Tagg-arkiv för: stockholm

Gås, Tennstopet

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

In the Mood for Tea

Ett stenkast från Odenplan har jag hittat mitt te-mecka i Stockholm. Jag trivs på Tea Centre, Sibyllans har fina grejer, men här på In the Mood for Tea har jag hittat mina absoluta favoriter, och finner ofta nya teer som jag fastnar för. Härifrån kommer helgfrukostens måste, Golden Yunnan, härifrån kommer jobbdagens klassiker, Himalayan black, härifrån har jag köpt en bunte nya teer som förkylningar och en myckenhet arbete hindrat mig att recensera (vi hoppas på bättring där!). Det är inte svårt att spendera en smärre förmögenhet på te här på Mood, men det finns likaså rimligt (100-ish kr/hg) prissatt te av mycket trevligt slag. In the Mood for Tea är en liten skatt, och var te-älskare som har vägarna förbi borde ta tillfället i akt att kliva in, prata te, och köpa sig nåt trevligt att prova. Det är inte ofta man får en sådan ogarderad rekommendation av underskriven, men här är det faktiskt på sin plats. In the Mood är huvudet över klungan, en liten guldklimp i tedjungeln!

Fem pärlor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Posted in Verklighetens korv | Lämna en kommentar

Östermalms Korvspecialist

Verklighetens korv existerar i ett spektrum. I den ena änden av skalan hittar vi rullkorven, i den andra huserar den mest overkliga korven, den från Östermalms Korvspecialist. I teorin är korvspecialisten en kiosk. I praktiken har den lika mycket gemensamt med en genomsnittlig korvkiosk som en Saturnus 5 har med en nyårsraket, och det är inte till dess nackdel. Här får man en frasig halv baguett med egenkomponerad tomatsås och surkål, och man kan välja om man vill ha en eller två korvar i den. Det finns en uppsjö korvsorter och de är av den där sorten där man kan prata om kötthalten med stolthet, istället för att skriva ut den med fyra punkters typsnitt i innehållsförteckningen. I korthet är det utmärkt och mycket delikat korv, som nog snabbt kan förhöja varje ögonblick lite bortom den grå verklighet som bebos av rullkorvar, stödkorvar, och andra väldigt påtagligt vardagliga mål som centreras runt tveksamma cylindrar av än mer tveksamt innehåll. Vi kommer söka efter en mer overklig korv, men det blir nog en svår kamp. Trots sin utmärkthet är ju ÖKs framtoning påfallande autentisk och gammeldags, och tillsammans med kvaliteten blir det nog en svårslagen kombination. Men ingen ska säga att Gödsvinet backar från en till synes hopplös uppgift. Vi kommer fortsätta vårt sökande, och vi kommer fortsätta att upplysa er konsumenter om hur det ligger till med verklighetens korv – även när den drar åt det overkliga.

Östermalms Korvspecialist, Fyra komma nio korvzenit av fem möjliga. En korv i baguette 65kr, två för 95kr.

Posted in Verklighetens korv | 5 Kommentarer

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sir William

Sir Williams är en intensiv personlighet, till den milda grad att jag under t-banefärden hem började undra om något gått sönder i ryggsäcken, hela vagnen luktade, och den som åkt t-bana vet att det krävs en del för att tränga igenom ”lokalfärgen” om man säger som så. Hela min lägenhet är numera inpyrd och jag funderade ett slag om man skulle vakuumförpacka teet, eller förvara det utomhus, i en stängd burk under vatten som man gör med vissa obehagliga kemiska föreningar, eller vad man skulle ta sig till. Sedermera hamnade påsen på jobbet, och det får väl sägas vara ett tecken på deras stora saktmodighet och flegmatism att ingen hittills sagt något.

Sir Williams är Sibyllans egen kuckelimuck-blandning från anno dazumal, namngiven efter grundarens bror, och ska ha varit mycket populär under andra världskriget, när svensken led kaffebristens kval. Om ingredienserna är de lekfullt hemlighetsfulla, och antyder mest att te ingår, men vi har en misstanke om att lapsang och bergamott är bland ingredienserna. Båda dessa är ju intensiva personligheter och du dricker Sir Williams med din näsa, natt som dag, så länge du är i samma hus. Låt vara att de i själva brygden faktiskt samsas fint, och om nu herrn från Bergamo har övertaget är det ingalunda en walkover: det blir en riktigt trivsam liten dialog med herr Lapsang. I övrigt är det aningen rundare brygd än ditt vanliga Ceylon-te: diverse bäriga eller blommiga toner försöker tränga sig fram till bordet, och om inte herrar B & L hade hållt stadigt i sina fåtöljer hade de nog kunnat göra en del väsen av sig. Trots, eller kanske tack vare, detta, blir det en riktigt trevlig helhet av det hela, det blir något utöver delarna, det är som ett bland-te för gubbar som inte gillar teet blommigt, och inget fel i det. Låt vara att man hade behövt förvara det i en förseglad stålbehållare på botten av Marianergraven för att inte ha det som ofrivillig inneboende – min egen näsa verkar ha acklimatiserat sig, så jag kommer fortsätta dricka Sir Williams ett bra tag till.

Fyra gentlemän av fem möjliga. 69 kr/hg, Sibyllans Kaffe och Te, Östermalm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mariage Freres French Breakfast Tea

Häromsistens råkade jag ha vägarna förbi Café Saturnus, ett trevligt litet hak i fransk stil som ligger ett stenkast från Humlegården. Tebehovet var påfallande och det fick bli en kopp French Breakfast från Mariage Freres. Jag har kanske inte fallit pladask för dem hittills, men skam den som ger sig, antar jag. Det var en mild, rund, söt kopp te, som smakade av karamell och vinbärspaj, av malt och en hint kanel. Ingen ska säga att det inte finns en plats för runda och snälla teer, men här blir det kanske lite väl avrundat, lite för mycket bakverk och pajer, aningen åt det smöriga, ja, uddlöst och lite jolmigt. Jag letade ett slag efter ett snällare ord, men gav upp. Helt ärligt dricker jag hellre Lipton Yellow Label, även om det otvetydigt är ett te av lägre kvalitet. Ostbaguetten var det dock inget fel på.

2,5 mjaha-mjahä av 5 möjliga. 119 inkl ostbaguette, Cafe Saturnus.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Choui Fong

När man nu gör sig vägarna förbi Chaikhana, får man ju se till att dricka lite te. Den här gången fick det bli ett grönt te från Thailand, Choui Fong. Det är lent som sammet och underbart gott, mulligt karamelligt och med en bärig maltighet, som drar lite åt hjortron. Det drar verkligen mer åt mitt favorit-oolong än japanskt Sencha eller andra mer gräsiga gröna teer och det är behagligt. Det är på gränsen till för milt för mig men är ändå skönt syrligt och med en mild men lång eftersmak med trivsam beska. Grönt te har på det hela taget varit en intressantare upplevelse än svart, såhär långt. Jag kan inte föreställa mig en arbetsdag och knappt ens en morgon utan svart te, och jag skriver det här med en kopp Golden Yunnan black framför mig, men spännvidden på de gröna tesorter jag prövat har otvetydigt varit större. Medan icke smaksatt svart te ofta drar åt English breakfast tea, kan grönt dra åt mild maltig oolong, gräsigt grönt, eller rentav fiskigt, algigt Sencha – och då har jag ändå ännu inte testat matcha. Nåja. Detta sagt, hade jag nog i slutändan ändå haft lättare att undvara grönt te än svart, speciellt då en pigg kopp Ceylon-te, även om Choui Fong var en mycket trevlig om än mild bekantskap, som faktiskt passade överraskande bra till en räkmacka.

Tre komma åttiotre blida koppar av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Räkmacka på Chaikhana

Nyligen hade jag vägarna förbi Chaikhana i Gamla stan. Det blir lätt så även om man egentligen inte har ärende annat än till Hötorget. Väl där kände jag hur det kurrade lite i magen och en snabb blick på menyn visade att de hade en räkmacka. Resten är, som man säger, historia. Räkmackan brukar ju sägas vara en hyllning till överdådet, och först tyckte vi kanske att det var något snålt tilltaget med räkorna. Med en tugga i munnen var dock invändningen som bortblåst: handskalade små bestar i prima form, i trevlig samklang med deras gamla parhästar: ägg, majonnäs, och så lite avokado, med en dillkvist på toppen. Det finns de som fnyser åt sådant, men för mig är dillen kronan på verket, och delikat, dessutom. Tomat och gurka kändes för en gångs skull också som trevliga additioner istället för att reduceras till beståndsdelar i en typisk svensk gammal standardsallad, som så ofta händer. Jag vet inte hur det går till, kanske är det något med proportioner, kanske ska salladen stå framme en viss tid i rumstemperatur, eller så ska grönsakerna bara vara sådär ett par dagar efter riktigt gott skick. Ja, jo. Det känns ofint att diskutera sådana gastronomiska olyckor som svensk tråksallad i det här sammanhanget; därtill är Chaikhanas räkmacka alldeles för delikat. Den försvann blott alltför fort, som de bästa festerna slutade den medans den fortfarande var på topp, medans mättnaden var rimlig och suget fortfarande kvar. Brödet under förtjänar förresten sin egen kommentar: jag är osäker på om det rostats och bretts med gott smör, eller om det smörstekts väldigt hastigt och lätt, så sprött och delikat var det. Det här förtjänar en eloge – ofta är ju räkmackan annars gjord långt i förväg, och brödet alltför ofta ganska tråkigt, blekt eller rentav soggigt, och här braverar Chaikhana verkligen.

Allt i allo, en mycket trevlig räkmacka. Det ska ju finnas andra platser med fina räkmackor i huvudstaden, och i skrivande stund känns det som en självklarhet att söka upp dem. Ändå känner jag ett gott förtroende att Chaikhana kommer hålla sig kvar i toppskiktet, om inte i volym så definitivt i kvalitet.

Fyra och en halv glad liten havsbest av fem möjliga. 145 kr, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

NAB lager

Till en början kändes det som ett överskådligt och genomförbart projekt att testdricka all alkoholfri öl som finns i Sverige, med någon slags brasklapp om att den bara måste gå att lägga vantarna på utan att utstå alltför stora strapatser, säg, t.ex på systembolaget. Som gammal monopolkramare var det med viss förvåning jag hittade först en, sedan flera, alkofria öl hos lokala handlare som inte stod att uppbåda på mitt högt skattade monopol. Ovanstående lager upphittades t.ex. på ICA Nära i Ålsten, en trevlig butik med trevliga varor, men om universum har ett centrum, är det inte där. Hur som haver är det ju trevligt med fler alternativ, och det vore ju inte ett sant Gödsvins-projekt om det inte vore närapå hopplöst att slutföra i egentlig mening.

Dess Stockholmska bryggare beskriver NAB som en tjeckisk lager, och det är precis vad det smakar som, möjligen med en aningen mer humlearomatisk smak, men det är marginellt. Det är typiskt en såndär lager som är trevlig till mat, men jag hade dock inte satt mig och druckit flera på raken bara för att dricka öl. Man skulle helt enkelt kunna säga att NAB är en 90-tals-retro-öl med en 80-tals-retro-etikett, en öl med smak av tiden då Staropramen var höjden av bra öl, och det är förstås fortfarande utmärkt öl till många tillfällen, men kanske har min tunga gått vidare, mitt långa öluppehåll till trots. Direkt efter drack jag en Nils Oscar alkoholfri och den kändes påfallande snarlik, jag fick en närmast tysk känsla i gommen, lite fyrkantig, jag vet inte om det var den överdrivet varma dagen som gjorde mig mer begiven på smakstark, mörk öl, som jag brukar bli, eller om jag börjat återställas i öl-smaklökarna. Den som lever får se, jag har ytterligare en NAB stående.

Tre 80-tals-retro-etiketter av fem möjliga. Sådär 15 spänn flaskan, om minnet inte sviker, ICA, Ålsten.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.