Tagg-arkiv för: trender

Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

En food truck är en rullande kiosk

Det finns en del saker man liksom missat under ett par års redux-diet pga diverse ohemula tendenser i matsmältningen. Sen finns det en del saker som man inser att man inte alls missat, utan bara trott att man missat. Food trucks hör definitivt till den senare kategorin. En food truck är nämligen egentligen inget nytt, det är bara något gammalt, fast på hjul. En food truck är helt enkelt en rullande kiosk, och ska man vara petnoga är det egentligen inget nytt påfund att sätta hjul på kiosken heller. Pölsemannen har länge hållt till i sådana, och kebabvagnen är inte heller den något nytt påfund. Den som härstammar från Lund kan mycket riktigt intyga att det redan för tjugo år sedan åts en myckenhet kebab under oförklarligt stor entusiasm från en sådan vagn. Möjligen kan intag av starkvaror stå för en del av förklaringen, kanske kräver kebabvagnskebab dessa drycker likväl som kräftorna gör det. Trots detta var det lovkörer för food trucks från pressen under ett flertal år, och även om det kanske finns några foodie-varianter av dessa rullande kiosker i städernas hipster-reservat, är de otvivelaktigt undantagen. Sen ska det sägas att det inte är något fel med kiosker, de fyller ett vitalt om än sällan besjunget uppdrag i våra liv, de levererar stödkorvar och annan snabbmat för en rimlig peng, och gör det ofta på udda tider, när finare etablissemang stängt för natten. De är också utan tvivel att föredra framför ännu en multinationell snabbmats-kedja, även om resultatet kanske inte är lika förutsägbart. De är helt enkelt stadens vägkrogar, och vi håller dem varmt om hjärtat, med eller utan hjul. Låt oss därför befria dem från hipster-foodie-oket, och kalla dem för de rullkiosker de är.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Till vägkrogens lov

Det är alldeles för enkelt att bara ta det säkra före det osäkra. Välja donken, eller bekå, eller nåt annat välkänt. Mat som inte utmanar, medioker mat, men utan risk för taskiga överraskningar. För om man ska vara ärlig finns det ju en risk när man testar en vägkrog bara sådär utan vidare. En risk att man får flottig mat med skolbespisnings-sallad. En risk att maten inte utvecklats så mycket de senaste fem åren. Eller femtio. Men samtidigt är det en utmaning, och vi på Gödsvinet gillar utmaningar, speciellt kanske självpåtagna sådana med viss risk för bakslag. Vi vill slå ett slag för den goda saken, för uppskattning av alla dessa individer som sliter natt och dag för att ge oss mat när vi är på resande fot, och som gör det långt bortom franchise-kedjor och standardmenyer. En fajt för en värld där vi är fria att upptäcka och utsättas för mer slumpvalda och spännande matupplevelser, istället för en säkerhet av medioker och standardiserad tristess. Ni har hört det nu och ni har hört det här: den o-kedjade vägkrogen är det nya svarta, och vi ser fram emot en samtid som hittar tillbaka till denna vår gemensamma matskatt, där gamla grillar och andra krogar frodas bredvid thai-holkar och pizzerior, ibland i en och samma lokal, i en fusion-cooking för samtiden.

Vi hade gärna sagt att det var i detta ädla syfte Avd Bromma rullade in på Rökeriet, vid avfart Hamneda/Nöttja/Hornborg på artären mellan Skåne och Stockholm, och inte av en slump, men det hade kanske inte varit helt sant. Icke desto mindre var det en lycklig slump. Menyn med varmrökt lax och potatisgratäng var precis vad en hungrande resenär behövde, stadig och ordentlig, med smak och kalorier så det räcker åt en familj, men behändigt och ordentligt uppstaplad på en enda tallrik, med en rustik och chosefri sallad till. Restaurangen, som även är en butik för allehanda rökta fyrfota eller befenade delikatesser, andas lokalfärg, och en ständig ström folk från trakten kliver in för att köpa lite varmrökt, beklaga sig över all fisk sälarna äter upp, äta dagens, och bege sig vidare. Jag vill inte säga att det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, men det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, fast minus de baklängestalande dvärgarna. Jag testade inte kaffet, men jag utgår från att det håller en oklanderlig vägkrogs-standard.

Fyra närande måltider av fem möjliga. 139 kr, med möjlighet att köpa med sig varjehanda rökt & vilt hem.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En överdos 80-tal

housefoyer

När 90-talet var ungt var många rörande ense om hur förskräckligt det föregående årtiondet hade varit, i varje fall stil- och modemässigt. Fördömandet var i stort sett enhälligt. Det var någon enstaka själ som såg ljuset, dock, och höjde ett varningens finger: ju kraftfullare man puttade från sig åttitals-pendeln, desto kraftigare skulle den komma tillbaka och fördöma någon oklar framtid. Om något hade kunnat hindra den veritabla flodvåg av nostalgi, retro och vurm för 80-talet som på senare år sköljt över oss är dock oklart. Kanske var det lika ofrånkomligt som årtiondet självt?

Med detta sagt vill vi dela med oss av en riktig godbit från detta bjärt färgade årtionde – ett hus som stått som en tidskapsel sen det byggdes, 1988:

http://galleries.buffalonews.com/default.aspx?id=4577

Som soundtrack till denna upplevelse föreslår vi en recent synthwave-dänga som kan få fungera som fond till en riktig 80-talsöverdos:

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Livscykelanalys

trappa

Det är augusti och det betyder så vitt jag vet att vi närmar oss årsdagen av min födelse. Jag är inte säker eftersom jag sedan länge gått från att undvika dagen till att förneka och till sist aktivt beivra den. Kanske finns den inte alls längre.

Om den finns så borde den markera övergången mellan då man inte längre kan förväntas uppleva någon 30-årskris och då man hoppas på att gå vidare till en 40-årskris. Efter 40 föreställer jag mig att de periodiska kriserna övergår i en mer generell dödsångest för alla tider. Då slipper man hålla reda på sådant här. 

Du kan inte välja att inte ha kriser, du kan som bäst hoppas på att kunna kontrollera omständigheterna under vilka de sker. Jag har stora planer för min 40-årskris.

Jag tänker fira 40-årskris genom att INTE börja springa maraton. Det är, förstås, en fullständigt genial plan. Tänk efter: Istället för att försöka övertyga omvärlden att man inte alls är ett döende vrak som har spelat ut sin roll i det mänskliga sammanhanget genom att påvisa fortsatt förmåga att sätta en fot framför en annan så ställer man sig vid sidlinjen, bland åskådarna. 

Detta är budskapet: ”Se på mig, jag är så medveten om de överdrivna kroppsövningarnas roll i 40-årskrisen att jag omöjligen kan ha en själv, ett faktum som bevisas av att jag inte deltar i dem”. Bättre än så, jag hånar dem, för övrigt på ett väldigt ungdomligt vis. Jag står bredvid och därmed ovan och bortom. 

Detta bara bevisar vad vi redan visste; om något är svårt eller jobbigt så kan du alltid ta din tillflykt till metanivån. 

Även om det, vilket jag är oroväckande noga med att poängtera, är ett antal år kvar till det är dags för denna kris så har jag börjat förbereda den. Så sent som i morse avstod jag från att springa sex kilometer kring Grimsta naturreservat. Nästa vecka ska jag försöka avstå från att springa milen. En full maraton är inom räckhåll.

Under de närmsta åren kommer jag att med nit låta bli att fasta mig till blodsockerkoma, jag kommer inte att ta MC-kort och ingen kommer att behöva se mig kräkas blåbärssoppa i SVT i början på mars. 

Nu är jag förstås fullt medveten om att denna meta-kris också är en kris. Om du minns så skrev jag nyss att de inte går att undvika. Som kris sett har just denna utformning många fördelar, framför allt i det att den inte inkluderar någon som helst personlig utveckling.

Hur kom jag in på detta? Jag tror det var i samband med att jag blev krävd på legitimation på Systembolaget idag. Det var inte bara första gången på länge utan kanske sådär tionde gången någonsin.

Det inträffade kan naturligtvis enkelt förklaras med att expediten led av ett långt gånget stadie av delirium eller att hon mörkar för sin arbetsgivare att hon är nästan helt blind.

Eller också tänkte hon: ”Wow, det där är någon som verkligen ser ut som om han håller på att gå från 30 till 40-årsåldern. Han gör inga försök att dölja det genom att vara sådär bisarrt vältränad som varenda 40-årskrisande gubbe i hela Stockholms innerstad är. Han måste vara väldigt ung”.

Det är den förklaringen jag väljer.   

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Häst på hästars vis

trojan-horse

De senaste dagarna har handlat om stora pensionsavgångar bland påvar och industriell lasange som varit en trojansk häst för hästkött. Det förra fenomenet kan vi här på Gödsvinet inte ge särskilt mycket vägledning till. Vi kan bara önska Benedictus XVI lycka till och känna oss trygga i förvissningen att om arbetsmarknaden för före detta påvar är sval så kan han alltid falla tillbaka på sin utbildning som luftvärnssoldat. Konjunkturen är på väg uppåt för folk med examen från Hitlerjugend. 

Frågan om hästkött ligger förstås betydligt mycket närmare vår kärnverksamhet. Saken gäller alltså den nu redan flera dagar gamla historien om hur hästkött fått ersätta nötkött i flera olika färdigprodukter. 

En bidragande orsak till att den internationella köttmarknaden översvämmats av billigt kött från häst och åsna lär vara att Rumänien förbjudit kärror dragna av sådana på de rumänska motorvägarna. Arbetslösa hästar och åsnor måste likt arbetslösa påvar ta vägen någonstans och tydligen var en kan en skolmatbespisning i Sverige vara en sådan plats om inget annat fungerar. 

Bland all upprördheten har det också höjts röster som ifrågasätter betydelsen av skillnanden mellan häst och ko när den väl hamnat i en lasange av fabrikatet Findus. 

Det är förstås en rimlig invändning men tydligen är det inte enbart artbestämningen som innebär problem. Hästköttet kan komma från hästar som kan ha medicinerats eller avlivats genom förgiftning. I själva verket kan en del av köttet innehålla så mycket droger att man redan efter ett par tuggor lasange börjar få någon sorts behållning av sina gamla skivor med Morphine. 

Problemet är alltså inte bara att kor är kor och hästar är hästar om ock i tunna lager mellan pastaplattor och bechamel. Problemet är att hästköttet är dåligt. 

Som det sista pragmatiska inslaget i mat och dryckbloggosfären vill nu Gödsvinet utgå från detta konstaterande för att slippa läsa dåliga hästskämt på twitter ett tag. 

Den slutgiltiga lösningen på problemet med de rumänska hästarna och var de hamnar är förstås att skapa en trend för exklusivt hästkött här i Stockholm. Tusenåriga tabun i all ära men mot kraften i en stockholmsk mattrend står de sig slätt. 

Hur startar man en sådan trend? Det hjälper förstås att hästköttet kommer från glada hästar som till näthatande bilisters förtret fridfullt skrittat i allsköns ro längs med rumänska landsvägar tills de en dag fått ta avfarten till slaktfabriken. Det är ekologiskt om än inte närodlat.

Viktigast av allt är dock att man höjer priset med minst 800%. Höj priset och efterfrågan kommer att öka, det är den enkla marknadslogiken för livsmedel i huvudstaden. 

Den dag restaurang Djuret i gamla stan inleder sin första hästvecka kommer vi att veta att problemet med köttförfalskningen är över.

En källa till inspiration och själva anledningen till att jag satte mig för att skriva dessa i övrigt rätt överflödiga rader är den rika hästkulturen i den slovenska restaurangvärlden. 

I det lilla landet mellan alperna och det adriatiska havet har man ätit häst med stor behållning och i ännu större omfattning så länge någon kan minnas. Personligen kan jag rekommendera denna kedja av snabbmatsrestauranger i Ljubljana.

I Slovenien är det osannolikt att någon skulle hälla hästkött i en lasange och kalla det nötkött. Det är också långt mindre troligt att någon skulle bli upprörd om det hände. På så sätt har de kommit längre än oss. 

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Save the Boozer

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Jag saknar framtiden


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.

Posted in Okategoriserad | 11 Kommentarer

En god pilsner

I dagens ölsamhälle med ett prunkande utbud av öl kan det vara svårt att hitta rätt. Magnumflaskor med 14%-ig ekfatslagrad stout trängs på bolagets hyllor med körsbärsbelgare med pH neråt 1,5-2. Inte heller den här bloggen är direkt oskyldig i spridandet av ölextremism, trots ett flertal inlägg om verklighetens öl. Ibland behöver man inte något helt utflippat, utan man behöver en normalstark, rejält god pilsner som är hyfsat enkel att få tag i. Här kommer några bra tips.

St Eriks pilsner

St Eriks är egentligen TT, men låt inte det avskräcka dig. Under märket St Eriks tillåter de sin alternativbryggare experimentera en del, och inte sällan med bra resultat. Pilsnern är frisk, smakar färskt och gräsigt. Ganska besk för att vara en pilsner, men bara tillräckligt för att ge den en frisk ton av marknära vegetation och blommor.

Malmö Brygghus pilsner

Även denna sticker ut lite, och går nästan lite åt jever-hållet. Örtig och frisk. Kan vara lite knivig att få tag på, men man kan dricka den på bryggpuben.

Brooklyn Lager

Ok, lager är säkert något annat än pilsner, men jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är. Brooklyn Lager krossar fördomen om blaskig amerikansk öl. Detta är en helt vanlig lager som smakar lite mer och lite godare. Inte speciellt besk, men fylligare än snittet. Finns i ordinarie sortiment på nästan alla bolag. Snygg etikett har den också.

Slottkällans lager

Jag vill minnas att denna smakade ganska likt brooklyn, men med betydligt fulare etikett. Den brukar vara lätt att hitta på bolaget, men jag hittar den inte på deras hemsida nu. God öl hur som helst.

Dugges Lager no 1

Denna har jag ingen direkt erfarenhet av, men folk, tex Johan, säger att den är bra. Dugges är ojämna, men det finns alltid anledning att prova. Denna finns i fasta sortimentet.

Oppigårds Slåtteröl

En typisk oppigårdare. Alltid delikat. Ingen ale den här gången utan en frisk och jordnära ljus öl. Denna kommer och går i tillfälliga sortiment, håll utkik framåt vårkanten.

Kom gärna med egna tips om du läser detta och inte håller med eller tycker att något fattas. Snart är våren här och då behöver man friska brygder för att skynda på sommaren.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.