Tagg-arkiv för: sprit

Folknykterhetens dag

stettnerDet är folknykterhetens dag och här sitter jag och är alldeles hopplöst folknykter. Det är tomt i kylskåpet så jag får tina något ur frysen. Någonstans under två öppnade påsar med gröna ärter finner jag en flaska tysk slivowitz. Varför leta längre än så?

När jag tänker på en Deutsches Erzeugnis vara tänker jag vanligtvis inte på plommonbrännvin men man måste kunna tänka om. Just denna slivowitz från Stettners destilleri i vackra Kolbermoor, bara ett stenkast från Rosenheim i Bayern, är en särskilt tysk produkt. Efter bara två små glas ser man ut som Bastian Schweinsteiger efter ett slaganfall.

Det får räcka så, helgdagen är snart över och morgondagen visar ingen nåd för den som inte vet att hitta kapsylen till sin slivowitzflaska. Den här tyska varan får återvända till sitt köldslagna vilorum till nästa år. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Becherovka (80729)

becherovka

En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.

”Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.

Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att ”bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.

Med att ”bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.

Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.

Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.

Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.

Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.

Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.

Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.

Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.

201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen

3 Hrabal av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Pendennis

När jag skulle börja skriva här så hade jag (jag har det fortfarande) ett inlägg om vad man bör ha i sitt barskåp. Problemet är bara att det förändrats i takt med att jag lärt mig mer, blivit mer sofistikerad men sedan slutligen återgått till att bli ganska enkel igen. En Blue Collar Cocktail exempelvis, som jag skrev om häromsistens (för länge sen märker jag nu), kräver mängder med ingredienser som vanligtvis inte bara är ovanliga,  utan nästintill omöjliga för de flesta att få tag i. Förutom de lite spretigare, bittra drinkarna som jag alltid gillat (som Negroni eller dess kusin, Boulvardier) så har jag numera återgått till att i allt högre grad dricka varianter på White Lady (gin, cointreau, citron), Sidecar (konjak, cointreau, citron) och Moscow Mule (vodka, ingefära, citron). En sådan är klassiska men lite bortglömda Pendennis. Jag gör den så här:

  • 4 cl gin (Beefeater 24)
  • 3 cl citron
  • 2 cl sockerlag
  • 1 cl apricot brandy, gärna Cartron eller Giffard. Om man använder Cartron kan man använda något mindre sockerlag eftersom den är lite sötare
  • 1 dash peychaud’s bitter (den är lite svårare att få tag i, men annars kan man pröva en halv tesked absint – peychaud’s smakar mycket anis)
  • citrontwist
Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens - en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!

Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens – en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!

Skaka den med mycket is ganska kraftigt och häll upp i frusen coupette, pressa citronzesten över glaset. En Pendennis görs egentligen på lime men jag gillar den bättre så här. En fulpendennis. Persikolikör istället för apricot brandy är f.ö. också en garanterad succé! (men den kräver en del vatten så skaka som sagt kraftigt!)

En annan vansinnigt god variant av den här typen fick jag på Svartengrens, där man f.ö. genomgått regimskifte. Madeleine Rapp återfinns numera på Frantzén/Lindebergs pubsatsning Flying Elk (baren heter Corner Club – pröva den!) och Josephine Sondlo öppnar upp i Roxys gamla lokaler på Nytorget 6. På Svartengrens står istället Johan Borg från Marie Laveu och hör och häpna: han är lika bra som Madde och Jossan! Han kanske har något färre stiffa drinkar på listan dock. Av Johan fick jag en Mother of a Mover, och det är ett mästerverk:

  • 4 cl gin
  • 3 cl citron
  • 2 cl sockerlag
  • äggvita
  • 1 tesked absint
  • citrontwist

Skaka väl och servera som longdrink på rikligt med is – sjukt god!

Visst ja, sensmoral: man behöver gin, mest.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Alkoholister utan gränser

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

Śliwowica podbeskidzka

Warszawa i oktober. Dagarna är fortfarande ljumma men nattkölden letar sig allt längre in på morgonen för varje dag som går. Den friska höstvinden jagar öldrickarna bort från uteserveringarna och in i dragiga hallar och mörka källare. Säsongerna skiftar och med dem vad vi dricker. Årstiden som väntar oss kräver starkare drycker.

Śliwowica podbeskidzka är en starkare dryck. 50% alkohol. 100% plommonvodka.

Egentligen var jag på jakt efter en flaska slivovice. Jag vet att Polens huvudstad är en allt för nordlig jaktmark för den typen av plommonsprit som varit officiell sponsor av de senaste tre balkankrigen. Jag jagade med hoppet om att finna några flaskor från trakterna kring gränsen mot tjeckien eller – mer realistiskt – något exemplar från söder om samma gräns.

Śliwowica podbeskidzka tillverkas inte enligt samma metod som slivovice och inte bara på grund av att det inte finns någon särskild metod för att göra slivovice. Den polska drycken är vodka som smaksats av plommon på samma sätt som polacker och litauer smaksätter sin vodka med till exempel honung. Slivovice är det som händer när en bosnisk tant jäser och destillerar plommon i redskapsboden.

Jag kan inte låta bli att se Śliwowica podbeskidzka och drycker som den som den naturliga bryggan mellan sydösteuropas fruktsprit och den nordiska akvaviten.

Śliwowica podbeskidzka har en mjuk och varsam plommonsmak men du behöver inte tvivla på potensen i drycken. Även om du inte känner spriten i smaken så kommer du att veta att den är där.

Om du tillhör dem som tror att du inte behöver sprit med smak av plommon så kommer du förmodligen aldrig att köpa en flaska Śliwowica podbeskidzka. Men om omständigheterna någon gång får dig att omvärdera vilka dina behov verkligen är och den betydelse som en polsk plommonvodka kan ha för dem så hoppas jag att du har en flaska med en så trevlig dryck som denna. Res aldrig till Warszawa i oktober utan en.

49,90 Zloty på Frédéric Chopin-flygplatsen, ännu inte i katalogen

4 PKiN av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Georgia Moon Corn Whiskey

Bilden är tagen i en mataffär i Mariposa, Kalifornien. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den, så jag tänker låta det vackra fotot tala för sig själv.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Allmänna reklamationssvinet

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Sånger om sprit: Daddy needs a drink

Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit” har kommit att karaktäriseras av rätt oregelbundna kurstillfällen. Det är snart ett halvår sedan vi senast höll en lektion och det beror inte på att det saknas sånger att skriva om. Enbart i min mp3-samling finns det hundratals sånger att skriva om. Den mest trängande frågan rörande kursen är dock inte den excentriska schemaläggningen. Den mest trängande frågan är hur vi har kunnat förbise Drive-by Truckers ända till nu.

Drive-by Truckers har levererat sånger om sprit ända sedan debutskivan Gangstabilly från 1998. På den märks en sådan pärla i sammanhanget som ”Why Henry Drinks”, en rätt mörk historia om hur en halv back öl kan vara det enda som hindrar en man från att mörda sin familj. Vi får förmoda att den kopplingen mellan alkohol och våld i hemmet är begränsad till den del av norra Alabama som Drive-by Truckers kommer ifrån.

En annat fint exempel på genren är deras sång ”Dead, drunk and naked” från Southern Rock Opera, i vilken Jack Daniels jämförs fördelaktigt med kontaktlim. Jag antar att det är en fråga om smak.

Det är dock ingen av dessa sånger som dagens lektion handlar om. Vi är här för att diskutera ”Daddy needs a drink” från Drive-by Truckers stordåd Brighter Than Creation’s Dark. ”Daddy needs a drink” är i likhet med ovan nämnda sånger skriven av Patterson Hood och den bär hans signum i den lite snirkliga och till synes planlösa berättelsen, tillbakalutat sjungen till ett stillsamt och minimalistiskt komp. Hood är en god historieberättare och en återkommande minnesregel från den här kursen är ju att en sång bara är så bra som historien den berättar. I låten ”18 wheels of love”, speciellt liveversionen från Alabama Ass Whuppin’, sammanfattar han vad som kunde vara en liten roman om hans mamma och hur hon efter sin skilsmässa spenderade 6 år i sitt sovrum med tre TV-apparater och vodka/mjölk-drinkar tills hon tvingades lämna hemmet och jobba på en logistikfirma som hon sedan rymde från för att gifta sig med den 160 kilo tunga vietnamveteranen och lastbilschaffisen Chester. De vigdes inte av en Elvis-imitatör utan av en Porter Wagoner-imitatör vilket i sig berättar mer än vad Jan Guillou skulle kunna förmedla med en hel bokserie. ”18 wheels of love” är från gruppens debutskiva och endast utifrån sådana sånger kan man förstå episka projekt som Southern Rock Opera.

”Daddy needs a drink” är en återhållen sång som berättar med en subtilitet inte röjd av titeln. Hood använder bilder och litar till lyssnarens förmåga att känna igen en sorglig sång om sprit när han eller hon hör den. Så här börjar den:

Daddy needs a drink to deal with all the beauty
To deal with all the madness to keep from blowing up
Daddy needs a drink to calm down the badness
To execute his gladness on the fullness of his cup

Så långt i sången är det mesta i klartext. Vi får en förklaring till varför berättaren dricker och den levereras genom en stillsam lek med abstrakta substantiv som drivs till en mild komisk effekt i den avslutande raden. Berättelsen fördjupas dock och blir mer intressant redan i det följande stycket:

Daddy needs a drink to keep the wheels from rubbing
To compensate for nothing or nothing going on

Den första raden är en fortsättning på liknelserna från den första versen och likt dem ger bilden av de kärvande däcken bara en förståelse av att pappa behöver en drink men inte varför det är så. Ett första försök till något som liknar en faktisk förklaring kommer i den andra meningen. Anledningen till att pappa behöver en drink är alltså inte att något traumatiskt just har inträffat utan tvärtom att inte speciellt mycket alls har hänt på ganska länge. Tack vare denna textrad kan vi alltså föra sången till underkategorin ”misslyckade livsprojekt” och avdelningen för ”hur blev det så här?”. Sången fortsätter:

Daddy needs a drink so Mama fix one quick
Pour it nice and strong with your cleaning outfit on

Så här långt in i låten kastar Hood in en miljöbeskrivning. Det centrala ordet i den är, förstås, ”cleaning outfit”. Genom att beskriva vad ”mamma” har på sig får vi veta att historien utspelar sig i en klassisk arbetarmiljö, vilket kännare av Drive-by Truckers visserligen redan gissat sig till. Vi har en hårt arbetande städerska vars sysslolösa make sitter hemma med en styv drink och en slak självkänsla. Om inte det gör en countrysång så vet jag inte vad som gör det.

Daddy needs a drink to hem in his demons
To hear through baby screaming or the TV set turned on
There ain’t nothing on the radio like the wave my transmitter’s on
Put that drinking jacket on and enjoy a little fog

I denna avslutande vers kommer den korta berättelsen till sin fullbordning. När alla ljud man hör är barns skrik och väsen från TV:n kan spriten ändra frekvens på mottagningen tills man träffar på något som liknar signaler från en tid då man brydde sig. Det är en vacker beskrivning av ett osnyggt tillstånd och mer än så kan man inte begära från någon sång om sprit. ”Daddy needs a drink” är en av de finaste.

Med det kan vi avsluta ännu en lektion med övertygelsen om att vi lärt oss tillräckligt till nästa gång, när det än blir.

Posted in Sånger om sprit | 2 Kommentarer

Herr Berntsson sviker

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.

 

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.