Funkyland

Någon gång snart måste jag släpa mig förbi systemet igen. För närvarande är mitt lokala snabbköp enda sättet jag blir varse ny alkoholfri öl, och utbudet är om inte katastrofalt, helt klart begränsat. Ingen Sigtuna Napa, endast en sorts stout, och ett flertal flortunna lager som inte precis gör mig glad. Så när det dyker upp nåt man inte känner igen hugger man ju det, snabb som en orm. Sen står man där och korkar upp och inser att det visst var en suröl. Inte precis den sortens öl som jag går omvägar för att prova. Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag provar den ens om den är rakt framför mig, i min väg. Men nu är det uppkorkat. Så vad gör man.

Malmöbryggarna South Plains Brewing bjuder på en suröl som förvisso inte är hysteriskt sur, och någonstans påminner det om de där äppelkarten och surchampagnen som kännetecknar en trevlig gueuze. Jag misstänker att om det inte vore för den dovt blodröda färgen, och för att jag kikat på ingredienslistan, hade jag kunnat missta det för just en enkel men trevlig gueuze, låt vara att det är ett par tre, fem-sju år sen jag drack en sådan. Och jag har ju suktat efter en alkoholfri sådan. Visst är det lite tunnare, lite bärigare, men källarfunken och de där smått perfida aromerna från jäsande frukt finns där nånstans, och det är inte så pjåkigt, ska sägas. Den här blir det fler köp av, och vi får hoppas den håller sig kvar i sortimentet ett tag. Lokala öl har annars en tendens att komma och gå med en deprimerande frekvens. Det är ett hårt liv som lokal bryggare, tydligen. Vinna eller försvinna och allt det där.

Tre och en halv surkart av fem möjliga.

Brooklyn Special Effects IPA

Det är lätt att ha bråttom. Jag såg en ny burk märkt Special Effects på snabbköpet och undrade i mitt stilla sinne över vad som lett Brooklyn Breweries att överge flaskan som denna trevliga alkoholfria öl dittills bott i. Först efter att ha sett den ett par gånger till, noterade jag undertiteln “ipa”. Jomenvisst. Gamla fina Special effects är visst en hoppy lager, så var det ja. Raskt åkte ett par burkar i korgen, och så någon dag senare gavs tillfälle att testa. 

De ytterst snarlika etiketterna och titlarna till trots är dock de två specialeffekts-ölarna allt annat än lika. Nej, Ipan är lätt vattnig, hetsigt humlig, med en arom av rakvatten, citronzest och kemikalieförråd. Efter ett par klunkar rinner den dock nerför strupen med visst behag, ja, det är ingen lysande öl, men den är inte något bottenskrap heller. Kanske köper jag den igen – om alternativen är få eller känns lite uttjatade. 

Två och en halv begreppsförvirring av fem möjliga.

Guinness Draught 0.0

Gudarna ska veta att det inte är gödslat med bra alkoholfria stouts. Som gammal tillskyndare av Guinness var det därför med ett glatt tillrop som jag hälsade förekomsten av ett flertal burkar alkofri Guinness hos min lokale hökare. Raskt åkte ett gäng av dem i korgen och när det några dagar senare blev tillfälle till en provsmakning var spänningen självklart stor.

Resultatet? Ja, jo, det är ju inte så tokigt. Nu är det förstås några år sen jag senast smakade en alkohol-innehållande Guinness (runt sådär 7-8 skulle jag tippa, sådär är nykterismens väg), men nog var den lite torrare, lite strävare, lite mer avmätt maltig. 0.0:an drar mer åt det sötsyrliga hållet, jag antar att förutan alkohol måste man hänga upp smaken på något, men jag vet inte riktigt om det här blev som allra bäst. Kanske är detta den bästa alkoholfria Guinness som går att skapa? Nej, låt oss slå sådana dystra tankar ur hågen och hoppas att man kan ta det ett flertal snäpp till! Vi har ju redan tidigare avdruckit ett par andra alkoholfria stouts och även om ingen når upp riktigt till den platonska idealbild som gammal fin Guinness och Beamish har i mitt sinne, så var de strået vassare än Guinness. Egentligen har nog Guinness 0.0 framförallt en sak som talar för den över sina konkurrenter – den finns på mitt lokala snabbköp. Så fler lär det med all säkerhet bli, för om inte annat så är den helt klart variation till de IPA och liknande alkoholfria öl som annars finns att tillgå där. Men om jag styr stegen till bolaget, för att köpa på mig några styck av den bästa alkoholfria ölen (det är Sigtuna Napa), så kommer jag helt klart plocka på mig andra alkoholfria stouts, så mycket är säkert.

Tre och ett halvt existensminimum av fem möjliga. Runt en tjuga för en burk.. tror jag mig minnas. Ringrostigheten visar sig i denna miss.

South Plains Noll

Noll från South Plains bryggeri är en öl med en överraskning. Först tänker man att det här var en trevlig, rivig, mörk och barsk öl, men sedan sitter man där med eftersmaken.. och ja, det finns bara ett sätt att beskriva den: julmust. Förvirrad tittar man på innehållsförteckningen, men nej, South Plains bryggare följer nogsamt sitt Reinheitsgebot: blott humle, malt, jäst och vatten ingår. Sedan finns det ju förstås humle och humle, all malt är inte likvärdig, och knappast heller jästen – man behöver bara smaka något spontanjäst för att förstå just jästens roll. Jag sitter där och undrar vad Noll påminner mig om, och jag inser efter ett tag att med en ordentlig dos alkohol, hade det nog varit en öl i lättare belgisk stil. Och det är ju faktiskt inte så tokigt, faktiskt har just en alkofri belgare varit något vi sökt ett tag. Så även om just Noll kanske tar steget för långt åt must-hållet är det en öl vi måste applådera, rentav rekommendera, för dess egenhet och karaktär.

Tre komma sjuttifem oväntade mustar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Pomologik Hantverkscider 2020 alkoholfri (1331)

Det är trevligt att göra något gediget, ordentligt, nogsamt och exakt, så som det ska göras, utan åthävor, på gammalt vis. Men visst är det ibland roligare att ta ut svängarna. I Italien drack en ölfanatiker stundom hantverksmässigt tillverkad öl som i princip var en väldigt trogen och gedigen replika av en väldigt rak och prestigelös lager, ja en stor stark, helt enkelt. Det var inte dåligt men kanske var det inte helt uppenbart för en utomstående riktigt varför man gav sig på detta. Visst har det sitt värde, det är inte dåligt, det gör det det ska, men man frågar sig om det är värt ansträngningen. Med Hantverkscider är det aningen åt samma håll det barkar, även om det förvisso är betydligt äppligare, kraftigare och ja, mustigare än din vanliga cider-på-petflaska från snabbköpet. Det är flera snäpp uppåt, men likväl är det kanske inte sådär vansinnigt spännande. Visst, jag tar den alla dagar i veckan istället för Kiviks Musteris ansträngningar i samma genre, men samtidigt sitter jag där och suktar efter den där dundertorra cidern, asturisk kanske, men framförallt torrare än Sahara. Kanske är det en konstig sak att sukta efter, i varje fall om man tittar på cider-storsäljarna med glatt färgade etiketter som skeppas ut i parti och minut från ert lokala systembolag – sött säljer, sött är populärt. Men vad hjälper det mig? Nej, ge mig något vansinnigt torrt, alla dagar i veckan!

Tre och en tredjedels sötsak av fem möjliga. Nr 1331 på bolaget, 89 kr för 75 cl. Säsongssortiment.

Big Drop Woodcutter Brown ale alkoholfri (19033)

Från engelska bryggarna Big Drop kommer denna brown ale, och det är trevligt att göra bekantskap med en som inte bara är marginellt roligare än din vanliga gamla lager, utan som faktiskt står stadigt på egna ben. Nej, yxmannens bruna öl är förvånansvärt trevlig, rejält humlig, men framförallt ruskans maltig, brända såväl som runda toner, vinös, ja man tänker nästan lite på barley wine. Det är en krutig och spruttig öl, och minner om gamla ölinpyrda pubar, bättre engelsk öl, och sena kvällars prat om inget särskilt, allt saker vi suktar efter att åter uppleva när denna pandemi slutat härja. Tills dess får vi korka upp framför webkameran och vinka till avlägsna vänner via internet.

Tre och trekvarts mustighet av fem möjliga. Nr , 19:90 kr på bolaget.

Omnipollo Ostkaka alkoholfri (19032)

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Tydligen är ju lingonsylt legio till ostkaka, även om jag förvisso aldrig ätit just dessa två i kombination. Men lingon är i varje fall huvudingrediensen i denna brygd från Omnipollo, om inte till procenten så i varje fall till smaken. Det ska ju vara en pale ale bryggd med lingon men utöver en något otydlig tendens till kolsyra märks det inte just så mycket av någon annan ingrediens än lingon. Eller tja, det är väl uppenbart på konsistensen att vatten också varit inblandat. Nej, jag hade nog kallat det här en suröl, rent smakmässigt om inte annat. Det är fullständigt osötat, och att dricka den är också en övning i diverse grimascher och rysningar. Men det är väl som vinterbad, det är bra att chocka organismen, på något sätt, och om inte annat så är man ju nöjd när det är över. Lycka  sägs ju vara avsaknaden av smärta.

En och en halv lycka av fem möjliga. Nr på systemet, 39:90 kr.

Sigtuna Non Alco Lager

Alkoholfri lager är kanske den svåraste typen av alkoholfri öl – om det ska vara en riktig lager får det liksom inte sväva ut i sötma eller rund humlighet, som ju annars kan användas för att jobba fram en smak och eftersmak där det inte finns någon alkohol att luta sig på. Det finns de som har lyckats bättre, och det finns de som har lyckats sämre – och de senare är utan tvivel fler. På rak arm kommer jag bara att tänka på norska alkoholfria ölen Freeze, som i totalt trots mot sin framtoning är en juste rak alkofri lager som passar perfekt till mat. Visst finns det massor av juste ljus alkoholfri öl, men helt ärligt är det oftare åt pale ale- eller IPA-hållet det drar, oavsett om de vill kalla sig lager. Och hur mycket jag än vill hylla Sigtunas NAPA, så är den hopplös till viss mat, säg t.ex. kinesiskt.

Så det var ju med viss spänning vi noterade att det dykt upp flaskor med alkoholfri lager från Sigtuna på den lokala butikshyllan. På gott och ont är det dock ingen rak lager, det är definitivt en tropisk humlighet här, söta frukter, ja nästan juice, och det är gott, det är schysst, jag köper det lätt igen, men jag vill kalla det pale ale eller lättviktig IPA snarare än lager. Den perfekta ölen till maten är det inte, och jag ser inte riktigt någon anledning att dricka den istället för en NAPA – förutom omväxling.

Tre och trekvarts inte-lager av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Grace Ginger Beer

Redan doften är misstänkt, det doftar kryddskåp och lösningsmedel lång väg. Smaken är först bättre, med en i och för sig rätt söt anfang, men sen kommer ingefära i långa banor, skarp och sträv, stickande, med ett rejält efterhugg som om man suttit och ätit kryddig mat. Det finns säkert en marknad för det här men jag ser det inte som riktigt vad jag eller mina sinusar behöver. Det kittlar i öronen och det drar i maggropen. Om det här är vad “Jamaican style Ginger Beer” innebär så ska jag i framtiden hålla mig långt borta från det.

En vaskrensning av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

White Rock Cream soda

Jag insåg något när jag hällde upp ett glas White Rock Cream soda: jag har bara druckit cream soda på burk. På något sätt har min hjärna kört en omgång connect the dots och bara utgått från att cream soda inte bara smakar fejkgrädde utan ser ut som det också – som en mjölkdrink på burk, fast läsk istället för sprit, ren ondska, typ. Givetvis kan man inte låta något sådant bara passera när man ser det på butikshyllan, men jag är gruvligen besviken över att inte ha något gräddigt och vitt, bubblande och pysande läskigt i glaset. Smaken ska ju vara inspirerad av sk ice cream floats, dvs läsk med en skopa glass i, men på något stadium har man alltså gjort den inte helt ologiska slutsatsen att en mjölkig läsk inte låter helt aptitretande. Jag kan inte annat än instämma, samtidigt som jag känner att min värld har blivit lite fattigare, en galenskap mindre, lite mer rationell i det lilla. Jag får trösta mig med att jag dricker en läsk som smakar i princip som en flytande Werthers original, rakt av smörkola med tonvikt på vanilj, och det är väl ganska knasigt i sig självt. Men det hade varit strået vassare som ersatz-grädd-läsk. Jag bara säger det.

Två knas av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln för typ 15 spänn eller så.