Jag sitter här och bränner mina euro

Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.

De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.

Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.

Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.

Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.

Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.

Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.

Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.

Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.

Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.

Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.

Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.

John Prine lever

John Prine hade överlevt två allvarliga fall av cancersjukdom och så sent som i februari en konsert i Gävle. Den etablerade kunskapen talade för att han kunde klara av vad som helst. Likväl dog han i natt av smittan som förenar Nashville med Johanneshov och flera andra ställen.

Jag smittades av John Prine för många år sedan och det är en smitta som inte går över, en kurva som inte kan planas ut. Bland de många dåliga sätten att beskriva hans storhet är två av de sämre att återge brottstycken ur hans textproduktion och berätta slitna anekdoter som vanligtvis har något med Steve Goodman att göra.

En anledning att anekdoter om John Prine är så populära är att de inkluderar väldigt många kända personer. Själv gillar jag en i vilken Hunter S Thompson konstaterar att ”We’ll might have to rely on John Prine for a sense of humor” men den är ju helt meningslös om man inte har hört resten och nu berättar vi ju inga slitna anekdoter här.

Istället får jag i likhet med samtliga lärosäten i Sverige framhäva värdet av självstudier. Vänd dig till kurswebben Youtube och inled en bildningsresa. Du kan exempelvis börja med en hälsning till John Prine i sjukshuset från Joan Baez. Eller också ett meddelande från Bill Murray med ett citat av Hunter S Thompson.

Öl-i-solenölen

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Livscykelanalys

trappa

Det är augusti och det betyder så vitt jag vet att vi närmar oss årsdagen av min födelse. Jag är inte säker eftersom jag sedan länge gått från att undvika dagen till att förneka och till sist aktivt beivra den. Kanske finns den inte alls längre.

Om den finns så borde den markera övergången mellan då man inte längre kan förväntas uppleva någon 30-årskris och då man hoppas på att gå vidare till en 40-årskris. Efter 40 föreställer jag mig att de periodiska kriserna övergår i en mer generell dödsångest för alla tider. Då slipper man hålla reda på sådant här. 

Du kan inte välja att inte ha kriser, du kan som bäst hoppas på att kunna kontrollera omständigheterna under vilka de sker. Jag har stora planer för min 40-årskris.

Jag tänker fira 40-årskris genom att INTE börja springa maraton. Det är, förstås, en fullständigt genial plan. Tänk efter: Istället för att försöka övertyga omvärlden att man inte alls är ett döende vrak som har spelat ut sin roll i det mänskliga sammanhanget genom att påvisa fortsatt förmåga att sätta en fot framför en annan så ställer man sig vid sidlinjen, bland åskådarna. 

Detta är budskapet: “Se på mig, jag är så medveten om de överdrivna kroppsövningarnas roll i 40-årskrisen att jag omöjligen kan ha en själv, ett faktum som bevisas av att jag inte deltar i dem”. Bättre än så, jag hånar dem, för övrigt på ett väldigt ungdomligt vis. Jag står bredvid och därmed ovan och bortom. 

Detta bara bevisar vad vi redan visste; om något är svårt eller jobbigt så kan du alltid ta din tillflykt till metanivån. 

Även om det, vilket jag är oroväckande noga med att poängtera, är ett antal år kvar till det är dags för denna kris så har jag börjat förbereda den. Så sent som i morse avstod jag från att springa sex kilometer kring Grimsta naturreservat. Nästa vecka ska jag försöka avstå från att springa milen. En full maraton är inom räckhåll.

Under de närmsta åren kommer jag att med nit låta bli att fasta mig till blodsockerkoma, jag kommer inte att ta MC-kort och ingen kommer att behöva se mig kräkas blåbärssoppa i SVT i början på mars. 

Nu är jag förstås fullt medveten om att denna meta-kris också är en kris. Om du minns så skrev jag nyss att de inte går att undvika. Som kris sett har just denna utformning många fördelar, framför allt i det att den inte inkluderar någon som helst personlig utveckling.

Hur kom jag in på detta? Jag tror det var i samband med att jag blev krävd på legitimation på Systembolaget idag. Det var inte bara första gången på länge utan kanske sådär tionde gången någonsin.

Det inträffade kan naturligtvis enkelt förklaras med att expediten led av ett långt gånget stadie av delirium eller att hon mörkar för sin arbetsgivare att hon är nästan helt blind.

Eller också tänkte hon: “Wow, det där är någon som verkligen ser ut som om han håller på att gå från 30 till 40-årsåldern. Han gör inga försök att dölja det genom att vara sådär bisarrt vältränad som varenda 40-årskrisande gubbe i hela Stockholms innerstad är. Han måste vara väldigt ung”.

Det är den förklaringen jag väljer.   

Glossner ekologisk öl

Glossner eko

Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller “organiska” och “naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.

Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.

Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så “onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt “naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.

Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.

Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.

Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.

Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för “organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.

Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.

Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners  ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den “organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt “naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat “renhet” i åtminstone 500 år.

Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.

Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.

Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.

Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.

Ni na ni nani nanna na

Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells “Torka aldrig tårar utan handskar“. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut “homosexuell” mot “kvasi-intellektuell”, “Stockholm” mot “Lund” och till sist “bögringen” mot “universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta

Mjölkkomplotten

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början. 

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag. 

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse. 

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig. 

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars “Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till “Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt. 

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar. 

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i “Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.  

Natt på jorden med godmorgon apelsin

Klockan närmar sig midnatt och jag dricker ett glas apelsinjuice. Ren apelsinjuice. Senast jag drack ett glas juice utan vodka var någon gång i 8-årsåldern och jag börjar förstå varför jag dröjt. Det här leder ingenstans.

Min tanke var att apelsinjuicens “c-vitaminer” skulle göra något åt den förkylning som satt sig i halsen och gjort mina föreläsningar till intressanta men i längden svåruthärdlig ljudexperiment. Jag har väldigt naturliga tonartshöjningar men det är svårt att förutse dem och ärligt talat tror jag de skrämmer studenterna. 

Naturligtvis var det en långsökt möjlighet att något bestående av 100 procent naturliga råvaror skulle kunna ha någon positiv effekt på något men ärligt talat är jag beredd att testa vad som helst. Bäst av allt hade det förstås varit att få tag på en flaska med sådan där stark, amerikansk förkylningsmedicin som botar precis allt på en gång. Bourbon.

Nu har jag varken bourbon, vodka eller medicin i traditionell mening så i likhet med naturfolk som innuiter, massajer och jämtar får jag i brist på modern sjukvård förlita mig på alternativa metoder. Naturligtvis är jag inte så desperat att jag är lockad att testa schamaner, medicinmän eller Jämtlands läns landsting men under rådande omständigheter är jag villig att överväga huskurer som screwdrivers utan vodka. 

Den översta träffen på google med söktermen “huskur” återger hur man botar allt från “afdåning” till “örsprång”. Enligt uppgift är samtliga kurer samlade från läkare kring tiden för det näst senaste sekelskiftet. Även känd som tiden före Lex Maria. Så här lyder beskrivningen av hur man botar eller skyddar sig mot förkylningar:

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Ett par saker slår mig när jag läser dessa rekommendationer. En del saker är uppenbart fantastiska, som att häftig nedkylning förebygger förkylningar. Än mer talande är att “bad” var ett uppslagsord. “Hygien” var överhuvudtaget inget ord vid denna tid. En annan observation är att jag ådrog mig min hosta under en djupt ovärdig motionsrunda runt Grimsta naturreservat i lördags morse.

Förmodligen är diagnosen “förkylning” för vid för det tidiga 1900-talets läkarprofession. Låt oss därför gå vidare till det mer konkreta uppslagsordet “hosta”:

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern

Detta är något jag är beredd att tro på men eftersom apoteket i Vällingby är stängt så för det oss tillbaka till ruta ett igen. Det är mörkt ute och mörkret sänker sig också över mitt tillfrisknande. Juicen är tillbaka i kylskåpet tills jag har något att spä ut dess vassa syra med. Jag borde förstås inte ha tagit ut den till att börja med.    

Hamburgaren från forntiden

Livet är lätt på sommaren men det finns massor med kreativa sätt att göra det svårare. Ett sådant sätt är att byta bort all sommarens potatissallad och lådvin mot något mer utmanande. Efter tre veckors semester med utagerande kosthållning bestämde jag mig därför för att testa något mer krävande för att få balans i tillvaron. Det var så jag kom att leva på 2 dl kokt quinoa om dagen i fyra dagar. Fråga mig inte hur jag kom fram till det alternativet. 

Sanningen är förresten att jag redan på den näst sista dagen var så trött på de smaklösa höglandsfröna att jag hoppade över kosthållningen helt och hållet. Det är alltså inte att förundras över att jag mot slutet av den fjärde dagen kom att ägna en tanke åt matlagning. Hur bryter man bäst en sådan fasta? När man börjar från grunden är det bäst att man börjar med grunderna och som Jonas redan konstaterat så är hamburgaren den postmoderna stapelvaran.

Två deciliter kokt quinoa

Efter fyra dygn med endast inka-gröt och ständigt mer deprimerande TV-rapportering om massmord som spis hemsökte mig en bild från en svunnen tid. Jag kom av skäl jag inte kan förklara att tänka på en monstruös hamburgare jag gjorde för snart 12 år sedan. Den bestod av 600g nötkött, något ägg, lite kryddor och inte så mycket mer. Den var så stor att jag var tvungen att lägga den i en jättebagel istället för ett traditionellt och alldeles för litet hamburgerbröd. Det var på min studentkorridor i Lund under den gyllene eran innan Jonas flyttade in och drog dit löst folk som Nils och Zonk med jämna mellanrum.

I ett gammalt fotoalbum hittade jag ett fotografi där jag poserar med detta brott mot naturen som var min hamburgare. För den eventualitet att du reagerar på att det är svartvitt vill jag nämna att det fanns färgfotografi redan på den tiden. Det hade bara ännu inte nått Kalmar Nation och dess fotoförman som också bodde och verkade på min korridor på Vildanden i Lund.

Så här 12 år senare kan jag inte komma ihåg motiven för denna slags matlagning men jag antar att jag var hungrig. Man skulle dock kunna misstänka att motiven baserar sig helt i någon sorts ungdomligt oförstånd men det motbevisade jag idag genom att göra en liknande hamburgare utifrån ett mer utvecklat och förfinat medelålders oförstånd.  

Med ålderns rätt valde jag att kompromissa med köttmängden genom att endast använda 400g extra prima nötfärs från Gotlandskött. Lätt yr och med den typen av blodsocker som gör en själsligt frånvarande rörde jag ihop en köttsmet som förmodligen var något mer komplicerad än den för så länge sedan eftersom jag nu för tiden har ett kylskåp att förvara livsmedel i. Principen var dock densamma; kött, lök, vitlök, tabasco, worchestershiresås, salt, peppar och så vidare. Det är svårt att ange proportioner när man saknar sinne för dem.  

En hamburgare ska täcka hela bottnen på en medelstor gjutjärnspanna

Hamburgare 2011 ser du på den översta bilden och jag måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Jag fuskade genom att köra den en stund i ugnen för att den skulle bli genomstekt vilket är en innovation jämfört med 1999 års modell då de yttersta grammen på burgaren brann upp efter för lång exponering i pannan. 

Det finns säkert en lång rad skäl till varför man inte bör avrunda fyra dagars quinoa-diet med en halvkilos hamburgare och jag lever igenom en del av dem medan jag skriver detta. Man bör dock inte heller glömma bort vinsterna, genom näringstillskottet jag har återfått ett par elementära hjärnfunktioner och jag fick ett skäl att skriva ett långt inlägg om ett gammalt fotografi. Det är tillräckligt när man har semester. 

Millenniumburgare 1999. Foto: Peter Johansson

Odla din köttgård

Uttalad anhängare av odlat kött

Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.

Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.

Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.

Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.

Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.

Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att “det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.

Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få “samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.

Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.

Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.

Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.