Alla inlägg av zonk

Kangaita Kenya Pekoe

Vid en spatsertur i Lund märkte vi till vår förskräckelse att vår lokala favorit Patisseriet hade sommarstängt för renovering. Dessbättre fanns en lösning vägg i vägg, i det pedagogiskt namngivna cafét ”Love Coffee”, som tydligen hängt omkring och rostat sitt eget sedan 2009. Namnet till trots serverade de faktiskt även te, och vi satt strax på deras pittoreska lilla innergård med en kopp och en kanelbulle. Som långvarig på Lunds gator är det alltid med en liten triumfatorisk känsla man äntrar ännu en innergård – aha! Ännu en liten dold del av staden som man sett. Det är som ett slags frimärkssamlande, det här med att leta upp nya hörn och skrymslen i den stad man bor i, och med en stad som Lund får man helt enkelt jobba lite hårdare för att hitta platser man inte redan sett.

För den som ville ha en kopp svart te som inte är Earl Grey är Love Coffees meny pedagogiskt enkel och kort; man får helt enkelt ta sig en kopp Kangaita, ett pekoe-te från Kenya. Det är dock inte så dumt ändå: det är ett mycket trevligt te, sött, runt och maltigt, nästan lite åt det karamelliserade, med en doft av kardemumma. Detta balanseras med en skruvad, lite rund och bärig syra, till en väldigt trevlig kopp te som passar alldeles utmärkt till en kanelbulle. Det är dessutom ett te där man inte omedelbart tänker ”English breakfast!” och bara det är ju trevligt. Hittills har det blivit en liten kanna Kangaita två gånger, och det kan nog hålla ett flertal gånger till. Inte alls dumt, med andra ord!

Tre och en halv kanelsnäcka av fem möjliga. Typ sjuttio kronor, bullen inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Ambler (11996)

Ambler är en trevlig öl, en sån där eftermiddagsöl, eller matöl, besk och brödig, en del att smaka på men inte sådär aggressivt plåtig eller syrlig så munnen liksom fastnar i smaken efter ett slag. Den känns väldigt respektabel för att bara ha 0.3% och det känns på något sätt fortfarande överraskande trots att man ju egentligen druckit ett helt gäng öl i den stilen. Det känns som en riktig öl, det känns inte som man bara har något vattnigt som ser ut som öl, det är fullt med känsla och kropp och man liksom dricker öl som när man drack riktig öl. Sen kanske jag egentligen inte kommer ihåg det så väl som det känns att jag kommer ihåg det. Red ale, annars, det typifierar för mig lite den där ölen man plockar i desperation när det bara finns vattnigaste tråklager att tillgå, men där är Ambler inte alls, den står fint på egna ben, det känns som en bra öl att ha, ett tillskott i ölpaletten – nu skulle man bara hitta en riktigt vettig alkofri stout, krämig och torrt besk, så hade man suttit och känt sig riktigt Bob Ross och blivit kompis med trevliga små ölmoln. Men jag har på känn att det finns nånstans i stan, kanske snart på systemet, eller på nåt lokalt sortiment i nån butik.

Fyra trevliga små ölmoln som definitivt är kompisar, det ser man direkt, av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11996 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Pop Tarts Strawberry Sensation

Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mikkeller Drink’in the Sun (11994)

Då vår vän på Johanneshov knappt skriver om öl längre, får vi i Bromma hålla den alkoholfria fanan högt istället. Det finns ju numera riktigt trevlig alkoholfri öl, i varje fall om du frågar någon som inte druckit vanlig öl på ett flertal år. Mikkellers Drink’in the Sun är en av dessa behagfulla lågprocentiga öl (0,3% närmare bestämt), sådär lite lagom indiskt blek, utan att sväva iväg i tropisk juice eller exotisk frukt. Aningen fyrkantig, lite plåtig, är den en juste bruks-IPA som passar fint till det grillade eller salta, som så ofta välsignar svenskens bord såhär i sommartid. Fint så, det kan behövas en aningen mindre utsvävande öl än Mikkellers Weird Weather, som ju möjligen är lite å den livliga sidan för en del mat.

Tre och trekvarts plåt av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11994 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En karriär i teprövning

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Brooklyn Special Effects (1958)

Jag har aldrig varit något jättefan av Brooklyn Brewery, men med 32 öl i systemets alkoholfria sortiment, så vill man inte lämna någon sten o-vänd. Kanske kommer det ta lite längre tid att ta sig till Carlsbergs & Estrella Damms varianter på alkoholfritt, men det må väl vara hänt. Ingen som dricker dessa öl lär begråta att jag inte gör det, och inte heller jag. Efter ett flertal år med lite större ansatser till vettig alkoholfri öl har det ju börjat finnas mer att välja på, dessutom, och det är däremot något att vara glad över. Så med en något märklig känsla i magen stod jag där på Brommaplans systembolag och plockade en liten korg full med olika öl, och begav mig till kassan. För ett ögonblick spekulerade jag i huruvida man kan bli leggad för alkoholfri öl, men frågan aktualiserades aldrig. Kanske gav jag endast ett mer seriöst och nyktert intryck än en del andra i kön, kanske börjar helt enkelt ens ansikte bära tillräckligt tydligt vittnesmål om årens gång, vi kommer aldrig att få veta. Tillvarons mysterier.

För mig var det likaledes länge ett mysterium vad folk såg i Brooklyns öl, speciellt deras brödlimpa till lager. Ingen riktig karaktär någonstans, föga charm, och såldes huvudsakligen på ställen som tidigare endast hade sålt stor stark. Egentligen är nog deras Special Effects ungefär densamma, men det är inte jag. Jag satt och trivdes bra med min Brooklyn i skuggan, och den satt fint till kebabpizza med vitlökssås, aningen humle men ingen bomb, en lite karamellig red ale-karaktär, ja, det fanns något att smaka på och det var trevligt. Den där bristen på eftersmak tror jag mest drabbar de som regelbundet dricker öl med mer påtagliga alkoholhalter. Jag saknade inget, men jag är nog heller inte alla öldrickares mått. På det hela taget alltså en helt passabel öl, inget överdåd, men helt ok, och lite roligare än pilsner-aktig alkoholfri öl, får man nog säga. Helt enkelt ungefär det som Brooklyn Lager alltid var, för ungefär de med samma tunga för öl som jag för närvarande har.

3.75 relativa öl av fem möjliga. 15:90, nr på Systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Earl vs Earl

Dagen har kommit, bataljen ska stå. Avgörandet kommer ske: vem är mest Earl och vem är mest Grey? I ena ringhörnan har vi Sirocco Gentle Blue Earl Grey från Schweiz, i andra har vi Mariage Frères Earl Grey French Blue, hemmahörande i Frankrike. Bataljen sker på sponsring av en anonym donator (vi kan som sagt kalla honom Robin), och vi ser mycket fram emot dess resultat.

Redan när vi öppnar Sirocco-teets omslutande påse sätts tonen för matchen: en distinkt och påtaglig doft av bergamott sprider sig, och en närkontakt nästan överladdar näsan. I jämförelse är Mariage Frères lilla bollformade påse mer anonym, och doftar vagt blommigt, lite potpurri. Skillnaden är lika tydlig i teets doft: hos schweizarna är det en påfallande frisk doft, närapå mintig, medan fransoserna är mer åt det lite tantigt blommiga. Likaledes med smaken: Sirocco har en nästan oroväckande skarp ton av bergamott, med en närmast metallisk efterklang, medan våra Frères bjuder på ett trevligt maltigt te, möjligen något besvärat av en efterhängsen arom av potpurri. Vi hade tidigare noterat att den schweiziska påsen verkade något mer välfylld, och våra Bodum-tekoppar håller ju bara två deciliter, till skillnad från en temugg, som ju lätt kan hålla det dubbla. I en ansats till balans testade vi således att späda vår Sirocco cirka till hälften, och det var helt klart en mer återhållen dryck – fortfarande distinkt smakande av vår vän från Bergamo, men inte övermåttan så.

Slutbetyget får alltså bli tre och trekvarts Bergamo-bor av fem möjliga till Sirocco, och tre och en tredjedels till vår Frère. Sammantaget får vi alltså utropa Sirocco som enhällig erhållare av Earl-hatten och vi förväntar oss en fylkning av fotfolk och ryttare under detta baner.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Golden Yunnan Black

Raka vägen från Yunnan, via In the Mood for Tea i Vasastan, kommer detta ekologiska svarta te. Det är kanske inte lika distinkt från breakfast tea som Keemun Hao Ya, men är ändå en precis och trevlig personlighet. Liksom Tian Mu Tips är löven elegant långa och obrutna och vill endast svårligen inordna sig i vår vanliga tesil i tång-format.

Samtidigt som man alltså inte kan säga att det är något väsensskilt från breakfast tea, finns det ändå distinkta intryck av detta gyllensvarta te. De våta löven doftar äppelkart & kakao, teet osar kanel och rabarber, och smaken är klar och ren, lätt på malten, med en touch svarta vinbär och sparsmakad beska. Eftersmaken är fin, beskan och den bäriga syran ligger omslingrade som två kärlekskranka snokar och man smuttar och smackar och är mycket nöjd.

Fyra snokar av fem möjliga. 59 kr för 50g, In The Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.