Falcon Vinterbrygd alkoholfri

Är man en hönshjärna om man försöker dricka Falcons julöl? Man får se det stora perspektivet, tänka på folkbildningen. Urvalet av alkoholfri julöl är inte precis mastodontiskt och med den här recensionen har jag nu täckt in 100% av City Gross Brommas utbud på fronten. Man får tänka på sitt eftermäle, på nationen, sina ölfränder och korka upp.

Det första som slår en är att det doftar konstigt. Metall? Råg? Nej! Kall stek. När man får korn på det är det omisskännligt och det ger drickandet en vagt surrealistisk inramning. Det är också den enda behållningen man har av Falcon vinterbrygd. Försmaken är dävet humlig och därefter sprider sig eftersmaken som en bomb i munnen, plastig, jolmig, och obehagligt efterhängsen, man ryser och kisar, hostar och väser. Falcon vinterbrygd är en hemsk öl och den får bli en del av kretsloppet i ett något rakare led än vad som annars är brukligt med öl.

En pippi av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Thehuset Danielsson

Vi har alla våra nischer, målgrupper, och inriktningar. Kanske var jag inne på Thehuset Danielsson i ogjort ärende, kanske borde man styra stegen åt annat håll om man är på jakt efter icke smaksatt te. Men det var sent, jag ville hem, behövde te.. och här fanns en teaffär. Så jag steg in. Kanske borde jag blivit misstänksam när jag fick Keemun, Assam och Yunnan-te för 40-50 kr/hg. Kanske borde jag inte tagit det för en skänk från ovan, ett ekonomiskt alternativ, ett fynd och tillika ett praktiskt sådant. Det brukar sägas att det säkraste sättet att blåsa någon är att spela på dennes girighet, och även om jag inte vill beskylla någon för lurendrejeri, absolut inte, så är det definitivt så att jag såg något som inte fanns. Av de tre teerna var endast Assam-teet någorlunda drickbart, och Keemun-teet var särskilt förfärligt, syrligt på ett sätt som jag inte tror något icke-rooibos-te borde vara. På det hela taget var det alltså en sorgligt samling teer. Möjligen är de smaksatta teerna bättre, därom kan jag inte berätta, men av det jag köpte och drack kan jag bara dra en slutsats: gå någon annanstans om ni ska köpa te.

Ett och ett halvt litet surt bär av fem möjliga. Finns på Kungsgatan i Stockholm.

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

International arms race

“Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit “Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri)

Vi som skapade Gödsvinet förväntade oss aldrig att vårt jobb skulle vara lätt. Det har det heller inte varit. Om du tvivlar på det så kan du försöka skriva något om ölkulturen inom den professionella balettscenen. Efter 695 inlägg står vi dock kanske inför vår svåraste och potentiellt plågsammaste  uppgift någonsin. Jag ska nu recensera denna flaska med Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri). 

Hur hamnade denna abnormitet i min ägo? Det är en fullständigt motiverad fråga. Som så ofta när jag dricker eller äter något som kommer att göra mig sjuk så dök den upp i mitt kylskåp utan att jag placerat den där. Den blev kvarlämnad av en husgäst och med risk för att gå händelserna i förväg så är detta det äckligaste som vistats i fridfullt hummande Elektroluxskåp sedan jag under min korta karriär som pimpelfiskare odlade frigående fluglarver i kylen.

Yoggi yalla! är en vätska bestående av det vita giftet preparerad med magbakterier och fruktessens. Jag sköljer kallsvettig ner varje mun av vätskan med stora klunkar Brewdog Punk IPA men ingenting tycks hjälpa. Den här flaskan kommer att bli min undergång. 

Den är laktosfri? På vilket sätt hjälper det mig? Laktos är bara en av de många giftiga sakerna i mjölkdrycker som denna och av smaken att döma blir ingenting bättre av att separera ut och avlägsna laktosen. 

Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar många saker men jordgubbar och lime tillhör dem inte. Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar död. 

13 kronor på Coop Extra i Vällingby

Inget som helst betyg

 

Malakias

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Allmänna reklamationssvinet

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden “I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på “gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall “stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Hemköpssvinet

Aldrig tidigare har jag fått så många vänliga ryggdunk och uppmuntrande tillrop som när jag gav Lidl en riktig Gödsvinet-omgång. Jag tangerade också svinets “gilla”-rekord, det tackar jag våra kära läsare för. Hoten om svartlistning från mathandlarna har uteblivit, så därför känner jag mig trygg i att ge mig på nästa offer, nämligen hemköp.

På hemköp handlar de som vägrar handla i vanliga arbetarklassaffärer. De som tycker att lidl har för dåligt urval av ketchupmärken, som om det skulle vara någon skillnad på dem, ketchup råvaruhandlas troligen per fat precis som olja och apelsinjuice. Här handlar de som tycker att det är viktigt med ekologiska varor och de som bara tycker att det är för billigt att handla på samma affär som verklighetens folk. Hemköp är sannerligen dyrare än de flesta, och för detta får man lite medelklasslyx, medvetna varor och ett bra sortiment.

Detta kan man lätt förledas att tro. I själva verket är hemköp bara marginellt pålitligare än lidl. De har troligen lök, frysta laxfiléer och mjölk, men krossade tomater, köttfärs och dagsfärskt bröd kan man aldrig riktigt räkna med. Delikatessdisken är bara ett komplicerat sätt att få tag i de varorna som finns i de vanliga kyldiskarna, men tycker man att det är viktigt att någon som aldrig förr sett en osthyvel skär upp ens kvibille cheddar så kan det säkert vara värt ytterligare någon hundring. Och vad gäller märkessortimentet har hemköp en alldeles egen taktik:

För några år sedan lanserade hemköp det egna märket garant. Garant skilde sig från de varor märkta med hemköp i det att de var ekologiska, hade en sparsmakat designad etikett (nyckeln till ett hållbart klimat) och att de var snäppet dyrare än de redan dyra varorna. Garant betydde garanterat ekologiskt, det var hemköp noga med att berätta för alla kunder. Snart hade alla sorters mat en egen garant-variant, och de vanliga hemköp-produkterna började försvinna ur sortimentet. När folk nu vant sig vid att garant betydde ekologiskt kunde hemköp utan problem börja kalla alla sina egna varor för garant, utan det mikroskopiska kravmärket och de mikroskopiska krav det ställer på produkten, och sedan kände alla att de handlade ekologiska kvalitetsprodukter när de egentligen bara lurats att uppskatta hemköps egen version av konsums blåvitt.

Visst har hemköp ett betydligt bättre sortiment än lidl, det är en bedrift som genomsnittliga godisautomater kan skryta med. Man kan lita på hemköp så länge man inte ska ha något komplicerat som kräm fräs, ekologiska ägg eller fläskkarré i skyddande atmosfär. Men vad man verkligen kan lita på i alla väder är att man får betala saftigt för kalaset. När jag nyss handlade lite vanliga förbrukningsvaror som fil, mjölk och ost kostade det mig 250 spänn. När jag senast var på lidl handlade jag middag till tolv personer för det priset.

På hemköp köper man sig hem, precis som namnet föreslår. Man betalar för att komma hem snabbare och gladare. Men ändå är man aldrig nöjd. Det har kostat snormycket utan att man fick tag i vad man ville ha.

Så vad väljer du? Betalar du för dina matinköp i tid, vrede eller i pengar? Någon kombination av dem? Eller har du ett tips där man kommer undan nöjd och med bibehållen köpkraft?

Herr Berntsson sviker

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.