Tagg-arkiv för: recensioner

Ayinger Frühlingsbier (11241)

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ceylon Dimbula

Efter en snabb räd mot Sibyllans Te- och Kaffehandel precis innan stängningsdags har teförrådet nu fått påökt, inte för att det precis gapade tomt innan dess. Såhär till toasten på lördag förmiddag passar vi på att testa deras Ceylon Dimbula, ett te som i varje fall har namnet med sig. Det är ett trevligt te, piggt och nytert, som sitter fint i koppen till lunch-toasten eller i ensamt majestät. Man skulle kunna säga att det är som ett breakfast tea, men inte lika runt och fylligt, med lite mer fokus på efterbeskan. Det blir ett lite tunnare te, men ändå behagligt. Jag får en spöklik känsla av att inte vara riktigt nöjd, och min tanke går osökt till den där gången för tjugo år sen, när jag precis gjort en kopp te från det där stanniolpaketet med bilden av en glad tekopps-svängande indier i festbyxor. Kanske är det Ceylons öde: att göra te som blir helt ok, men inget att skriva hem om. Lite som Tysklands öde vad gäller öl, om ni frågar mig. De vet precis vad de sysslar med, men det blir bara sällan något minnesvärt.

3.5 män i festbyxor av 5 möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Ayinger Maibock (11623)

Aying är en vacker plats i Bayern och Ayinger är en vacker öl som kommer därifrån. Gödsvinet har naturligtvis besökt bryggeriet där och naturligtvis har vi skrivit om det.

Att besöka bryggeriet är ett av det säkraste sätten att få pröva en Ayinger om man bor i Sverige eftersom systembolaget inte är till stor hjälp. Mig veterligen är den inte heller något man hittar i barkylarna här i landet. En stor del av sortimentet exporteras till Finland men i Sverige är helt torrlagt på Ayinger.

Idag har det ändå dykt upp en flaska från Aying på Systembolaget och så sent som i förmiddags fotvandrade jag till systembolaget i Hammarby sjöstad för att inhandla en. Det är ett vittnesmål om min hängivenhet att jag gick så långt, säkert en kilometer, trots att flaskan i fråga innehåller en bocköl.

Det är svårt att inte reflektera över det faktum att systembolaget föder oss troende med Ayinger endast i dess värsta gestaltningar, bocköl och julöl, när bryggeriet gör så många magnifika öl som kunde ha sålts i Sverige. Systembolaget vill inte ditt bästa.

Majbockölen är en inhemsk och erkänd ras i den bayerska faunan men inte en av de angenämare. Det är en stark öl med en vass smak som har sin egen kortlivade festival varje vår i München, ett evenemang för de som tycker att 7-procentig öl bäst serveras i glas om en liter. Endast undantagsvis var jag lockad av två till priset av en på Löwenbräukeller när jag promenerade förbi på Spandauer Straße under min vistelse i staden.

När jag nu sitter här med en flaska Ayinger Maibock förblir jag oengagerad. Det är en öl av god kvalitet, gjord på vatten från de renaste alpkällorna och de bästa råvarorna i den mest bayerska hantverksprocess man kan tänka sig. Likväl är det en majbock.

Väl ett par deciliter in i flaskan känner jag dock hur mitt motstånd långsamt rämnar. Det är ändå en Ayinger. Se den vackert bayerska flaskan, se dess fylliga konturer och minns. Se den vackra färgen i glaset och se världen genom ett filter av 6,9 volymprocent. Det här är bra, det här är Ayinger.

29:90 kronor på systembolaget, nummer 11623 i katalogen

Fyra Maibaum av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Refreshers

Det är inte Ako, nej ingalunda, långtifrån, men Refreshers har sin egen grej, schysst citroniga och bra tuggiga. Och man får ju passa på medan de fortfarande säljs, vi vet ju hur det brukar gå med klassiskt godis. Nästa steg blir att försöka hitta Banana Skids, för den där ultimata nostalgitrippen. Barnet i mig blir sugen på att köpa tre kilo på studs, direkt från tillverkaren, Swizzles Matlow, som även tillverkar Refreshers. För övrigt ligger tydligen fabriken i närheten av Manchester. På nåt sätt har jag alltid antagit att Refreshers var amerikanska, jag vet inte riktigt varför. Kanske kändes de sådär fräscht häftiga som allt från USA kändes på den tiden. Att tugga på en Refreshers är att uppleva lite av den där känslan igen, när tecknat kl 7 en lördagsmorgon lät som rena himmelriket och läsk var granne med gud.

4 uppfräschande citronsockerklumpar av 5 möjliga. Finns där lösgodis finns… än så länge.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Hajua Assam

Man skulle kunna sammanfatta Hajua Assam som ett behagligt te av breakfast-typ, sådär lite mustigt och maltigt, lite fruktigt och behagligt beskt. Det är en välkomponerad helhet och gör sig förbaskat bra i tekoppen, det både smakar och ser klassiskt te-igt ut. Det är inte ett te jag har lätt att berätta mycket om, men det är ett te jag gärna dricker. Jag har märkt att ju mer te jag dricker i min vardag, desto mer har jag börjat leta efter slitstarka, välavrundade teer. Det här känns som en mycket god kandidat för ett nytt standard-te vid skrivbordet på kontoret. Gott så.

Tre och tre fjärdedels kontorsfrukost av fem möjliga. 79 kr/hg på Tea Centre, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

The tea centre of Stockholm

På Södermalm hittar vi en av Stockholms kanske mysigaste tebutiker, The Tea Centre of Stockholm. Här finns sedan 1978 ett fint urval av alla möjliga sorters teer i en inredning som är sådär skönt gammaldags som det bara blir med en mycket medveten ansträngning. Till skillnad från en del lite mer hard core eller hippa tebutiker är priserna också schyssta. Annars är butiken kanske mest känd för att ägaren, Vernon Mauris, redan 1979 introducerade världen till Söderblandningen, detta blomstriga svarta te. Huruvida man ser detta som en framgång för tedrickande i allmänhet råder det kanske delade meningar om, men den har onekligen blivit populär, med en mängd kopior, kallade Söderte, Södermalmsblandning, osv. Tydligen ska den från början ha hetat Misstagsblandning, då Mauris råkat tappa ingredienserna som skulle användas till nya teblandningar i en enda röra. Men misstaget blev populärt, och numera finns även en grön Söderblandning, baserat på grönt te.

För oss som inte befattar oss med blomstrigt te, finns det dock fortfarande mycket att välja på, vi hittar fyra sorters Pu-Erh samt även en jätte-puck gammel-Pu-erh för 800 spänn om någon är sugen, ett flerta vita, gröna, svarta och oolong-teer, samt en del andra hus-blends som är mycket frestande, exempelvis lapsang-osande Sir John Blend, och en egen Earl Grey.

Sammantaget är det en mycket trevlig liten tehandel, och det är nog tur för min plånbok att jag inte jobbar närmare den än jag gör. Dess traditionella svenska öppettider (dvs kontorstid samt lite kort på lördagar) gör också sitt till här, med sitt nästan hundraprocentiga överlapp med tider då man är på jobbet. Så vår enda sorg är att vi inte kan hitta hit oftare, och det får väl sägas vara en komplimang på sitt sätt.

Fyra och ett halvt telöv av fem möjliga. Hornsgatspuckeln på Södermalm, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Minoh W-IPA

Minoh är en plats i norra Osaka och såvitt jag vet är den platsen huvudsakligen ett berg. Även om berget ligger omgivet av ungefär nio miljoner Osaka-bor så är själva berget självt endast befolkat av apor och björnar. Dessa gör tidvis besök på det av Osakas universitets campus som ligger alldeles nära, förmodligen till glädje och förskräckelse för alla inblandade.

Nu var det inte detta vi skulle prata om, jag blir bara så ofokuserad när jag tänker på berg i norra Osaka. Istället ska vi rikta uppmärksamheten till denna öl från ett bryggeri beläget just i Minoh.

Innan denna flaska kom i min ägo hade jag aldrig hört talas om Minoh bryggeri, trots att jag under mina flera längre vistelser i Osaka suttit och druckit mer eller mindre meningslös öl bara ett par kilometer bort. Om jag bara vetat.

Det hjälper inte att grubbla över det nu men jag kan konstatera att dryckenskapen kunde ha hållit högre klass när jag var där. Då ansträngde jag mig ändå för att finna de bättre exemplen på japansk bryggerikonst, så som ett par IPA från Kirin.

Minoh W-IPA placerar sig ledigt över dessa mer storskaligt producerade IPA. Det är visserligen en ganska traditionellt humlebesk IPA av amerikansk stil men i ett land av Suntory är den blinda kung.

Beskan är större än fruktigheten och alla som druckit en Grand Kirin Calypso IPA vet att det är bäst så. Det är kanske en ofin sak att säga men Minoh W-IPA smakar helt enkelt inte särskilt japanskt. Jag skulle tro att kundkretsen i norra Osaka och Japan i övrigt är ganska liten och ganska utländsk.

Jag skulle ha kunnat dricka en till om det inte varit 8000 kilometer till nästa. Inget förgyller dock en recenserad öl som att få konstatera att den inte finns på Systembolaget.

4 monorail av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Tian Mu Tips

Från tehökaren på In the Mood for Tea har vi inhandlat detta gröna te från Zhenjang i sydvästra Kina. Som vi så pedagogiskt kan läsa på paketen skördas det för hand i mitten av april, och ska bryggas nånstans runt 70-75 grader. Hyfsat specifikt och hard core, vilket jag förstått är typiskt för butiken.

De obryggda telöven har en intensiv arom av gräsklipp och diverse hejvilt hackade grönsaker av grönaste sort, men det bryggda teet har bara en aningens aning av sådan grön arom, och kanske en hint av kokta grönsaker. Smaken är lätt och frisk, med bara ett uns syrlighet. Det är lite vaga toner av grönt, och kanske de där mandlarna de pratar om på paketet, jag vet inte riktigt. Beskan är beskedlig även efter fem minuters bryggning, men efterbeskan är juste, och drar lite åt gräsklipps-hållet. De våta telöven (ja, jag har börjat ta mig för vana att lukta på dem, i ren nyfikenhet) osar däremot intensivt av dragon och kokt kål, och en smula vått hö. Det här verkar dock inte precis hitta ner i tekoppen i någon större utsträckning, och det är kanske lika bra.

Det är inte ett de stora åthävornas te, men det är likväl ett mycket smakligt te, som försvinner fort i koppen. Det kan nog vara ett te där man kan experimentera med längre bryggtider – jag har något vagt minne av att tehandlarn talade om något sådant – för att se om de där luriga tonerna från de våta telöven kanske kan smita igenom lite. Hittills har jag testat två samt fem minuters bryggning, och skillnaden blev inte milsvid, även om femminutarn helt klart smakade mer.

Tre och en tredjedels grönska av fem möjliga. 129 kr/hg på In The Mood For Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Selimbong på Chaikana

Det är med blandade känslor jag beger mig till gamla stan. Visst är det mysigt med alla gränder och fina gamla hus men en mänska tål bara så många blågula plyschhjälmar med horn, älg-tischor, vikingarestauranger och turister på segways innan blodtrycket når farliga nivåer. Men har man nu fått höra att ett seriöst te-hak ska finnas här, så får man bita ihop, göra en snabb räd, och hoppas det håller.

Chaikana ligger bakom tyska kyrkan och det innebär dessbättre att strömmen av turister är intermittent, snarare än oupphörligt forsande. På uteserveringen sitter man i vårsolen och ser italienare snubbla förbi, med ögonen fästa på tyska kyrkan, medan tyskar och holländare skallrar fram över gatstenen på hyrda el-sparkstöttingar. En man i kavaj och brun ullmössa strosar gatan lång. Mellan varven blir det nästan spöklikt tyst, tyska kyrkans klocka slår två.

Småningom kommer den något buttre kyparen med en Selimbong FTGFOP1 (det ska utläsas Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe, eller näst bästa kvalitet) 1st flush (första skörden) Darjeeling, ett organiskt svart te (måtte gudarna spara oss från det oorganiska teet!). Det har en mild arom, klassiskt te-ig, man kan nästan smaka sconesen, ja det är svårt att inte tänka på English breakfast tea. För några paranoida ögonblick frågar jag mig om jag verkligen skulle kunna skilja på det här teet och en kopp helt vanlig EBT. Raskt tar vi oss en smak-slurk, Selimbongen är bitter men fruktig, och man sitter och rullar beskan över tungan med visst behag. Persika och lite hallon, kanske ett och annat blåbär smiter förbi. Efteråt är tungan behagligt impregnerad med tebeska, och det känns betydligt klarare och renare i minnet än en EBT. Nån gång ska smaklökarna skolas, lika väl idag som någon annan dag, Orange Pekoe ska gnuggas in, och det är inte en process vi misstycker till.

Som teställe hade vi önskat att Chaikana hade haft lite lapsang eller pu-erh på veckans temeny, och kanske att de hade hållt menyn uppdaterad online, de julteer som hemsidan gör reklam för är dessbättre långt borta i köttrymden.

Selimbong FTGFOP1, tre och en halv pekoe av fem möjliga, 95 kr för en liten kanna, Chaikana.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Second place is the first loser

Man skulle kunna beskriva Brio frukt som en Ako fruktkola, fast inte lika krämig. Men man får inte glömma att den heller inte är lika skönt tuggig – först är den för hård, sedan för seg. Smakerna är snarlika, men lite tunnare, lite fattigare. Påsen är mindre, och är inte glatt rutig och prasslig. På det hela taget är alltså Brio frukt ett andrahandsval, en sekunda vara, en nödlösning. Den har dock en stor förtjänst jämfört med Ako fruktkola: den finns i sinnevärlden, den är tillgänglig, för en mindre summa kan du gå ut ur en butik med en påse i handen. Så även om second place is the first loser, som Dale Earnhardt brukade säga, har nöden ingen lag, och man tager vad man haver. Jag kommer köpa Brio frukt igen. Det kommer vara med blandade känslor, inte utan en viss sorg och saknad efter gångna tider, men jag kommer göra det.

Tre ersättningar av fem möjliga. Finns billigt i de flesta bättre snabbköp.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.