Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.
Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till.
En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.
Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde.
På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd.
I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.
Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.
Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.
Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.
Den sista gången jag såg flaskan med “Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.
När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden.
Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag.
Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien.
Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer.