Stockholm

Muttley & Jack’s Mubuga Ngozi

av zonk

Denna böna från Burundi ger ett starkt, strävt, närmast vinöst kaffe: bärigt, intensivt, fullt av smak. Det blir nästan lite för mycket av det goda och kanske ska jag framöver öka på och ha lite mer hett vatten, men jag klagar inte, det är en förbannat trevlig liten kopp kaffe och man får den där närmast euforiska känslan som man kan få av bättre färskmalt single source, det är något med alla de där smakerna som dansar i bakgrunden som hettan över en jävligt stark kopp kaffe en måndagsförmiddag, kakao och dyr högprocentig choklad, körsbär, ja lite grappa, sådär den där perfekta fulfinspriten, fast bara ett daller i luften, nästan så man misstar sig, svetten pärlar i pannan och rapsen stirrar tokgul mot en över slätten, vindkraftverken snurrar episkt långsamt, nästan osynliga i diset, det är en förbaskat trevlig kopp kaffe och jag tror det blir en till.

Fyra dis av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Stockholm bärnstenslager alkoholfri

av zonk

När man greppar efter en flaska sådär halvmörk lager, som dessutom kallar sig för festivalöl, är det inte precis med skyhöga förväntningar. Visst, det är inte fråga om någon genomskinlig flaska, men det bådar ändå knappast gott. Stockholm specially crafted festival beer bärnstenslager alkoholfri överraskar dock positivt, och trillar inte alls ner i det gyllenbruna träsk många av dess kusiner gör, nej, den är beskare än man kan tro, ingen sötsliskig Newcastle brun öl här inte. Den lite sådär plåtiga humligheten ackompanjeras fint av en karamellig maltighet, det är inte alls dumt att bara dricka för sig självt, och borde nog passa till den mesta lite saltare eller kraftigare mat. Den är heller inte en typisk IPA enligt mall 1A, och omväxling är ju alltid trevligt för den som dricker alkoholfritt. Allt i allo, en trevlig addition till den alkoholfria paletten!

3.66 bitar kåda av 5 möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Jag sitter här och bränner mina euro

av Johan

Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.

De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.

Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.

Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.

Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.

Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.

Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.

Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.

Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.

Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.

Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.

Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.

Haxe, Zumen

av zonk

För inte så länge sedan, i vad som nu känns som en annan epok, hade avd Bromma långtkommande besök, och det beslutades i hast att uppsöka ett av stadens många hak för en bit mat. Valet föll efter en del velande på Zum Franziskaner, kanske bättre känt som Zumen, och på tallrikarna hamnade varsin haxe. Gödsvinet har ju tidigare bevistat Zumen, och nu liksom då trivdes vi fint i den gemytliga gammeldags inredda källarn med drag av bierhalle, även om det denna kväll, kanske som ett omen, var ganska tunnsått med gäster. Ölmenyn är inte dum, även om vi förstås gärna hade sett ytterligare ett par alkoholfria öl, och vi satt strax med varsitt glas och slappnade av. Såhär idag känns det som en svunnen era, även om tidningarna rapporterar att folk minsann är ute och sitter på lokal som om inget hänt, möjligen med en ytterligare handsbredd mellan sig, om det. Nåväl. Strax dök vår haxe upp på bordet, och det var ett mört och trevligt stycke kött. Men något var inte som det brukade. Först kunde vi inte riktigt sätta fingret på vad som inte var som vanligt, nej, det var först mot slutet det slog oss: det som normalt är en övermannande stor portion kött, var här en stor, men rimlig sådan. På ett eller annat sätt hade styckningsdetaljen hanterats så att det blev en mängd mat som en normalt funtad person har en sportslig chans att sätta i sig. Å ena sidan är detta högst rimligt, ja, rentav vettigt, men å andra sidan är det lite haxens charm att den så totalt övermannar en, är alldeles för mycket av det goda, en våldsam köttanstormning man knappt kan värja sig mot. Men på det hela taget gick vi ändå därifrån mycket nöjda. Surkålen var läcker, potatisen bra, senapen skarp, och vi var mätta, om inte övermåttan så. Möjligen hade svålen kunnat vara aningen knaprigare, det är väl det. Ändå vill vi rekommendera Zumens Haxe till envar som är sugen. Kanske kan det lilla formatet vara aningen mindre skräckinjagande för en nybörjare?

Tre och en halv knaprighet av fem möjliga. Haxe dyker inte upp på menyn men om man hör sig för, finns det likväl! Någonstans runt tvåhundringen om inte minnet sviker, men det här var en halv eon sedan, och mycket vatten har flutit under broarna.

Äta, dricka och överleva 2020

av Johan

Först av allt: Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring. Det spelar ingen roll vad du kan ha hört. Att tanklöst hamstra viktiga varor för sig själv i en tid av kris är ett utslag för den sortens empatilösa själviskhet som är allas vårt största hot när den trygga vardagen får vika sig för en osynlig fara. Gödsvinet leder – som alltid – genom föredöme.

Det ska dock sägas att våra, eller åtminstone mina, konsumtionsvanor redan i sitt normalläge avviker något från de genomsnittliga. En av mina största utgiftsposter är idag och sedan många år böcker. När den viktigaste samhällsinsatsen sådana som jag förväntas prestera är att hålla sig inomhus och inte andas på åldringar, är böcker ett av våra viktigaste redskap i kampen.

På den fronten står jag dock väl rustad. I god tid inför den rådande pandemin beställde jag ett exemplar av världens längsta trilogi, Alfred Döblins ”November 1918: Eine deutsche Revolution”, i fyra delar. Den har fler sidor och tyska ord än vad någon kunnat räkna till och samtidigt behålla viljan att leva. Vi ska ta oss igenom det här.

Nu inser jag att hamstringen av just böcker inte är den mest utspridda i spåren av covid-19. Istället är det livsmedel och, kanske mest uppseendeväckande, toalettpapper som folk bär hem från butikerna. Vad använder folk detta toalettpapper till? Jag har förstås en aning men det måste ligga någon djupare mening och något högre värde i dessa rullar.

Toalettpapper och dess hyllor i butikerna blev krisens första frontlinje, platsen där den blev verklig för den breda allmänheten, platsen där så många insåg och tog ställning för vad som kommer främst i livet: Toalettpapper.

Det har förstås hamstrats en hel del annat också, som ris, pasta, konserver och en lång rad andra saker mindre viktiga än toalettpapper. Gödsvinet ägnar sig dock inte åt hamstring.

Det har förstås förekommit att mina högst normala och ansvarsfulla inköp, på gott husmodersvis, kommit att ges vissa marginaler. Två paket pasta eller ris istället för ett, den sortens upplägg. Detta är inte detsamma som hamstring.

Visst, efter ett tags pandemi har man lyckats ackumulera ett visst överskott, det står säkert 2-3 [7-8] kilo ris på den övre hyllan i städförrådet men det är på intet sätt ett lager eller en ”gömma”.  De ordinarie 3-4 burkarna Heinz Baked Beans har blivit några [16] burkar fler och de får ledigt plats under sängen. Den sortens upplägg, ingen hamstring alls.

Det är dock lätt att föreställa sig några av de psykologiska mekanismerna bakom hamstringen. Jag var själv i butiken idag [igen] och såg hur folk handlade. Den mest grundläggande principen bakom fenomenet måste vara att om man köper mycket av något så måste man köpa mycket av något annat.

Jag köpte exempelvis själv 2 [5] kilo djupfryst kyckling. Vad har man för nytta av den om man inte har en [2] flaska matolja och lite [12-13 kilo] ris? Det är så folk tänker.

När jag gick från Ica Globen med mina båda [4] tunga kassar med fullständigt normalt inköpta varor och en [2] 8-pack toalettrullar instoppad under vänsterarmen slog mig en annan tanke.

Tänk om alla i Forsmark får corona-influensa eller vabbar med friskt barn, vem ska då koka el i kärnkraftverket? Mer centralt, vad ska jag med mina 2-3 [15] kilo ris till utan el i spisen?

Jag har förstås mitt jämtländska spritkök i campingutförande. Det borde fungera. Om man har tillräckligt med rödsprit hemma. Vad är tillräckligt med rödsprit för en pandemi? Har de rödsprit på Ica Globen [ja]? Hur mycket rödsprit får plats i hallgarderoben [rätt mycket]? Det är så folk tänker.

Jag vet vad du tänker: ”Det viktigaste att ha hemma är väl vin?”. Du har förstås inte fel och jag har tänkt samma sak även om jag så klart inte fått för mig tanken att hamstra vin på något sätt. Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring.

Om Gödsvinet skulle ägna sig åt hamstring så skulle jag nog kunna räkna ut ganska snart att hamstring av vin är svårgenomförbart. Att bunkra en månadskonsumtion vin är ungefär lika realistiskt som att bunkra en månadskonsumtion av bensin i en tvåa i Johanneshov, om du kör en pickup. Man skulle få skjuta undan köksbordet och helt enkelt börja stapla lådor och boxar direkt på golvet. Eller kanske på en lastpall. Kanske kasta en presenning över. Det skulle gå.

Det är märkliga tider vi lever i och en hel del av dem har också hunnit passera sedan vi började skriva här på Gödsvinet. Idag är det i själva verket precis 10 år sedan det första inlägget skrevs. Det är tio år att minnas och tio år att fira. Allt firande är dock inställt med hänsyn till smittspridningsriken.

Vi ses på andra sidan

Cassi

av zonk

Cassi är en relikt av en svunnen tid, med en meny från 1954 och en inredning från 70-talet. Men det är ingen slump att Cassi överlevt: det är lika delar envishet från ägarna och ett vinnande koncept. På gammeldags vis går man och beställer maten vid disken, får en bricka med tallrik och bestick och mat, och sätter sig sedan vid sitt bord. Man gör dock gott i att boka bord, då det ofta, speciellt på söndagar, är knökfullt. Givetvis ringer man och bokar, inga nymodigheter och inget prat om att göra det via någon app.

Menyn andas straightforward gammaldags fransk restaurang och gör det på bästa sätt, med frasiga, salta, mumsiga pommes, svulstig och perfekt bea, och en trevlig entrecote till detta, i mitt eget fall. Avd Johanneshov tog en minutbiff och vår bisittare Robin, vars initiativ låg bakom kvällen, ett grillspett, och nöjda miner syntes runt bordet allt som middagen fortgick. Jag kallade Cassi en relikt, men jag borde hellre sagt relik: helig och fransk är den kvar sen urminnes tider och mina tankar går till smultronställen som exklostret på Mont St Odile, som har en liknande enkel men utsökt meny.

Till efterrätt kunde vi inte låta bli att beställa den gamla 80-tals-klassikern friterad Camembert med hjortronsylt. Jag måste erkänna att den var mig aningen övermäktig, men jag tror här felet ligger i en konstitution som ej längre är van vid sådana utsvävningar, snarare än att Cassi skulle ha komponerat denna allt annat än lättfotade klassiker fel.

Allt sammantaget kan jag inte annat än rekommendera Cassi, och jag kommer utan minsta tvekan ta med besökare dit.

4.5 heliga ting av fem möjliga. 308 kr för entrecote, bea, pommes, och en alkoholfri öl.

Julbord på Gondolen

av zonk

Såhär års lägger sig julröken tät över huvudstaden, eller så är det bara solen som inte syns på månader i sträck under någon slags meteorologisk förbannelse, och det är inte konstigt att människorna samlas inomhus för att äta som om det vore just domedag på gång, med mer näring och salt per tallrik än man annars ofta ser på en salladstorftig vecka. Så även Gödsvinet. Denna gång fick våran avdelning från Bromma förmånen att bevista just Gondolens julbord, som ju handhas av Erik Lallerstedt, i varje fall i teorin. Annars har nog denna restaurangs dragningskraft huvudsakligen bestått i location, location, location: vem vill inte sitta till bords i en metalltarm som sticker rakt ut från ett hus? Det är i varje fall fullständigt oemotståndligt för mig. Nu visade det sig såklart att verkligheten var något underlägsen dikten, och huvud-delen av restaurangen låg sådär rationellt och vettigt inuti själva huset, istället för ute i luften med bara några aluminiumstänger som stöd. Detta till trots var det en riktigt trivsam lokal, som andades femtiotal eller något däromkring, med pastellgröna sittdon och glasdekorationer på finurliga platser i rumsavdelarna.

Ja, så julmaten. Jag tycker alltid det är svårt att bedöma julbord, för man tar ju sig an dem på så olika sätt. Det finns de som nogsamt börjar med sillen, sen tar lax, sen går vidare på småvarmt, sen tar ål, sedan virrar bort sig i ost och sist avslutar med knäck och gröt. Min enda personliga regel är att inte äta efterrätt samtidigt som resten, och på detta sätt komponerade jag min tallrik. Gondolen har gjort riktigt bra ifrån sig på de flesta fronter, möjliga hade jag önskat något mörare revben, och kanske hade Jansson behövt några minuter till i ugnen, men det är detaljer. Jag var annars imponerad av deras bredd, såväl grisfötter som andra saker jag inte vill äta men som är kul att se dök upp, men även en del riktigt läckert kallskuret, som anka. De serverade även en högst habil alkoholfri öl från Warsteiner, en besk och frisk pilsner som passade utmärkt till julmaten. Efter maten bjöds ett efterrätt-bord som bara kan beskrivas som livsfarligt, och det var endast med nöd och näppe jag undslapp det med livhanken.

Sålunda lunkade man hemåt i vinterrusket med åtminstone hälften av energin till en längre vinterdvala, mätt och belåten. Fint så.

Julbord på Gondolen, tre komma sjuttifem tomtenissar av fem möjliga. Rullar lätt iväg på uppåt tusenlappen om man inte dricker alkoholfritt.

Gås, Tennstopet

av zonk

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

In the Mood for Tea

av zonk

Ett stenkast från Odenplan har jag hittat mitt te-mecka i Stockholm. Jag trivs på Tea Centre, Sibyllans har fina grejer, men här på In the Mood for Tea har jag hittat mina absoluta favoriter, och finner ofta nya teer som jag fastnar för. Härifrån kommer helgfrukostens måste, Golden Yunnan, härifrån kommer jobbdagens klassiker, Himalayan black, härifrån har jag köpt en bunte nya teer som förkylningar och en myckenhet arbete hindrat mig att recensera (vi hoppas på bättring där!). Det är inte svårt att spendera en smärre förmögenhet på te här på Mood, men det finns likaså rimligt (100-ish kr/hg) prissatt te av mycket trevligt slag. In the Mood for Tea är en liten skatt, och var te-älskare som har vägarna förbi borde ta tillfället i akt att kliva in, prata te, och köpa sig nåt trevligt att prova. Det är inte ofta man får en sådan ogarderad rekommendation av underskriven, men här är det faktiskt på sin plats. In the Mood är huvudet över klungan, en liten guldklimp i tedjungeln!

Fem pärlor av fem möjliga.

Zum Franziskaner

av zonk

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.