Tagg-arkiv för: restauranger

Brewdog bar, Hong Kong

brewdog-hong-kong

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också. 

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare. 

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.  

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.  

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på ”The Drugs Don’t Work”. 

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka. 

brewdog-hong-kong-2

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Ölbilaga

Efter att avdelning Brommas munvattnande recension av Moldaus Schweinshaxe offentliggjorts så har en veritabel folkstorm av kunskapstörstande läsare hört av sig till Gödsvinet för att få ta del av min onödigt långa utläggning om olika ölsorter vid Stockholms haxehak.

Bildning är min bransch och naturligtvis kan jag inte undanhålla dig vad man dricker var.

Restaurang Moldau vid Hornstull erbjuder alltså det ljusbruna alpguldet från Salzburg; Stiegl. Även om Stiegl oss emellan är en rätt genomsnittlig ljus öl så är det denna du måste dricka på Moldau.Något i serveringspersonalens österrikiska folkdräkter anbefaller det.

Haxe kan man också få på Bar Central vid Nytorget och där serverar de väl kyld Hofbräu i maß-glas och det är egentligen allt man behöver veta. Om du är det minsta som mig – vilket för att vara helt uppriktig inte är särskilt sannolikt – så dricker du två innan förrätten.

Sue Ellen i Vasastan har haxe men framför allt har de ett mycket fint Paulaner-sortimente även om de mig veterligen inte serverar öl i några andra glas än de futtiga pokalerna om en halvliter. Som du vet så gör du bäst i att välja veteölssidan då det erbjuds Paulaner, även om deras oktoberfestöl ibland kan vara kul för en stund.

Runt hörnet från Sue Ellen ligger Bierhaus som har haxe om man vill och en lång rad olika tyska öl oavsett vad man tycker om saken. Man kan förstås dricka en kölsch ur ett för syftet avsett provrör men å andra sidan kan man avstå ett experiment som det för att istället ägna sig åt en iskall Spaten.

Spaten är på många vis vardagshjälten bland de teutonska maltdryckerna. Den är enkel, ren och tillgänglig men man ska inte låta den synbara anspråkslösheten förleda gommen. Spaten är ett litet mästerverk och svaret på vilken dryck man bäst dricker till en schweinshaxe.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Kina Hörnet, Farsta

När man så insupit det allra modernaste Sverige har att bjuda, dvs. Farsta Centrum, vad faller sig då naturligare än att söka sig bort, till exotiska länder man knappt kan föreställa sig? Kina Hörnet står här till buds med en närande och smaklig buffé för endast 109 kr (vardagar serveras lunchbuffé för 85 kr). För den som likt undertecknad helt gärna läskar sig med vatten blir det heller inte dyrare, men för den som så vill, finns även starköl på flaska, fast då av enklare svenskt slag.

kina-hornet

Maten är om inte överdrivet spännande icke desto mindre fullt njutbar, av typisk svensk-kinesisk buffé-typ, mättande och med ett bra fokus på de där bitarna som reptilhjärnan föredrar. Det friterade är krispigt utan att kompromissa med flottigheten, riset suger upp den umami-osande såsen ordentligt, det söta är lagom surt, o.s.v. Det är ingen revolution, men det är en njutbar matkultur.

kina-hornet-mat

Tre komma fem exotiska tillfällen i betongstaden av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Södersvepet

sodermalm675

Gödsvinets folkbildningsinsats har hackat sig fram på hälften av cylindrarna under den första höstmånaden och så kan vi inte fortsätta. Internet och den breda allmänheten behöver ett Gödsvin för stöd och vägledning genom vad som annars kan vara en svårnavigerad samtid. 

Låt oss därför återvända till verkligheten med en uppdatering av vad du redan vet. Ämnet för dagens lektion är Södermalm. 

Under årens gång har vi på Gödsvinet återkommande rapporterat från den allra sydligaste av våra malmer här i Stockholm, framför allt från den del som ligger inom rimligt promenadavstånd från min arbetsplats i Sofia. 

Gödsvinets kompletta guide till Södermalm kom redan sommaren 2011 och även om den fortfarande är det bästa som går att läsa på ämnet så kan det vara på sin plats med att berätta vad som hänt sedan sist på de institutioner för mat, dryck och liv som beskrivs i den. 

Det lilla kaféet på Erstagatan som en gång i tiden hette Spuntino bytte ägare och namn till Davids utan att någon direkt behövde falla i koma av miljöombytet. Nu har den minimala lokalen bytt ledarskap en gång till och jag vågar påstå att det fortfarande går att känna igen sig.

Den konstnärliga apartheten dog med Spuntino men man kan fortfarande äta en småskaligt tillagad måltid till en rimlig kostnad på alldeles för lite utrymme så allt är fortfarande väl. 

Dumplingrestaurangen Fang Yuan Shi Wu bytte namn till det långt tråkigare ”Mormors dumplings” och namnet är inte det ända som har förändrats.

Mormor har lyssnat på kunderna och det är förstås något av det dummaste man kan göra. Det klagades på att de 17 dumplings som ingick i lunchen tidigare var för mycket. Nu får man 15 och det är för lite. Dessutom blev de mindre. 

Något som sagts ofta bland kunderna på Mormors är att de önska sina dumplings väl stekta, alltså inte sådär degiga som degknyten oundvikligen riskerar att bli. Därför steks dumplingarna jättehårt nu. På tallriken ser de till färg, form och storlek nu ut som 15 nygräddade köttbullar. 

Gödsvinets kanske längsta följetong på ämnet Södermalm är historien om fiskbutiken på Borgmästargatan. Det är inte minst därför vi med glädje kan konstatera att den lyckats behålla sin ägare i två och ett halvt år nu. 

Ersta terass fortsätter att vara Södermalms mest förbisedda lunchrestaurang, Carmen har naturligtvis inte förändrats på något sätt, meze-lådan på Aubergine har blivit en tia dyrare utan att vara något annat än väldigt billig och baren högst upp i skatteskrapan är fortfarande något av det otrevligaste du kan utsätta dig för.

Mycket är alltså som det har varit och allra roligast bland sakerna som bestått är den modiga satsningen på lakrits hos Hållplatsen tidningar och tobak. Vi här på Gödsvinet ser oss som en del av den sedan vi var först med att hylla den vitt och brett och det var också vi som fick den omskriven i en populär bok om lakrits. Jag var där bara härom dagen för att posta ett brev och betala portot med kort för att irritera ägaren och lakritskommersen verkade leva och må väl.

Så ser det alltså ut på Gödsvinets Södermalm. Det finns förstås saker vi inte nämnt men det får räcka med uppdateringar så här långt. Detta är allt du behöver veta tills vidare.    

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.