Tagg-arkiv för: trams

Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Försöksverksamhet

Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vad är kvalitet?

Arkivbild från en typisk sammankomst, från Avd Brommas synvinkel.

Om man skulle välja ett land från vilket man skulle få en slumpvald öl att dricka, vilket land skulle man välja? Detta tunga ämne dryftades under en nylig sammankomst för Gödsvinets Bromma- och Johanneshovsavdelningar.

Frågan är ju vad man vill ha ut av det. Avd Johanneshov framhöll Tyskland, avd Bromma istället Belgien. Båda har väl sina USPar. Resultatet från Tyskland är nog mer pålitligt (om man inte råkar ut för nån slags för-blandad Radler eller så). Resultatet från Belgien framstår däremot för mig som det mer intressanta, förvisso med en stor risk för någon aningen alkoholstark och/eller söt öl, och kanske mängder av tillsatta körsbär e.d. mindre renlärigt ölskapande (åtminstone ur tysk synvinkel).

Kanske återspeglar det två olika livsåskådningar. Antingen chansar man hejvilt så ofta man kan, eller så håller man sig till det som funkar bra. Det ska sägas att det i en person kanske går att återfinna båda hållningarna, bara i olika sammanhang. Man kan t.ex. vara en risktagare och chansare när det gäller att välja öl utan att för den skull leva farligt i övrigt. Eller gå på kända storheter vad gäller öl men vara beredd att resa natt och dag till udda destinationer med obetydligt varsel. Det är möjligen inte någon lysande beskrivning av avd Bromma resp Johanneshov, men det är kanske ändå en början. Och förresten, var finns de alkoholfria trappistölen och de andra svårartade belgarna? Går det ens?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Slapp-te

Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Rullkorven

Det finns en korv bortom stödkorven, en desperatare och hungrigare korv, en enklare och grymmare, och det är rullkorven. De lever ett liv helt utan värdighet, roterande i sitt eget flott på valsar hos de allra mest rationaliserade av korvförsäljare, på mackar och franchise-kiosker i tunnelbanestationer. Blotta anblicken av deras perfekt cylindriska kroppar bannlyser varje tanke om en produkt med någon slags kontakt med sitt ursprung som handgjort livsmedel. Dess geometriska, symmetriska form leder tanken till vandringssägnens syntetiska organismer som växer för evigt i industriella tankar med näringslösning, så att perfekta segment kan avknoppas för konsumtion med jämna mellanrum. Korv är förvisso ett livsmedel vars ingredienser man sällan vill gå på djupet med i anslutning till någon form av måltid, men det känns som böjen och de små oregelbundenheterna i formen är den där sista gränsen, bortom vilket korven hamnar i någon slags matens uncanny valley, och inte längre ser ut som något menat för mänsklig konsumtion.

Kort sagt måste man vara ganska desperat för att ge sig i kast med en rullkorv. Kan man hitta en aldrig så enkel kiosk med ett grillbord eller ett varmt bad, där lite lätt sneda och vinga korvar kan få plats, är det alltid att föredra. Men ibland är tiden kortare än kort och magen tommare än tom, och då står man där med en vagt animalisk cylinder och prisar den själ som uppfann senapen, och tänker att det i varje fall är bättre än att vara hungrig. Sen äter man, och undrar om det verkligen var värt det. Oftast har man tillräckligt brått för att snart ha blivit distraherad, vilket väl får sägas vara silverkanten på molnet.

Posted in Verklighetens korv | 2 Kommentarer

En karriär i teprövning

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Jever Fun (II)

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den transgressiva ölen

Den transgressiva ölen är ölen du känner att du inte borde dricka men som ändå står där framför dig. Kanske är den ett brott mot arbetsmoralen, mot hälsomoralen, mot tidsmoralen eller bara sensmoralen. Eller så har du bara slutat dricka och ens en alkoholfri öl känns som en överträdelse, en bro för långt, en spatsertur längs Ginnungagapet, rysk roulette, eller att jonglera med nitroglycerin med en spann över huvudet. Det låter spännande att leva farligt men helst vill man kanske ändå inte sluta sina dagar i vithajens käftar eller med ett trasigt fallskärmssnöre i handen.

Gödsvinet Bromma tog i varje fall steget och resultatet var, som den snabbtänkte läsaren kanske hoppats eller gissat, inte riktigt så illa som att skjuta heroin på en skitig toalett eller brottas med bakfulla björnar bakom galler. Faktum var att det smakade öl, väldigt mycket öl, även om eftersmaken inte var densamma och alkoholen inte tryckte på några belönings-knappar i hjärnan – en halv procent räcker inte långt där, helt enkelt. Framförallt kändes det dock som att komma hem. Mången bägare har svingats på månget uteställe, vissa bättre, andra sämre, men det har varit en inramning till utekväll efter utekväll. Många jag känner har fortfarande denna vana och det kändes lite som att komma tillbaka till en gemenskap. Samtidigt var det, både där och då, och dagen efter, skönt att slippa den andra halvan: svängningar i temperament och hårbotten kan jag klara mig utan.

Tre öl utan att dricka öl av fem möjliga. Kostar mindre än den smakar. Alltmer spridd, med alltmer smak.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

The Heart of Darkness

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att dofta på löven

Kanske är det en udda vana, men jag har börjat lukta på telöven, före men framförallt efter bryggning. Alla de dofter man hittar i sitt te, hittar man från de våta löven i koncentrat. Svaga aromer som är svåra att riktigt identifiera från teet blir lättare att placera i en rejäl dos, och det blir på köpet lättare att skilja på närliggande tesorter. Man hittar doften av historiskt museum i sina pu-erh-löv, från Tian mu tips ångar dragon, äppelkart från min oolong, kanel och grönmögelost från Keemun Hao Ya, och Sir John Blend sprider en elegant arom av… ja, öh, olagliga rökverk.

Det är ju vid det här laget en vedertagen sanning att smaken påverkas av lukten, men det är nog också så att bådadera påverkas av vad man får höra om dem. Säger någon att din grönmögelost luktar som buskarna bakom en pub med underdimensionerade toalettfaciliteter, så tenderar hjärnan att hitta just denna nyans. Det verkar också fullt möjligt att göra detta genom själv-suggestion: så fort jag hittade den udda tonen av grönmögelost i doften från Keemun Hao Ya, så kunde jag inte glömma bort den. När man står där och funderar på vad teet egentligen doftar och försöker sätta ord på dem, blir det alltså en mycket användbar genväg att dofta på löven, låt vara sen att man kanske känner sig aningen excentrisk när man gör det i sällskap. Jag har hittills inte riktigt vågat ta steget att fråga efter telöven på café, men det borde väl bara vara en tidsfråga innan Gödsvinet startar denna nya te-finsmakar-trend genom att göra det på lokal.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.