Tagg-arkiv för: vin

Orvieto amabile (2404)

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Edward Blom och sanningen

108339612_Sereny_306649cDet har varit en lång väntan fylld av både längtan och fruktan. Edward Blom höll sitt musikackompanjerade sommartal i den statliga riksradion idag och jag lyssnade nervöst. Medan radions underhållningsorkester spelade ”Sommar, sommar, sommar” drack jag redan lite för hastigt ur en sejdel Spaten.

Hur skulle det bli? Det slutade ju inte så bra sist. Först var jag tvungen att säga sanningen om hans i det närmaste odrickbara vittvin och sedan vedergällde han på det allra grymmaste sätt.

Jag hade inte behövt frukta. Bloms sommartal skänkte både upplysning och underhållning. Hans berättelse om de tre gångerna han nästan blev vräkt från sitt rum i Trier fick mig att skratta så att duvorna lyfte i skräck nere från Solursparken

Ett litet smolk i glädjebägaren återstår dock. Låt mig närma mig ämnet med vederbörlig försiktighet.

Edward Bloms kokbok heter som bekant ”Allting gott och alldeles för mycket” och det framstår av hans sommartal som om han likt Molière tar (alldeles för mycket av) sitt goda där han finner det (samma Molière sa dock att man ska ”äta för att leva, inte leva för att äta”, så det är uppenbarligen ingen primär inspirationskälla för Blom).

Vad försöker jag säga? Jag försöker säga att han uppenbarligen rådfrågat Melania Trumps talskrivare inför sitt radioframträdande. Jag säger att jag har hört hans sommartal förut. Stora delar av talet i fråga har uppenbarligen sitt ursprung någon annanstans än i de Blomska hågkomsterna.

Plagiat är en allvarlig förbrytelse och lika allvarlig är således min anklagelse. Lika fullt är det viktigt att föra fram sådana övertramp i ljuset. Plagiat är därför också farligt, det är som jag sa en gång:

”If you must write prose and poems, the words you use must be your own. Don’t plagiarise or ”take on loans”, there is always someone, somewhere, with a big nose, who knows”.

Låt mig därför sakligt leda mina anklagelser i bevis: 

1. Sommartalets allra första rader sägs vara hämtade från Bloms opublicerade roman. Med dessa förmedlar han en bild av en färjeresa, där beskrivna ljud och synintryck blandas för att förmedla den unge Bloms tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Jag tror att vi alla vet vad detta är lånat från. Bevismaterial A: Tredje stycket i en recension av Ballantine’s.

2. Det första av sommartalets musikinslag utgjordes av en tonsättning av Heinrich Heines dikt die Lorelei. Var har vi hört det förut? Bevismaterial B: Samma dikt användes som recension av en flaska riesling den 19:e mars 2011, här på Gödsvinet.  

3. Edward Blom beskriver hur en sjukdom som barn gjorde honom bortklemad då ingen fick uppröra honom. Detta kopierade uppenbarligen den tidigt försigkomna Blom från Cornelis Vreeswijk som upplevde och präglades av samma sak.

4. Blom beskriver en scen från en fest i Trier där det dansades på borden. Bevismaterial C: Den är så klart plagierad härifrån.

5. Blom beskriver hur euforin från studenttiden senare i livet gjorde honom svårmodig då han genom den fått en smak av hur livet kan vara men sedan inte längre är. Bevismaterial D: Detta är ett av de bärande temana från Evelyn Waughs ”Brideshead revisited. Den bokens beskrivning av katolicism känns förstås också igen hos Blom.

6. Blom valde universitetet i Freiburg vilket han skrupelfritt kopierade från Edmund Husserl, Martin Heidegger och Hannah Arendt.

7. Framför allt och viktigast är att Blom plagierat mig: Även jag läste ”Den unge Werthers lidande” i gymnasiet (jag avskydde den). Blom var aktiv i Snärkes nation i Uppsala, jag i dess vännation i Lund, den Blekingska Nationen. Blom hängde på Heimdal i Uppsala, jag på Ateneum i Lund (till skillnad från honom undviker jag numer att nämna det). Blom for på studieresa till Tyskland, det har jag också gjort och likt mig har Blom trots det fortfarande svårt med den tyska grammatiken. Både jag och Blom har uppenbarligen vänner trots att vi spelar hemsk musik för dem. Blom blir euforisk av alkohol och det blev jag också för väldigt länge sedan. Är jag Blom? 

Jag är inte arg. Molière hade förstås rätt i det han sa då han anklagades för plagiat. En berättelse är bara så bra som den man stjäl från och i det avseendet är Bloms berättelse utmärkt. 

Man känner hans glädje och man känner med hans sorger och även om en del av hans nöjen är obegripliga blir man glad av dem. Lyssna på hans sommartal här.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Backlash

edward_blom

Jag har nästan helt avstått från att kommentera den serie av olyckliga händelser som på ett mycket sorgligt sätt återförenat oss med vår andlige ledare Edward Blom. Det har helt enkelt varit för smärtsamt. En dramatisk eskalering av tragedin har dock gjort det oundvikligt för mig att ta bladet från munnen. 

Det började som du vet med att jag skrev en recension av Edward Bloms egna vittvin, en malörtsgrön vätska som i smaken påminner lite om substral. Recensionen föranledde genom sin totala uppriktighet en väldig massa uppståndelse sedan Blom först själv kom ner svingande i kommentarsfälten, uppbackad av ett band av lismande sykofanter som senare visade sig vara hans egna företagsdrönare. 

Den dom som Gödsvinet Vällingby svårmodigt tvingades lägga på Bloms vin bekräftades av oberoende testare som kom fram i samma kommentarsfält. Även Gödsvinets Malmö-sektion kunde bekräfta det korrekta i min bedöming även om det slagrädda skånska svinet nigande och med flackande blick gav ett något högre betyg än vad som är korrekt. 

Här kunde historien vara slut men som nästan alltid när man säger att här kunde historien vara slut så var den inte det. Tidigare idag tog jag hemmavant en promenad mellan hyllorna på Systembolaget i Vällingby. Medan jag valde mellan de två flaskorna acceptabel riesling som butiken har att erbjuda lät jag blicken vandra i en utsiktslös jakt på något nytt och spännande. 

Längst ner på hyllan mötte mig ett 30-tal leende Edward Blom i form av flaskor med hessisk terpentin. Trots att produkten är isolerad till beställningssortimentet så hade ”någon” beställt ett fullständigt osannolikt antal flaskor till mitt alldeles egna systembolag, placerat bara ett 50-tal meter från mitt höghushem. 

Leendet som en gång värmt mig hade nu något hårt och kallt i sig. Det fanns en elakhet och en råhet som jag aldrig tidigare sett stråla från en flaska tysk konserveringsvätska. Jag insåg med ens att det som allmänheten kommit att kalla blomgate gått in i en ny fas. 

Eftersom jag inte har något intresse av att dra ut på denna sorgliga historia valde jag att bara gå där ifrån. Jag borde ha insett att detta inte var en kamp som man bara vandrar iväg ifrån. 

Borta vid ölavdelningen gick jag lätt skakad för att få mig några Spaten. Till min förvåning stod de inte att finna på sin vanliga plats. Jag hittade en representant ur den lokala personalkåren och frågade om mitt livsvatten och vart det tagit vägen. 

Mannen i det gröna förklädet stod mitt framför mig och såg mig rakt i ögonen men hans röst kom som från en annan dimension. Han sa: ”Vi har inte Spaten i den här butiken”. 

Det svindlade för mina ögon och jag fick greppa med vänsterhanden runt en stapel av spendrupsflak för att inte falla baklänges. Spaten var borta. Ölen som fört mig genom en annars kärv förortstillvaro, ölen som varit värd för varje fest och varje vardag, ölen som jag lätt söndagsjuk köat för i den enda helgöppna butiken på Hauptbahnhof i München. Spaten var borta.

Det är förstås omöjligt att inte se sambandet mellan Bloms ockupation av rieslingsektionen och Spatens grymma eliminering från ölhyllorna. Omöjligt och naivt att försöka. Blom har slagit tillbaka och han har slagit där det gör som mest ont. 

Nu sitter jag här och sörplar sorgset på en Paulaner oktoberfestöl och undrar var det här ska sluta. Förutsåg jag att det skulle gå så här långt när jag sa det som behövdes sägas? Nej, det erkänner jag att jag inte gjorde. Skulle jag göra det igen? För att svara på den frågan måste vi påminna oss om att det här är större än mig och dig. Det här handlar om sanningen och den är det enda vi har att förlita oss på här på Gödsvinet. Ja, jag skulle ha gjort det igen. 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Edward Blom riesling trocken, igen

2014-09-20 16.26.39

Gödsvinets kunniga men aningen rabiata Vällingbyavdelning provade nyligen vinet Edward Blom riesling trocken. I ett i övrigt ömsint blogginlägg sågade han vinet vid fotknölarna varpå en diskussion uppstod i kommentarsfältet. Även Gödsvinets strategiske partner Edward Blom talade ut. Vissa ogillade vinet, vissa tyckte att det var utmärkt.

Vad som förenar vinets försvarare var att de alla är avlönade av vinets producent. Vad som förenar vinets belackare är att de alla har en koppling till den bittre recensenten på Gödsvinet. Vissa kallar det wine-gate. Av dessa skäl blev det snabbt tydligt att det krävdes en parallellprovning, en oberoende blick på det kändisvin som skulle kunna bryta trenden med risiga restlager tappade på flaskor med någon B-kändis tryne på. Detta är ju Edward Blom!

Oberoende och oberoende. Nåja. Jag är i allmänhet svag för rieslingviner, och i synnerhet de torra och syrliga, detta skulle alltså kunna passa mig utmärkt. Och inget skulle göra mig lyckligare än att få skriva Gödsvinets Vällingbyhögkvarter på näsan med en förnumstig uppläxning i komplexa smaker, doft och annat som han inte begriper sig på.

Således beställde jag ett par flaskor, en halvmeter paté, en platta kallskuret, en massa smågurkor samt en skara goda vänner för att en gång för alla avgöra vem som vet bäst: Gödsvinet Vällingby eller Gödsvinets strategiske partner Edward Blom. Gudarna ska veta att jag litar mer på den senare.

Jag avslöjar betyget redan nu. Två rätt sura citroner av fem möjliga. Vällingby hade rätt. Det är ett ganska anonymt vin, men med en högst oangenäm syrlighet. Den har inget av den elegans som man hittar i bra rieslingviner i samma prisklass, snarare smakar det som något jag förväntar mig att hitta på hyllan där Castillo de Gredos kartonger står. Det smakar helt enkelt som ett billigt surt vin. Jag sträcker mig dock till en tvåa, då jag ändå valde att dricka upp.

Detta känns tråkigt. Mycket tråkigt. Dels för att jag inte fick chansen att mästra Vällingbykontorets smaklökar, men mest för den spricka som uppstått mellan Edward och Gödsvinet. Vi behöver hitta tillbaka till varandra Edward, låt inte denna fadäs stå emellan oss! Sätt ditt namn på ett nytt vin, så är allt bortglömt.

En enda risig riesling kan inte påverka min uppfattning om dig som Gödsvinets gastronomiske förebild, så vi fortsatte sedan kvällen med att laga en schweinshaxe enligt ditt recept och sköljde ner den och dess knödlar med orkistliga mängder oktoberfestöl. Allt gott.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Edward Blom riesling trocken (74310)

edward blom

Tanken på att det fanns en flaska där ute med Edward Bloms namn på som jag ännu inte druckit besvärade mig en lång tid. Med där ute menar jag systembolagets beställningskatalog och alla som någonsin behövt beställa en flaska vin från ett statligt monopol vet att något inte kan bli mer ute än så. Desto större blev därför glädjen då jag för några veckor sedan fann en flaska i den långt mer tilltalande inramningen av ett kök i Fruängen.  

Detta är förstås ingen flaska man köper för innehållet. Detta är en flaska man köper för att Edwards Bloms ansikte är på etiketten. När jag lämnade det där köket i Fruängen ville jag ta tomflaskan med mig men det fick jag inte. Värden ville behålla den och jag förstår honom. Jag tog en bilder av både fram och baksidan på flaskan när han inte såg på. Ganska många bilder faktiskt. 

Nu sitter jag här med en hel hög bilder av Edward Blom och ett problem. Problemet har att göra med det där innehållet som vi kanske egentligen inte skulle prata om. Det blir ju bara problem. Med en sista blick i Edwards vackert druckna ögon och en djup, närmast sentimental suck tar jag mig ändå an den uppgift som av ödet tilldelats mig. 

Det här är inget bra vin. Jag är beredd att tro på att det är en riesling och jag är till och med beredd att kalla det torrt men inte ens Edward Blom kan få mig att kalla det bra. 

På den utsmugglade bilden av baksidesetiketten läser jag att Edward Blom redan som 19-åring blev förälskad i rieslingviner. Jag också Edward, jag också. Problemet för mig, Edward, är att de viner som jag fann för gott att köpa och dricka som 19-åring påminner rätt mycket om det som du nu hällt i en flaska med din, visserligen sköna, avbild på etiketten. Det är inget bra betyg Edward, inte bra alls.

Vad ska vi göra? Vi hade ju något bra, Edward. Minns du när en representant från Gödsvinets Malmö-filial tryckte sin närvaro mot din på bokmässan i Göteborg? Det hade kunnat vara så för alltid.

Nu har vi den här urindoftande fönsterrengöringen till vittvin som en vägg av vinäger och brustna drömmar mellan oss.

Men du har alltid en plats hos oss på Gödsvinet, om vi kan finna en väg tillbaka. Skjut din vinbonde och sätt eld på rankorna, låt hela Hessen stå i lågor. Ur askan reser vi oss tillsammans igen.

89 kronor på systembolaget, nummer 74310 i katalogen

1 krossat hjärta av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 15 Kommentarer

Gnocchi, salsiccia och rödtjut

IMG_0086Nu i juletider lagar många gärna italiensk mat. Eller ja… det kanske de inte gör. Men jag gjorde i alla fall det idag och jag tänkte dela med mig av resultatet. En man, vi kan kalla honom Marcuz, lärde mig det här receptet på en bergssluttning i norra Italien tidigare i höstas. Det är enkelt, rustikt, stabbigt och väldigt väldigt gott.

Du behöver

  • 3 st färska italienska korvar
  • En halv gul lök
  • En klyfta vitlök
  • En näve körsbärstomater
  • En näve örter som tål kokning, tex rosmarin, salvia eller timjan.
  • 2 portioner gnocchi
  • Rödvin
  • Parmesan

Så här gör du

1. Skala korvarna och smula sönder den goda färsen. Stek i olja.

2. Finhacka löken och lägg i när färsen börjat få färg. Efter ett litet tag, i med den finhackade vitlöken också. Låt den steka med någon minut, men låt den inte bränna.

3. Halvera tomaterna och lägg i dem med resten i stekpannan och slå över rödvin tills det känns bra. Örterna kan du också lägga i nu. Låt koka tills det smakar gött, sådär fem-tio minuter räcker. Smaka av med salt och peppar men var försiktig med saltet, det blir ganska salt som det är.

4. Koka gnocchin, men inte för länge. Koka tills de flyter upp till ytan eller så länge som det står på förpackningen (det av dem som kommer först). Häll av vattnet och ös ner gnocchi-bollarna i pannan med det andra goda. Blanda med rustik träslev.

5. Lägg upp på tallrikar och riv över parmesan tills rätten bara vagt kan skönjas. Avnjut med vinet som inte gick åt.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Château Coucheroy

IMG_9724

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra ”snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Det röda Tyskland

Tyskt rött

Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra. 

Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner. 

Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.

Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.

Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.

Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess ”milda tanniner” och ”underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig. 

Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå. 

Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå. 

Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga. 

Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på. 

De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.

Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.

Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.

Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.  

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Inniskillin Riesling


IMG_7411

Med arbetsgivarens moderskepp tryggt landat i södra Kanada, och med ett antal resor dit, var det bara en tidsfråga innan jag skulle komma över ett vin därifrån. Kanada är, utan att överdriva, inte ett av de största vinländerna. De är dock kända för sitt isvin, något som jag inte vågat prova än. Det sägs vara väldigt sött.

Men i området runt Niagara finns det tydligen vinodlingar, och där ligger Inniskillin. Jag hade gärna dragit en anekdot om den genuina vingården som jag besökte på ett genuint sätt, men istället tvingas jag medge att det var det enda Kanadensiska vinet av intresse på Torontos flygplats.

Nåja, hur smakar det då? Jo, en svag doft av… ja av vad? Den är mest svag. Lite citron och lite fossila bränslen. Men mest svag. Smaken är tillbakadragen, aningen syrlig och ganska torr. Inget krispigt och inget som känns nästan som kolsyra som det kan göra ibland med riktigt friska viner. Den smakar lite citron, både surt och strävt. Vinet är gott men aningen karakärslöst. Smakar lite lemonad. Det är väldigt syrligt, men inte på samma nivå som Kung Fu Girl som jag är väldigt förtjust i.

Nja, två och en halv gula citroner av fem möjliga. Inget att springa benen av sig för, men inget att sky heller. Finns inte på systemet, men på Toronto Pearson terminal 3.

Den trötta salladen på bilden har inget med vinet att göra.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Eins Zwei Dry

IMG_6779

 

Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.

Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.

Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.

Fyra göteborgare av fem möjliga. 99 kronor i vinbutiken.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.