Tagg-arkiv för: whiskey

Produktplacering

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären ”Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark ”Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen ”Yrseln”, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Lördag i Lund

lund

Jag tillhör inte dem som tar bilder av min mat. Det kan ha hänt någon gång. Jag tar bilder på flaskor mot skitigt kökskakel. Denna bild är dock långt för vacker för att inte förevigas.

På bilden ser du den frukost jag intog vid ett köksbord i Lund för precis en vecka sedan. Det var lördagsmorgonen efter fredagskvällen då jag testade samtliga öl från Lundabryggeriet

Havregrynsgröt med en rejäl klick hallonsylt, termonukleärt kaffe med en hälsosam injektion av whiskey och ett äpple.

Havren ger dig energi nog för att starta i två lopp på Jägersro. Det finns inte en bakfylla i världen som kan stå emot riktigt starkt kaffe vars bitterhet neutraliserats av irländsk nektar. 

Kombinationen kan vara nog för att få vem som helst att tro att allting fortfarande är möjligt, trots allt.     

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Alkoholister utan gränser

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

Malakias

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Sommaren och dess drycker

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.

Posted in Okategoriserad | 10 Kommentarer

The Black Grouse & Cola (708)

Varför köper man en liten metallburk med färdigblandad whiskey och cola? Det är svårt att låta bli när man ser dem uppradade där i whiskeyhyllan. De är systembolagets smågodis, hade det varit en annan butik så hade burkarna legat i en korg vid kassorna.

Det är förstås en helt onödig produkt men har man 25 spänn för mycket så kan man lika gärna plocka med sig en burk hem. Kanske är detta vad man dricker på väg hem med flaskorna? Lite som den där chokladbiten folk äter i bilen på väg hem från stormarknaden.

The Black Grouse är den lite rökigare versionen av The Famous Grouse och det känns även genom ett par deciliter söt cola-läsk. Det smakar förstås inte illa men jag kommer inte undan känslan av att ha betalat för något jag kan göra bättre själv. Den som vill slippa det arbetssamma momentet med att hälla två olika vätskor i ett glas skall dock känna sig lycklig över denna nya produkt på systembolaget.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 708 i katalogen

3 raggargroggar av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

We’re gonna be in the Hudson.

Den 21 februari släpper systembolaget sitt tillfälliga vårsortiment. Jag ögnar alltid igenom listan med spännande nya öl som dyker upp med en regelbundenhet som bara ett statligt monopol kan se logiken i. Bourbon county vanilla stout från Goose Island är kanske den mest spännande som kommer nu, men vanilj i ölen är inte riktigt min grej. Och Sierra Nevada Jack & Ken’s Ale är lite väl magstarkt med sina 399 kr för en flaska. Det är fyrtio tusen miljarder euro!

Men med en vindögd blick slängde jag också ett getöga mot spritsegmentet av listan. Två nya sorters bourbon dyker upp, nämligen de tu avbildade ovan. De kammar man hem för ynka 550 kr flaskan, men då är det också hela trettiofemmor. Hu.

Var går egentligen gränsen för vad nördigheten får kosta?

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Ett litet glas whiskey

Det finns de som säger att man inte behöver en anledning för att ta ett litet glas whiskey men jag har aldrig varit en av dem. I min mening finns det en orsak och effekt för allt. Nu vid slutet av en lång dag står det ett glas med 4 cl Famous Grouse vid mitt tangentbord medan jag skriver detta. Det är bara ett par minuter sedan jag hällde upp det och det är för tidigt att säga varför. I väntan på den slutliga analysen tillåter jag mig att spekulera kring hur dagen ledde fram till detta. Låt oss gå igenom dagens logg:

06:00 Vaknar

06:03 Stirrar livlöst ut genom fönstret

06:17 Stirrar fortfarande livlöst ut genom fönstret

07:02 Hoppar över frukost

07:15 Noterar att det trots allt var kallt ute

07:16 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

07:18 Tunnelbanetåget mot Hagsätra avgår

07:18:03 Jag anländer till perrongen.

07:25 Står kvar på perrongen

07:26 Duvorna hittar mig igen

07:27 Bordar nästa tåg mot Hagsätra

Jag inser nu att det här kommer att ta ett tag, datamängden är omfattande. Vi scrollar fram några timmar.

11:15 Kaffemaskinen fortfarande sönder (bly?)

11:57 Måste lämna söderförorten för att hinna till anslutningen vid Slussen

11:58 Fortfarande kvar i söderförorten

11:59 Kaffemaskinen är fortfarande sönder

12:00 Hoppar över lunch också

12:43 Anländer till Slussen för anslutning till Nacka

Herregud, här blir det bara värre, vi hoppar fram ytterligare några timmar.

15:03 Försöker lämna Ektorp

15:29 Fortfarande kvar i Ektorp

15:43 Inser att busshållplatsen kan ligga på andra sidan Värmdövägen

15:58 På rätt sida Värmdövägen

16:18 Tillbaka vid slussen

16:19 Kraftiga störningar på linje 19

17:05 Kraftig trängsel på tåget, ståplats

17:37 Hemma i Vällingby

17:39 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

17:49 Bokar tvättid

18:00 Hoppar inte över middag

18:01 Kokar makaroner

18:09 Häller makaroner på golvet

18:23 Gör en dubbel espresso

18:26 Gör en dubbel espresso

18:29 Gör en dubbel espresso

18:30 Gör en dubbel espresso

18:33 Somnar

19:02 Vaknar i en pöl av saliv

19:03 Gör en dubbel espresso

19:05 Börjar jobba med en ansökan till EU-kommissionens sjunde ramverk

20:11 Fortfarande utan framsteg

20:13 Gör vissa framsteg med budgetdelen

20:14 Inser att fel bilaga använts

20:15 Börjar om

21:43 Fortfarande utan framsteg

21:47 Inser att kommissionens instruktioner är franska skrivet med engelska ord

22:01 Gör en minnesanteckning om att självmordsbomba EU-kommissionen

22:11 Häller upp ett litet glas whiskey

22:13 Noterar en rad med duvor på balkongräcket

Det är där vi är nu. Visst, jag tror att det börjar klarna, förklaringen till det lilla glaset whiskey bredvid mitt tangentbord finns där någonstans. Genomgången av min dag har dock gett en större insikt än så. Jag är nu helt säker på att jag behöver fylla på glaset.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ballantine’s (404)

Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.

Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.

Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.

Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.

1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.

Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.

Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.

259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen

2 barndomsminnen av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.