Tagg-arkiv för: spaning

Mosgalenskapen

Nu när hösten började falla på, kände jag någonstans djupt i min kropp ett starkt behov, ett behov av att sylta, safta och göra mos. Odlingarna på min balkong sträcker sig bara till envisa infestationer av mossa och alger, men en liten tur på koloniområdet runt knuten ledde till ett fynd: flera kassar med finaste äpplen. Eller ja, det var definitivt äpplen, men kanske inte riktigt exemplaren som vinner skönhetstävlingar. Men det passar väl bra till mos. Som mos-nybörjare hoppade jag såklart i djupaste änden och fick med mig precis så mycket äpplen hem att jag trodde jag skulle bli av med några fingrar på kuppen när påsarna skar in mellan lederna.

Som fullständig amatör tycker jag ovanstående ser ut som en hyfsad laddning äpplen, och då var det ändå bara första kvällens omgång, andra och speciellt tredje blev betydligt mer omfattande, tills påsarna slutligen var tomma. Det tar rätt hyfsat med tid att skala några hundra äpplen, och sedan med kniv få bort kärnhus och andra mindre lättsmälta delar, och det var med en blandad känsla av projektets övermäktighet och någon slags husmoderlig (husfaderlig?) nöjdhet som det hela fortgick.

Att se moset glatt och piggt gult puttra ihop var en lättnad, och ett otal burkar och påsar senare har jag frysen full med gott äppelmos. Första satsen fick sig en dos färskpressad citron, andra dosen lite ingefära, och sista kardemumma, och det passar utmärkt såväl till fil och müsli som till gröten eller på toast. Det får bli en stek med äppelmos till i höst också, känner jag på mig. Jag har även fått vara med om alla sylt-, saft- och mosmakande släktingars invigningsrit, nämligen omöjligheten i att skänka bort ens minsta burk, när jag hade min lille brorson på besök. Hans föräldrar hade nogsamt drillat honom att snabbt svara att de hade fullt i frysen, och jag ville inte insistera. Jag kommer fortfarande ihåg hur det är att vara på andra sidan av konversationen, och jag lät ämnet snabbt falla. Så nu står jag med en frys full med äppelmos, men det är gott på müslin. Måste snart tina en burk till. Nästa vecka..

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En stor stark, tack!

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett ”stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vad är poängen med calzone?

Härförleden, när jag av en händelse befann mig på den lokala pizzerian, såg jag någon få en calzone serverad. Jag frynte och undrade i mitt stilla sinne varför någon egentligen skulle ge sig på en vik-pizza; mitt enda bestående minne var våt pizzaskinka och deg. Som den djärva och undersökande blogg vi är, var steget därifrån kort till att helt enkelt utvidga empirin, och sätta tänderna i en calzone. Nu är det väl svårt att säga att det här skulle vara det platonska idealet av en calzone, eller ens en juste calzone – för att få ett hum om det, hade man nog behövt aväta ett par dussin, och helst några i Italien, och utan att gå händelserna i förväg så är jag kanske inte så överväldigad att jag kommer ge mig in på det. Men. Det var i varje fall bättre än mitt minne av våt skinka, seg deg och tunn tomatsås, det ska sägas. Det mest påfallande var utan tvivel de stora mängderna smält ost och hur det blev som en massiv såsig och intensiv upplevelse tillsammans med skinkan och tomaten. Det tog mig ett tag att inse vad det påminde mig om, men sen kom en intensiv paltkoma och jag insåg att jag inte varit riktigt så däst sen jag åt ostfondue på stundentkorridoren. Efter att ha återhämtat mig ett par dagar kan jag i backspegeln fråga mig i vilket sammanhang den typen av mat-utmattning kan vara passande, kanske möjligen om man fått stränga order av sin doktor att göra så lite som möjligt under ett par dagar, men i vardagslag ter det sig opraktiskt. Jag tror inte jag nånsin tänkt det tidigare, men jag hade faktiskt kunnat tänka mig att dela en sån här pizza med någon, eller be om en mindre storlek, för jag tror inte den vinner något på lagring i kyl eller annorstädes. Allt detta sagt så är det dock ingen dålig pizza, bara möjligen något intensiv i större mängder (och det ska sägas att pizzerian ifråga definitivt har pizzor av det större formatet). Vi känner oss därför stärkta i vår övertygelse att pröva på en del saker som kanske inte ter sig så värda att pröva, om än med visst urval.

Tre komma sjuttifem koman av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

På liten kopp

Visst, det är ju ingen nyhet att man är subjektiv, men ibland blir man ändå förvånad. Kanske inte så mycket över hur subjektiv man är, utan vad som kan spela in. Härförleden, av en händelse, tog jag en kopp bättre kaffe ur en väldigt liten kopp som på omvägar hamnat hemma hos mig, och det slog mig hur mycket mer jag njöt av kaffet. Kanske hade min mormor något på känn, som höll kafferep med minsta och tunnast möjliga koppar. Det blir helt enkelt väldigt mycket bättre. Så långt allt väl, och kanske ingen överraskning. Nej, det som slår mig, efter en mycket liten kopp med kaffe, är att jag hade kunnat ge en sådan kopp noterbart högre betyg. Jag bara känner det nånstans längst bak i recensenthjärnan, det här hade kunnat motsvara 0.25 eller 0.33 på betygsskalan, en solig dag kanske rentav 0.5. Slutsatsen är tydlig – att blanda in ytterligare confounding factors på detta sätt håller inte, jag måste hålla fast vid samma glasmuggar jag nu börjat recensera kaffe med. I varje fall när jag recenserar. Annars kanske det blir en och annan slurk kaffe på liten kopp.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Teaception

Det var dags för möte, och det behövdes en panna starkt te. Kanske blev det lite mer te-blad än vanligt, kanske var några av dem lite smuliga. I kopp såg det ut som steget till kaffe var kortare än vanligt. Är jag på väg över teets event horizon? Blir nästa steg te-spresso? I själva verket kliver jag i välkända fotspår, och så har nog många andra gjort utan att inse det – det jag hade i koppen var inget annat än s.k. ”builder’s tea”, som engelska byggjobbare njutit i årtionden, om än med en ordentlig slatt mjölk och kanske ett par teskedar socker: te bryggt ohemult starkt, te där tepåsen får åka med i koppen, te bryggt för styrka, inte för subtila nyanser. Efter en kanna builder’s ser jag var charmen ligger. Visst är det beskt, strävt och rått, men det kittlar fint i ådrorna, svetten lackar och tangentbordet glöder, dokumentationen rasslar fram i god takt. Fint så.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att blogga om te (och allt möjligt)

Det här med att blogga är en konstform som verkar närma sig den punkten där alla utom de mest hängivna lämnat skeppet för andra, mer bildintensiva media. Icke desto mindre är vi några som envisas, ja rentav frodas i motlutet, och Gödsvinet är inte de som inte spottar i motvind. Nej, bloggen som konstform är på inget sätt på väg att dö ut. Tvärtom är den på väg i en reningsfas, där de klentrogna faller från, andra andningen är på gång, och mot slutet av århundradet kommer de stå där, som järtecken och monoliter, de tidiga bloggarna som höll ut.

Den uppmärksamme har säkerligen noterar ett bagar-dussin nya bloggar i Gödsvinets lista över Bloggar vi gillar, härnere till höger. Ett är dock tydligt, och det är att vi har börjat få gå utomlands, över ån efter te kan man säga, för det var hart när omöjligt att hitta några pigga och aktiva svenska te-bloggar. Några svenska ölbloggar verkar däremot liksom svinet härda ut i vissheten att de hittat den ultimata kommunikationsformen.

Följer ni någon aktiv blogg på ämnena mat, dryck, eller överlevnad utöver svinet, ber vi alltså härmed om en kommentar här nedan! Vi bloggar som är kvar måste stå varandra bi.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Digitala festligheter

När nu det sabla viruset ligger som ett lager hönsgödsel över varje tanke på publika sammankomster, står det till den digitala världen att förse oss med någon slags ersatz för dessa festligheter. Såhär dagen efter amatörernas afton tar vi en titt på det datoriserade samlivet och på det hela taget finner vi att mycket finns på plats – vi behöver bara ta det i besittning. För den som är begiven på lite munter feststämning finns exempelvis stora delar av Bengt Sändhs kulturgärning på youtube (exempel ovan), och andra musikaliska storheter av stor intensitet finns likaledes där:

För den som vill svinga en bägare med en vän, men inte kan mötas, är de digitala alternativen numera många. Man kan prata över discord, skype, zoom med flera, och har man en liten s.k. web-camera så kan man dessutom se sin dryckesbroder höja glaset. Flera av dessa erbjuder dessutom möjligheter till ytterligare lustifikationer, i form av lustiga digitala hattar, att förvandla sig till en potatis, etc. Digitala bakgrunder kan nog nästan ge skenet av att man befinner sig under en husgrund som medlem av en hemlig polsk herrklubb, ja, möjligheterna är oändliga. Bara fantasin sätter gränserna!

Så ge er nu in i era hålor och fira med era nära och kära, kamrater och gamla bekanta, per distans!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En öl till maten, II

Måste man dricka en lager till maten då? På den frågan kan vi svara ett absolut och otvetydigt nja. Å ena sidan har vi druckit Mikkellers Weird Weather till svensk högtidsmat, och det var vackert, ett perfekt möte mellan det salta och rökta och ett innihelvetes riv, men å andra sidan har vi nu nyligen druckit NAPA till kinesiskt, och det var inte ett möte förutsagt i stjärnorna, nej, det blev platt fall och pannkaka, disharmoni och split såddes bland smaklökarna. Aldrig tidigare hade ett användningsområde för asiatisk öl med tillnamn som Extra Dry etc framstått så tydligt som när den fruktiga och plåtiga humlen i NAPA brakade loss mot min yakisoba, för till skillnad från svensk högtidsmat finns det inte något som håller emot, inget övermåttan salt, rökt och fett att ta spjärn emot. Humlen rullar fram som en postapokalyptisk tanker och plöjer ner allt i sin väg, äggnudlar och entrecote försöker förgäves kämpa emot, men det är en walkover, krossande och total. Plötsligt framstår arbetet med att leta fram en juste alkoholfri lager som desto mer värdefullt, för det finns en plats för dem, även de lättare – exempelvis just till kinesiskt. Framöver blir det att se till så att man har ett par Staropramen, någon Freeze eller Melleruds, och kanske något nytt som behöver prövas, för den händelse man kommer hemspatserande med en tallrik hämtemat. Förfädernas visdom kan kanske framstå som just vis – men den måste granskas.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att dricka på kanna

Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En omvändelse

Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från ”det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till ”det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.