Tagg-arkiv för: spaning

En överdos 80-tal

housefoyer

När 90-talet var ungt var många rörande ense om hur förskräckligt det föregående årtiondet hade varit, i varje fall stil- och modemässigt. Fördömandet var i stort sett enhälligt. Det var någon enstaka själ som såg ljuset, dock, och höjde ett varningens finger: ju kraftfullare man puttade från sig åttitals-pendeln, desto kraftigare skulle den komma tillbaka och fördöma någon oklar framtid. Om något hade kunnat hindra den veritabla flodvåg av nostalgi, retro och vurm för 80-talet som på senare år sköljt över oss är dock oklart. Kanske var det lika ofrånkomligt som årtiondet självt?

Med detta sagt vill vi dela med oss av en riktig godbit från detta bjärt färgade årtionde – ett hus som stått som en tidskapsel sen det byggdes, 1988:

http://galleries.buffalonews.com/default.aspx?id=4577

Som soundtrack till denna upplevelse föreslår vi en recent synthwave-dänga som kan få fungera som fond till en riktig 80-talsöverdos:

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gödsvinets Julölsodyssé 2013

julol-2013I ett svårartat anfall av stundens ingivelse tog sig Gödsvinet före att göra en djupdykning i denna kanske vår mest obegripliga tilldragelse i den ände av året då det, som man säger, lackar mot jul: julölen. Avd Bromma hade tidigare pga displacering i sydled och dessförinnan bristande intresse (något man såhär i efterhand frestas kalla ”sunda instinkter”) inte gjort sig riktigt nära bekant med detta svårbegripliga men likväl återkommande fenomen. Efter en kort tur till monopolet, vars resultat sammanfattas av bilden ovan, begav sig därför avd Bromma ut mot det främsta av våra vackraste projekt, ABC-städerna, alltså till Vällingby, vars avdelning inte heller legat på latsidan, men låt oss återkomma till detta.

Likväl kommer våra rapporter, i den mån vi lyckas genomföra dem, huvudsakligen fokusera på sådant som inte tidigare dykt upp här på bloggen, även om en och annan årgångsvariant eller gammal trotjänare kanske kan slinka med. Huruvida vi lyckas skingra julölens mysterier – varför finns den? vem skapade den? varför finns den fortfarande? – ska vi kanske däremot låta vara osagt. Kanske sprider sig efter viss eftertanke över ämnet ett uppenbarelsens ljus. Kanske stannar det därvid att man blir till sinnet som julölen är mest: sur och mörk.

Med detta sagt: mot julölen!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Världens starkaste öl

snake venomVem kan man lita på? Ja, inte skotska bryggarna Brewmeister, verkar det som. Och det är väl antagligen mestadels bra, tidigare försök med öl i den megatonklassen har väl gett rätt blandade  resultat. Jag tänker då icke minst på Tactical Nuclear Penguin, från de förhoppningsvis hedersammare skottarna Brewdog, som ju gödsvinen tidigare fått tillfälle att testa. Det är ju en brygd som ja… jag smackar lite och tungan krullar sig vid blotta åtanken. Bara jag försöker föreställa mig något som ganska exakt dubblar Tactical Nuclear Penguins alkoholhalt, från 32 till 67.5% börjar kallsvetten tränga fram i pannan, det spänner över tinningarna, och det är som ett obehagligt tryck över bröstet. Förvisso, i konsumentupplysningens namn om inte annat, hade Gödsvinet självklart testat Snake Venom om tillfälle getts. Men hade det varit njutbart? Öligt? Låt oss säga som så att risken kanske inte hade varit direkt överhängande. Med dessa anklagelser om fusk är det väl föga troligt att det hela kommer aktualiseras. Kanske är det lika bra.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Tabachéra

Fig. 1. Tabachéra, upphälld, under konstbelysning.

Gödsvinet syd vill med det här inlägget i all korthet varna för inköp av Tabachéra (Fig.1), från annars inte oävna italienska bryggarna Amarcord, som ju tidigare gett oss en utmärkt, en trevlig, och en lite tråkig öl. Tabachéra, däremot, är en bedövande söt, blytung nioprocentig sak, ”dubbelmalt” när den är som värst – en honungsosande, vagt knäckig variant på lager. Bland alla Amarcords fula etiketter, har den till på köpet otvetydigt en av de gräsligaste (Fig. 2).

En sockerchock av fem möjliga – avstå!

Men intet ont som inte för något gott med sig – dessa våra sorgfälliga tester av bryggarna Amarcords öl har lett till att vi har ett intressant litet data-set. Här har vi alltså ett flertal öl från samma bryggeri, i samma land, ja, med många bakgrundsfaktorer identiska. Samtidigt har vi en klar variation i två faktorer som vi på Gödsvinet redan tidigare sett intressanta samband mellan: smak, och behållarens estetik.

Fig. 2. Etikett, Tabachéra-flaska.

Steget är kort från detta iakttagande till formulering av en djärv hypotes: den fulaste etiketten sitter på den minst smakliga ölen, och den tjusigaste på den mest delikata. En snabb kik på statistiken ger spontant stöd för denna rättframma teori: det finns en relativt svag men otvetydig korrelation mellan etikettens fulhetsgrad och ölens betyg i våra mycket precisa recensioner av Amarcords öl (Fig. 3). Som en bonus kan vi i denna studie bortse från interaktioner mellan flaskan och etiketten, ety samtliga öl är tappade på identiska flaskor, bara med olika etiketter.

N=4, P=0.042, R2=0.918

Fig. 3. Signifikant positiv korrelation mellan betyg för öl från bryggeriet ”Amarcord”, och elegans hos dess etikett. (Ordinary Least Squares, N=4, P=0.042, R2=0.918)

Vi uppmanar våra läsare att skriva ut grafen och fylla i sina egna öl, för att i framtiden kunna göra mer precisa val i ölhyllan, baserat på de insikter de därigenom får.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Husets öl

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Gödsvinet Skyr inga medel…

…för den perfekta frukosten.

Snordyrt i en livsmedelsbutik nära dig kan du lägga vantarna på en burk smaksatt isländsk yoghurt.

Konsistensen var något strävare än yoghurt brukar vara och proteininnehållet får kroppsbyggare att jubla.

Ganska trevligt litet komplement till finfrukosten men än så länge magstark prissättning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Att överleva


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.