Tagg-arkiv för: matbutiker

Wijnjas Grosshandel

En trevlig sak med Stockholm är alla specialaffärer som gömmer sig bland stadens gator och kvarter. Bara ett stenkast från Engströms Trikåaffär AB (”För herr, dam och barn!”) ligger till exempel Wijnjas Grosshandel, där en myckenhet personal trängs med en än större mängd ost bakom en ingång förbi en gaffeltruck och några muntra skyltar. Urvalet är stort – runt 400 ostar trängs enligt uppgift i diskarna – och priserna facila. Det är full ruljangs och kunder dryftar hemtamt ostars smak och provenans med ostmästarna, och en strid ström anställda går fram och åter med ostar på väg till andra restauranger och butiker. Det finns även ett mindre urval andra delikatesser – skinka, korv, och nån slags konstifik det-är-inte-läsk, men det är osten de flesta är här för. Vi går hem med en bit 18-månaders Kvibille Cheddar och lite St Agur, nöjda och belåtna.

Fyra ostar av fem möjliga. Bergsgatan 24, Kungsholmen, Stockholm. Öppet vardagar 8-18 och lördagar 10-15.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Framtiden är på finska

En gång för mycket länge sedan åt jag middag med en man från Kooperativa Förbundet. Jag säger det inte för att skryta ens om han faktiskt var en ganska högt uppsatt chef i organisationen. Det var bara så det var.

Samtalet vi förde var mer än något en gemensam ursäkt för att någon annan skulle betala notan men det saknade inte intressanta passager, låt vara att de var få och glest utspridda.

En sådan var en profetia om den svenska dagligvaruhandeln. Mannen från KF menade att framtidens marknad skulle vara än mer internationell än vad den är idag och som sådan också tydligare präglad av förutsättningar på den vidare, gemensamma marknaden än på den strikt inhemska.

Detta var alltså en av de intressanta passagerna.

För att göra en intressant passage kort menade han att Norden skulle komma att bli en liten sidomarknad inom en större dominerad av den enorma och växande ryska marknaden.

Exemplet han gav var att förpackningar med corn flakes sålda i Sverige i framtiden kommer att ha huvudsakligen kyrillisk text med svensk förklaring i det finstilta för de bakåtsträvare som inte brytt sig om att lära sig ryska.

Det kommer på den framtida marknaden i norra Europa inte anses ekonomiskt försvarbart att göra särskilda förpackningar för ett litet land som Sverige, istället kommer dessa att vara anpassade efter kunderna på den mycket större ryska marknaden.

Det var en intressant profetia som mycket väl hade kunnat bli sann. Tyvärr missade mannen från KF att lansera den i Finland. I Finland var man inte redo att äta corn flakes med kyrillisk text på förpackningen. I Finland hade man helt andra framtidsplaner.

För lite mer än en vecka sedan stod jag i en Prisma-butik i Sankt Petersburg. Jag kan ha nämnt det. Prisma är en kedja av mindre närbutiker som drivs av finländska S-gruppen, ett grossist och dagligvaruföretag med kooperativt ursprung.

En detalj som slog mig ganska omgående när jag kom in i butiken, förutom att den hade en dörrvakt, var att jag plötsligt förstod ryska.

En ung man frågade en ung kvinna i sitt sällskap om ”chipsy?” med en pekning mot en pall med majschips av det blåvita märket X-tra. Det är förstås ett ord som låter ungefär på samma sätt på alla språk men just dessa påsar med chipsy hade faktiskt texten ”spröda majschips” fullt synbart och några kyrilliska bokstäver fanns inte att se.

Förvirrad gick jag med snabbare steg mot vad jag uppfattade som ölhyllan och på vägen dit passerade jag produkter som de du ser på bilden.   

Den finska S-gruppen har vänt profetian upp och ner, de säljer sina finska varor med finsk – och svensk – text på förpackningarna i sina ryska butiker.

Jag ska inte säga att det inte underlättar men andelen svenskar och finländare i den butiken såväl som Sankt Peterburg i sin helhet berättigar inte den servicenivån. Istället tror jag att det handlar om finsk kulturimperialism av det mest iögonfallande slaget.

Denna misstanke stärks av vad jag fann när jag hunnit fram till ölhyllan. Den var stor, lång och välförsedd men inte direkt nerlusad av rysk öl. Det fanns förstås en del men också rätt mycket tysk, polsk och nederländsk dryck.

Särskilt tydlig blev dock prioriteringarna vid en inventering av ölkylen precis intill. Denna hade öl av ett enda fabrikat och detta fabrikat var Koff.

Jag tror att finländarna tycker att det här är alldeles fantastiskt. Man måste dock fråga sig vad de tar sig för nu när de lagt under sig arvfienden i öster. Står vi på tur?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Om Japan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Det japanska köket

det-japanska-koket

Det tog mig dagar att behärska det japanska köket och då inkluderar jag inte ens tiden det tog att hitta en matbutik i min öde del av norra Osaka. Mat tar tid i Japan men jag börjar tro att det är värt det.

Ja, jag är tillbaka i det Osaka som jag lämnade under förvirrande former för lite mindre än ett år sedan. Ingångsvärdena är desamma men den korrigeringen att jag tilldelats en större lägenhet med ännu mer svårbegriplig hushållselektronik än förra årets. Lägenheten har också en urinoar på toaletten, det har inget med ämnet för detta inlägg att göra men jag gillar att säga det.

Åtminstone hoppas jag att det är en urinoar. Min förmåga att gissa användningsområde för andra installationer i lägenheten har stundtals sviktat så det finns anledning till oro.

Jag kunde exempelvis länge inte förstå varför det skulle finnas en knapp på en kontrollpanel i köket som hällde upp ett bad i en helt annan del av boningen. Samma panel styr låset på ytterdörren och varmvattenberedaren, som har en helt egen gasuppkoppling, komplett med en egen gasräkning och en egen liten man i blåställ som kommer för att inkassera den när du har druckit lite för mycket whiskey i solen på innergården eller vid annat olämpligt tillfälle.

Fast nu skulle det här handla om det japanska köket. På bilden ser du mitt bidrag till det. Det är resultatet från ett rätt genomsnittligt besök i butiken som visade sig ligga ett par stationer bort med monorailen.

Överst i det högra hörnet finner du kött i jättesmå förpackningar. Köttet är kött och utmärker sig inte i något annat avseende än att det säljs i jättesmå förpackningar. Innan jag kom till Japan hade jag aldrig köpt köttfärs för att den såg gullig ut. 

De äpplen som ligger intryckta intill köttet i jättesmå förpackningar är på det stora hela rätt otypiska för det här landet. Ett typiskt äpple i det här landet är av en exakt standardiserad storlek, perfekt i form och färg och utklädd i en käck liten nätbyxa i cellofan. 

Bröden till vänster är – som grupper till vänster ofta är – splittrade. Överst finner du nationens stolthet i form av jättetjocka skivor av vitt bröd med konsistensen av perfekt kashmirull. Strax under vilar de subversivt utländska stycken grovt bröd av tysk sort som säljs om tre skivor styck i glansiga presentpåsar med guldknäppen. De finner man i en ”fransk” brödbutik i trakten som i övrigt nästan uteslutande säljer bakverk av munk och wienerbrödskaraktär.

Äggen är som ägg är mest men de har mycket gulare gula. När ett ägg har en gulare än vanligt gula i Sverige så kan det betyda att hönan fått glida omkring som hönor gör och äta saker som hönor äter. Den förklaringen utesluter jag här, förmodligen utsätts japanska hönor för någon sorts yrkesrelaterad social press som gör att de producerar fem sådana gulor om dagen utan någon som helst föda.

På mitt japanska köksbord finns också lite skinka i jättesmå förpackningar, färdigkokad udon, gröna bönor och bisarr smältost som aldrig varit i närheten av en leende kossa.

De små falafelformade delikatesserna i plast tillhör den kanske viktigaste sektorn i den japanska kostcirkeln: Den oförklarliga färdigmaten. Det går nästan inte en dag utan att jag hittar en ny form av besynnerlig färdigmat, oftast under mina ölrundor på Lawson och Family Mart.

Det kan vara vad som helst och vad som helst är mer vad som helst i Japan än någon annanstans i världen. Bullarna på bilden visade innehålla fiskmassa och precis en grön böna vardera. Vid ett tidigare tillfälle köpte jag ett helt paket panerad och friterad kycklingbrosk. Man vet aldrig vad man får men i flera fall har det inte varit vedervärdigt.

Så är då det japanska köket. Nu när jag lärt känna det är jag glad över bekantskapen. Jag tror dock att jag är redo att gå vidare.    

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mediaskuggan lämnar Hållplatsen

hallplatsen

Foto: @lakritshandel

Jag gick förbi Hållplatsen tidningar och tobak idag. Inget konstigt i det vandrar ner för den delen av Folkungagatan nästan varje dag. Nu för tiden är det nästan alltid något nytt på gång i den lilla butiken. Idag var det en på karakteristiskt vis improviserad annonskampanj för potatischips med lakritssmak. Jag har förstått att de säljer bra. 

Anledningen till att jag vet att de säljer bra är att jag läst det på butikens twitterflöde. Att det finns ett sådant twitterflöde berättar i sig lite av det jag ville ha sagt med detta inlägg. 

Lakritsbutiken på östra Folkungagatan har lämnat obskyriteten, den är inte någons hemlighet längre men att vara någons hemlighet har heller aldrig varit någon vinnande affärsidé. 

Vi här på Gödsvinet är förstås de första att gratulera framgång som vi hoppats och trott på i en lång rad tidigare inlägg. Denna framgång får sägas ha nått en ny nivå då Dagens Nyheters ekonomibilaga gjorde ett reportage om Hållplatsen tidningar och tobak. Låt vara att DN förstod vad som hände sådär tre och ett halvt år efter Gödsvinet. Grattis till dem och grattis till Hållplatsen. 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Totaltorsk

Torsk i islŒda.

Det har hänt igen och denna gånger är det kanske för gott. Ännu en fiskhandlare har gått dit fiskhandlare går då de kämpat och fallit. Butiken på Borgmästargatan har skördat ännu ett offer. 

Det är snart fyra år sedan vi först uppmärksammade den lilla butiken på Södermalm och dess tendens att besegra alla som försöker göra den lönsam. Den senaste i ledet av fiskhandlare höll ut i ganska exakt tre år vilket såvitt någon vet är ett rekord. 

När fiskhandlare Starre tog över i februari 2011 noterades detta förstås också här på Gödsvinet. Sedan dess har jag gått förbi butiken nästan varje vecka och mitt intryck har varit att också nästan alla andra i den här staden måste ha passerat den förbi.

Det var hela tiden uppenbart för mig att även denna affärsrörelsen var rödlistad. Akut utrotningshotad. Utfiskad.

Beskedet kom någon gång i förra veckan, skylten i fönstret berättade historien som redan berättats så många gånger. 

”Lokalen överlåtes” läste den vita texten mot en ilsket orange bakgrund. På en lite mindre, handskriven lapp strax under stod det ”stängt på grund av sjukdom”. Kan det överhuvudtaget bli sorgligare än så?

Tårarnas väg leder varje fiskhandlare till en plats strax söder om Folkungagatan. Där är platsen där den sista striden står för alla som någonsin slagit in en filé i brunt paketpapper.

Om man lyssnar i vinden som blåser ner för Stigberget kan man höra dem viska samma ledsna ord. ”Begrav mitt hjärta på Borgmästargatan 4”. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Södersvepet

sodermalm675

Gödsvinets folkbildningsinsats har hackat sig fram på hälften av cylindrarna under den första höstmånaden och så kan vi inte fortsätta. Internet och den breda allmänheten behöver ett Gödsvin för stöd och vägledning genom vad som annars kan vara en svårnavigerad samtid. 

Låt oss därför återvända till verkligheten med en uppdatering av vad du redan vet. Ämnet för dagens lektion är Södermalm. 

Under årens gång har vi på Gödsvinet återkommande rapporterat från den allra sydligaste av våra malmer här i Stockholm, framför allt från den del som ligger inom rimligt promenadavstånd från min arbetsplats i Sofia. 

Gödsvinets kompletta guide till Södermalm kom redan sommaren 2011 och även om den fortfarande är det bästa som går att läsa på ämnet så kan det vara på sin plats med att berätta vad som hänt sedan sist på de institutioner för mat, dryck och liv som beskrivs i den. 

Det lilla kaféet på Erstagatan som en gång i tiden hette Spuntino bytte ägare och namn till Davids utan att någon direkt behövde falla i koma av miljöombytet. Nu har den minimala lokalen bytt ledarskap en gång till och jag vågar påstå att det fortfarande går att känna igen sig.

Den konstnärliga apartheten dog med Spuntino men man kan fortfarande äta en småskaligt tillagad måltid till en rimlig kostnad på alldeles för lite utrymme så allt är fortfarande väl. 

Dumplingrestaurangen Fang Yuan Shi Wu bytte namn till det långt tråkigare ”Mormors dumplings” och namnet är inte det ända som har förändrats.

Mormor har lyssnat på kunderna och det är förstås något av det dummaste man kan göra. Det klagades på att de 17 dumplings som ingick i lunchen tidigare var för mycket. Nu får man 15 och det är för lite. Dessutom blev de mindre. 

Något som sagts ofta bland kunderna på Mormors är att de önska sina dumplings väl stekta, alltså inte sådär degiga som degknyten oundvikligen riskerar att bli. Därför steks dumplingarna jättehårt nu. På tallriken ser de till färg, form och storlek nu ut som 15 nygräddade köttbullar. 

Gödsvinets kanske längsta följetong på ämnet Södermalm är historien om fiskbutiken på Borgmästargatan. Det är inte minst därför vi med glädje kan konstatera att den lyckats behålla sin ägare i två och ett halvt år nu. 

Ersta terass fortsätter att vara Södermalms mest förbisedda lunchrestaurang, Carmen har naturligtvis inte förändrats på något sätt, meze-lådan på Aubergine har blivit en tia dyrare utan att vara något annat än väldigt billig och baren högst upp i skatteskrapan är fortfarande något av det otrevligaste du kan utsätta dig för.

Mycket är alltså som det har varit och allra roligast bland sakerna som bestått är den modiga satsningen på lakrits hos Hållplatsen tidningar och tobak. Vi här på Gödsvinet ser oss som en del av den sedan vi var först med att hylla den vitt och brett och det var också vi som fick den omskriven i en populär bok om lakrits. Jag var där bara härom dagen för att posta ett brev och betala portot med kort för att irritera ägaren och lakritskommersen verkade leva och må väl.

Så ser det alltså ut på Gödsvinets Södermalm. Det finns förstås saker vi inte nämnt men det får räcka med uppdateringar så här långt. Detta är allt du behöver veta tills vidare.    

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Hushållsekonomi

hushallsekonomi

Januari är som bekant årets fattigaste månad och januari i detta onådens år 2013 är förstås inte annorlunda. Det är därför upp till Gödsvinet att som allmänhetens tjänare nummer ett ge en lektion i hushållsekonomi. 

Jag är fullt införstådd med det motsägelsefulla i att just jag håller en kurs i hushållsekonomi. Trots att jag inte saknar sekiner och nästan aldrig har gjort det heller så ser jag nästan aldrig en räkning som inte har det småaktiga tillägget ”påminnelse” i rubriken. 

Det är bara så fruktansvärt tråkigt att ägna sig åt praktiska göromål. I det inbegriper jag alla praktiska göromål från tapetsering till skatteplanering men visst uppbär just betalningen av räkningar en särskilt prominent plats bland tråkiga praktikaliteter. 

Jag är alls inte sniken, fodringshavarna ska ha sitt och en annan sida av mitt ointresse för världsligheter är att jag ibland betalar räkningar flera gånger. Vid ett tillfälle, inte ett av mina stoltaste, fick jag över telefon svara på min hyresvärds frågor om varför de fått två hyror samma månad.

Det tog ett tag att förklara för det kommunala bostadsbolaget i Östersund att jag helst inte besväras med att anpassa mig till den trista sinnevärlden, än mindre med att förklara mitt beteenden i den. De erbjöd att stryka följande månads räkning och med det var till allas glädje samtalet över. 

Så vid ett flyktigt betraktande framstår inte jag som den naturlige hemkunskapsläraren. I tider som dessa måste dock alla vara ekonomiskt på sin vakt och fördömd äro den som icke hedrar veckans erbjudande. 

I ett historiskt steg att medvetandegöra priser och få kontroll över min hushållskassa skaffade jag under sommaren ett med mera-kort på Coop Konsum i Vällingby. Där handlar jag nu allt.

Lever genom kooperationen, ett blåvitt liv i förorten. 

Detta är min första lektion, skaffa kontroll över utgifterna, om inte för att minska dem så åtminstone för att förvånas över hur mycket man kan spendera på grillolja. 

Jag har nu resultaten från mitt första halvår med kortet och de är omskakande. Utdragen från Coop visar att jag har bränt häpnadsväckande 268 kronor i veckan på livsmedel! Bara på livsmedel! Det är ju mer än hälften av vad jag lägger på öl och vin!

Det var precis den här typen av uppvaknande jag hoppades på. Nu är det slut på det här. Inte längre kommer jag att kunna gå och handla varje gång det saknas mat hemma.

I värsta fall får jag köpa med mig dubbla portioner dumplings från något ställe på söder när jag är på jobbet. Kanske måste jag börja stanna för en stödburgare och några öl på väg hem till förorten för att slippa handla när jag kommer dit. Oavsett vilket, det ska inte bli några 268 kronor på Coop längre. 

Så låt denna insikt vara en inspiration, det går att leva snålt även i dessa tider. Det är bara en fråga om vilja och kunskap. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Mot nya äventyr

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons ”Falsk matematik”. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys ”Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en ”bokrea”. Du vet ”bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast ”come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln ”Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig ”Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.