Tagg-arkiv för: spaning

Ett fall och en lösning

Problemet med att köpa te i högre takt än man dricker det har en enkel lösning, och det är att börja jobba. Min tekonsumtion har raskt ökat med flera hundra procent och visar inga tecken på att avmattas, och på fritiden är det alltför lätt att inta horisontalläge, långt borta från allt vad teaffärer heter. Huruvida det här är en långsiktig lösning på något sätt är svårt att sia om, det känns inte så, men det är väl ofta just sådana situationer som tenderar att permanentas, hur tillfälliga de än ska vara. Påsken riskerar dock välta allt över ända, en plötslig myckenhet ledighet – fem dagar, ett sant överdåd – kan lätt skapa obalans i teköpar-vs-tedrickar-ration. Det återstår att se hur mycket horisontallägets lockelse kan vara motvikt till detta.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Var är te-tokarna?

Om man vill dricka suröl, spontanjästa gueuze, eller bara en IPA har Stockholm tusen och åter tusen vattenhål, men för te känns det som vi är där ölen var för 40 år sen, det är vanligt te och earl grey och frukt-te, men sen är det liksom inte så mycket mer bevänt med variationen. Var i Stockholm kan jag dricka te på klassiskt kinesiskt vis, gong fu cha? Var kan jag hitta femton sorters pu-erh i svalbo-, tegelsten- och puckformat, bryggt av entusiaster? Var ligger lapsangdimman tätare än London-smogen? Visst är man glad åt Stockholm Tea Centre, och online finns massor att köpa, men var är te-tokarna, de som ständigt sökar nya kickar i allt äldre och funkigare fermentationer, klistrigt kådigare rökt te, den mest välrullade gunpowdern, det isigaste kallbryggda teet, det ludnaste vita teet, den mesta orangea av alla pekoes.

Jag tror jag har svaret: de är på gång. 2019 kommer bli tetokens år, där man debatterar bryggtemperaturer och filter, förkastar eller försvarar påste, lagrar sin fina pu-erh i tehotell, och ivrigt köper tekannor av yixing-lera. Att ha en pee-pee tea boy kommer vara höjden av estetik. 2019 kommer vi ta vår revansch, 2019 är året när ingen kommer undgå tevågen. Food trucks beware, här kommer tevagnarna!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Faran med att köpa te

Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.

En typisk effekt av att ha råkat passera en tebutik.

Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.

Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den temporära matgalenskapen

Ibland står man där vid spisen och så plötsligen är det nåt som brister, man orkar inte riktigt längre, och det som började så rationellt och vettigt spårar diskret men tydligt och fullständigt ur. Man har drabbats av den temporära matgalenskapen. När den väl har börjat står man snart framför ett kaotiskt sammelsurium och kan svårligen känna igen ens en sådan klok och modern rätt som säg, t.ex., ugnsbakad falukorv.

Det vet ju alla att man måste peta ner osten MELLAN falukorvsskivorna!

Har man tur blir resultatet ätbart utan större leda eller värk, eller åtminstone om man håller för näsan och ögonen. Framtiden får utvisa om det går att förtära ovanstående kulinariska kollaps, eller om det blir en snabb tur till pizzerian för Gödsvinet Bromma ikväll.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Standard och variation

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bakgalenskapen

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

En ny utmanare!

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Måtte dammet aldrig stillna!

Som ständiga tillskyndare av det lite dammigare och ofärskare är vi på Gödsvinet mycket glada att läsa att det finns hopp för en riktig institution inom detta gebit, Biologiska muséet på Djurgården. Här trängs uppstoppade djur längs eleganta dioramor vars like vi inte sett sedan 1905. Det är lite grånat, det är lite uttorkat, men det är ett tidsdokument som tar oss tillbaka till oändliga besök med skol- och dagisklass i formalindoftande stenhallar fyllda med allsköns döda (och framförallt dödade) delar av naturen, i akt och syfte att lära om just denna.

Inför Biologiska muséets stängning 2017, som verkade luta åt det permanenta, gav sig Gödsvinet Bromma och (dåtida) Vällingby dit för att dokumentera denna klenod. Resultatet finner ni något senkommet här nedan.

Likt ett strandat vikingaskepp tronar Biologiska muséet på Djurgården, fast med betydligt mindre fylla och slagsmål.

Man kan här finna många rara djur i sin naturliga omgivning, som till exempel den grå pälssläparen.

Djurens naturliga miljöer har återskapats med stor konstfärdighet, här en sandstrand inklusive nedskräpning. förlåt, konstinstallation.

Det är vår fromma förhoppning att Biologiska muséet, liksom skvadern på bilden, länge än kommer vara en lika naturlig som uppskattad del av Sverige.

Biologiska muséet. Fem dammoln av fem möjliga. Djurgården, Stockholm. För närvarande enbart guidade turer.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den bästa kebabpizzan

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Till vägkrogens lov

Det är alldeles för enkelt att bara ta det säkra före det osäkra. Välja donken, eller bekå, eller nåt annat välkänt. Mat som inte utmanar, medioker mat, men utan risk för taskiga överraskningar. För om man ska vara ärlig finns det ju en risk när man testar en vägkrog bara sådär utan vidare. En risk att man får flottig mat med skolbespisnings-sallad. En risk att maten inte utvecklats så mycket de senaste fem åren. Eller femtio. Men samtidigt är det en utmaning, och vi på Gödsvinet gillar utmaningar, speciellt kanske självpåtagna sådana med viss risk för bakslag. Vi vill slå ett slag för den goda saken, för uppskattning av alla dessa individer som sliter natt och dag för att ge oss mat när vi är på resande fot, och som gör det långt bortom franchise-kedjor och standardmenyer. En fajt för en värld där vi är fria att upptäcka och utsättas för mer slumpvalda och spännande matupplevelser, istället för en säkerhet av medioker och standardiserad tristess. Ni har hört det nu och ni har hört det här: den o-kedjade vägkrogen är det nya svarta, och vi ser fram emot en samtid som hittar tillbaka till denna vår gemensamma matskatt, där gamla grillar och andra krogar frodas bredvid thai-holkar och pizzerior, ibland i en och samma lokal, i en fusion-cooking för samtiden.

Vi hade gärna sagt att det var i detta ädla syfte Avd Bromma rullade in på Rökeriet, vid avfart Hamneda/Nöttja/Hornborg på artären mellan Skåne och Stockholm, och inte av en slump, men det hade kanske inte varit helt sant. Icke desto mindre var det en lycklig slump. Menyn med varmrökt lax och potatisgratäng var precis vad en hungrande resenär behövde, stadig och ordentlig, med smak och kalorier så det räcker åt en familj, men behändigt och ordentligt uppstaplad på en enda tallrik, med en rustik och chosefri sallad till. Restaurangen, som även är en butik för allehanda rökta fyrfota eller befenade delikatesser, andas lokalfärg, och en ständig ström folk från trakten kliver in för att köpa lite varmrökt, beklaga sig över all fisk sälarna äter upp, äta dagens, och bege sig vidare. Jag vill inte säga att det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, men det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, fast minus de baklängestalande dvärgarna. Jag testade inte kaffet, men jag utgår från att det håller en oklanderlig vägkrogs-standard.

Fyra närande måltider av fem möjliga. 139 kr, med möjlighet att köpa med sig varjehanda rökt & vilt hem.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.