Alla inlägg av zonk

Mårten Gås

Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.

Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Samabeong Autumn Flush

Jag har börjat få känslan av att alla Darjeeling-teer tenderar åt att vara lite blekare varianter av English Breakfast, och Samabeong Autumn Flush får mig inte att ifrågasätta denna hållning. Misstförstå mig inte – det är ett utmärkt te, lätt och friskt och ändå beskt och maltigt, men det är absolut ingen tungviktare, ingen mustig eller märklig brygd med massor av personlighet. Likväl finns det en tid och en plats för allt, och ibland sitter det utmärkt med en kopp piggt men inte alltför intensivt te, och som sådant är Samabeongen utmärkt, rent och klart i smaken likväl som i koppen, glatt bronsigt till färgen, ljust och sprittande, om än lätt att glömma. Jag får däremot den distinkta känslan att det hade varit svårt att identifiera det här teet i ett blindtest, men det kan man förvisso säga även om en del bättre teer. Allt i allo, ett trevligt te att variera sig med på jobbet.

Tre och sex fjortondelars lätting av fem möjliga. 159 kr/hg på In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Liten men naggande god

Avd Bromma och avd Vällingby trivs ju ofta en bit från huvudvägen, på mindre stråk, och häromsistens bar detta dem till Tensta konsthall för en utställning av Enno Hallek. Det finns högstämda, fisförnäma och stela konstnärer, men Enno är inte en av dem. Utrustad med en palett av regnbågen har han tagit sig an diverse teman, såsom fiskar, sågar, fisk-sågar, portabla solnedgångar, och t-banestationen Stadion i Stockholm. Humorn och glädjen går inte bara genom rutan utan rakt genom konsten, och avd Bromma som i barndomen hade turen att springa på konstnären vid hans sommarstuga i Blekinge kan vittna om en glad och expansiv person som inte är för fin för att bara bjuda in nån som går förbi helt oförhappandes (vilket för övrigt var precis vad som hände, visiten var allt annat än planerad). Utöver bristen på regnbågs-sågar med ilskna leenden är det bara en sak som grämer oss med utställningen på Tensta konsthall: att den inte är större. Fotot ovan visar utställningen i sin helhet. Det hade funnits plats för åtminstone fem gånger mer bara på Tensta konsthall, och hundra gånger mer i våra hjärtan, eller i varje fall avd Brommas. Dessbättre finns det en ytterligare utställning på gång, på Eskilstuna konsthall, och för närvarande smids planer på en expedition till denna avlägsna ort.

Enno Hallek, fem regnbågsfilurer av fem möjliga, hundra kvadratmeter av Tensta konsthall, 17:e oktober 2019 – 19.e januari 2020. Gratis inträde.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Thehuset Danielsson

Vi har alla våra nischer, målgrupper, och inriktningar. Kanske var jag inne på Thehuset Danielsson i ogjort ärende, kanske borde man styra stegen åt annat håll om man är på jakt efter icke smaksatt te. Men det var sent, jag ville hem, behövde te.. och här fanns en teaffär. Så jag steg in. Kanske borde jag blivit misstänksam när jag fick Keemun, Assam och Yunnan-te för 40-50 kr/hg. Kanske borde jag inte tagit det för en skänk från ovan, ett ekonomiskt alternativ, ett fynd och tillika ett praktiskt sådant. Det brukar sägas att det säkraste sättet att blåsa någon är att spela på dennes girighet, och även om jag inte vill beskylla någon för lurendrejeri, absolut inte, så är det definitivt så att jag såg något som inte fanns. Av de tre teerna var endast Assam-teet någorlunda drickbart, och Keemun-teet var särskilt förfärligt, syrligt på ett sätt som jag inte tror något icke-rooibos-te borde vara. På det hela taget var det alltså en sorgligt samling teer. Möjligen är de smaksatta teerna bättre, därom kan jag inte berätta, men av det jag köpte och drack kan jag bara dra en slutsats: gå någon annanstans om ni ska köpa te.

Ett och ett halvt litet surt bär av fem möjliga. Finns på Kungsgatan i Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Keemun Gongfu

Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.

Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Försöksverksamhet

Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Assam Chardwar Golden Tippy

Assam Chardwar är ett te av English Breakfast-snitt, och som sådant har det en vital funktion att fylla som första te vid skrivbordet på kontoret, te på maten, förstärkningste, och te med sprutt i. Det är jobb som vår vän Chardwar gör med bravur, det är ett fylligt, robust, väl avrundat te, med en rejält maltig smak, och en trevlig beska. Till skillnad från enklare teer av likartad typ är det också en klarhet och tydlighet i smaken, som en ren ton istället för ett brus, som gör det ett par snäpp bättre än något billigt från Lipton. Allt i allo är det inte ett de stora åthävornas te, men det är en slitvarg, ett bra standardte, och som kanske kan anas på bilden har påsen fort börjat bli tom, det kommer få bli en tur förbi Mood for Tea för en påfyllning snart. Det är bästa betyg för ett sådant te, och visar tydligt på hur det de senaste veckorna blivit mitt go-to-te i många situationer.

Tre och trekvarts standard av fem möjliga. 95 kr/hg på In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

It may be stereo, but it’s still mono

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren ”It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Glass, Stikki Nikki

Såhär års kan det ju även vara dags att lite sådär lagom bittert påminna sig om hur det är att äta glass utomhus på ett sätt som inte är förenat med isande kyla och rysningar långt ner i fotabjället. För den som letar lite bättre glass är det möjligt att Stikki Nikki kan verka som ett bra koncept. Organiskt, och ser lite sådär handgjort ut, och grejer. Ja, det är är ju få som är ute efter oorganisk glass, antar jag, även om det är ett intressant koncept, man kan ju förstås utgå från is, som inte är det minsta organiskt, och leta upp någon smaksättare som är helt skild från naturen. Ja, eller så leder det bara till en billig syntetisk isglass. Sanningen är dock att man nog lika gärna kan gripa efter en sådan, för Stikki Nikki är inte värt 60 kronor för två skopor, det är lite för sött och smaken lite för odefinierad, och hade jag gett den till en italienare hade jag fått en såndär överseende nedlåtande blick tillbaka, och det hade varit välförtjänt. Likväl ser den förbannat frestande ut på bilden, men det är nog solen som luras, den där sortens sol som är varm och händer på dagar när man är utomhus och njuter av det. Aja. Man får påminna sig om svettiga t-banevagnar och kletiga stolsryggar och låtsas som att maj inte är ett halvår bort. Nej det är inte alls frestande med glass i solen, och förresten är den inte ens god.

Två och en halv kula av fem möjliga. Kostar mer än det smakar.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.