Tagg-arkiv för: japan

Fuji Sencha, Chaikhana

Som av en händelse, men inte av en slump, hade vi vägarna förbi Chaikhana. Till en av deras räkmackor tog vi in lite te. Hittills har vi inte blivit besvikna på deras te, och den här lilla kannan Fuji Sencha, ett grönt japanskt te, var inget undantag. Det är ett delikat, algigt te, lent, med en mjuk fin mouthfeel, med hintar av sparris, och subliminala signaler om dill. Det doftar japanskt sjögräs, strand o tång, och man får nån slags vag aning av buljong, på typiskt japanskt maner. Efterbeskan är mild, men påtaglig, med någon slags obestämbar ton av grönsaker. Trots dessa avmätta toner är det ett te som passar utmärkt till mat, och som på intet sätt övermannades av det skaldjursbemängda berg av friska trevliga gröna ting som vi åt det till, likväl som det passade utmärkt i ensamt majestät både före och efter maten. På det hela taget alltså ett utmärkt trevligt te.

Fyra heliga berg av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Japanskt Sencha

Sencha är en sorts japanskt grönt te, och är lite av standardtypen om man får tro vad folk säger, och det får man väl göra ibland. Japan kan lätt framstå som ett lite eget land, med lång och djupt rotad vana av att göra saker på sitt eget, lite annorlunda sätt, och det var också det intryck vi fick när vi doftade på ett knippe japanska teer på Tehuset Java på Odengatan. Deras Sencha hamnade i påsen på en något udda grundval, rakt motsatt den princip vi vanligen följer: det var det som doftade minst knasigt. Det känns dock trevligt att veta att det finns en reserv av teer därute med nästan för mycket personlighet, efter ett antal svarta teer med relativt mycket breakfast-te över sig. Inget fel på breakfast-te, absolut inte, det är utmärkt gott te och jag dricker det gärna och ofta, men variation är också vackert, i te likväl som i öl, vad folk än säger om den saken.

Vår sencha har vackert platta löv, skimrande i mörkgrönt, lite som fallna takplattor, och sprider en vag doft av metall och gräsklipp. De våta löven sprider en intensiv arom av tång på sommarstrand och sparris. Teet har en pigg färg, nytert gulgrön, och för tankarna till Dansk Citronvand innan glädjedödare började anklaga färgämnena för leverskador, allergier, och annat trams. Doften är en blandning av våld mot växtlighet och buljong, med en ton av kokt kål. Efter detta kommer smaken lite av en överraskning. Visst, det är en tydlig och möjligen något udda anfang av av alger och havsbukt, men sen smakar det ändå rätt teigt, sådär lite beskt, aningen maltigt, om än med ett avslut av umami.

Till syvende och sidst är denna sencha ett trevligt om än aningen knasigt te, och det ska bli intressant att pröva sig vidare bland teer från soluppgångens land.

3 radioaktivt gröna jättemonster av 5 möjliga. 64,50 kr för 50 g, Tehuset Java, Vasastan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Minoh W-IPA

Minoh är en plats i norra Osaka och såvitt jag vet är den platsen huvudsakligen ett berg. Även om berget ligger omgivet av ungefär nio miljoner Osaka-bor så är själva berget självt endast befolkat av apor och björnar. Dessa gör tidvis besök på det av Osakas universitets campus som ligger alldeles nära, förmodligen till glädje och förskräckelse för alla inblandade.

Nu var det inte detta vi skulle prata om, jag blir bara så ofokuserad när jag tänker på berg i norra Osaka. Istället ska vi rikta uppmärksamheten till denna öl från ett bryggeri beläget just i Minoh.

Innan denna flaska kom i min ägo hade jag aldrig hört talas om Minoh bryggeri, trots att jag under mina flera längre vistelser i Osaka suttit och druckit mer eller mindre meningslös öl bara ett par kilometer bort. Om jag bara vetat.

Det hjälper inte att grubbla över det nu men jag kan konstatera att dryckenskapen kunde ha hållit högre klass när jag var där. Då ansträngde jag mig ändå för att finna de bättre exemplen på japansk bryggerikonst, så som ett par IPA från Kirin.

Minoh W-IPA placerar sig ledigt över dessa mer storskaligt producerade IPA. Det är visserligen en ganska traditionellt humlebesk IPA av amerikansk stil men i ett land av Suntory är den blinda kung.

Beskan är större än fruktigheten och alla som druckit en Grand Kirin Calypso IPA vet att det är bäst så. Det är kanske en ofin sak att säga men Minoh W-IPA smakar helt enkelt inte särskilt japanskt. Jag skulle tro att kundkretsen i norra Osaka och Japan i övrigt är ganska liten och ganska utländsk.

Jag skulle ha kunnat dricka en till om det inte varit 8000 kilometer till nästa. Inget förgyller dock en recenserad öl som att få konstatera att den inte finns på Systembolaget.

4 monorail av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Abrahamsbergs Sushi

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fuji-Sanroku

Det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen i Ibaraki, jag tror du vet vilken jag menar. Jag var där för inte så länge sedan och jag är rikare nu. Det är en fin butik och med mig hem från den följde en flaska Fuji-Sanroku från Kirin.

Denna utmärkta whisky finns nästan inte alls utanför Japan eller Skärmarbrink. Beståndet i Skärmarbrink är dessutom på god väg att uttömmas. Naturen har sin gång med vacker whisky i vackra flaskor.

Fuji-Sanroku var inte den enda skönheten bland hyllorna där i Ibaraki i norra Osaka. Minna sköra sinnen fastnade längre än naturligt vid en presentförpackning innehållande en flaska Maker’s Mark och en mindre flaska Suntory Yamazaki sodavatten. Något dröjde sig kvar i mig vid åsynen av en lång rad med 3-litersflaskor med whisky av enklare slag.

Starkast intryck gjorde nog priserna, sprit är billigt i Japan.

Jag valde Fuji-Sanroku för att den inte var fullt lika billig som allt annat men ändå inte dyr nog att vara inlåst i ett glasskåp bakom kassan. Dialogen med en anglofob kassörska nödvändig för att låsa upp det skulle helt enkelt ha varit för mycket.

Det verkade också vara ett värdigt val, ett varje spritbutikshipster kan respektera. Det är viktigt att välja en vara som spritbutiksinnehavaren kan vara stolt över. Det lärde jag mig i Chicago.

Det finns all anledning att vara stolt över Fuji-Sanroku. Jag var stolt, den anglofoba kassörskan var stolt. Alla var stolta den eftermiddagen i Ibaraki.

Det är inte heller utan viss högaktning inför det stora i en udda flaska från Kirin som jag denna eftermiddag drar i mig sipp för sipp av en lite söt men härligt brännande whisky. Jag kan bli sittande här ett tag.

4 Nozomi av 5 möjliga

¥5450 vid järnvägsstationen i Ibaraki, finns inte i katalogen

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Om Japan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Japan – inte för allergiker

En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Bögölen

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Grand Kirin 2016 Calypso IPA

grand-kirin-calypso

Jag vet att jag sa att Kirin släppt två hipsterförsök till öl och jag vet att jag bara har skrivit om ett av dem. Jag vet. Det finns ingen anledning att skriva in, låt vår post och godsmottagning i Malmö vara ifred och för guds skull sluta att cirkulera oroligt runt Solursparken i Vällingby. Jag vet. 

Den är här nu, recensionen. Av det andra hipsterförsöket? Från Kirin? 

Grand Kirin 2016 Calypso IPA är en i stort sett onödig öl. Den har när allt kommer omkring ungefär samma värde som ett nytt försök av Spendrups att göra en mikroöl i makroformat. Grand Kirin 2016 Calypso IPA är ett försök att göra en mikroöl i makroformat.

Fast i Japan. Det gör förstås skillnad. Här finns det inget annat och det är omständigheter under vilka även Spendrups hade framstått som en bra idé. Ska jag vara tacksam?

Nej, eller jag kan uppskatta gesten, men nej. Detta är en IPA som stannar i medvetandet marginellt längre än öl ur Kirins övriga sortiment. Calypson är helt och hållet frånvarande, öde ligger dansgolvet.  

Jag vet att jag riskerar förnyandet av mitt visum men Japan förtjänar en IPA som inte görs av Kirin. 

Två felsteg av fem möjliga

Ingenstans i närheten av ett systembolag

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.