Tagg-arkiv för: stockholm

Gandhi

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna ”hare krishna”, ”hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

The Heart of Darkness

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Burgers & Beer, Odengatan

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sibyllans Kaffe- och tehandel

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

En ironisk lunch

Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av ”no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Golden Monkey

Vad gör man när man har tjugo minuter över i gamla stan? Man ramlar såklart in på Chaikana och tar sig en kopp te, för visst hade det suttit fint med en kopp, nyttigt är det också. Trevlig uteservering, dessutom. Man tänker det här och försöker låtsas som att händerna inte alls darrar och försöker undvika att låta desperat när man säger att man är på gående fot, och kunde teet liksom komma fort hade det varit bra.

Man sitter där och trummar lite med fingrarna på bordet och lyssnar  till tonerna av någon slags klassisk konsert i Tyska kyrkan. Gråsparvarna tjattrar och hr & fru dödsmetallare går förbi med en kasse från Sound pollution. Sen kommer tjacket, förlåt, teet, och det är en välsignelse. Golden monkey är ett organiskt svart knark te från Vietnam, och smaken drar lite åt te av breakfast-typ, något som vid det här laget känns mindre och mindre som en överraskning. Det är maltigt, torrt, med en fin, distinkt beska, och det är fullt med tein och alla dess välgörande vänner. Det är inte något experimentellt tok-te, men jag kan tänka mig att dricka det varje dag.

En kopp tar slut, nästa börjar. Gamla män i långa rockar kliver suckande förbi. Regnet hänger i luften, en mås glider över den askgrå himlen. Jag tömmer min kopp och jäktar vidare, snart lite mer än klädsamt sen.

Fyra dödsknark nyttigheter av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikana, Gamla Stan.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

The tea centre of Stockholm

På Södermalm hittar vi en av Stockholms kanske mysigaste tebutiker, The Tea Centre of Stockholm. Här finns sedan 1978 ett fint urval av alla möjliga sorters teer i en inredning som är sådär skönt gammaldags som det bara blir med en mycket medveten ansträngning. Till skillnad från en del lite mer hard core eller hippa tebutiker är priserna också schyssta. Annars är butiken kanske mest känd för att ägaren, Vernon Mauris, redan 1979 introducerade världen till Söderblandningen, detta blomstriga svarta te. Huruvida man ser detta som en framgång för tedrickande i allmänhet råder det kanske delade meningar om, men den har onekligen blivit populär, med en mängd kopior, kallade Söderte, Södermalmsblandning, osv. Tydligen ska den från början ha hetat Misstagsblandning, då Mauris råkat tappa ingredienserna som skulle användas till nya teblandningar i en enda röra. Men misstaget blev populärt, och numera finns även en grön Söderblandning, baserat på grönt te.

För oss som inte befattar oss med blomstrigt te, finns det dock fortfarande mycket att välja på, vi hittar fyra sorters Pu-Erh samt även en jätte-puck gammel-Pu-erh för 800 spänn om någon är sugen, ett flerta vita, gröna, svarta och oolong-teer, samt en del andra hus-blends som är mycket frestande, exempelvis lapsang-osande Sir John Blend, och en egen Earl Grey.

Sammantaget är det en mycket trevlig liten tehandel, och det är nog tur för min plånbok att jag inte jobbar närmare den än jag gör. Dess traditionella svenska öppettider (dvs kontorstid samt lite kort på lördagar) gör också sitt till här, med sitt nästan hundraprocentiga överlapp med tider då man är på jobbet. Så vår enda sorg är att vi inte kan hitta hit oftare, och det får väl sägas vara en komplimang på sitt sätt.

Fyra och ett halvt telöv av fem möjliga. Hornsgatspuckeln på Södermalm, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 8 Kommentarer

Selimbong på Chaikana

Det är med blandade känslor jag beger mig till gamla stan. Visst är det mysigt med alla gränder och fina gamla hus men en mänska tål bara så många blågula plyschhjälmar med horn, älg-tischor, vikingarestauranger och turister på segways innan blodtrycket når farliga nivåer. Men har man nu fått höra att ett seriöst te-hak ska finnas här, så får man bita ihop, göra en snabb räd, och hoppas det håller.

Chaikana ligger bakom tyska kyrkan och det innebär dessbättre att strömmen av turister är intermittent, snarare än oupphörligt forsande. På uteserveringen sitter man i vårsolen och ser italienare snubbla förbi, med ögonen fästa på tyska kyrkan, medan tyskar och holländare skallrar fram över gatstenen på hyrda el-sparkstöttingar. En man i kavaj och brun ullmössa strosar gatan lång. Mellan varven blir det nästan spöklikt tyst, tyska kyrkans klocka slår två.

Småningom kommer den något buttre kyparen med en Selimbong FTGFOP1 (det ska utläsas Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe, eller näst bästa kvalitet) 1st flush (första skörden) Darjeeling, ett organiskt svart te (måtte gudarna spara oss från det oorganiska teet!). Det har en mild arom, klassiskt te-ig, man kan nästan smaka sconesen, ja det är svårt att inte tänka på English breakfast tea. För några paranoida ögonblick frågar jag mig om jag verkligen skulle kunna skilja på det här teet och en kopp helt vanlig EBT. Raskt tar vi oss en smak-slurk, Selimbongen är bitter men fruktig, och man sitter och rullar beskan över tungan med visst behag. Persika och lite hallon, kanske ett och annat blåbär smiter förbi. Efteråt är tungan behagligt impregnerad med tebeska, och det känns betydligt klarare och renare i minnet än en EBT. Nån gång ska smaklökarna skolas, lika väl idag som någon annan dag, Orange Pekoe ska gnuggas in, och det är inte en process vi misstycker till.

Som teställe hade vi önskat att Chaikana hade haft lite lapsang eller pu-erh på veckans temeny, och kanske att de hade hållt menyn uppdaterad online, de julteer som hemsidan gör reklam för är dessbättre långt borta i köttrymden.

Selimbong FTGFOP1, tre och en halv pekoe av fem möjliga, 95 kr för en liten kanna, Chaikana.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.