Grace Ginger Beer

Redan doften är misstänkt, det doftar kryddskåp och lösningsmedel lång väg. Smaken är först bättre, med en i och för sig rätt söt anfang, men sen kommer ingefära i långa banor, skarp och sträv, stickande, med ett rejält efterhugg som om man suttit och ätit kryddig mat. Det finns säkert en marknad för det här men jag ser det inte som riktigt vad jag eller mina sinusar behöver. Det kittlar i öronen och det drar i maggropen. Om det här är vad “Jamaican style Ginger Beer” innebär så ska jag i framtiden hålla mig långt borta från det.

En vaskrensning av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Porterexperimentet, dnr GS 2013/01

Det uppmärksamma och trogna gödsvinet har antagligen inte heller noterat att jag aldrig skrivit någon ölrecension. Detta har jag låtit bli av den enkla anledningen att jag inte kan ett skit om öl. Som universitetsutbildad har jag naturligtvis svalt en försvarlig mängd men lika lite som fisken kan om havet kan alltså jag om öl.

Än mindre än vad jag kan om ljus öl, kan jag om mörk öl. Givet de tider vi lever i av ohämmat foodstagrammande tänker jag ändå, tvångsmässigt skriva om det. Valet av porter kommer av att jag under en längre tid föredragit lättare drycker i festliga sammanhang och vill ta ett steg utanför min comfort zone. En porter är nog det sista jag skulle dricka under annat än rent experimentella former.

För det här experimentets genomförande har jag införskaffat mig en flaska Imperial vanilla coffee porter från Ugly duck breweries. Intrycken redovisas ett sinne i taget.

– Doft av gamla tråg och insjunken fåtölj

– Smak av utspädd men läskande söt tjära

– Med flimrande inre bilder av chesterfieldmöblemang och fläckade kartor över Madagaskar

Avgör själv om detta är bra eller dåligt. Jag är sammanfattningsvis inte odelat negativ.

Svensk IPA

Det kan inte ha undgått dig att inläggen kommit med allt längre mellanrum här på Gödsvinet. Vi upplever en av våra karaktäristiska svackor men den här är på väg att vända upp igen.

Det är mängder av viktiga inlägg på gång.

Eftersom vi tar ansvar för din fortbildning även då vi inte kan skriva något så kan vi rekommendera en annan blogg som kan ge tillfällig lindring. En man i södra Sverige har tagit det på sig att dricka samtliga svenska IPA i sommar och naturligtvis dokumenterar han det i en blogg. Vi som känner mannen i fråga från en avlägsen forntid vid den Blekingska nationen i Lund hyser inga tvivel om att öl är ett ämne han behärskar i både teori och praktik.

Så håll till godo, tills vi ses igen: http://svenskipa.blogspot.se/

PS: När jag ändå tipsar om bloggläsning så kan jag ju nämna att Gumae – Gödsvinets trogna följare och testare av högoktanig skotsk öl – också skriver en blogg, om en resa till Alperna på motorcykel:  http://gumae.wordpress.com/

Château Coucheroy

IMG_9724

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra “snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Brekeriet Cassis

IMG_7495

Brekeriet igen alltså. Cassis dök upp på systembolaget i fredags, och idag är det slut överallt (nåja, 15 kvar på hansa i Malmö i skrivande stund). Cassis är ölet som de blev kända för, och nu hamnade den alltså i min korg. Som namnet antyder är den bryggd med svarta vinbär.

Om det rådde någon tvekan så är det glaset till höger i bild som gäller. Jag slängde in en referensöl bredvid.

Jag går direkt på smaken. Det smakar svarta vinbär. Nästan som att dricka kolsyrat rödvin, fast med en alkoholhalt neråt 5%. Det är en riktigt sur öl, som en kriek (spontanjäst körsbärsöl) ungefär, men utan att nå upp i de extremare nivåerna. En torr avslutning med toner av marknära växtlighet skvallrar om att detta är en öl och inte saft. Munkänslan är stor, och de söt-sura smakerna av svarta vinbär vältrar sig runt i munnen.

Högst drickbart, och jag skulle säga att det är väldigt gott. För att vara en lambic-liknande öl har den en skyhög hinkabilitet.  Men det är svårt att se hur man plockar fram denna när man är sugen på en öl.

Tre och en halv buske av fem möjliga. Kanske lie för dyr för sitt eget bästa, men klart rolig att prova. Jag har fått hem en flaska av deras Brillant också, så vi får se om det kommer ytterligare en recension snart.

Eins Zwei Dry

IMG_6779

 

Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.

Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.

Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.

Fyra göteborgare av fem möjliga. 99 kronor i vinbutiken.

Tsarina Esra

En stabbig Tsarina

Den här flaskan köpte jag i Amsterdam en gång för länge sedan. Bryggarna på De Molen är kända för sina nattsvarta högoktaniga brygder med en alkoholhalt på 10% och uppåt.

Tsarina Esra är inget undantag, och med sitt namn utstrålar portern en viss pondus. Bör konsumeras inom 25 år, står det nonchalant på framsidan.

Doften av lägereld sprider sig när jag öppnat flaskan. Det är tjära, gamla bänkar i skogen, bildäck och jord. Ganska rökigt, men med bra balans. Vätskan är tunn snarare än krämig, men ändå med de hästkrafter som en imperial porter brukar uppvisa. Smaken är alkoholstark utan att vara spritig. Asfalt. Skogsbrand. Kaffe direkt ur kopparkittel. Man får hår på tungan av den här ölen.

Jag kan rekommendera Tsarina Esra om man är sugen på en riktigt rejäl omgång av tuff sibirisk verklighet. Är man bara sugen på öl kanske man ska dricka något annat. Fyra lägereldar av fem möjliga.

Verkar faktiskt gå att få tag i via monopolet, om man bor i Kongeliga Hufvudstaden altså.

 

International arms race

“Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit “Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Brekeriet Saison

Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.

Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.

Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.

Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.

Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!

Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.

Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.

Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.

Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.

Brekeriet Saison (nr 89686), 40 kronor på systemet.

A. Christmann riesling, igen

Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.

Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.

Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.

I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.