den första med ordet “well” vilket för lyssnaren rakt in i en till synes redan pågående berättelse. Drivet och tempot i musiken hjälper denna känsla och “Bloody Mary Morning” är därför både medryckande och uppgiven på ett sätt som Willie Nelson men väldigt få andra musiker lyckas skapa. De små, till synes betydelselösa, detaljerna i berättelsen skänker trovärdighet och ingen behöver tvivla på att berättaren dricker av en anledning. Det är helt enkelt en bloody mary morning.

Jag tror det är allt ni behöver veta just nu. Kom dock ihåg att studera på egen hand genom att exempelvis se och höra denna version av låten på youtube. Det här kan komma på tentan.

Efter ett mångårigt missbruk av countrymusik har jag samlat på mig en av Sveriges främsta spellistor med sånger om sprit. Historierna, och alla bra countrylåtar är i första hand historier, varierar från ett litet glas champagne till förtida död i alkoholism. Från min priviligerade plats vid låtskatten vill jag dela med mig av lite av några fina berättelser. Dagens lektion handlar om ett stort litet band från Austin som heter The Meat Purveyors eller TMP för oss som lyssnat oss redlösa på deras musik.

The Meat Purveyors är i grunden ett bluegrassband men med ett samtida alt-countrytilltal. De skriver egna låtar men spelar även en smakfullt vald samling låtar skrivna av andra artister som ofta egentligen tillhör en annan genre. Deras cover på Fleetwood Macs “Monday morning” är trevlig och de har släppt ett Madonna-medley som singel.

Den första låten jag hörde med The Meat Purveyors var öppningsspåret ”Hey little sister” och jag har varit kemiskt tillvänjd sedan dess. Det var på E22:an på väg norrut från Karlskrona en solig och redan varm sommarmorgon då vägen låg öppen och min stortyska sedan svävade ljudlöst en decimeter ovan asfalten. Någonstans i höjd med Vassmolösa slog cd-spelaren över till spår nummer 16 på en nyligen inköpt samlingsskiva och var gång jag hör den överaktiva gitarren på ”Hey little sister” är jag tillbaka i Möre.

Idag har vi dock samlats för att tala om The Meat Purveyors sånger om sprit och gud vet att de är tillräckligt många för ett seminarium.

På skivan Pain by numbers tar de upp några av dryckenskapens eviga frågor, såsom i själva titlen på låten “How can I be so thirsty today (when I had so much to drink last night)”. På skivan, Someday soon things will be much worse, beskriver de vedermödorna med att samla ihop pengar och ta sig till spritbutiken i låten “Liquor store”. På samma skiva kopplar de fylleriet till sin tillvaro som musiker i låten “666 pack”. Detta är bara en kort översikt för att inleda denna grundkurs. Låt oss nu gå vidare till en lite djupare förståelse av The Meat Purveyors sånger om sprit.

The Meat Purveyors skriver bitterljuv musik om att dricka som en sista konstruktiv åtgärd i en hopplös tillvaro. Det är inte ett originellt koncept inom countrymusiken men med kompositioner som ”Thinking about drinking” från skivan All relationships are doomed to fail gör Austin-kvartetten sig gott om armbågsutrymme i konkurrensen. Refrängen till den låten lyder:

”When I’m not drinking, I’m thinking about drinking, and when I’m not thinking I’m drinking about you”.

En enkel, uppriktig och slagkraftigt levererad lek med ord om vad som kan hända när man inte tänker och bara tänker på att dricka när man inte dricker. De verkliga bråddjupen av känslodödande alkoholerotik finner man dock i verserna, som den här:

“They say that the pain of a broken heart can be eased by alcohol

I know you ain’t no doctor but would you poor me a dose about yea tall

One more shot of medicine to help me through the day

It is good to know that sweet relief is just a shot away”

En central del i vad som gör The Meat Purveyors är Jo Walstons känsliga röst, som gjord för budskap som är som gjorda för country. Hon har kanske mer än någon annan jag kan komma på gjort countrys alkoholkultur tvåkönad. I låten ”2:00 am” ger hon en kvinnlig röst för ett par textrader som skulle ha fått George Jones att rodna:

“Got a stale bowl of beer nuts, smoked cigarette buts, all I can show for this day,

Just warming this bar stool, talking , a damn fool, watching the hours melt away,

And I know I shouldn’t call him in the state that I’m in, its 2:00 am, I’m ready again”.

Med en inramning av egna musikstycken som dessa blir The Meat Perveyors version av ABBA:s “S.O.S” det svartaste som kommit ur det skandinaviska svårmodet utan att ta livet av sig på vägen till rampljuset:

”Where are those happy days, they seem so hard to find

I tried to reach for you, but you have lost your mind

Whatever happened to our love

I wish I understood

It used to be so nice, it used to be so good

You seemed so far away though you were standing near

You made me feel alive, but something died I fear

I really tried to make it out

I wish I understood

What happened to our love, it used to be so good”

Nu kanske ni säger att SOS inte är en sång om sprit? Om ni har hört TMP:s version så vet ni att den är det.

En intressant aspekt av The Meat Purveyors relation till alkohol är att de inte alls kan hantera sprit särskilt bra. Varje skiva de har gjort har varit den sista eftersom de har splittrats till följd av druckna dispyter med stor regelbundenhet. Efter ett tag är de ändå liksom ihop igen, som om allt bara var något som skedde under rusets inflytande.

Att skriva om musik är ju i Frank Zappas ord som att “dansa till arkitektur” så jag tycker vi ägnar resten av dagen åt självstudier. Öppna upp en immande sval flaska studieinspiration och ge dig hän. The Meat Purveyors kommer att lära dig resten.