Tagg-arkiv för: Tyskland

Weihenstephaner Hefe Alkoholfrei

Om man är en vända på gamla stan i ett eller annat ärende är det lätt att trilla in på Zumen, som har blivit lite av en kvarterskrog för avd Bromma, och sämre kan man ju ha det. De dagar det inte blir en rököl så ligger det ju nära till hands med en veteöl, och där erbjuds ju ett alkoholfritt alternativ från Bayerische Staatsbrauerei Weihenstephan. Ingen ska säga att jag är någon veteöls-fanatisker, eller någon tillskyndare av tysk öl, men efter en del helt klart njutbara upplevelser så är jag likväl öppen för att pröva på. Veteöl kan säkert vara på många sätt, men jag associerar den otvetydigt med något lite krämigare, ibland banan-anstruket, kanske lite citrus nånstans, ja en lite knepig men intressant öl helt enkelt. Våra bayerska vänner levererar dock något som bara kan beskrivas som en fyrkantig tysk öl med en kvadratisk maltighet, d:o beska, och någon hint av något jästigt någonstans i bakgrunden. Jag ska inte sitta här och säga att det är dåligt, det fungerar bra till mat eller samkväm, men det är inte så överdrivet spännande. Kanske vilseleder mina minnen och Maisels mig, men jag trodde nog jag skulle bli lite mer fascinerad, om än inte komma hela vägen till banana-weisse-land.

Tre geometriska ting av fem möjliga. Finns t.ex. på Zumen, för typ 50-75 kr eller så, det finns inte på menyn, och minnet sviker mig.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Warsteiner Fresh alkoholfri

Urvalet alkoholfria öl är inte alltid gigantiskt, och på den något välsuttna sportbar vars uteservering vi framåt kvällen kom att hemsöka, var sortimentet enkelt att ta ställning till: det fanns en sort, och det var Warsteiner Fresh. Efter att tidigare ha blivit positivt överraskad av alkoholfri Warsteiner – den gången dock utan någon drastiskt blå etikett som utropade ”fresh” som om det vore en varning – så tog jag tillfället i akt och beställde en. Jag ska inte säga att jag blev vare sig helt besviken eller nöjd: Warsteiner fresh är en ganska typisk ljus alkoholfri öl, en osammanhängande bukett syrliga, fruktiga, vagt beska och maltiga toner, som drar åt alla möjliga håll, och inte riktigt leder tankarna till öl. Samtidigt är det såpass mycket av ett simulacrum att man dricker den utan vidare, den kan passera utan större åtbörder och föranleder inga ilskna eller bestörta utrop. Man hade kunnat kalla den passabel men det vore att sträcka begreppet till bristningsgränsen, nej, det finns gott om alkoholfri öl jag hellre dricker. Samtidigt försvinner den utan nämnvärda plågor ur glaset, vilket ju tar den över det verkliga bottenskiktet.

Två syrliga kommentarer av fem möjliga. Finns på mindre nogräknade sportbarer.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Bitburger Drive alkoholfri

Ljus alkoholfri öl är inte en lätt gren, och särskilt 0.0-orna håller högst ojämn kvalitet. Bitburger Drive gör dock ett riktigt hyfsat jobb här, lätt syrlig och fyrkantig är den ändå trevlig besk och rivig, och passar fint till maten, kanske då särskilt lite mer jovialisk, lite rundare mat, mat som gillar livet och som inte lever för att uppfylla några kostcirklar, såvida de inte består av rökt korv, surkål, potatis, ost och liknande urminnes gåvor till den mänskliga dieten. Således ter den sig logisk som standard-alkoholfri på Zumen, solid om än möjligen aningen oinspirerad, även om man inte precis snyter fram en bra ljus nollnolla.

Tre fyrkanter av fem möjliga. 48 kr, Zum Franziskaner, Stockholm

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Aecht Schlenkerla Hansla alkoholfri-ish

Det var ett tag sen man satt med en Aecht Schlenkerla i näven, så när det bjöds en låg-alkoholig var det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte slå till, även om den klockade in på 1.2%, inte de 0.5% eller lägre som alkoholfri öl brukar hålla – och som jag håller för ungefär så mycket som jag kan tänka mig. Så kallar tyskarna också den ”alkoholarm” – dvs alkoholfattig, och inte alkoholfri. Hursom är det klassisk Schlenkerla direkt, från det ögonblick man korkar upp osar det picksalami och chark, och den läckert bruna drycken rasslar ner fort, dimmig och fin. Det är en väldigt stor och rejält matig smak, där underbara rökar seglar över tungan, torvgubbar och mossmän ger tummen upp, och beskan är fin, sträv och rejäl. Visst, med den låga alkoholen blir brygden aningen lätt, aningen vattnig, men det är en förbaskat trevlig öl trots allt, och det är en lång fin stund man sitter där med en behagfull rökighet på tungan. Exakt var den går att få tag på utöver Zum Franziskaner i Stockholm är dock oklart, men förhoppningsvis går vi mot en spridning. Mer rököl åt folket!

Fyra rökar av fem möjliga. 58 kr, Zumen, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Clausthaler Lemon

Ibland chansar man lite. Ibland kliver man rakt in i bleka dödens käftar med berått mod. Att utan tvång eller påbud dricka Clausthaler Lemon känns onekligen som ett exempel på det senare. Samtidigt vill man ju veta. Hur illa kan det vara, liksom? Väldigt illa, visar det sig.

Clausthaler Lemon är liksom sin anfader inte bryggd, det finns ingen jäst inblandat här, bara vatten och extrakt av humle och kornmalt. Här är dessutom ersatz-ölen i minoritet: 60% av blandningen är puraste lemonad.

Det skummar, för att inte säga löddrar, friskt i glaset, och doftar Yes citron med en vag hint av öl utspilld på golvet härom veckan. Smaken, däremot, är något helt annat. Det är hiskeligt sött, och man kan nästan ana en besk eftersmak av disktrasa, och någon slags misslyckad ton av citronpastiller. Det är inte bra nånstans. Det funkar verkligen inte som läsk, och verkligen inte som öl. Mest av allt är det att dricka vatten med en rejäl smak av socker.

Ett pladask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, ingen vet varför.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Pfungstädter Edel-Pils (1354)

Tyskland är landet som bara fortsätter att ge. Bland dess oräkneliga städer och byar finns skatter sällan sedda i andra länder. Allra mest sällan ser man dem på systembolaget även om det händer. Nu har det hänt, Pfungstädter är här.

Jag fann min på systembolaget vid Skanstull men du har förmodligen ingen anledning att åka just dit. Ölen med det ädla namnet stammar från en plats med samma namn i Hessen och drycker med ursprung i denna sköna delstat är vackra mer ofta än inte.

Låt oss dock inte vrida upp förväntningarna bortom det rimliga, detta är trots allt en ljus pilsner och den bör drickas och bedömas som en sådan. För den som tvekar heter den faktiskt Edel-pils, vilket många ljumna späti-öl i aluminiumburk också gör.

Det här är dock en alldeles särskilt fin Edel-pils, besk, örtig och humlig som en helg i Darmstadt. Eller som en Jever. Mer som en Jever egentligen. Det är förstås långt ifrån dåligt och närmare perfektion än en rad saker jag skulle kunna nämna.

Drick därför din Pfungstädter och drick den nu, imorgon kan den vara försvunnen. Bland offren i smittans spår finns detta bryggeri och då tillhörde det ändå aldrig någon riskgrupp. Som en av mina nya favoritbloggar rapporterar står nu Pfungstädter under rekonstruktion.

Låt oss hoppas att bryggeriet rekonstrueras och reser sig större och starkare än någonsin. Världen efter covid-19 behöver Pfungstädter Edel-pils och jag behöver en till.

Nummer 1354 i katalogen, 19:90 kronor på systembolaget

4 kottar av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Beck’s Blue non-alcoholic

På 0.3% är Beck’s Blue non-alcoholic en riktig öl, bryggd på vatten, jäst, kornmalt och humle enligt bästa Reinheitsgebot, ingen svartkonst med mjölk eller mjölksyra, och inte heller någon alkoholfri maltdrink med humle-extrakt. Den bubblar piggt i glaset och har en trevlig, rejält besk anfang, rivig, pigg och nyter. Likväl är den någonstans lite vagt petrokemisk, kall och obehaglig, ja det är en livlig andra halvlek men tyvärr lever den inte upp till hur man började.

Så länge man äter något fyller Beck’s Blue någon slags minimum av existensberättigande, men när mackan med skinka och fransk senap tar slut, blir den märkliga polyaromatiska bismaken direkt besvärande. Andra alkofria lager har haft liknande problem med en beska som sönderfaller i en kolväte-osande bi- och eftersmak, det är en eftersmak som påminner om en endimensionell nyans av det sämsta med en plåtigt besk öl, förzinkad och förnicklad, som en ledstång i käften, humle gone bad, ja, det är en utförslöpa utan slut.

Efter en tid med virus och liknande litar jag inte fullt ut på mitt smaksinne, så jag tog det säkra före det osäkra, och följde upp min Beck’s Blå med en NAPA för att kalibrera. Det är som natt och dag – i NAPA har vi en synnerligen behagfull öl, som totalt saknar denna besvärande och onaturliga eftersmak.

2 blå dagar av 5 möjliga. Finns i matvarubutiker utan vett eller sans.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Jag sitter här och bränner mina euro

Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.

De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.

Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.

Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.

Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.

Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.

Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.

Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.

Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.

Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.

Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.

Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Erdinger Alkoholfrei

Erdinger alkoholfrei är på inget sätt en lysande öl, inte ens en lysande veteöl, men den är ganska hyfsad, och till salt, mustig, fet mat hittar man en trevlig liten beska i denna annars lite mjäkiga weissbier. Liksom en del annan ljus öl lider den ganska svårt av bristen på alkohol, ja, utan maten tar banan- och terpen-tonerna lätt överhanden, men till maten rinner den fort ner. Jag ska inte säga att jag har saknat en alkoholfrei gammaldags weissbier, men jag var ändå glad att hitta den. Men att dricka den ensamt tror jag inte jag ger mig på, det får nog snarare bli nästa gång jag äter svensk högtidsmat. Men det är inte så tokigt, det heller – och nu har ens palett alkoholfria öl ökat ännu lite i omfång. Fint så.

Två och en halv gammal banan av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.