Tagg-arkiv för: recensioner

Blossa 20 Myntathé (81000)

Jag försöker komma ihåg varför vi här på Gödsvinet recenserar Blossas årgångglögg, år efter år. Eftersom jag aldrig glömmer något och dessutom skriver ner långt mer än någon behöver så minns jag förstås.

När den första recensionen av årgångsglöggen skrevs 2010 så var den närmare än någonsin att vara en grej, vilket var viktigt vid den här tiden. En indikation på att Blossas årgångsglögg var en grej var att en del människor sparade flaskor från år till år.

Att någon lägger flaskor med Blossas årgångsglögg på lager är väldigt roligt av minst två anledningar

1. Det är inte en produkt som tjänar på lagring. Man kan för sitt inre se hur någon lite myndigt förtäljer arbetskamraterna att han – för tro mig det är en han – avser att ”korka upp en 2009:a på julafton. Clementin”. Det är otroligt roligt.

2. Det är en produkt som genomsnittligt sett är rätt fasansfull redan till att börja med. Det kan jag berätta för att jag har druckit dem alla och jag har skrivit om det här.

Nu är det åter den tiden på året. Det har blivit dags att berätta om Blossa 2020 myntathé. Jag tänker i en fullständigt okaraktäristiskt drag gå direkt till saken. Det här är en glögg av en fullständigt genomsnittlig grad av fasansfullhet. Det är som om de inte ens försöker längre.

Smaken kan liknas vid. Nej, smaken ÄR Vademecum classic. Det är i och för sig ett naturligt val då munvatten som doftar av mynta och lite bitter salvia har varit förstagångsvalet bland vardagsdrickare under en stor del av 1900-talet. En kvick sköljning och man är redo att fortsätta jobbet som förskolelärare. Att växla till Blossa 2020 myntathé i fickpluntan undanröjer ett moment i den stressiga vardagen.

Samtidigt tycker jag att det är lite väl bekvämt av de finska blandarna på Blossa. Det fanns ju redan ett munvatten med smak av mynta och salvia. Låt vara inte i glöggform.

Detta är uppenbarligen resultatet av blandning över Zoom. Blossa har ringt in resultaten och valt något som är obehagligt men utan fantasi.

Det är ju förstås ironiskt och ett stiltypiskt exempel på Blossas förmåga till självsabotage att de lanserar glöggen för en fräsch andedräkt året då ingen får komma närmare än 1,5 meter av den som dricker den.

Jag tror jag ska dricka lite av detta när jag ser på den sista amerikanska presidentsvalsdebatten i natt, det borde kunna ta udden av det mesta.

Minns du när jag sa att Blossas årgångsglögg en gång nästan var en grej? Det var inte riktigt sant, det var aldrig nära. I min grundliga källforskning inför detta års inlägg fann jag bevis för att Blossa årgångsglögg inte heller blivit mer av en grej sedan dess.

Vad jag fann var att det finns en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg. Eller rättare, det finns inte en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg men det finns människor som tror det. Det är verkligen alldeles fantastiskt roligt.

På en känd auktionssite ges ett utropsbud för en flaska Blossa 2016 Kråkbär på 299 kronor. 0 bud. I en budgivning på samma sida ges 25 kronor i utropsbud för samma flaska. 0 bud.

Någon vill ha 49 kronor för den historiskt fruktansvärda Blossa 2017 Old Dehli. 0 bud. Till och med förra årets Blossa 2019 Aloha finns till salu med ett utrop på 25 kronor. 0 bud.  

Allt detta är paralyserande roligt.

Nej, jag kommer inte att börja samla på årgångsflaskor av Blossas glögg. Jag samlar på minnen men det här året tänker jag glömma bort.

124 kronor på systembolaget, nummer 81000 i katalogen

2 pepparmintspastiller av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Dr Pepper

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Muttley & Jack’s Koke Washed Yirgacheffe

Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!

4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Boylan Black Cherry

Boylan Black Cherry är en körsbärsläsk från USA, och som sådan har den en tydlig och distinkt doft av bensaldehyd, känt från bittermandel och Björnlim. Tydligen är bensaldehyd standard-smakämnet att approximera körsbär med i USA, men inte här borta på andra sidan pölen, så evt kan detta förklara varför körsbärsläsk har sådan tonvikt på denna smak. Kanske för att körsbärs-smak i USA associerades med körsbärs-sprit där smak från körsbärskärnor är tongivande – och där förekommer bensaldehyd. Vem vet. Hursomhelst är smaken liksom doften bittermandel och åter bittermandel, men även körsbär, lite syrligt någonstans. Det smakar och doftar ofantligt syntetiskt men är som flaskan proklamerar en ren naturprodukt – och vissa delar av naturen är onekligen ganska speciella. Många av dem samlas också i denna flaska. I teorin ska det även finnas vanilj, men jag har svårt att urskilja den, samt även bark från körsbärsträdet, eller extrakt av den får man väl anta.

Så visst, smaken och aromen är extremt ensidig. Men det finns en charm med det där, jag gillar det så, även om det i det här fallet kanske tangerar lite för mycket av det goda.

Tre komma trettiotre bittermandlar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Muttley & Jack’s Koke Honey Yirgacheffe

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

White Rock Root Beer

Man har ju länge noterat att amerikaner har ett ganska speciellt förhållande till, säg, skjutvapen, och det kanske inte är så konstigt i sammanhanget att det glidit under radarn, men de har ett väldigt speciellt förhållande till läsk också. Och då menar jag inte att de dricker sig till en förtidig död på den här sataniska sockerlösningen som är läsk, utan hur de smaksätter den. Root beer smakar koncentrerad metylsalicylat. Men där Boylan på något sätt gjorde den här galna överdriften med stil, med panache (mitt rättstavningsprogram föreslår här ”apache”, vilket känns oväntat rimligt), så är White Rocks root beer kväkande platt, söt, och smakar som om den borde vara grumlig och tilltala morfäder som bjuder på Werthers. Det är inte en trevlig association och det är inte en trevlig läsk, doften är liniment rakt av, jag öppnar en burk och tänker gammal man med hår på ryggen, det är bara automatiskt, jag vet inte varför, kanske är det ett tidigare liv som spökar. Det luktar felbalanserade tuggummin lång väg, det smakar hubba bubba satan cola, och jag tänker att visst kan jag äta och dricka onyttigt men då ska det fan vara gott. Men visst, jag drack upp den, det får man i varje fall säga.

Två plåster av fem möjliga. Runt femton kronor burken, City Gross.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Muttley & Jack’s AA Kariru Kirinyaga

Det är svårt att sluta testa fler sorters kaffe från Muttley & Jack’s. Hittills har de bara bjudit på ljuva bönor, och varför inte fortsätta denna vandring genom det svarta guldets marker om man nu ändå dricker kaffe? Varför hålla mot sin djupa instinkt att nörda ner sig och pröva sig fram? Jag har inget svar, men jag har en tendens att ansamla fler sorters te och kaffe kontinuerligt, så mycket är säkert. Så medan jag får mig ytterligare en dos livgivande koffein avsmakar jag alltså dessa bönor från Kenya. Det är ett ganska speciellt kaffe, redan i doften av brända småkakor och dyr choklad, och smaken är syrlig, besk, och bärig, med en rejäl, tung efterklang av kakao långt bak på tungroten. Det är långt från mina go to-kaffesorter, men det är inte dumt. Jag är inte säker på att jag kommer köpa bönorna igen, men det är en trevlig utflykt lite i utkanterna av hur jag tycker kaffe ska smaka. Allt detta kan låta som ett fördömande med vagt beröm, men jag vill inte säga att det är ett dåligt kaffe, absolut inte. Bara lite speciellt.

3.5 udda naturer av 5 möjliga. 159 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Rangli Rangliot SFTGFOP 1, 1st flush, Chaikhana

Det var med sorg vi insåg att Chaikhana slutat servera sin delikata räkmacka, och i brist på annat satte vi oss att döva sorgen med en kopp te. Rangli Rangliot är, trots namnet, ett delikat, lättfotat te, väl balanserat. Det är behagfullt och milt, renons på beska, runt och lent, med lite antydningar av jasmin och parfym, men utan att det tar över. Det är ändå ett svart te i grund och botten, eller tja, det ser ju i och för sig lite rosigt ut, men det heter ju rött te på kinesiska, så det får väl anses godtagbart. På det hela taget är det en trevlig kopp te, även om vi kanske oftare söker oss mot de lite robustare, kraftigare teerna.

Tre och en halv kopp av fem möjliga. 95 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Grace Ginger Beer

Redan doften är misstänkt, det doftar kryddskåp och lösningsmedel lång väg. Smaken är först bättre, med en i och för sig rätt söt anfang, men sen kommer ingefära i långa banor, skarp och sträv, stickande, med ett rejält efterhugg som om man suttit och ätit kryddig mat. Det finns säkert en marknad för det här men jag ser det inte som riktigt vad jag eller mina sinusar behöver. Det kittlar i öronen och det drar i maggropen. Om det här är vad ”Jamaican style Ginger Beer” innebär så ska jag i framtiden hålla mig långt borta från det.

En vaskrensning av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vad är poängen med calzone?

Härförleden, när jag av en händelse befann mig på den lokala pizzerian, såg jag någon få en calzone serverad. Jag frynte och undrade i mitt stilla sinne varför någon egentligen skulle ge sig på en vik-pizza; mitt enda bestående minne var våt pizzaskinka och deg. Som den djärva och undersökande blogg vi är, var steget därifrån kort till att helt enkelt utvidga empirin, och sätta tänderna i en calzone. Nu är det väl svårt att säga att det här skulle vara det platonska idealet av en calzone, eller ens en juste calzone – för att få ett hum om det, hade man nog behövt aväta ett par dussin, och helst några i Italien, och utan att gå händelserna i förväg så är jag kanske inte så överväldigad att jag kommer ge mig in på det. Men. Det var i varje fall bättre än mitt minne av våt skinka, seg deg och tunn tomatsås, det ska sägas. Det mest påfallande var utan tvivel de stora mängderna smält ost och hur det blev som en massiv såsig och intensiv upplevelse tillsammans med skinkan och tomaten. Det tog mig ett tag att inse vad det påminde mig om, men sen kom en intensiv paltkoma och jag insåg att jag inte varit riktigt så däst sen jag åt ostfondue på stundentkorridoren. Efter att ha återhämtat mig ett par dagar kan jag i backspegeln fråga mig i vilket sammanhang den typen av mat-utmattning kan vara passande, kanske möjligen om man fått stränga order av sin doktor att göra så lite som möjligt under ett par dagar, men i vardagslag ter det sig opraktiskt. Jag tror inte jag nånsin tänkt det tidigare, men jag hade faktiskt kunnat tänka mig att dela en sån här pizza med någon, eller be om en mindre storlek, för jag tror inte den vinner något på lagring i kyl eller annorstädes. Allt detta sagt så är det dock ingen dålig pizza, bara möjligen något intensiv i större mängder (och det ska sägas att pizzerian ifråga definitivt har pizzor av det större formatet). Vi känner oss därför stärkta i vår övertygelse att pröva på en del saker som kanske inte ter sig så värda att pröva, om än med visst urval.

Tre komma sjuttifem koman av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.