Tagg-arkiv för: bourbon

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Georgia Moon Corn Whiskey

Bilden är tagen i en mataffär i Mariposa, Kalifornien. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den, så jag tänker låta det vackra fotot tala för sig själv.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Pulled pork

Det har varit ovanligt tyst om den här bloggen några dagar nu. Vad det beror på vet jag inte, men jag har i alla fall ägnat en betydande del av den tiden åt att laga fläsk.

Inspirerad av ett recept i tidningen Gourmet bestämde jag mig för att laga pulled pork. Det är fläskkarré som man lagar i ljummen ugn tills köttet kan dras isär med en gaffel. Så här gör man om man vill följa min liberala tolkning av Gourmets recept:

  1. Kom på att du ska äta tex-mex-mat imorgon. Inte idag, utan imorgon. Börja med att plocka fram en stor bit fläskkarré, och lägg den i en lag bestående av sirap, vatten och salt. Låt stå i kylen tills imorgon. Enligt mitt recept skulle lagen täcka köttet, men det är ju så lagom lätt när köttet flyter. Vänd på det någon gång i halvtid så löser det sig.
  2. Innan du äter frukost nästa dag, rör ihop buljong, bourbon, honung, någon rökig bbq-sås, koriander, fänkål, chili och paprikapulver. Plumsa i några katrinplommon. Lägg i karrén, den ska bada ungefär halva kroppen i vätskan. Lägg över folie, och stoppa in i ugnen på 125 grader.
  3. Under dagen, ös köttet någon gång i halvtimmen. Jag vet, det krävs en total avsaknad av liv för detta. Förslag på aktiviteter som fungerade för mig under tiden är att titta på Man v Food och att spela (hela) Call of Duty Black Ops.
  4. Efter närmare tio timmar är du hungrig, men köttet ser i stort sett oberört ut av den långa tortyren. Då är det läge att utbrista något häftigt i stil med ”We have ways of making you talk”. Häll av vätskan som köttet skendränkts i, men spara den. Pensla köttet med någon god glaze och höj värmen till max. Under tiden gör du tillbehören, troligen något väldigt genuint mexikanskt. Jag körde potatismos och sås vilket troligen är ett helgerån, men skendränkningsvätskan är utmärkt att göra sås på.
  5. Dra isär köttet och ät.

Det smakade fantastiskt gott. Köttet var utmärkt mört och det hade tagit upp massor med smak av den utdragna vattentortyren. Jag lagade en enkilosklump, vilket räckte till ungefär fyra portioner. Antagligen ska man laga lite mer för att det ska kännas värt den enorma tidsåtgången.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

We’re gonna be in the Hudson.

Den 21 februari släpper systembolaget sitt tillfälliga vårsortiment. Jag ögnar alltid igenom listan med spännande nya öl som dyker upp med en regelbundenhet som bara ett statligt monopol kan se logiken i. Bourbon county vanilla stout från Goose Island är kanske den mest spännande som kommer nu, men vanilj i ölen är inte riktigt min grej. Och Sierra Nevada Jack & Ken’s Ale är lite väl magstarkt med sina 399 kr för en flaska. Det är fyrtio tusen miljarder euro!

Men med en vindögd blick slängde jag också ett getöga mot spritsegmentet av listan. Två nya sorters bourbon dyker upp, nämligen de tu avbildade ovan. De kammar man hem för ynka 550 kr flaskan, men då är det också hela trettiofemmor. Hu.

Var går egentligen gränsen för vad nördigheten får kosta?

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Finns i beställningssortimentet, del 2

Detta är den andra delen i den episka berättelsen om hur det gick till att beställa från systembolagets beställningssortimentet i nådens år 2006. I den första delen fick vi följa vår hjälte då han försökte genomföra beställningen på systembolaget på Kyrkgatan i Östersund. När vi kommer in i handlingen står han precis i begrepp att hämta ut sin vara, en flaska Wild Turkey:

Med våren kommer flyttfåglarna till Jämtland men en fågel har ännu inte siktats vid horisonten. Jag syftar naturligtvis på den Wild Turkey som jag beställde ur systembolagets specialsortimente i förra veckan.

Jag visste redan på vägen till butiken att jag var tidig men tanken på att en efterlängtad vän väntade på stationen ville inte lämna mig. Någon gång ganska nära systembolagets stängningstid och ganska långt innan den tid jag vanligtvis avslutar min arbetsdag så sökte jag upp min lokala handlare.

Det skulle bli ännu en dag av prövningar i den gröna butiken.

Stämningen ute på Kyrkgatan var hotfull och full av kemiska känslor. Polisen hade parkerat sin buss på trottoaren och ett par lokala stormtrupper var fullt upptagna med att rensa bussterminalen från den koloni av aggressiva missbrukare som gjort platsen till sin de senaste månaderna.

Situationen var betydligt mer balanserad inne på systembolaget när jag kom instormande på jakt efter golvpersonal att klämma på information om en ensamkommande flaska från Kentucky. Efter ett tag letande fann jag en småtjock man som stod och flirtade med några lådvinstanter nere vid hyllorna för tuttifruttivin i gulliga flaskor.

Han verkade ovillig att ta mitt ärende, han bara lunkade iväg och sa något om att någon skulle hjälpa mig. Efter fem minuters väntande vid informationsdisken kom en ung kvinna jag inte sett förut och som antagligen ingen sett utanför Hoting tidigare.

Jag gav mitt namn tre gånger, den sista gången bokstav för bokstav. Efter 7-8 minuter på lagret kom hon ut och frågade efter mitt namn igen. När jag gav det en fjärde gång svarade hon ”jaha, men då har ju jag letat på FEL ställe”. Där ser man.

Efter ytterligare 6-7 minuter kom hon ut igen med meddelandet ”jag måste be om hjälp, jag vet inte hur man söker”. Jag sa ”visst” och började läsa på etiketten till en flaska sake.

Från min plats mellan nyinkommet och utgående varor kunde jag se hur en liten grupp med anställda pratade med varandra nere vid den bortre kassan. De tittade åt mitt håll och två av dem, den unga kvinnan och en kvinna som var ung på Per-Albins tid, började gå åt mitt håll.

Halvvägs framme dirigerades deras såväl som min uppmärksamhet mot ett våldsamt slagsmål som brutit ut mellan två alkisar vid utgången mot gatan. Typiskt, tänkte jag, när jag äntligen står i begrepp att få min flaska så kommer jag bli överfallen av fyllon på jakt efter gratis tillfredsställelse av ett monsterbegär. Två poliser var snabbt på plats och de framstod som skolade i tron på raka förhandlingar i klartext.

Den äldre kvinnan hade större framgång med datorn, hon fick både mitt namn och min beställning på skärmen inom minuter. De försvann tillsammans ut på lagret i kanske 7-8 minuter till. Jag började nu få upp hoppet, de två första expeditionerna dit ut lämnade inte någon större anledning till hopp men tre kunde faktiskt vara siffran för dagen.

Mina förhoppningar skulle komma att grusas ännu en gång, jag fick snart se två skator igen men ingen Wild Turkey. Istället blev jag ombedd att komma tillbaka i slutet på nästa vecka.

Tanken på att man i en del länder faktiskt kan gå in i en vanlig livsmedelsbutik, hitta en god flaska bourbon, betala den och vara ute på gatan igen på minuter känns helt svindlande.

Beställningssortimentet framstår allt mer som det skämt jag först tog det för.

Att inte kunna hitta sin favoritflaska är förstås ett alkoholproblem mindre alarmerande än det som tagit över busstationen i Östersund. Till skillnad från många nykterister och systembolaget själva så ser jag dock inte varför mitt problem skulle göra deras mindre.

Mitt problem är, förstås, i förlängningen försäljningsmonopolet självt.

Deras är mer flerbottnat men jag är ganska säker på att alkoholen i sig bara är ett problem ganska nära ytan.

För mig går jakten vidare, fågelsäsongen ser ut att bli lång i år.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Finns i beställningssortimentet, del 1

Idag gjorde jag en beställning från systembolagets beställningssortimente. På Internet. Jag tar det en gång till. Idag gjorde jag en beställning från Systembolagets beställningssortimente. På Internet. Låt det sjunka in.

Det var enklare än att ta ett SMS-lån. Jag sökte direkt ur katalogen och klickade till mig det jag ville ha. Två sorters jämtländsk öl. Det tog kanske 10 sekunder.

Nu undrar du kanske varför jag låter förvånad? Då har du inte försökt beställa i beställningssortimentet innan Systembolaget införde Internet 2009. Det har jag och jag har, naturligtvis, skrivit utförligt om det. Låt oss blicka tillbaka på en svunnen tid och de vedermödor som vi kände då. Här följer nu en berättelse från förr i två delar. Se det som en helgmatiné. Året var 2006, platsen var Östersund och jag skrev så här:

När jag för någon vecka sedan ville köpa en flaska av USA:s populäraste bourbon, den klassiska Wild Turkey, fann jag till min stora bestörtning att den inte längre fanns i det ordinarie sortimentet. Systembolaget hävdar fortfarande att de säljer produkten eftersom den finns i beställningssortimentet.

Att hänvisa till beställningssortimenter avfärdade jag först som bara ett annat sätt att säga att de inte har produkten. Tanken på att gå till sin butik och be dem beställa en flaska från ett centrallager någonstans i Sverige känns så bisarr att jag helt slog bort den.

Det handlar om en vanlig flaska bourbon, inte en specialutrustad Opel Frontera.

Någon gång under veckan började jag dock tänka om. Jag beslöt mig för att gå och beställa en flaska Wild Turkey, bara för att se hur det går till. Bara för att se hur det går till och för att faktiskt få den flaska staten bestämt att jag inte får köpa på något annat sätt.

Jag såg det alltså som ett experiment, var det enkelt och effektivt att beställa sprit på systembolaget, var det ett gott alternativ för att garantera ett stort utbud? Jag gick ner till bolaget på min gata för att undersöka.

Först av allt ska det sägas att personalen på systembolaget är för det mesta vänlig och välmenande, de är dessutom säkert ypperliga människor i alla avseenden. Varför jag poängterar det kommer att framgå av historien.

Väl inne i butiken gick jag med vana steg ner till ölavdelningen där jag fyllde en korg med tysk öl att dricka i väntan på min bourbon. Jag fyllde med råge för säkerhets skull, det skulle kunna komma att bli en lång väntan.

Lätt lutande av den tunga bördan fångade jag in en ung man i en brun skjorta på ett sätt som skulle kunna förära mig ett hedersmedlemskap i AFA. Han var nyanställd och illa ute.

Han fick någon sorts panik i ögonen när jag artigt men en smula uppfodrande frågade ifall man kunde få göra en beställning från beställningssortimentet.

Det kunde man men brunskjortan, som antagligen varit en khakiskjorta ifall jag varit förmögen att uppfatta skillnaden, svajade betydligt i själva genomförandet.

Efter att två gånger tagit inledande steg mot datormodulen mitt på golvet vände han helt om och försvann in på lagret med ett löfte om att återvända.

Återvände gjorde han, efter ungefär lika lång tid som det brukar ta för mig att dricka två flaskor Holsten. Med sig i släptåg hade han en medelålders kvinna om än ingen åttaårig kalkon.

Kvinnan började rota efter blanketter som fanns i ett ställ vid datorn. Efter att ha fiskat upp ett par olika började hon med en medelålders kvinnas sinne för datorexpertis klicka på musen med blicken hos en internetpokerspelare som precis höjt med sin vänstra njure och synat .

Då allt efter ett par minuter verkade vara under kontroll igen vände hon sig till ynglingen och sa ”ok”. Han svarade med att säga ”jo, det är han där”, ett budskap som illustrerades med en nervös pekning.

”Jaha är det DU” sa kvinnan på ett allt annat än smickrande sätt.

Jag avskyr att bekant med systembolagspersonalen, de känner bara alkisar.

Jag sa vad jag ville ha och sökningen på internet kunde börja. Mitt budskap till de båda hade varit att jag ville ha Wild Turkeys åttaåriga bourbon. Efter en stund fanns just denna på skärmen, men först efter att ha avklarat en rad andra whiskey-fåglar.

När namnet på varan var bekräftad tog kvinnan en av blanketterna och började skriva. Eftersom jag redan gett namnet på vad jag ville ha så kan det tyckas märkligt att hon var tvunget att se det på datorskärmen innan hon kunde skriva det på lappen. Å andra sidan kan det tycks märkligt att vi har en speciell liten grön butik som har monopol på varor vars enda gemensamma nämnare är att de innehåller alkohol.

Man skulle kunna tro att den inkallade kvinnan skulle vara någon sorts expertis, en fast klippa för mig och nyanställda unga män att förlita sig på. Detta skulle i sådana fall vara ett misstag. Khaki-kvinnan var allt annat än säker, hon fumlade och började om ett par gånger, allt tog väldigt lång tid. Hon förklarade med jämna mellanrum att nästan ingen beställer saker i beställningssortimentet. Jag kan inte förstå varför.

”Eftersom numret på den flaskan börjar på sju behöver du inte lämna någon deposition” förklarade hon. Det visade sig att alla flaskor vars nummer började på fem eller nio kräver att man lämnar tio procent av värdet eller minst 50 kronor i deposition för sin beställning.

”Visst är de så man inte behöver deposition för varor som börjar på sju” sa kvinnan lite för högt till en tredje anställd som precis kommit ut från lagret med två lådor öl på en säckkärra. Hon svarade ”jo, så är det” och anslöt sig med det till gruppen. Efter ytterligare en liten stund kom den nya kvinnan på att det visst krävs deposition för varor som börjar på sju.

En flaska Wild Turkey kostar 369 kronor, så jag fick betala grunddepositionen på 50 kronor.

När alla papper, det var två eller tre, var ifyllda fick khaki-mannen en av lapparna av khaki-kvinnan med uppmaningen att sätta den i klämman på kontoret där det stod ”att beställa”. Jag fick en annan lapp som sa att jag skulle betala 50 kronor i kassan.

Jag fick sällskap till kassan av personalen, som inte visste exakt vad som skulle hända där. En liten diskussion uppstod mellan golvpersonalen och kassapersonalen. De båda grupperingarna hade delvis olika åsikt om hur depositionen skulle gå till.

Den slutliga versionen blev dock att jag betalade 50 kronor, separat från mina öl för att det inte skulle ”bli fel”, mitt kvitto kopierades och den ena av kopiorna sattes på den lapp jag fått av khaki-kvinnan vid datorn inne i butiken. Detta var det intyg som jag skulle visa upp för att få ut varan när den nått Jämtland.

Medan jag drog mitt kort i kortläsaren igen för att betala ölen frågade jag när jag kunde hämta min flaska Wild Turkey. Den unga kvinnan i kassan, som nu var den enda ur personalen närvarande, sa glatt att jag kunde ”testa om en vecka”.

Jag skulle ha behövt flaskan samma minut.

Efter ett onormalt långt besök på systembolaget till och med för mig gick jag därifrån med mina tyska öl men utan min bourbon.

Jag vet inte ifall jag tycker beställningssortimentet är ett effektivt sätt att garantera ett brett utbud. Processen jag gick igenom hade förstås varit betydligt mindre omständlig ifall allt fungerat optimalt, vilket det antagligen gör på systembolag som har fler beställningar.

Antagligen skulle mycket vara vunnet på ett internetbaserat beställningssystem och inte ett där lappar skickas med nyanställda till en klämma på skrivbordet ute på lagret någonstans.

Vågar man till och med hoppas på att i framtiden få beställa själv över internet, kanske mot upplåtande av kontokortnummer som garanti, lite som när man bokar hotellrum?

Att få vänta minst en vecka för att få sin flaska är under all kritik. Jag undviker att boka tid hos frisören och jag har inte gått till tandläkaren på fem år eftersom jag avskyr att ha boka och passa tider utöver de jag redan lever med varje dag. Att boka in en date med en flaska bourbon minst en vecka i förväg passar mig därför dåligt.

Historien visar även på systembolagets starka sida, nämligen deras tillmötesgående personal, som faktiskt släpper allt när en kund frågar något. Jag hade fyra anställda uppbundna under vad som kändes som en evighet.

Det kanske inte gick friktionsfritt men de gjorde tveklöst sitt bästa.

Samma sak är det väl med systembolaget i stort, det är ett konstigt system men de försöker göra det bästa av en omöjlig uppgift.

Jag bara önskar att de lyckats bättre med sin bourbon.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Chilin som förlåter dina synder

Det tog ett tag att stycka. Grytbitar kan vara ett bra alternativ till nästa gång.

I lördags var jag på bal, och söndagen var således en ganska långsam dag. Då kroppen bäst renas medelst späkning kändes detta som en dag som gjord för att koka en ordentlig chili. Detta är något jag velat göra ett tag, men som med alla långkok krävs det att man har en heldag att ägna i närheten av spisen och sådana är tyvärr sällsynta.

Den här högen slaktavfall tillsammans med en lång rad välfärdssjukdomar blev middag till katterna

Jag gillar ju fanatism och till synes arbiträra förbud, och chilivärlden har gott om sådana. Enligt de renläriga får man inte ha i gul lök, köttfärs, vita bönor eller tomater. Och man får absolut inte äta chilin med ris. Se där, förbudslistan är ett perfekt recept på vår vanliga svenska chili con carne. Nej, här får man rätta sig i leden.

Här vill jag gärna passa på att inflika att det inte är något fel med den svenska chili con carnen, ifall FRA och Jimmie Åkesson lyssnar.

Man tager vad färgglatt ica haver

Då det är den lokala matvaruhandelns sortiment och inte ens egna önskemål som avgör vilka exotiska ingredienser man kan få tag i kunde jag inte följa något recept, så jag improviserade lite efter vad jag läst på olika ställen.

Jag började med en stor klump högrev som jag skar i små bitar och stekte i omgångar, samt lite vitlök. Sedan pudrade jag köttet med mjöl och chilipulver och hällde i några burkar öl i grytan tills de täckte köttet, och kryddade med oregano, spiskummin och oxbuljong.

Efter några timmar är sörjan härligt brun och seg

Under tiden hackade jag ett färgglatt sällskap chilifrukter av varierande farlighet, och kokade dem i Jim Beam (mest en attitydgrej). Vid det här laget brände det i halsen bara av att andas i köket. Sedan åkte chilikoket ner i grytan.

Grytan bubblade i fyra-fem timmar, och ungefär då började köttet falla sönder av sig självt. Sist redde jag grytan med lite majsmjöl. Rätten avnjöts med bröd.

När jag gör om detta ska jag ha i mer chili. Styrkan finns där men tack vare att grytan kokat så länge är styrkan lite mjukare. Här finns utrymme för mer eld och vansinne. Dessutom ska jag ha i någon grönsak, kanske bönor, paprika eller något, och så ska jag äta det med något mer än bröd. Det var en lite väl mastig köttbomb att bara äta rakt upp och ner, även om den rätta cowboykänslan infann sig. Med de ändringarna, framför allt styrkan, tror jag att detta kan vara en utmärkt chili som med svettningar och röda ögon förlåter gårdagens synder.

Fler recept på Gödsvins-chili finns här och här.

Posted in Okategoriserad | 8 Kommentarer

Tre sorters bourbon

George Jones

Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.

Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.

Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:

Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”

Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.

Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).

Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.

Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.

De kunde inte expediera hans beställning.

Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.

  1. Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
  2. Önska att du hade en isbit
  3. För glaset till näsan och dra in ångorna
  4. Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
  5. Drick bourbonen på valfritt sätt

Diskutera smaken – öppna för kommentarer

Bulleit

En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar

Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.

Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.

  1. Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
  2. Drick
  3. Smakdiskussion

Maker’s mark

Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.

Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.

  1. Skål
  2. Smakdiskussion

Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.