Tagg-arkiv för: alkohol

Suntory Kaku Highball

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Suntory Umeshu

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Blossa 19 Aloha (71822)

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Öl-i-solenölen

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Posted in Verklighetens öl | 2 Kommentarer

Röstånga RajRaj Passion Statement (33697)

Rörstånga RajRaj är en gammal bekantskap här på Gödsvinet. Vi känner deras öl som kanske ingen annan internetkälla i Johanneshov och Johanneshovsområdet. Det är därför inte bara en glädje utan också vårt ansvar att här meddela en ny öl från bryggeriet i Svalöv. Ingen kan göra det bättre.

Något behövs verkligen sägas om Röstånga RajRaj Passion Statement, det är inte en öl som andra. Det är en Berliner Weisse som bryggeriet kallar för Florida Weisse med vilket jag förmodar de menar att det bryggts av exilkubaner.

Florida är också USAs ledande producent av citrusfrukt för juiceproduktion, något som vi skrivit om redan för länge sedan i en sedelärande berättelse om apelsiner, countrymusik och HBTQ-rättigheter.

En betydande del av Floridas fruktproduktion verkar ha exporterats till Svalöv och inget av den verkar ha undgått att hamna i bryggfaten hos RajRaj. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag druckit en fruktigare öl.

Nu smakar den väl inte i första hand citrus utan, som den kvicktänkte redan härlett från namnet, passionsfrukt. En väldig massa passionsfrukt som enligt den genretypiskt skrytsamma flasketiketten också är ”riktigt frukt” och inget annat.

Att det är riktig frukt och inte något sockrat extrakt gör också att ölen blir riktigt syrlig i jämförelse men nästan vilken annan öl du druckit de senaste 24 timmarna. Frukt och syra gifter sig dock lyckligt i denna vackert gulgrumliga dryck men jag sippar entusiastiskt med insikten att mitt ph-värde nog inte kommer att fixa två sådana här flaskor i rad.

För att tillåta mig en utvikning, en tillfredställelse jag sällan undanhåller mig själv, så undrar jag hur ett riktigt litet bryggeri som RajRaj tänker kring etiketten. Etiketten på Passion Statement följer estetik så typisk för små bryggerier att den kommit att närmast utgöra en egen skola i etikettkonsten. Finns det konferenser där man träffas och kommer överens om dessa saker?  Har det något med systembolagets regler mot attraktiv paketering att göra?

Etiketten föreställer män i skägg och mustasch vilket är olyckligt eftersom män i mustasch har gjort mer för att diskreditera hantverksöl som denna än kanske någon annan grupp i samhället. Inget kan få mig att välja en spendrups lika effektivt som en man i mustasch som presenterar en ny sorts öl.

Det är dock ingen lätt uppgift att sätta en etikett på en flaska Passion Statement. Det är inte ofta man får tillfälle att säga det men den här ölen skiljer sig faktiskt från det mesta och då gillar jag ändå det mesta. Den är säkert nyttig också.

39:20 kronor på systembolaget, nummer 33697 i katalogen

5 citroner av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Röstånga RajRaj Stationen Pale Ale (31808)

En gång för länge sedan jag deklarerade jag att chanserna för att uppmärksammas av Gödsvinet ökar markant om man någon gång haft något att göra med den Blekingska nationen i Lund. Något nedslående har ändå ingen som haft något med den Blekingska nationen i Lund att göra gjort något värt att uppmärksamma. På nio och ett halvt år.

Det är därför med stor glädje vi idag kan uppmärksamma en öl och ett bryggeri som har en delvis koppling till åtminstone en eller ett par personer som har en forntida relation till den Blekingska nationen i Lund. Det är inte mycket till koppling men vid det här laget tar vi vad vi kan få.

Bryggeriet som gör ölet heter Röstånga RajRaj, där Röstånga är en tätort i Svalövs kommun och RajRaj är något man inte kan säga om man kommer från en tätort i Svalövs kommun.

Det är ett fint litet bryggeri som gör fina små öl att sälja på systembolagen i Svalöv och Perstorp. Det är så långt distributionen i monopolet nått men jag jobbar på att expandera den till systembolaget vid Gullmarsplan, en låda i taget.

Det var dit jag gick för att hämta min beställning idag och det var en marsch under stor förväntan. Om du såg någon bära stora mängder öl från den skånska landsbygden längs med Nynäsvägen idag så var det alltså förväntan och inte bara dödslängtan du skådade i blicken.

När jag nu med spasmiskt skakande och tre centimeter för långa armar öppnar den första flaskan kan jag konstatera att förväntningar kan besannas och att den herkuliska insatsen med kollina var värd att genomföra.

Ölet sprider en ganska påtagligt blommig doft när man häller upp det men smaken är långt mer sträv och stramt värdig. Det är en djup, maltig smak med inslag av saker du ändå inte skulle tro på. Den har en fruktig rondör och en kolsyresprudlande friskhet man inte alltid finner hos en pale ale.

Det här är en riktigt bra pale ale och om du i likhet med nästan alla jag kan komma att tänka på inte bor i Svalöv eller Perstorp så är den förvånansvärt enkel att beställa till Gullmarsplans systembolag eller ett systembolag nära dig. Men helst till Gullmarsplans systembolag.

30:40 kronor på systembolaget, nummer 31808 i katalogen

5 byalag av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

Södra Jura say hello (33456)

Det är med skam och bestörtning som jag konstaterar att zonk har recenserat mer öl än mig den här månaden. Och mer te. Ganska mycket mer te. Så här kan det förstås inte fortsätta och nu gör jag något åt saken.

Öl och öl förresten, senast var det ju en alkoholfri Nils Oscar och personligen anser jag inte att Nils Oscar är riktig öl. Jag kan leva med en alkoholfri öl. Inte särskilt länge förstås. Alkoholfri öl gör mig sentimental och nedstämd, att dricka en är som att titta i ett fotoalbum med bilder av öl med alkohol.

Alkoholfri öl är som ett långsamt farväl.

Nu var det inte alkoholfri öl vi skulle prata om, vi har recensioner att skriva och zonkar att sätta på plats. Om alkoholfri öl är ett långsamt farväl är ölen på bilden ett ”hallå!”. Det är en van hälsning men en du bör besvara.

Södra Jura Say Hello är en fyllig lager som är humlad men som också vet när den ska sluta, till skillnad från allt för många öl i genren. Den är smakrik och kanske lätt fruktig men tillräckligt välrundad för att hålla mer än ett varv. Det är en lokalt och småskaligt producerad öl med en sådan smak.

19:90 kronor på systembolaget, nummer 33456 i katalogen

Tre trygga fraser av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ayinger Frühlingsbier (11241)

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.