Tagg-arkiv för: restauranger

Zeughauskeller

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Posted in Verklighetens korv | 2 Kommentarer

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

S:ta Clara Bierhaus

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

Gandhi

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna ”hare krishna”, ”hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Burgers & Beer, Odengatan

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gojo

Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.

Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.

Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.

En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.

På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.

Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.

Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.

Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.

Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Maestra vida

Jag har länge tänkt på det peruanska köket. Det är mest nykolonialt färgade tankar om läckert grillade marsvin och de kommer till mig när jag cyklar nerför Burspråksvägen. Där ligger Johanneshovs bästa peruanska restaurang och förra helgen var det dags att gå dit.

Det var åtminstone vad jag trodde. I själva verket visade det sig vara en fullständigt olämplig tid att gå dit givet att de håller stängt på grund av vad jag tror var takreparationer. Det var med andra ord istället dags att gå till Maestra vidas restaurang på Högalidsgatan.

Inte heller detta var utan sina utmaningar. Under mina försök att boka bord ringde jag under två dagars tid restaurangen fler gånger än vad jag tidigare ringt någon eller något under hela mitt liv. Endast långsamt gick det upp för mig att Maestra vida inte tar mina samtal, bokningar eller någondera. Jag gick dit med Bromma-redaktionen för att be ansvarig svara i telefonen så vi passade på att äta där också.

Jag beställde en risrätt som heter Arroz chaufa och zonk bad om en Pollo frito vilket till ingens förvåning var en friterad kyckling. Arroz chaufa är något av en andinsk pytt i panna som lär ha uppstått i en korsbefruktning med det kinesiska köket. Det är alltså ingen verkligt traditionell sydamerikansk rätt utan något mer nyandinligt.

Pollo friton såg ut som en korsbefruktning mellan det peruanska köket och en känd amerikansk snabbmatskedja från Kentucky. Bromma-redaktionen begränsade sitt omdöme till något förlåtande om de kalla dippsåserna.

Maten var helt anständig men ungefär så pulshöjande som söndagseftermiddagar som denna ofta är. Drycken var något helt annat, som Gödsvinets andlige ledare Nils redan konstaterat.

Vi beställde båda Inca kola för att det är något man gör på peruansk restaurang och eftersom vi helt enkelt inte bryr oss om vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Inca kola smakar uppkräkta vingummin och sirap men är förmodligen giftigare än så.  

Jag ser Inca kola som Perus välavvägda hämnd på världen för conquistadorernas härjningar och då är conquistadorerna ändå det värsta som drabbat Peru näst efter Klaus Kinski.

Det finns mycket bra att säga om Maestra vida och nästan allt man kan komma på att säga kommer att vara bättre än vad man kan säga om Inca kola. Det är en informell, välbesökt och rätt trevlig restaurang där maten anländer snabbt men inte misstänkt snabbt till bordet. Man betalar i baren på väg ut och denna detalj är i sig värd ett hedersomnämnande.

Personalen är trevlig och inte alls så trist upptagna med telefoner som så många verkar vara nu för tiden.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Tbilisis hörna

Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.

Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.

Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.

Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.

En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.

Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.

För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.

Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.

En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.

När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Abrahamsbergs Sushi

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.