Alla inlägg av

Flyttölen

Verkligheten råder och den är inte din vän. Verkligheten blir dock aldrig värre än att den kan lyftas av en öl. Verklighetens öl. Verkligheten blir aldrig verkligare än när man flyttar och det är ingen tillfällighet att just flytten är nära associerad med konsumtion av stora mängder tysk öl.

En svår söndagsmorgon i augusti flyttade Gödsvinet Bromma in i Bromma och plötsligt blev namnet mer meningsfyllt. Jag vaknade den morgonen vilket skulle visa sig vara ett misstag. Kvällen innan hade jag överlevt en kräftskiva men inte med mycket. Världen var skaldjur och magsyra,

Var hade jag varit utan flyttölen? Förmodligen på rätt plats i tid men jag föredrog det ändå som det blev. En vitlackerad burk DAB var allt som behövdes för att komma i form att tappa möbler tills solen gick ner över Abrahamsberg.

Min flytt från Vällingby till Johanneshov genomfördes nästan helt utan hjälp från flyttölen, huvudsakligen på grund av att jag jämte stadsbud också var chaufför av flyttbilen. Det var på det stora hela ganska eländigt. Väl på plats kunde jag dock omskola flyttölen till målaröl då jag konsumerade 15 liter kalkvit målarfärg och 12 halvlitersburkar DAB i vad som kan vara min sista renovering av lokalen jag skriver detta i. Det finns här färg på ställen du aldrig skulle ha gissat.

En gång för ganska länge sedan tappade jag möbler åt någon jag känner i Malmö och såvitt jag vet har staden aldrig riktigt varit densamma igen. Flyttölen var då ett sexpack folköl från en bensinstation och det är ett vittnesmål om människans livskraft att den gick att flytta ändå.

Tunga möbler har aldrig varit tyngre än de två dagar jag bar dem med bara ljummen folköl att stärka mig med. På den tredje dagen strilade det blod från kroppsöppningar du helst inte vill ha blod strilande från om du kan undvika det. Lyckligtvis hade jag då hunnit inhandla några burkar DAB.

Flyttölen är verkligt verklig och det är inte en skön verklighet. Jag vet eftersom jag är där nu. Förmiddagen har spenderats med att planlöst släpa saker upp och ner för trapporna i huset. Inte många i föreningen var lika redo att assistera en flytt av saker men inte många i föreningen känner till flyttölen. Jag fick ställa väckarklockan för att hinna med en DAB innan avgång till lasset på våningen under. Det var utan vidare värt det.

Verklighetens öl är kanske verkligare än någonsin och även om jag skulle ha skrivit ett inlägg om verklighetens korv så är jag tillfreds med att veta att verklighetens öl fortfarande är med oss.

Posted in Verklighetens öl | 1 Kommentar

Ayinger Frühlingsbier (11241)

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ayinger Maibock (11623)

Aying är en vacker plats i Bayern och Ayinger är en vacker öl som kommer därifrån. Gödsvinet har naturligtvis besökt bryggeriet där och naturligtvis har vi skrivit om det.

Att besöka bryggeriet är ett av det säkraste sätten att få pröva en Ayinger om man bor i Sverige eftersom systembolaget inte är till stor hjälp. Mig veterligen är den inte heller något man hittar i barkylarna här i landet. En stor del av sortimentet exporteras till Finland men i Sverige är helt torrlagt på Ayinger.

Idag har det ändå dykt upp en flaska från Aying på Systembolaget och så sent som i förmiddags fotvandrade jag till systembolaget i Hammarby sjöstad för att inhandla en. Det är ett vittnesmål om min hängivenhet att jag gick så långt, säkert en kilometer, trots att flaskan i fråga innehåller en bocköl.

Det är svårt att inte reflektera över det faktum att systembolaget föder oss troende med Ayinger endast i dess värsta gestaltningar, bocköl och julöl, när bryggeriet gör så många magnifika öl som kunde ha sålts i Sverige. Systembolaget vill inte ditt bästa.

Majbockölen är en inhemsk och erkänd ras i den bayerska faunan men inte en av de angenämare. Det är en stark öl med en vass smak som har sin egen kortlivade festival varje vår i München, ett evenemang för de som tycker att 7-procentig öl bäst serveras i glas om en liter. Endast undantagsvis var jag lockad av två till priset av en på Löwenbräukeller när jag promenerade förbi på Spandauer Straße under min vistelse i staden.

När jag nu sitter här med en flaska Ayinger Maibock förblir jag oengagerad. Det är en öl av god kvalitet, gjord på vatten från de renaste alpkällorna och de bästa råvarorna i den mest bayerska hantverksprocess man kan tänka sig. Likväl är det en majbock.

Väl ett par deciliter in i flaskan känner jag dock hur mitt motstånd långsamt rämnar. Det är ändå en Ayinger. Se den vackert bayerska flaskan, se dess fylliga konturer och minns. Se den vackra färgen i glaset och se världen genom ett filter av 6,9 volymprocent. Det här är bra, det här är Ayinger.

29:90 kronor på systembolaget, nummer 11623 i katalogen

Fyra Maibaum av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Minoh W-IPA

Minoh är en plats i norra Osaka och såvitt jag vet är den platsen huvudsakligen ett berg. Även om berget ligger omgivet av ungefär nio miljoner Osaka-bor så är själva berget självt endast befolkat av apor och björnar. Dessa gör tidvis besök på det av Osakas universitets campus som ligger alldeles nära, förmodligen till glädje och förskräckelse för alla inblandade.

Nu var det inte detta vi skulle prata om, jag blir bara så ofokuserad när jag tänker på berg i norra Osaka. Istället ska vi rikta uppmärksamheten till denna öl från ett bryggeri beläget just i Minoh.

Innan denna flaska kom i min ägo hade jag aldrig hört talas om Minoh bryggeri, trots att jag under mina flera längre vistelser i Osaka suttit och druckit mer eller mindre meningslös öl bara ett par kilometer bort. Om jag bara vetat.

Det hjälper inte att grubbla över det nu men jag kan konstatera att dryckenskapen kunde ha hållit högre klass när jag var där. Då ansträngde jag mig ändå för att finna de bättre exemplen på japansk bryggerikonst, så som ett par IPA från Kirin.

Minoh W-IPA placerar sig ledigt över dessa mer storskaligt producerade IPA. Det är visserligen en ganska traditionellt humlebesk IPA av amerikansk stil men i ett land av Suntory är den blinda kung.

Beskan är större än fruktigheten och alla som druckit en Grand Kirin Calypso IPA vet att det är bäst så. Det är kanske en ofin sak att säga men Minoh W-IPA smakar helt enkelt inte särskilt japanskt. Jag skulle tro att kundkretsen i norra Osaka och Japan i övrigt är ganska liten och ganska utländsk.

Jag skulle ha kunnat dricka en till om det inte varit 8000 kilometer till nästa. Inget förgyller dock en recenserad öl som att få konstatera att den inte finns på Systembolaget.

4 monorail av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gojo

Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.

Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.

Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.

En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.

På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.

Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.

Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.

Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.

Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Maestra vida

Jag har länge tänkt på det peruanska köket. Det är mest nykolonialt färgade tankar om läckert grillade marsvin och de kommer till mig när jag cyklar nerför Burspråksvägen. Där ligger Johanneshovs bästa peruanska restaurang och förra helgen var det dags att gå dit.

Det var åtminstone vad jag trodde. I själva verket visade det sig vara en fullständigt olämplig tid att gå dit givet att de håller stängt på grund av vad jag tror var takreparationer. Det var med andra ord istället dags att gå till Maestra vidas restaurang på Högalidsgatan.

Inte heller detta var utan sina utmaningar. Under mina försök att boka bord ringde jag under två dagars tid restaurangen fler gånger än vad jag tidigare ringt någon eller något under hela mitt liv. Endast långsamt gick det upp för mig att Maestra vida inte tar mina samtal, bokningar eller någondera. Jag gick dit med Bromma-redaktionen för att be ansvarig svara i telefonen så vi passade på att äta där också.

Jag beställde en risrätt som heter Arroz chaufa och zonk bad om en Pollo frito vilket till ingens förvåning var en friterad kyckling. Arroz chaufa är något av en andinsk pytt i panna som lär ha uppstått i en korsbefruktning med det kinesiska köket. Det är alltså ingen verkligt traditionell sydamerikansk rätt utan något mer nyandinligt.

Pollo friton såg ut som en korsbefruktning mellan det peruanska köket och en känd amerikansk snabbmatskedja från Kentucky. Bromma-redaktionen begränsade sitt omdöme till något förlåtande om de kalla dippsåserna.

Maten var helt anständig men ungefär så pulshöjande som söndagseftermiddagar som denna ofta är. Drycken var något helt annat, som Gödsvinets andlige ledare Nils redan konstaterat.

Vi beställde båda Inca kola för att det är något man gör på peruansk restaurang och eftersom vi helt enkelt inte bryr oss om vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Inca kola smakar uppkräkta vingummin och sirap men är förmodligen giftigare än så.  

Jag ser Inca kola som Perus välavvägda hämnd på världen för conquistadorernas härjningar och då är conquistadorerna ändå det värsta som drabbat Peru näst efter Klaus Kinski.

Det finns mycket bra att säga om Maestra vida och nästan allt man kan komma på att säga kommer att vara bättre än vad man kan säga om Inca kola. Det är en informell, välbesökt och rätt trevlig restaurang där maten anländer snabbt men inte misstänkt snabbt till bordet. Man betalar i baren på väg ut och denna detalj är i sig värd ett hedersomnämnande.

Personalen är trevlig och inte alls så trist upptagna med telefoner som så många verkar vara nu för tiden.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Tbilisis hörna

Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.

Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.

Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.

Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.

En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.

Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.

För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.

Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.

En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.

När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Framtiden är på finska

En gång för mycket länge sedan åt jag middag med en man från Kooperativa Förbundet. Jag säger det inte för att skryta ens om han faktiskt var en ganska högt uppsatt chef i organisationen. Det var bara så det var.

Samtalet vi förde var mer än något en gemensam ursäkt för att någon annan skulle betala notan men det saknade inte intressanta passager, låt vara att de var få och glest utspridda.

En sådan var en profetia om den svenska dagligvaruhandeln. Mannen från KF menade att framtidens marknad skulle vara än mer internationell än vad den är idag och som sådan också tydligare präglad av förutsättningar på den vidare, gemensamma marknaden än på den strikt inhemska.

Detta var alltså en av de intressanta passagerna.

För att göra en intressant passage kort menade han att Norden skulle komma att bli en liten sidomarknad inom en större dominerad av den enorma och växande ryska marknaden.

Exemplet han gav var att förpackningar med corn flakes sålda i Sverige i framtiden kommer att ha huvudsakligen kyrillisk text med svensk förklaring i det finstilta för de bakåtsträvare som inte brytt sig om att lära sig ryska.

Det kommer på den framtida marknaden i norra Europa inte anses ekonomiskt försvarbart att göra särskilda förpackningar för ett litet land som Sverige, istället kommer dessa att vara anpassade efter kunderna på den mycket större ryska marknaden.

Det var en intressant profetia som mycket väl hade kunnat bli sann. Tyvärr missade mannen från KF att lansera den i Finland. I Finland var man inte redo att äta corn flakes med kyrillisk text på förpackningen. I Finland hade man helt andra framtidsplaner.

För lite mer än en vecka sedan stod jag i en Prisma-butik i Sankt Petersburg. Jag kan ha nämnt det. Prisma är en kedja av mindre närbutiker som drivs av finländska S-gruppen, ett grossist och dagligvaruföretag med kooperativt ursprung.

En detalj som slog mig ganska omgående när jag kom in i butiken, förutom att den hade en dörrvakt, var att jag plötsligt förstod ryska.

En ung man frågade en ung kvinna i sitt sällskap om ”chipsy?” med en pekning mot en pall med majschips av det blåvita märket X-tra. Det är förstås ett ord som låter ungefär på samma sätt på alla språk men just dessa påsar med chipsy hade faktiskt texten ”spröda majschips” fullt synbart och några kyrilliska bokstäver fanns inte att se.

Förvirrad gick jag med snabbare steg mot vad jag uppfattade som ölhyllan och på vägen dit passerade jag produkter som de du ser på bilden.   

Den finska S-gruppen har vänt profetian upp och ner, de säljer sina finska varor med finsk – och svensk – text på förpackningarna i sina ryska butiker.

Jag ska inte säga att det inte underlättar men andelen svenskar och finländare i den butiken såväl som Sankt Peterburg i sin helhet berättigar inte den servicenivån. Istället tror jag att det handlar om finsk kulturimperialism av det mest iögonfallande slaget.

Denna misstanke stärks av vad jag fann när jag hunnit fram till ölhyllan. Den var stor, lång och välförsedd men inte direkt nerlusad av rysk öl. Det fanns förstås en del men också rätt mycket tysk, polsk och nederländsk dryck.

Särskilt tydlig blev dock prioriteringarna vid en inventering av ölkylen precis intill. Denna hade öl av ett enda fabrikat och detta fabrikat var Koff.

Jag tror att finländarna tycker att det här är alldeles fantastiskt. Man måste dock fråga sig vad de tar sig för nu när de lagt under sig arvfienden i öster. Står vi på tur?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Krokodil

Systembolagets sortiment är sedan länge tillhåll för en lång rad produkter namngivna efter kända personer från TV. Det är ett oskick vi har vant oss vid men jag blev ändå överraskad då jag fann krokodilen Jena på etiketten till en flaska öl. Låt vara att det var en flaska öl på en hylla i en butik i Sankt Petersburg.

Det var i min mening alltid krokodilen Jena som var stjärnan i det sovjetiska barnprogrammet ”Drutten och Jena” och det är därför inte förvånande att det är han som har fått sponsorkontrakt. Drutten säljer inte.

Jena hade under alla år serien spelades in en pågående solokarriär som sjungande dragspelare och det kan inte förvåna någon att han en dag fick nog av Druttens skit. De gick skilda vägar 1988 och Sovjetunionen gick under strax därefter.

Nu säljer han öl till mig i en centralt belägen Prisma-butik och han gör det övertygande. Jag tvivlade aldrig för en sekund på att jag behövde en flaska med en kanonbeväpnad barnprogramskrokodil på etiketten.

Varken Jena eller någon annan där och då kunde dock förklara vad som fanns i flaskan. Jag förstår inte ett ord på etiketten och jag vet inte ens vad ölen heter, en ny nivå av bakgrundskunskap till och med för Gödsvinet.

Öl är dock ett språk som alla förstår och allt jag behövde göra var att ta med Jena hem till hotellrummet för en kommunikationsövning.

Det skulle visa sig att en flaska sådan som denna innehåller en ganska lätt, lite söt men fullständigt anständig porter. Barnprogramsporter, jag borde ha räknat ut det.

Ryssland är ett fantastiskt land med sådan öl i det. Sankt Petersburg är landets främsta ölstad och dess flaggskepp Baltika är den enda storsäljande ryska varan som varken är fossilbaserad eller olaglig. Tyvärr var mitt besök allt för kort och allt för arbetsamt för en grundlig kartläggning av utbudet. Resan var dock långt ifrån bortkastad, den gav både en ny bekantskap och ett återseende av ett bekant ansikte.  

98 RUB, finns inte på Systembolaget eller i EU

3 desomorfin av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Patricia (återbesökt)

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.