Tagg-arkiv för: fisk

Totaltorsk

Torsk i islŒda.

Det har hänt igen och denna gånger är det kanske för gott. Ännu en fiskhandlare har gått dit fiskhandlare går då de kämpat och fallit. Butiken på Borgmästargatan har skördat ännu ett offer. 

Det är snart fyra år sedan vi först uppmärksammade den lilla butiken på Södermalm och dess tendens att besegra alla som försöker göra den lönsam. Den senaste i ledet av fiskhandlare höll ut i ganska exakt tre år vilket såvitt någon vet är ett rekord. 

När fiskhandlare Starre tog över i februari 2011 noterades detta förstås också här på Gödsvinet. Sedan dess har jag gått förbi butiken nästan varje vecka och mitt intryck har varit att också nästan alla andra i den här staden måste ha passerat den förbi.

Det var hela tiden uppenbart för mig att även denna affärsrörelsen var rödlistad. Akut utrotningshotad. Utfiskad.

Beskedet kom någon gång i förra veckan, skylten i fönstret berättade historien som redan berättats så många gånger. 

”Lokalen överlåtes” läste den vita texten mot en ilsket orange bakgrund. På en lite mindre, handskriven lapp strax under stod det ”stängt på grund av sjukdom”. Kan det överhuvudtaget bli sorgligare än så?

Tårarnas väg leder varje fiskhandlare till en plats strax söder om Folkungagatan. Där är platsen där den sista striden står för alla som någonsin slagit in en filé i brunt paketpapper.

Om man lyssnar i vinden som blåser ner för Stigberget kan man höra dem viska samma ledsna ord. ”Begrav mitt hjärta på Borgmästargatan 4”. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Från kök till kökkenmödding

ostron

Det var sent förra veckan som Mejeri-Robin lät mig veta att han kommit i besittning av en låda innehållande någon sorts fossil. Det visade sig vara ostron vilket i några delar av världen anses vara ett livsmedel. Med det som utgångspunkt gjorde vi upp om att tillsammans försöka göra slut på dessa slemma molusker genom att sluka dem hela och levande. Det skulle visa sig vara ett företag som inte saknade utmaningar.  

Den första utmaningen bestod förstås i att öppna dem. Ett kraftigt skal kräver ett kraftigt blad och det var så bajonetten på bilden kom att plockas fram ur den nedersta kökslådan. Jag vet inte riktigt hur den hamnade där men jag antar att den kan visa sig ovärderlig om köket någonsin skullle invaderas av röda armén. 

Jag roade mig faktiskt med att göra en sökning på internet för att få en bättre uppfattning om var den kom ifrån. Tydligen finns det sidor på internet för personer som har en lätt oroväckande expertis på området vapen, inte minst vapen från den tyska nazi-perioden, som bajonetten på bilden. Bortsett från mycket kunskap om vapen skänker dessa sidor en påtaglig lust att dricka sig full och/eller ta en lång dusch. 

Vapnet är en bajonett av typ Carl Eickhorn som tillverkades i Solingen i Nordrhein-Westfalen mellan 1934-37, för det tyska infanteriets mauser modell K98. Nu vet vi det och det räcker så. 

Oavsett redskapets många positiva egenskaper vid bruk i överfall av små, centraleuropeiska länder så var det inte mycket till en ostronöppnare. Efter ett par stickande rörelser som kom närmare att dödligt såra mig och människor i min närhet än ostronet pensionerade vi det gamla krigsförbrytarredskapet. 

Samtliga 14 molusker fick till sist kapitulera inför en gammal men pålitlig, svensk morakniv. 

Den andra utmaningen består förstås i att äta dem. Jag är inte ens säker på att ”äta” är verbet jag söker. ”Dricka” borde likaledes kunna användas, liksom ett par andra ord vanligtvis hemmahörande i djurriket. 

Hur ska jag beskriva smaken för den som själv aldrig sörplat i sig innehållet i små stenar som växer i havet? Jag tror inte att det låter sig göras. Visst kan man hänvisa till smaken hos en mussla som inte haft förmånen att koka i vitt vin men om det vägleder någon så har nog denna någon faktiskt ätit ett ostron eller något tillräckligt nära för att räknas som ett. 

Därför kan jag bara rekommendera till var och en att skaffa sig en egen låda och testa. Ostron är nyttiga och kan ätas alla dagar i veckan. De innehåller ditt totala behov av zink, selen, magnesium, kadmium och geranium. Dessutom är de näst efter årsskiften den bästa ursäkten för att dricka champagne. 

Se upp för E Coli och tyska stickvapen.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Saiko

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Bloom in the park revisited

I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.

Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.

Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.

När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.

Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.

Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.

Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.

Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.

Posted in Okategoriserad | 10 Kommentarer

Torsk på Malmö

Idag lagade jag fisk. Fisk som jag fångat själv. Jag spenderade stora delar av helgen i en liten båt på Östersjön med min pappa, och det ni ser på bilden är två av de torskar som föll offer för den utflykten. Jag pregade dem fulla med citron, lite bladpersilja, lade stora klickar smör här och var, sedan fick  de jäsa i ugnen ett tag.

Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska skriva om det, jag ville nog mest skryta om att jag fångat fisk. Och det blev ju en ganska fin bild.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

En räkmacka utan klass

På min väg hit till Wien reste jag via den nyöppnade restaurangen ”Street food” på Arlandas Terminal fem. Jag vet, det är dumt att äta på flygplatser men vi gör det alla förr eller senare, trots att kvaliten är låg och prissättningen förlorat all kontakt med verkligheten.

Street Food på Arlanda använder samma käcka öppna planlösning som andra restauranger på Arlanda där man kan plocka ihop, beställa och betala många olika maträtter utan något synbart system. Därför möter man alltid ett par dussin förvirrade barnfamiljer som inte vet om de ska beställa nudlarna i kassan eller betala vid någon av beställningsdiskarna. Framkomligheten är obetydlig.

Jag plockade därför till mig det livsmedel som fanns lätt gripbart vilket var en räkmacka som fanns i oerhörda mängder i en kyldisk. Den kostade den i sammanhanget oerhörda summan 139 kronor men den verkade rätt stor och en hamburgare kostade ungefär lika mycket. Förresten kände jag ett starkt behov av att komma där ifrån innan jag blev nertrampad av helt disorienterade thailandsresenärer från Dalarna. Med en öl kostade måltiden en bit över 200 kronor.

Det var den i särklass värsta räkmackan jag har upplevt. Dess främsta kvalité framstod vara dess storlek men även denna visade sig vara ett hån. Mackan var gjord med ett grovt bröd av landgångstyp som verkade vara fyllt från ände till ände. Vid närmare observation framgick det att den hade en skiva ägg i ena änden och en skiva ägg i den andra, varje ände var täckt med några räkor. Däremellan bredde en potemkimkuliss av grönsallad ut sig, en kulis som dolde en total tomhet av innehåll. Midskepps på räkmackan fanns dessa två salladsblad och absolut inget alls.

Men man fick ju åtminstone mycket bröd? Det tog mig nästan en minut att ta mig igenom brödet med kniven och ytterligare en minut att lossa brödbiten från gaffeln med tänderna, som jag fick räkna efteråt för att bedöma tandläkarkostnaderna. Brödet var säkert utmärkt till en lång rad ändamål; som fasadbeläggning, som yttre hölje på rymdfärjor och för att slå ihjäl små däggdjur med men det var definitivt inget som lämpade sig som föda för människor eller några andra flercelliga varelser.

Äggen var i det närmaste unika. De var de enda äggen jag sett som var helt enfärgade, det som skulle ha varit ”gulan” var precis lika blekt grå som ”vitan”. Allt var täckt av en kritvit massa som i en bättre värld hade varit majonäs men som nu antagligen var något sorts konsistensfett vanligtvis bara nyttjat för att hindra den kinesiska vapenaresenalen från att rosta sönder.

Ingenting på mackan smakade något som helst. Jag försökte verkligen finna något som ens med min, erkänt långsökta, fantasi smakade något men det var ett företag lika hopplöst som de tre senaste fredsförhandlingarna i Mellanöstern. Till mackan fick man en citronskiva som skurits extra tunn med rakblad och den hade lite skrämd citronsmak men det hjälpte inget.

Street food är Marcus Samulessons satsning på snabbmat. Han berättar gärna om hur han reser jorden runt för att finna ny spännande ”gatumat” och under sina resor har han uppenbarligen besökt helvetet för det var där jag var när jag försökte äta hans räkmacka.

Posted in Okategoriserad | 8 Kommentarer

Ge bläckfisken en chans

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Rebell i Malmö

Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Delikatessen

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Snedsteg och fisksoppa

Det är lika bra att jag erkänner, jag har gjort ett mindre avsteg från den nya hälsosamma och moraliskt högstående livstil som jag annonserade i ett inlägg igår. Självspäkningen avbröts för en lätt måltid bestående av tre sorters sill, gravad lax med hovmästarsås, färska räkor, saltgurka, bröd, ost, kokt potatis, ett halvdussin snapsar och några flaskor vin.

Under morgonen har jag försökt komma tillbaka i rätt spår genom att springa upp och ner för Johannelundsbacken och tänka kyska tankar om gud, hårt arbete och bandy. En människa kan inte leva på sådana tankar allena och det är därför jag för en stund sedan bestämde mig för att laga en fisksoppa. Naturligtvis kan jag inte med gott samvete göra det utan att berätta om det här. Så här lyder receptet:

2 morötter

1 palsternacka

1 fänkål

1 purjolök

1 gul lök

400g torsk

3-4 dl vitt vin

salt, peppar och tabasco

Egentligen kan man göra hur man vill när man lagar fisksoppa men det blir ju inte mycket till recept så vi säger så här istället: Skala och hacka alla grönsakerna medan du kokar upp 5 dl vatten i en stor gryta. Häll i alla grönsakerna i grytan och slå på vinet. Häll upp ett glas till dig själv och bläddra i en biografi av Bakunin i 15-20 minuter. Skär torsken i stora bitar som du tänker nog kommer att koka sönder. Lägg i torsken och krydda med salt, peppar och en frikostig dos tabasco. Låt allt koka i 10-15 minuter till. Servera med lantbröd och det vin som du eventuellt inte redan druckit upp.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.