Tagg-arkiv för: japan

Fuji-Sanroku

Det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen i Ibaraki, jag tror du vet vilken jag menar. Jag var där för inte så länge sedan och jag är rikare nu. Det är en fin butik och med mig hem från den följde en flaska Fuji-Sanroku från Kirin.

Denna utmärkta whisky finns nästan inte alls utanför Japan eller Skärmarbrink. Beståndet i Skärmarbrink är dessutom på god väg att uttömmas. Naturen har sin gång med vacker whisky i vackra flaskor.

Fuji-Sanroku var inte den enda skönheten bland hyllorna där i Ibaraki i norra Osaka. Minna sköra sinnen fastnade längre än naturligt vid en presentförpackning innehållande en flaska Maker’s Mark och en mindre flaska Suntory Yamazaki sodavatten. Något dröjde sig kvar i mig vid åsynen av en lång rad med 3-litersflaskor med whisky av enklare slag.

Starkast intryck gjorde nog priserna, sprit är billigt i Japan.

Jag valde Fuji-Sanroku för att den inte var fullt lika billig som allt annat men ändå inte dyr nog att vara inlåst i ett glasskåp bakom kassan. Dialogen med en anglofob kassörska nödvändig för att låsa upp det skulle helt enkelt ha varit för mycket.

Det verkade också vara ett värdigt val, ett varje spritbutikshipster kan respektera. Det är viktigt att välja en vara som spritbutiksinnehavaren kan vara stolt över. Det lärde jag mig i Chicago.

Det finns all anledning att vara stolt över Fuji-Sanroku. Jag var stolt, den anglofoba kassörskan var stolt. Alla var stolta den eftermiddagen i Ibaraki.

Det är inte heller utan viss högaktning inför det stora i en udda flaska från Kirin som jag denna eftermiddag drar i mig sipp för sipp av en lite söt men härligt brännande whisky. Jag kan bli sittande här ett tag.

4 Nozomi av 5 möjliga

¥5450 vid järnvägsstationen i Ibaraki, finns inte i katalogen

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Om Japan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Japan – inte för allergiker

En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Bögölen

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Grand Kirin 2016 Calypso IPA

grand-kirin-calypso

Jag vet att jag sa att Kirin släppt två hipsterförsök till öl och jag vet att jag bara har skrivit om ett av dem. Jag vet. Det finns ingen anledning att skriva in, låt vår post och godsmottagning i Malmö vara ifred och för guds skull sluta att cirkulera oroligt runt Solursparken i Vällingby. Jag vet. 

Den är här nu, recensionen. Av det andra hipsterförsöket? Från Kirin? 

Grand Kirin 2016 Calypso IPA är en i stort sett onödig öl. Den har när allt kommer omkring ungefär samma värde som ett nytt försök av Spendrups att göra en mikroöl i makroformat. Grand Kirin 2016 Calypso IPA är ett försök att göra en mikroöl i makroformat.

Fast i Japan. Det gör förstås skillnad. Här finns det inget annat och det är omständigheter under vilka även Spendrups hade framstått som en bra idé. Ska jag vara tacksam?

Nej, eller jag kan uppskatta gesten, men nej. Detta är en IPA som stannar i medvetandet marginellt längre än öl ur Kirins övriga sortiment. Calypson är helt och hållet frånvarande, öde ligger dansgolvet.  

Jag vet att jag riskerar förnyandet av mitt visum men Japan förtjänar en IPA som inte görs av Kirin. 

Två felsteg av fem möjliga

Ingenstans i närheten av ett systembolag

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Det japanska köket

det-japanska-koket

Det tog mig dagar att behärska det japanska köket och då inkluderar jag inte ens tiden det tog att hitta en matbutik i min öde del av norra Osaka. Mat tar tid i Japan men jag börjar tro att det är värt det.

Ja, jag är tillbaka i det Osaka som jag lämnade under förvirrande former för lite mindre än ett år sedan. Ingångsvärdena är desamma men den korrigeringen att jag tilldelats en större lägenhet med ännu mer svårbegriplig hushållselektronik än förra årets. Lägenheten har också en urinoar på toaletten, det har inget med ämnet för detta inlägg att göra men jag gillar att säga det.

Åtminstone hoppas jag att det är en urinoar. Min förmåga att gissa användningsområde för andra installationer i lägenheten har stundtals sviktat så det finns anledning till oro.

Jag kunde exempelvis länge inte förstå varför det skulle finnas en knapp på en kontrollpanel i köket som hällde upp ett bad i en helt annan del av boningen. Samma panel styr låset på ytterdörren och varmvattenberedaren, som har en helt egen gasuppkoppling, komplett med en egen gasräkning och en egen liten man i blåställ som kommer för att inkassera den när du har druckit lite för mycket whiskey i solen på innergården eller vid annat olämpligt tillfälle.

Fast nu skulle det här handla om det japanska köket. På bilden ser du mitt bidrag till det. Det är resultatet från ett rätt genomsnittligt besök i butiken som visade sig ligga ett par stationer bort med monorailen.

Överst i det högra hörnet finner du kött i jättesmå förpackningar. Köttet är kött och utmärker sig inte i något annat avseende än att det säljs i jättesmå förpackningar. Innan jag kom till Japan hade jag aldrig köpt köttfärs för att den såg gullig ut. 

De äpplen som ligger intryckta intill köttet i jättesmå förpackningar är på det stora hela rätt otypiska för det här landet. Ett typiskt äpple i det här landet är av en exakt standardiserad storlek, perfekt i form och färg och utklädd i en käck liten nätbyxa i cellofan. 

Bröden till vänster är – som grupper till vänster ofta är – splittrade. Överst finner du nationens stolthet i form av jättetjocka skivor av vitt bröd med konsistensen av perfekt kashmirull. Strax under vilar de subversivt utländska stycken grovt bröd av tysk sort som säljs om tre skivor styck i glansiga presentpåsar med guldknäppen. De finner man i en ”fransk” brödbutik i trakten som i övrigt nästan uteslutande säljer bakverk av munk och wienerbrödskaraktär.

Äggen är som ägg är mest men de har mycket gulare gula. När ett ägg har en gulare än vanligt gula i Sverige så kan det betyda att hönan fått glida omkring som hönor gör och äta saker som hönor äter. Den förklaringen utesluter jag här, förmodligen utsätts japanska hönor för någon sorts yrkesrelaterad social press som gör att de producerar fem sådana gulor om dagen utan någon som helst föda.

På mitt japanska köksbord finns också lite skinka i jättesmå förpackningar, färdigkokad udon, gröna bönor och bisarr smältost som aldrig varit i närheten av en leende kossa.

De små falafelformade delikatesserna i plast tillhör den kanske viktigaste sektorn i den japanska kostcirkeln: Den oförklarliga färdigmaten. Det går nästan inte en dag utan att jag hittar en ny form av besynnerlig färdigmat, oftast under mina ölrundor på Lawson och Family Mart.

Det kan vara vad som helst och vad som helst är mer vad som helst i Japan än någon annanstans i världen. Bullarna på bilden visade innehålla fiskmassa och precis en grön böna vardera. Vid ett tidigare tillfälle köpte jag ett helt paket panerad och friterad kycklingbrosk. Man vet aldrig vad man får men i flera fall har det inte varit vedervärdigt.

Så är då det japanska köket. Nu när jag lärt känna det är jag glad över bekantskapen. Jag tror dock att jag är redo att gå vidare.    

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Grand Kirin dip hop IPL

grand-kirin-dip-hop

Vi här på Gödsvinet har en lång och stolt tradition av att recensera öl som du inte har en chans att hitta i Sverige. Vad passar därför bättre än att skriva om just en sådan öl nu när jag är återbördad till min etablerade hemvist i norra Osaka?

Japansk öl är lätt, torr och ständigt tillgänglig från din lokala Family Mart. Det är alla dess företräden och sex av sju dagar i veckan räcker det. Den som önskar något mer för den sjunde har det generellt sett rätt svårt i landet. 

I Japan kan du finna allt du kan tänka dig och en hel massa saker du aldrig hade kunnat föreställa dig men öl bortom vad man finner i Lawsons standardsortiment är en nästan omöjlig dröm. Ett lokalt varuhus har som illustration sådär 900 olika sorters sake men precis samma 10 öl av amerikanska lagertyp som varje närbutik.

Detta förhållande håller på att förändras, ett hopp för Östasiens ölnördar har plötsligt känts av som en störning i kraften. Ryktet går på stan, jag har sett bilder på öl i glasflskor i tunnelbanan.  

Det är Kirin, det minst stötande av de stora bryggerierna, som har lanserat två hipsterförsök. Du ser det ena på bilden.  

Grand Kirin Dip Hop IPL är ett försök och låt oss vara tacksamma för det. Det viktigaste är att försöka och som vanligt när man säger att det viktigaste är att försöka så är resultatet rätt värdelöst. 

Grand Kirin Dip Hop IPL smakar som en lite starkare kirinlager med lite tunnare kolsyra och det är en lite starkare kirinlager med lite tunnare kolsyra. Det är kanske så bra som det blir, kanske var det dumt att förvänta sig något mer. 

Det här är ingen dålig öl, japansk öl är sällan riktigt dålig. Den är bara inte så bra. 

Två Sunkus av fem möjliga

Finns inte på systembolaget. 

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

De här jävla utlandssvenskarna

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Akterseglad av verkligheten

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Blossa 12 yuzu ingefära (76300)

Att recensera årgångsglöggen från Blossa har kommit att bli en av våra finaste eller åtminstone längsta traditioner här på Gödsvinet. Hösten 2010 kunde vi recensera det årets saffransglögg och samtidigt ge en ganska heltäckande historik över fenomenet årgångsglögg.

Förra året kunde vi presentera Blossas djärva satsning på petrokemiska smakhöjare och hur du går vidare med grupptalan mot Altia då du lurats att testa den. Ni som uppskattade de föregående årens smakprovning och som fortfarande är med oss har säker sett fram emot årets årgång.

Den årliga glöggen från Blossa har aldrig ryggat tillbaka för det okonventionella och den sista konventionen är i och med 2012 års upplaga bruten. 

Blossa 12 är glöggen som tar det geniala greppet att inte alls vara en glögg. När jag tänker på det är det helt obegripligt att ingen tänkt på det förut. Blossa 12 är för cool för glögg. 

Vad är då Blossa 12? Varje försök att ge den en etikett gör den lite tråkigare så varför inte bara likna dess citruskaraktär vid något ur en juicebox som jäst bakom ett element på sluten beroendeklinik? Kanske kan vi drista oss att jämföra dess kryddighet med halsbrännan den där morgonen du bestämde dig för att aldrig mer dricka 11 whiskey sour på samma kväll? Längre än så vill jag inte gå. Det skulle kunna förstöra illusionen. 

94 kronor på systembolaget, nummer 76300 i katalogen

1 sushi av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.