Tagg-arkiv för: alkohol

Minoh bryggeri

Det börjar bli dags att sammanfatta 2019 och vilket bättre sätt finns det att göra det på än att skriva om ännu ett japanskt mikrobryggeri. Jag tänker förstås på Minoh bryggeri i Minoh i den norra delen av Osaka, du har redan läst om det här.

Minoh bryggeri är ett förträffligt litet bryggeri till vars många positiva egenskaper kan läggas att det ligger inom ledigt slagavstånd från den lägenhet i Suita som jag bebodde för fjärde gången på lika många år i oktober och november.

Det korta avståndet har dock inte hjälpt mig särskilt mycket i min långt drivna ambition att bekanta mig med deras fullständiga sortiment. Jag har aldrig lyckats besöka deras bryggeri eller den tillhörande baren och lagerhandeln. Detta beror förstås inte på att jag inte har försökt. Det beror på att jag aldrig lyckats hitta dit.

Det är inte ett fullt så pinsamt misslyckande som man först kan tro, det kan vara nästan omöjligt att hitta saker man letar efter i Japan. Exempelvis har jag fortfarande inte återfunnit den mobiltelefon jag lämnade i baksätet av en taxi en sen kväll av sake 2015.

Problemet med att hitta Minoh bryggeri, min mobiltelefon och det mesta annat i Japan beror inte, som man kan tro, på att alla skyltar är på japanska, även om det inte heller hjälper. Utmaningen med att hitta består i att saker som bryggerier och andra affärsinrättningar generellt sett är väldigt blygt annonserade.

Du kan leta efter exempelvis en bar i timmar även om du vet precis i vilket kvarter den ligger. Om du någonsin finner den så befann den sig nog två trappor upp bakom en anonym dörr du nått genom att våga dig igenom en annan anonym dörr på markplan. Det finns i Stockholm sexklubbar, källarmoskéer och kombinationer av de två med tydligare skyltning än en genomsnittlig bar i Osaka.

I mitt försök att finna Minohs bryggeri tog jag en rad olika pendeltågslinjer genom en serie av byten vid allt mindre stationer. Framme vid den minsta i Osaka och Kansai-området tog jag till fots ett svep genom den låga och täta bebyggelsen nära foten till bergen som begränsar Osaka i norr. Under mitt första varv skällde hundar på mig, under mitt fjärde tre timmar senare orkade de inte bry sig längre.

Så här långt in i denna text om Minoh bryggeri bör jag säga något om själva ölen. Nej förresten, det kan vänta. Jag har mer att berätta om hur det är att hitta saker i Osaka.

Jag fann alltså aldrig bryggeriet men jag fann dess alldeles egna bar nere på stan, nära Yodoyabashi. Baren heter Beer Belly och den är för att vara en japansk bar ganska lätt att hitta, den ligger precis över floden från Osakas konserthus och dess största konstmuseum.

När baren väl var funnen var det alltså äntligen dags att ägna sig åt själva ölen. Nej, det var det förstås inte. Just den lördag i mitten på november då jag letat mig ner till de centrala delarna av staden var Beer Belly uthyrt.

Istället för dussintals tappar med öl från Minoh fann jag dussintals tappar med öl från Taiwan. Det visade sig att Taihu bryggeri från Taipei begått ett ”tap takeover” på Beer Belly. Som sådant var det ganska framgångsrikt, stället var välbesökt redan vid öppning kring lunchtid och allt var väldigt hippt och instagramat.

Framgången bestod förstås inte minst i att Gödsvinet hade en utsänd deltagare från kontoret i Johanneshov. Jag tog kort på allt och såg skeptisk ut.

Taihu gör alldeles umärkt öl men det var ju nu inte den vi skulle prata om. Vi skulle prata om själva ölen från Minoh bryggeri. Om ölen från Minoh finns inte så mycket att säga. Den är bra och smakar precis som all annan mikrobryggeri-öl i hela världen. Den höjer sig dock väsentligt från en väldig massa av denna övriga öl genom att vara nästan helt omöjlig att få tag på i Sverige.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gamla Enskede Bryggeri Vinter (34102)

Jag är tillbaka från min vistelse i Japan, det är sedan en tid nu. Något gick förlorat när jag kom åter till Johanneshov och de öl som står att finna kring Gullmarsplan. De är öl som bevisligen är tillgängliga i Sverige och således inte de öl som jag vill dricka och sannerligen inte de jag vill skriva om.

Att skriva om öl som endast finns i Japan är det viktigaste vi gjort här på Gödsvinet sedan vår nuvarande Bromma-redaktion skrev om öl som endast finns i Italien, då från sin hemliga forskningsanläggning i de italienska alperna.

Nåväl, det kommer en grå vardag till oss alla och jag tror min precis anlände i en kasse från Systembolaget. För att ändå göra det bästa av en systembolagsk situation har jag valt att skriva om en öl som det åtminstone är svårt att hitta på hyllorna utanför Johanneshov.

Enligt systembolagets katalog finns det sammanlagt 22 flaskor Gamla Enskede Bryggeri Vinter på landets systembolag. 14 av dessa står i butiken vid Globen. Det finns en flaska i Göteborg. Det är ok, jag kan skriva om det här.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en flaska som få andra på så sätt att jag inte druckit den tidigare. Jag har förstås druckit alla andra öl från detta bryggeri, som ligger ungefär nio minuters cykelfärd ifrån där jag skriver detta.

Är Gamla Enskede Bryggeri Vinter en julöl? Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en vinteröl. Den heter så eftersom vi i Sverige inte har ett väldigt stabilt geni till president som har gjort det tillåtet att säga ”god jul” igen. Det är därför man inte ser något som helst omnämnande av jul på stan, på TV, i aldrig tystnande bakgrundsmusik eller i signaturen i e-post från kollegor som antyder det är dags att gå hem för helgen.

Jag kommer knappt ihåg att det finns en helg som heter jul och som nu för tiden firas med början i slutet på oktober.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter får mig att minnas. Detta är i stora delar en ganska typisk vinteröl. På vanligt sätt vet vi att det nalkar till vinter genom en smak av grov limpa, torkade apelsinskal och snus.

Detta är, som vinteröl sett, inte alls en dålig öl. Det är i själva verket en ovanligt frisk vinteröl som säkert kan hitta sin plats på vinterbordet.

Dess främsta tillgång är dock namnet och dess subtila potential att reta huvudfotingar som tror att mänsklighetens minst hotade kulturyttring är i fara.   

26:70 kronor på systembolaget, nummer 34102 i katalogen

3 pomerans av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Mitsuboshi Beer

Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Ginga Kogen Beer

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sorachi 1984

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sapporo Kuro Label

Snabbköpssortimentet av öl i japan är med eftertryck orienterat mot den ljusa lagern, inte olikt snabbköpssortimenten i andra delar av världen. Det är dock i Japan särskilt uppseendeväckande varje gång man hittar något som inte är en ljus lager. Sapporo Kuro Label är en sådan öl. Det är en mörk lager.

Jag valde att testa Sapporo Kuro Label tillsammans med en stor tallrik tempura köpt till kraftigt nedsatt pris på grund av kort utgångsdatum. Man kan helt säkert dricka Sapporo Kuro Label på annat sätt men jag är osäker på hur.

Sapporo Kuro Label smakar av maltig choklad, kaffe och torkad frukt som så många andra mörka lager men den gör det lite mindre än vad men vanligtvis finner i genren. Smaken är helt enkelt ganska återhållen.

Det är förstås en vanlig egenskap hos populära japanska öl men framför allt är det en vanlig egenskap hos populära öl runt om i världen. Sapporo är en storsäljande öl och den smakar också som en sådan. Att just denna öl tillhör den mindre storsäljade mörka lagern verkar inte påverka detta.

Sammantaget är det inget fel på denna mörka öl. I själva verket är den rätt trevlig. Det allra bästa är dock att den inte är tillgänglig på systembolaget eller någon annanstans i Sverige.

3 Kohyo av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Suntory Kaku Highball

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

Suntory Umeshu

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Blossa 19 Aloha (71822)

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.