Tagg-arkiv för: politik

Edward Blom och sanningen

108339612_Sereny_306649cDet har varit en lång väntan fylld av både längtan och fruktan. Edward Blom höll sitt musikackompanjerade sommartal i den statliga riksradion idag och jag lyssnade nervöst. Medan radions underhållningsorkester spelade ”Sommar, sommar, sommar” drack jag redan lite för hastigt ur en sejdel Spaten.

Hur skulle det bli? Det slutade ju inte så bra sist. Först var jag tvungen att säga sanningen om hans i det närmaste odrickbara vittvin och sedan vedergällde han på det allra grymmaste sätt.

Jag hade inte behövt frukta. Bloms sommartal skänkte både upplysning och underhållning. Hans berättelse om de tre gångerna han nästan blev vräkt från sitt rum i Trier fick mig att skratta så att duvorna lyfte i skräck nere från Solursparken

Ett litet smolk i glädjebägaren återstår dock. Låt mig närma mig ämnet med vederbörlig försiktighet.

Edward Bloms kokbok heter som bekant ”Allting gott och alldeles för mycket” och det framstår av hans sommartal som om han likt Molière tar (alldeles för mycket av) sitt goda där han finner det (samma Molière sa dock att man ska ”äta för att leva, inte leva för att äta”, så det är uppenbarligen ingen primär inspirationskälla för Blom).

Vad försöker jag säga? Jag försöker säga att han uppenbarligen rådfrågat Melania Trumps talskrivare inför sitt radioframträdande. Jag säger att jag har hört hans sommartal förut. Stora delar av talet i fråga har uppenbarligen sitt ursprung någon annanstans än i de Blomska hågkomsterna.

Plagiat är en allvarlig förbrytelse och lika allvarlig är således min anklagelse. Lika fullt är det viktigt att föra fram sådana övertramp i ljuset. Plagiat är därför också farligt, det är som jag sa en gång:

”If you must write prose and poems, the words you use must be your own. Don’t plagiarise or ”take on loans”, there is always someone, somewhere, with a big nose, who knows”.

Låt mig därför sakligt leda mina anklagelser i bevis: 

1. Sommartalets allra första rader sägs vara hämtade från Bloms opublicerade roman. Med dessa förmedlar han en bild av en färjeresa, där beskrivna ljud och synintryck blandas för att förmedla den unge Bloms tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Jag tror att vi alla vet vad detta är lånat från. Bevismaterial A: Tredje stycket i en recension av Ballantine’s.

2. Det första av sommartalets musikinslag utgjordes av en tonsättning av Heinrich Heines dikt die Lorelei. Var har vi hört det förut? Bevismaterial B: Samma dikt användes som recension av en flaska riesling den 19:e mars 2011, här på Gödsvinet.  

3. Edward Blom beskriver hur en sjukdom som barn gjorde honom bortklemad då ingen fick uppröra honom. Detta kopierade uppenbarligen den tidigt försigkomna Blom från Cornelis Vreeswijk som upplevde och präglades av samma sak.

4. Blom beskriver en scen från en fest i Trier där det dansades på borden. Bevismaterial C: Den är så klart plagierad härifrån.

5. Blom beskriver hur euforin från studenttiden senare i livet gjorde honom svårmodig då han genom den fått en smak av hur livet kan vara men sedan inte längre är. Bevismaterial D: Detta är ett av de bärande temana från Evelyn Waughs ”Brideshead revisited. Den bokens beskrivning av katolicism känns förstås också igen hos Blom.

6. Blom valde universitetet i Freiburg vilket han skrupelfritt kopierade från Edmund Husserl, Martin Heidegger och Hannah Arendt.

7. Framför allt och viktigast är att Blom plagierat mig: Även jag läste ”Den unge Werthers lidande” i gymnasiet (jag avskydde den). Blom var aktiv i Snärkes nation i Uppsala, jag i dess vännation i Lund, den Blekingska Nationen. Blom hängde på Heimdal i Uppsala, jag på Ateneum i Lund (till skillnad från honom undviker jag numer att nämna det). Blom for på studieresa till Tyskland, det har jag också gjort och likt mig har Blom trots det fortfarande svårt med den tyska grammatiken. Både jag och Blom har uppenbarligen vänner trots att vi spelar hemsk musik för dem. Blom blir euforisk av alkohol och det blev jag också för väldigt länge sedan. Är jag Blom? 

Jag är inte arg. Molière hade förstås rätt i det han sa då han anklagades för plagiat. En berättelse är bara så bra som den man stjäl från och i det avseendet är Bloms berättelse utmärkt. 

Man känner hans glädje och man känner med hans sorger och även om en del av hans nöjen är obegripliga blir man glad av dem. Lyssna på hans sommartal här.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vi är många, vi är ofta

verklighetens ölUpprorets fackla har tänts i Hägersten och dess ljus manar oss till handling. En ledare har stigit ur leden, hans kamp och hans budskap är vårt. Leden tätnar för ett styrkeprov. Du är med oss eller så är du mot oss.

Ingen har kunnat undgå denna insändare i tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om du nu är en av de som trots allt lyckats med det så kan du läsa den nu. Jag väntar. Men inte hur länge som helst. Det här är för viktigt.

Gentrifieringen har dragit över Stockholm och du kan följa dess spår av tomma IPA-flaskor söderut från söder. Det har inte undgått Rikard Johansson och han förklarar vad det betyder i en artikel, åter i tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Den mörka sidan av öl-elitismen har förstås inte heller undgått Gödsvinet. Redan för sex år sedan uppmanade jag dig att stoppa den progressiva ölen. Stoppade du den progressiva ölen? Nej, den har fortsatt att breda ut sig och nu har den nått krönet av Hägerstensåsen med en blick mot horisonten och nya erövringar.

Vi närmar oss dagen då ölen slutar vara rolig. Lyckligtvis är Rikard Johansson ganska rolig. Han påminner lite om en-tragisk-generation-mannen i Malmö. Precis som denna har han rätt.

Det är inte för sent att stoppa det här. Förändring är möjlig. Vi har kraften, vi har kunskapen. Vi har Rikard Johansson.

Budkavel! Läs högt! Sänd vidare! Rid i natt!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Charta 77s punköl (89199)

charta 77Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det.

Den främsta av likar bland dem var förstås Vaclav Havel och efter Michail Gorbatjov var väl ingen mer central i utlösandet av den kedjereaktion som fick de öst och centraleuropeiska kommuniststaterna att falla. Men det var först i slutet på årtiondet efter Charta 77. 

Betydelsen av Vaclav Havel kan mycket väl också ha överdrivits. När jag säger att han var näst viktigast efter Gorbatjov så gör jag det utifrån John Keanes beskrivning och du vet hur den är. Havel utmanar Michail om titeln mellan de pärmarna. Keanes biografi är dock närmast poetiskt vacker på ett sätt som biografier nästan aldrig är om de inte är skrivna av Richard Ben Cramer.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte John Keane en rätt uppblåst figur?”. ”Handlar biografier av John Keane inte egentligen om John Keane?”. Du har inte fel. Jag förstår bara inte vad det har med den här ölen att göra.

Charta 77s punköl från Strömsholms brygghus smakar som en ale gör på en förmiddagsöppen pub på Portobello road med lite för många norska shoppingturister. Det är traditionellt brittisk plattöl i samtida fruktdräkt.

Charta 77s punköl är som brittisk ale är i England. På riktigt. Problemet är att öl som är som ale i England på riktigt inte är så god. Det är inte heller direkt en öl. Det är mer av en svagt alkoholhaltig humlesaft. I samtida fruktdräkt. Nej, det här var inte så bra.

32:40 kronor på systembolaget, nummer 89199 i katalogen

Två John Graham Mellor av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Akterseglad av verkligheten

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Jimmie Åkesson – Satis polito

satis politioJimmie Åkesson mår dåligt och jag är glad för det. Hans lidande är den sortens lidande som jagar bort det onda och som får det att långsamt bli bättre igen. För mig representerar Jimmie Åkesson inte bara det värsta i svensk politik utan allt som är dåligt och sjukt i mig själv och oss alla. Alla irrationella rädslor, all småaktighet och feghet, alla fördomar och allt förakt. Om Jimme Åkesson mår dåligt så något friskt i samhället.

Jimmie och jag föddes båda in i ett liv på den blekingska landsbygden och vi gjorde det vid i princip samma tidpunkt. Vår uppväxt var inte gemensam men det måste ha funnits stora likheter i tillvaron i våra respektive hörn av länet. Placerade i liknande verkligheter med liknande förutsättningar drog vi diametralt olika slutsatser av vad vi såg och upplevde.

Världen blir aldrig mindre än i en liten by på den blekingska landsbygden och för Jimmie var det en trygghet. Alla småstadskonventioner och sociala normer om samhörighet genom likhet blev för Jimmie ett bålverk bakom vilket han kan uppnå sitt livsmål för normalitet. Avvikelser blir något misslyckat och det främmande blir ett hot. Hans historia är inte ens originell.

Jimmie Åkessons värld beskrivs i den politiska självbiografin Satis polito och man behöver inte läsa många sidor för att inse att hans verklighetsbild aldrig riktigt uppnått fotokvalitet. Att någon överhuvudtaget kan förmå sig att fortsätta läsa efter det skruvade förordet signerat ”Per-Abin Hansson” är ett vittnesmål om potensen och tillgängligheten hos dagens psykofarmaka. Själv gjorde jag nästan slut på en flaska tjeckisk plommonsprit innan sida sju.

Per-Albin Hansson och folkhemmet är återkommande teman i Satis polito och författaren förhåller sig till dess historia med samma sinne för förfining som en levnadsglad labrador intar sitt aftonmål med. Det är förstås sant att det finns ett nationalistiskt drag i det som kommit att kallas folkhemmet. Jimmie Åkesson har rätt när han skriver att Per-Albin Hansson strävade mot sammanhållning och han hade också kunnat skriva att den gamle landsfaderns beskrivning av folkhemmet lånar friskt ur ett konservativt ordförråd.

Vad Jimmie Åkesson missar eller väljer att inte nämna är att det som av socialister tidigare hade kallats ”medborgarhemmet” kom att bli ”folkhemmet” som ett led i strategin för att skapa brett folkligt stöd och legitimitet för progressiv socialpolitik och den mest omfattande ekonomiska omfördelningen som någonsin genomförts av en demokratisk stat. Jimmie Åkesson nämner inte heller att socialdemokraternas adoption av folk-begreppet och de nationella symbolerna var ett effektivt sätt att hålla sådana som honom från makten under 1930- och 40-talen. 

En av många saker som Hitler aldrig förstod om de nordiska länderna var varför nazismen hade så svårt att slå rot här. Tyskarna hade ju trots allt satt ihop en rasistisk ideologi som på det stora hela var rätt smickrande för de kindknotiga blondiner som då bebodde den skandinaviska halvön. Svaret var förstås att folksammanhållningen under socialdemokraterna gjorts till en fråga om solidaritet människor emellan istället för en fråga om ras. Solidaritet skapar folket och det gör förstås Jimmie Åkesson till något så förtjusande vänsterretoriskt som folkets fiende.

Satis polito blir någonstans halvvägs in mellan pärmarna en rätt uthärdlig läsning. Den politiska biografins format är självgående och vi som läser sådana kan till och med ryckas med i berättelsen.

Inte minst persongalleriet är fascinerande. Det är ett glatt gäng levande huvudfotingar med försmak för förstörelse och svartimporterad tysk öl. Bland dem märks rättshaverister, bristfälligt reformerade skinheads, en och annan gymnasielärare från min gamla skola och människor som ser ut som den av bröderna Elm som de valde att gömma i källaren. En del blir talmän i riksdagen och en del tar en överdos klonazepam.

En modigare författare hade kunnat göra underverk men en sådan rollbesättning men Jimmie Åkessons beskrivning är i slutänden inte alls njutbar. Det beror inte på att han är tråkig utan på att han vill vara det. Den stora paradoxen är ju att han är precis lika avvikande som alla andra i det partiet, hyllandet av det enkla och normala till trots.

Men om du är någon som har för vana att hänvisa till Sverige som en ”ankdamm”, om du någon gång har figurerat i en palme-utredning eller om du är Ian Wachtmeister, så tycker jag att du ska skaffa ett exemplar av Satis polito. I annat fall kan du låta bli.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Samtal vid Slussen

pejling002

Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning. 

Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift. 

Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation. 

Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.

Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om ”dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?

Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:

RT: Har du en vanlig dator?

Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.  

RT: Vad använder du den till?

Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig. 

RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?

Jag: …nej?

RT: Hur gör du det då?

Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…

RT: Du har inte internet till datorn?

Jag: …nej?

Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.

Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det. 

Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet. 

Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.

Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.

Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.   

Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.  

Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret. 

Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Dagsläget i politiken

Riksdagen_best-mmer_spelreglerna

Det blir inte många pretentiösa restaurangbesök när man är hemma och pappaledig. Inte heller blir det så mycket nördig matlagning som man kanske skulle vilja. Lejonparten av min matlagning nuförtiden är att tillreda olika puréer, vilket visserligen har varit lärorikt, men kanske inte så intressant för Gödsvinets läsare. En lärdom jag dragit är att man kan puréa ihop nästan vad som helst, det smakar faktiskt ganska bra.

En annan lärdom är en nyvunnen förståelse för varför det används så mycket färgämnen i halv- och helfabrikat. Allt blir ju brunt.

Men där det tidigare fanns matlagning finns numera P1, samt i viss utsträckning dagtids-tv. Om man som jag är bångstyrig reklamhatare betyder det att titta på riksdagsdebatter. Det gläder mig oerhört att jag nu kan upplysa er kära läsare, som kanske inte har tid att hänga med i de snåriga politiska debatterna hela dagarna, om det exakta dagsläget i svensk riksdagspolitik. Så här ligger det till just nu:

Socialdemokraterna säger:

Arbetslösheten har ökat sedan moderaterna tog över, och de har inte planer på att åtgärda detta utan tänker köra på likadant som de gjort hittills så att arbetslösheten ökar ytterligare.

Moderaterna säger:

Arbetslösheten har minskat sedan vi tog över. Socialdemokraterna tänker, om de får makten, göra likadant som de gjort fram tills de förlorade makten, så att arbetslösheten ökar igen.

Sverigedemokraterna säger:

Det är invandrarnas fel.

Något annat debatteras överhuvudtaget inte. Det handlar inte om att hålla med om en ideologi, utan att välja om man tror att arbetslösheten ökat eller minskat. Om man inte tycker att allt är invandrarnas fel förstås, då är det ganska enkelt.

Så nu fick ni alltså, utan att ha bett om det, en guide om vilken sida ni ska välja i politiken. Varsågoda.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Äkta svenska jultraditioner

Med julen kommer julens alla traditioner och bland dem – stora och små – är ingen mindre än att du kan dömas till socialt gatlopp om du bryter mot den. 

Det senaste exemplet på ett övertramp inom området jultradtitioner är tydligen att SVT valt att klippa bort ett par bildrutor av julfirandet med Kalle Anka och hans vänner som visar en amerikansk sydstatskarikatyr av en svart kvinna i leksaksform. Det är där debatten står i Sverige 2012. 

Allra mest upprörda över redigeringen är förstås representanter för sveriges största fascistiska parti, Sverigedemokraterna. Inget hotar det heliga svenska julfirandet som en förändring i en disneyfilm från 1940-talet. 

Sverigedemokraterna presenterade nyligen en rapport om vad som är att betraktas som typiskt svenskt vilket var ett stycke folklivsforskning som till det yttre påminde mycket om en bellmanhistoria. ”En svensk, en dansk, en norsk och Bellman” etc.

Bland det svenska vi måste värna finns våra rasstereotyper. Så Sverigedemokraterna är inte rasistiska, de bara vill att vi ska vara precis som vi var när vi var det. 

De som ändå försöker formulera ett mer seriöst argument menar att vi inte bör redigera bort nedsättande beskrivningar av människor som avviker från normen eftersom det är en form av historieförfalskning.

Resonemanget är att vi måste bevara bruket av sådana beskrivningar för att vi inte ska glömma bort att vi en gång gjort dem. Inte för att vi gör dem nu förstås, vi är väl inte rasister?

I enlighet med det resonemanget borde vi minnas Bollhusmötet genom att dra in passet för Göran Rosenberg. 

Nu är detta förstås ingen politisk blogg och jag kan med tillförsikt hänvisa till vår historik som ett exempel på total ideologisk opartiskhet. Exempelvis har vi avstått från att göra billiga poäng på sverigedemokraternas olycka eller att säga något nedsättande om de inavlade idioter som röstade på dem. 

Istället ska denna blogg ju handla om mat. Så låt oss säga något om svenska mattraditioner kring jul. Jag har haft goda förutsättningar att studera dem, förra helgen besökte jag restaurang Ulla Winblads fina julbord tillsammans med bland andra Mejeri-Robin och under arbetsveckan har julmatsparaden fortsatt i oförminskad styrka. 

I egenskap av folkbildare och filantrop tog jag mig rollen att granska den svenska julmatstraditionen objektivt och sedan försöka säga något om det typiskt svenska utifrån denna granskning.

När analysen nu är fulländad har jag ett tydligt och angeläget budskap till det svenska folket: Ni är helt sjuka i huvudet.

Hur fick ni ihop den där maten? Allvarligt, hur tänker ni? Syrad fisk, rökt och saltat kött och olika former av smält socker. Det är inte en meny, det är ett rop på hjälp.

Till och med i Norge, det enda landet i världen som har värre mat än Sverige, äter man läckert lamm kring jul.

Men den svenska julmaten är ju tradition? Som vi redan konstaterat så är en viss grad av rasism också tradition men det betyder inte att vi måste praktisera den.

Precis som vi inte behöver leva med forna tiders fördomar och vidskepelse så behöver vi inte leva med forna tiders konserveringsmetoder längre. Vi kan få färskt kött och färsk fisk nu. Vi kan dricka vin utan mandel och russin. Vi kan se på tecknad film utan rasistiska stereotyper.  

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fläsk och fascism

 

Den fascistiska rörelsen har haft ett par dåliga dagar i Sverige. 

Ett gäng sverigedemokrater visade sig på en skakig filmupptagning vara precis den typen av mentala kalhyggen som deras politik givit oss anledning att tro de var. Inga stora överraskningar men det var ändå ett glädjande klargörande. 

Eftersom vi här på Gödsvinet förhåller oss helt opartiska till partipolitiken tänker vi inte göra några billiga poänger på fascisternas olycka eller ens yttra några nedsättande omdömen om de 339610 idioter som röstade på dem i det senaste riksdagsvalet. Vi står över sådant 

Istället tänker vi diskutera ett ämne som ligger gödsvin nära: Fläsk. Fläsk är ett centralt inslag i den enigma lindad i en gåta som är den sverigedemokratiska begreppsvärlden.

Det verkar vara varje sverigedemokrats bestämda uppfattning att konsumtionen av just fläskkött är hotad. Ursprunget till hotet ligger i att det finns allt fler människor i vårt land som inte äter detta kött.

Min reaktion på samma konstaterande är att det blir mer skinka över till mig. Vem tänker fel här?

Tror sverigedemokraterna vidare att även nötköttet är hotat på grund av förekomsten av vegetarianer? När jag tänker på det så tror jag faktiskt de tror det. I tider som dessa är det en tröst att det i brist på rationalitet åtminstone finns en logik i vansinnet. 

Hur kan någon tro att konsumtionen av fläskkött är hotad? Statistiken är åtminstone inte på deras sida. Vi slaktar och äter upp fler grisar än någonsin tidigare. Det finns bitar av gris på ställen du aldrig skulle kunna tänka dig. Det djurets kött omger oss alla. Vi lever i en tid inlindad i bacon. 

Frågan om fläsk tangerar en annan fråga viktig för fascisterna. Det är frågan om jul. Precis som fläsket är hotat trots att det finns mer av det än någonsin så tror de att julen är hotad trots att vi börjar fira den i oktober nu för tiden. 

Julen sveper in allt tidigare på hösten för varje år som går och inför klimax i december är landet fullständigt impregnerat av en nejlikedoftande balsameringsvätska av tända ljus, halmbockar, inomhusträd och jesusfigurer av plast.

För att inte tala om fläsk. Julen är fläskets Woodstock, år efter år. 

Nej, det har inte varit lätt för våra fascister de senaste dagarna. Problem som hopat sig måste dock betraktas som obetydliga i jämförelse med deras problem att skapa en realistisk bild av den verklighet som vi fått inse att vi nu delar med dem. 

Från där jag sitter kan jag skymta den nybyggda Zlatan Ibrahimovic arena i Solna. Mannen som gav arenan dess egentliga namn igår kväll är enligt sverigedemokraterna inte svensk. De svenska fascisterna har verkligen haft ett par dåliga dagar och jag önskar dem många fler i framtiden

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.