Tagg-arkiv för: restauranger

Cassi

Cassi är en relikt av en svunnen tid, med en meny från 1954 och en inredning från 70-talet. Men det är ingen slump att Cassi överlevt: det är lika delar envishet från ägarna och ett vinnande koncept. På gammeldags vis går man och beställer maten vid disken, får en bricka med tallrik och bestick och mat, och sätter sig sedan vid sitt bord. Man gör dock gott i att boka bord, då det ofta, speciellt på söndagar, är knökfullt. Givetvis ringer man och bokar, inga nymodigheter och inget prat om att göra det via någon app.

Menyn andas straightforward gammaldags fransk restaurang och gör det på bästa sätt, med frasiga, salta, mumsiga pommes, svulstig och perfekt bea, och en trevlig entrecote till detta, i mitt eget fall. Avd Johanneshov tog en minutbiff och vår bisittare Robin, vars initiativ låg bakom kvällen, ett grillspett, och nöjda miner syntes runt bordet allt som middagen fortgick. Jag kallade Cassi en relikt, men jag borde hellre sagt relik: helig och fransk är den kvar sen urminnes tider och mina tankar går till smultronställen som exklostret på Mont St Odile, som har en liknande enkel men utsökt meny.

Till efterrätt kunde vi inte låta bli att beställa den gamla 80-tals-klassikern friterad Camembert med hjortronsylt. Jag måste erkänna att den var mig aningen övermäktig, men jag tror här felet ligger i en konstitution som ej längre är van vid sådana utsvävningar, snarare än att Cassi skulle ha komponerat denna allt annat än lättfotade klassiker fel.

Allt sammantaget kan jag inte annat än rekommendera Cassi, och jag kommer utan minsta tvekan ta med besökare dit.

4.5 heliga ting av fem möjliga. 308 kr för entrecote, bea, pommes, och en alkoholfri öl.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Jureskogs, Lund

Mycket har hänt i Lund. Smått legendariska nattamat-holken Hamburgerstället är ett minne blott, endast vaga spår synes i den fasad som annars tillhandahöll kaloririk snabbmat in på småtimmarna. Var går man då om man vill ha sig en burgare? Bara ett kvarter bort ligger Jureskogs, en nystartad kedja lyxburgar-ställen, nog för att man kunde tro att marknaden var mättad.

Nu senast har de slagit upp portarna i Lund, och som er utsände klev vi såklart in för en provsmakning. Jureskogs visuella koncept är om inte annat tydligt: matcha den novembergrå himlen i såväl fasad, som golv och väggar. Inredningen är enkel, i ljust trä, men den totala effekten blir kanske mer fritidsgårds-burgarjoint än det avskalat & classy man evt siktat på.

De har ett ölutbud som ser hyfsat ut, med viss dragning åt Brooklyn, och har satsat på en egen-etiketterad Brooklyn-öl, enligt uppgift en ljus lager, vilket kanske låter sådär lagom lockande. Istället blev det för oss en Special Effects till burgaren, vilket satt synnerligen fint, även om det hade varit strået vassare med en Sigtuna NAPA. Ja, burgaren då – schysst kött, får man säga, välstekt och mustigt, men brödet känns tyvärr mcdonalds-plus som bäst. Hyfsade pommes, även om de kunde varit lite piggare och sprödare. Helt klart dock snäppet (eller rentav ett par snäpp) över gamla Hamburgerstället, även om detsamma såklart gäller priset. Huruvida det står sig i lyxburgar-konkurrensen låter jag vara osagt, men det ger nog Lunda-institutionen Viggos en match för pengarna.

Tre och en halv pommes av fem möjliga. 129 kr för en liten cheeseburgare, en pommes och en alkoholfri öl.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fiskboden i Lomma

Såhär års är det många som efter julens extravaganser finner för gott att klä sig i säck och aska, pina sig på springbandet och äta quinoa spätt med sågspån. Vi på Gödsvinet vet bättre än att utsätta oss för sådant. Efter en anstormning är det istället själen som behöver lite vård och omtanke, och den hittar vi på Fiskboden i Lomma. Fiskboden har en enkel för att inte säga sparsmakad inredning, med utsikt över fiskargubbar som halar upp dagens färska från båtarna.

Maten, däremot, är gudomlig, och då pratar jag såklart om den varmrökta laxen med romsås, räkor och potatis. Det säljs andra rätter men jag har sedan mina dagar som doktorand runt knuten (på SLU i Alnarp) varit den varmrökta laxen trogen. Den är fyllig, rik och alldeles, alldeles underbar, och ackompanjeras fint av såsen och det andra. Man sätter sig ner hungrig och straxt ler reptilhjärnan med alla sextiosju huggtänder, det är enkelt, och det är vackert. Lax är den ädlaste av alla fiskar och måtte mattanterna ta varje person som säger annorlunda!

Fyra och en halv reptil av fem möjliga. 159 kr exkl dricka. Fullständiga rättigheter vilket gör någon nytta för de som kommer till fots.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Julbord på Gondolen

Såhär års lägger sig julröken tät över huvudstaden, eller så är det bara solen som inte syns på månader i sträck under någon slags meteorologisk förbannelse, och det är inte konstigt att människorna samlas inomhus för att äta som om det vore just domedag på gång, med mer näring och salt per tallrik än man annars ofta ser på en salladstorftig vecka. Så även Gödsvinet. Denna gång fick våran avdelning från Bromma förmånen att bevista just Gondolens julbord, som ju handhas av Erik Lallerstedt, i varje fall i teorin. Annars har nog denna restaurangs dragningskraft huvudsakligen bestått i location, location, location: vem vill inte sitta till bords i en metalltarm som sticker rakt ut från ett hus? Det är i varje fall fullständigt oemotståndligt för mig. Nu visade det sig såklart att verkligheten var något underlägsen dikten, och huvud-delen av restaurangen låg sådär rationellt och vettigt inuti själva huset, istället för ute i luften med bara några aluminiumstänger som stöd. Detta till trots var det en riktigt trivsam lokal, som andades femtiotal eller något däromkring, med pastellgröna sittdon och glasdekorationer på finurliga platser i rumsavdelarna.

Ja, så julmaten. Jag tycker alltid det är svårt att bedöma julbord, för man tar ju sig an dem på så olika sätt. Det finns de som nogsamt börjar med sillen, sen tar lax, sen går vidare på småvarmt, sen tar ål, sedan virrar bort sig i ost och sist avslutar med knäck och gröt. Min enda personliga regel är att inte äta efterrätt samtidigt som resten, och på detta sätt komponerade jag min tallrik. Gondolen har gjort riktigt bra ifrån sig på de flesta fronter, möjliga hade jag önskat något mörare revben, och kanske hade Jansson behövt några minuter till i ugnen, men det är detaljer. Jag var annars imponerad av deras bredd, såväl grisfötter som andra saker jag inte vill äta men som är kul att se dök upp, men även en del riktigt läckert kallskuret, som anka. De serverade även en högst habil alkoholfri öl från Warsteiner, en besk och frisk pilsner som passade utmärkt till julmaten. Efter maten bjöds ett efterrätt-bord som bara kan beskrivas som livsfarligt, och det var endast med nöd och näppe jag undslapp det med livhanken.

Sålunda lunkade man hemåt i vinterrusket med åtminstone hälften av energin till en längre vinterdvala, mätt och belåten. Fint så.

Julbord på Gondolen, tre komma sjuttifem tomtenissar av fem möjliga. Rullar lätt iväg på uppåt tusenlappen om man inte dricker alkoholfritt.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Gås, Tennstopet

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Posted in Verklighetens korv | Lämna en kommentar

Zeughauskeller

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Posted in Verklighetens korv | 2 Kommentarer

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

S:ta Clara Bierhaus

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

Gandhi

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna ”hare krishna”, ”hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.