Tagg-arkiv för: malmö

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Påsk 2015

pask 2015Tidigare i förmiddags gick jag ner till Systembolaget i Vällingby centrum för att fira påsk. Det är tidigt men tydligen inte tidigt nog, nästan all påsköl var slut. Kvar fanns bara sådan med någon sorts kvalitet, sådan som inte efterfrågas i Vällingby.

På bilden ser du vad jag fann och det är inte så illa. Dugges är tillbaka i Västerort för helgen och det är förstås ett välkommet återseende. Den mörka påsklager placerar sig väl i deras register av mörk öl med inspiration av röda Prince. Slottskällans påskprodukt får också plats på diskbänken här ute, ingen tvekan om saken. För att göra en lång historia kort så hittade jag nog för att fylla mitt eget påskägg.

Om inte annat kan det vara bra att ha lite godsaker till hands om det ringer på någon påskkärring. Nu är förstås inte höghus i förorten särskilt goda jaktmarker för sminkade snorungar i hucklen.

Jag minns i och för sig själv dörrknackningen som ett ljust barndomsminne men där jag bodde var risken för bortrövande och avyttring till den tjetjenska maffian betydligt mindre.

Vällingby är inte så dåligt men visst uppvisar kamphundsindexet något förhöjda värden här. Jag menar förstås inte att sminkade barn eller andra behöver frukta kamphundar, dessa trubbnosiga däggdjur är blott en social indikator som säger att man inte behöver oroa sig över att någon ska öppna en yoga-studio i området riktigt än.

Ett tag bodde jag vid Dalaplan i Malmö och där är kamphundsindexet så högt att det inte ens är förenligt med grundläggande djuretik att låta ens kamphund bo där.

På samma sätt som med kamphundarna är det med droganvändarna. Från där jag sitter medan jag skriver detta kan jag se en kille i keps tända en haschpipa nere i soluret. Jag ser förstås inte pipan med blotta ögonen utan med min kraftfulla kikare, avsedd för just den sortens uppgifter.

Även om haschrökning i sig är i det närmaste harmlöst så säger det faktum att man röker det i parken något om taxeringsvärdet.

Var var jag? Påsköl. Just det. Om du vill läsa mer om påsköl så föreslår jag att du går fem år tillbaka i tiden. Gödsvinet grundades lagom till påsk och påsköl var allt vi visste ett kort tag i begynnelsen. Varför inte denna drucket euforiska totalhyllning av Oppigårds påsköl?

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Franska vanor

Pastis1

Nej, Pastis smakar inte som Pernod och det smakar definitivt inte som Ouzo. Jag förstår vad du säger men du har fel

Jag har börjat med en ny vana om än mest för att jag inte har tid med mina ovanor längre. Det är en fransk vana och det är inte utan tvekan som jag berättar om den. Jag har börjat dricka pastis.

Under senare tid har jag kommit att försumma mitt dryckenskap. Det finns så lite tid och så många sätt att ha ihjäl den på och flaskorna har tyvärr fått bli lidande i mina prioriteringar. Men det finns alltid plats för ett litet glas alkohol som doftar läckert av lakrits när dagen är över och något måste ta hand om de sprida resterna av koffein och tankar om arbetet som cirkulerar i systemet.

Jag tror att det var Mejeri-Robins fel. Han utnyttjade min långt drivna liberalism i dryckesfrågor med att bjuda på ett glas sådan anissprit från det ruskiga Marseille. Det framstod som en genialisk dryck och som ett mycket insiktsfullt förslag. Sedan fick jag höra något om att det hade varit utförsäljning på flygplatsen i Zürich.

Hur som helst är jag fast. När jag för inte så länge sedan besökte Skåne avrundade jag en mycket trevlig kväll i Malmö med att i rask takt dricka dricka tre sexor pastis på en käck restaurang som heter Moccasin, på Fersens väg.

De ägde en fin flaska och även om de var glada att skiljas från en del av den i utbyte mot 360 kronor så hade de absolut ingen aning om hur man serverar pastis. På det området påminde personalen om en sådana där populära karaktärer i enklare underhållning som endast med svårighet kan skilja röven från ett hål i marken. Jag fick shotglas, jag fick whiskeyglas och när jag bad om vatten fick jag någon sorts e-kolv vid sidan om.

Så här serverar man pastis: Man häller en mängd i ett glas, sedan fyller man på med 3-5 gånger den mängden kallt vatten. Om man vill lägga till en isbit eller två så är man förlåten men det är inte alls nödvändigt. Skriv ner det på en lapp, memorera den och och posta den sedan till Davidshall.

Ursäkta min ton, jag blir så engagerad. Pastis är ett angeläget ämne. Det är ingen lätt dryck att dricka så drickandet är förenat med allvar. Om du vill köpa en flaska så kommer du att få problem. Du kommer att få slåss om den med mig.

Det finns två sorters pastis från en tillverkare på Systembolaget och båda är placerade i beställningssortimentet. Trots detta finns det två systembolag där man, åtminstone sedan en tid, kan finna flaskor på hyllan.

Det ena ligger på Södra förstadsgatan i Malmö och om jag hade vetat det lite tidigare så hade jag kunnat spara flera av de 360 kronorna vid det senaste besöket i staden.

Det andra ligger på Fältöversten, vid Karlaplan här i Stockholm. Varför just där vet jag inte men det går inte att undvika att notera hur det ligger sådär en 150 meter från Frankrikes ambassad. Jag har kommit att gå dit allt oftare. Inte ambassaden. Inte än.

Det är inget jag är stolt över. Jag tar röda linjen till Karlaplan, smyger längs med husväggarna. När jag närmar mig den gröna skylten skyndar jag mig och om någon frankofil östermalmstant sträcker sig mot min hylla med raskt försvinnande flaskor så kan det orsaka en konfrontation. Det är inte vackert men det är så det är.

Pastisen är vad som är viktigt och det finns inte nog till alla. Om du någonsin testar så kommer du att förstå.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Svenska och inte svenska livsmedel

flaggor

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Bronx Burger Bar

Lyckan fortsätter att le mot tredje rikets största stad. Den här gången i form av ett nyöppnat hamburgerhak vid namn Bronx Burger Bar. Lokalblaskan har skrivit om det, men Gödsvinet nöjer sig inte med intervjuer och amitiösa resonemang utan vi var såklart tidigt där och smakade.

Den senaste trenden inom snabbmat är burgare med kvalitet snarare än fläskiga pålägg. Vill man ha extra allt kan man gå till tusen och två på bergsgatan. Men de nyöppnade ställena i huvudstäderna pysslar sällan med det, utan fokuserar på bra köttkvalitet, bra hembakat bröd och ganska lite annat. Det är en välkommen trend, och jag har nämnt den tidigare innan i ett ganska utsvävande inlägg.

Bronx har fattat. Köttet och brödet är oklanderligt. Biffen är saftig, smakrik och med en tydligt bränd grillsmak. Det är sällan man får njuta av bra köttfärs. Brödet till är luftigt och salt, behagligt befriat från sesamfrön. Pommes, dipsåser, bacon och allt runtomkring håller också en ypperlig kvalitet. Där finns till och med en nötköttschili som topping, helt enligt rådande burgarmode. De grönsaker som följer med varje burgare känns dock överflödiga. Lokalen har vagt anammat temat som närmast kan beskrivas som svenne-femtitals-amerikana. Fly me to the moon dånar ur högtalarna, Al Pacino tittar ner från en tavla, och viljan är att se ut som en amerikansk diner så som svenskar som aldrig varit i USA tror att det ser ut där.

Stället är nyöppnat och behöver finslipa sina detaljer. Alla recept verkar inte klara, menyerna är improviserade och rutinerna är inte satta. Alkoholtillståndet är inte framme än, och kortläsaren lika frånvarande. Det enda som verkar vara helt spikat från början är köttet, och det är en utmärkt ände att börja i. Enligt ägaren är den vegetariska burgaren bra den också, men jag vågade inte prova på grund av min svåra svampfobi.

Jag hoppas på en finslipning av presentationen. Trenden nu går mot mindre burgare som man kan äta med händerna så de bör vara gjorda för det. Kniv och gaffel är ute, för att inte tala om helt främmande för en amerikan. Sliders är ett måste på menyn, och jag hoppas att det kommer så småningom.

Allt som allt en lovande uppstickare. Få nu bara rätt på allt krimskrams runt omkring köttet och brödet så har vi något fantastiskt. Fyra glada förhoppningar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Om samhällsvetenskapen

Under de senaste veckorna har jag fått lära känna innebörden av Hunter S Thomsons liknelse mellan skrivande och sex där likheten består i att ”det bara är roligt för amatörer”. 

Sena kvällar i full jakt efter deadlines som kommit och gått är också mycket roligare när man läser om dem i böcker av Hunter S Thompson. 

Det har alltså skrivits volymer här i örnnästet i Vällingby men du har inte fått se något. Det senaste jag skrev här på Gödsvinet var en rätt affärsmässig beskrivning av en vegetarisk stroganoff. Det är, i likhet med veganoffen faktiskt, gott men inte gott nog. 

Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt att berätta något om samhällsvetenskapen. Samhällsvetenskap är på många sätt väldigt befriande i sin totala brist på moral. Vi samhällsvetare måste tidigt i vår gärning byta ut ”rätt” och ”fel” mot ett väldigt omfångsrikt ”intressant” i det mesta vi gör.

Vår enda moraliska förpliktelse är mot vetenskapen i sig, vi måste vara ärliga mot våra resultat och de som studerar dem. En del samhällsvetare är så drivna att de även hoppar över denna moral. 

Låt mig ge dig ett exempel på hur en samhällsvetare är: Låt säga att det kommer fram att personen som sitter mitt emot dig är pedofil. Om du är det minsta normal så avslutar du samtalet med hen. Om du är emotionellt lagd så kanske du stormar ut. Är våld din grej så kanske du improviserar utifrån det. Det skulle vara helt på sin plats, det är inom moralen. 

Nu testar vi att byta ut dig mot en samhällsvetare. Jag tror att hen skulle ha reagerat så här: ”Du är alltså…pedofil? Ok. Intressant. Hur fungerar det? Typ står du i buskagen intill lekparken i en lång beige trenchcoat? Så gör man inte längre? Det är internet som gäller. Så klart. Man måste kunna data idag. Intressant. Är du duktig på datorer? Mac eller PC?” Och så vidare. 

Med andra ord är samhällsvetare lite som bra journalister med skillnaden att journalister måste finna saker som är intressanta även för andra än sig själva. Samhällsvetaren har det lätt i det avseendet eftersom hen, som du säkert minns från början på denna text, har ett väldigt omfångsrikt ”intressant”. 

När vi ändå är inne på detta ämne så vill jag passa på att berätta lite om hur det är att leva som samhällsvetare. Som jag redan nämnt så är skrivande något som faller sig väldigt naturligt för en samhällsvetare. Språket är vårt arbetsredskap och den kreativa nihilism som kommer av att sakna moral ger ett ledigt intellekt. 

Tyvärr så kan svåra fall av samhällsvetenskaplighet även leda till flera sociala problem. Låt mig ge ett exempel från mitt liv: Jag bodde ett tag i en del av Malmö där de enda som ringer till polisen är andra poliser som blöder. Nu kanske jag överdriver lite men det var ett område med problem. 

I detta område sysslade man med något så rart som gatulangning av narkotika, ett utdöende hantverk. Eftersom jag ”arbetade hemma” under en stor del av tiden jag bodde där så hade jag obegränsat med tid att studera fenomenet, som samhällsvetare. Jag hade redan, för vetenskapen, kartlagt hur man gatulangar i USA men Sverige var ännu en gåta. 

Med hjälp av en strategiskt placerad balkong, en bra kikare och, som sagt, väldigt mycket tid kom jag lite närmare fenomenet. Det visade sig att gatulangning idag är för friluftsentusiaster och folk med väldigt dålig datorvana. Lite som med pedofiler som fortfarande står i buskage intill lekparker i beiga trenchcoats. 

Som samhällsvetare var jag förstås inte ute efter att handla men inte heller efter att ringa efter polisen. Som du redan vet står jag över rätt och fel och sådana trivialiteter som Svea rikes lag är för folk som inte har disputerat. 

Jag bevakade langarna och jag bevakade polisen. Efter ett tag bevakade alla mig. Det var då det var dags att dra sig tillbaka till tangentbordet. 

Det är där jag sitter nu. Livet som samhällsvetare kan vara svårt men det är ett liv värt att leva. Det är svårt att passa in men det är inte heller vårt mål. Vi vill bara forska och leva ett nästan normalt liv. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

På uppdrag

En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.

Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.

De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.

Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.

Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.

Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.

Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.

Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.

Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Grand öl och mat

Så kom då äntligen den dagen då jag lyckades få bord på Grand öl och mat. Jag och Nils tog plats i en del av lokalen som såg ut som ett lärarrum från 80-talet, och inledde kvällens frosseri.

Jag måste säga att jag blev lite besviken när jag såg menyn. Där fanns musslor, entrecote, någon fisk och någon vegetarisk rätt. Och råbiff. Ett ganska tråkigt utbud, men klassiska och bra rätter. De har säkert gjort någon twist på det, eller specialiserat sig på att göra just de här rätterna helt perfekt tänkte jag. Vi började med ostron som sig bör. De var ganska stora, i övrigt smakade de som ostron smakar. Manet och småbåtshamn.

Vid huvudrätten började kvällens bekymmer. Först fick vi maten innan vi fått något vin. Märkligt, men det skulle kunna vara ett ursäktbart mistag. Min entrecote visade sig vara genomstekt och skosuleseg, så jag fick be om en ny. Sedan kom vinet, och jag tittade på medan mitt bordssällskap åt halva sin måltid. Efter ett tag kom det in en ny, betydligt rödare köttbit åt mig, men utan bestick. Jag snodde kniv och gaffel från ett annat bord och högg äntligen in. Då märkte jag att pommesen i en skål bredvid hade hunnit bli rätt kalla, och inte speciellt roliga att äta. Efter halva måltiden kom kyparen in med en ny skål pommes.

Köttbiten som jag slutligen åt var helt ok, varken mer eller mindre. Det var lika fantasifullt som att äta på Mando eller något annat steakhouse; en halv grillad tomar, kött, bea och pommes. Det här är ju utmärkta Tempos systerrestaurang, hur kan det komma sig att de tappat all uppfinningsrikedom på vägen?

Trevligt nog bjöds vi på efterrätt för köttfadäsen. Och tur var väl det, jordgubbar och en kaka för 95 kronor var inte speciellt prisvärt, om än välsmakande. Crème bruléen hade samma fel som nästan alla restauranger förstör den efterrätten med, kylskåpkall i botten och varm på toppen. Inte speciellt roligt.

Mediokert alltså. Jag undrar stilla hur den här restaurangen fått sin enorma hype. Kanske är det lokalen, som är både märklig och trevlig. Kanske är det ölutbudet, som ändå är ganska ok.

Två skosulor av fem möjliga. Gå till Tempo istället.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara ”delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fotbollsölen

Mjällby AIF

Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.