Tagg-arkiv för: resor

Brewdog bar, Hong Kong

brewdog-hong-kong

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också. 

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare. 

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.  

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.  

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på ”The Drugs Don’t Work”. 

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka. 

brewdog-hong-kong-2

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

De här jävla utlandssvenskarna

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Akterseglad av verkligheten

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Samtida tjeckisk litteratur

STLSommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Jose Muldoon’s

Jose muldoon

Jag hittade en tändsticksask idag. Det var en sådan där liten ask som man får med sig från barer och stoppar i den där kökslådan full av saker man aldrig använder men heller inte kan slänga.

Tändsticksasken tog jag från en bar i Colorado Springs som heter Jose Muldoon’s. Det var en kall marskväll 2002 som jag gick förbi och bestämde mig för att allt skulle bli bättre efter en öl. Det blev det men inte med mycket.

Det var en resa som jag naturligtvis skrivit om tidigare. En snabb sökning på hårddisken visade att jag hade kvar texten. Jag vet inte vilket som är mest osannolikt, att jag har sparat en text om en resa till Colorado Springs 2002 eller en tändsticksask från nämnda resa.

Det märks att det är en text skriven av en ung person och det är inget högt betyg. Den är våldsamt pretantiös och generellt sett väldigt pinsam att läsa, för att inte tala om att sprida till andra. Så här är den, i en lång version av en text som först publicerades i den Blekingska nationen i Lunds tidning, Herulens härold.

Allt är inte dåligt med texten, det var minst lika roligt att hitta den som att hitta en gammal tändsticksask. Det händer inte så mycket häromkring. Även om texten är pratig så har den ett acceptabelt driv och det finns en rätt gullig idealism i berättelsen. Jag hade 2002 fortfarande en barnslig fascination för barnsliga saker, som gräs.

Jag har behållit alla felaktigheter, som felciteringen av Kurt Vonnegut, den oförklarade referensen till Klaus Kinski och det lite besynnerliga påståendet att Sierra Nevada är 2000 meter högt vid sin lägsta punkt. Berättelsen börjar i Kaliforniens huvudstad Sacramento, i vars närhet jag bodde vid tillfället:

”Det är inte endast i tider som dessa som begrepp som“Amerika” och “amerikanskt” är fulla av värderingar och motsägelser. Amerika är ett fenomen vars oräkneliga associationer och begreppssläktskaper oundvikligen skapar en konfliktsladdad atmosfär, lika spännande som potentiellt förödande. Det är inte möjligt att fånga Amerika i en enda bildruta, Amerika och det amerikanska är alltför flyktigt och alltför mångskiftande för att kunna återges med rättvisa. Ändå har tusen och åter tusen författare, filmskapare och musiker försökt fånga flyktiga bilder av Amerika, bara för att med varje bild avslöja ännu en sida av motivet. Det vi inte kan greppa under våra vakna timmar fortsätter vi att jaga i våra drömmar, det är därför drömmen om Amerika kommit att bli vår tids mäktigaste sirensång.

Det har sagts om Willie Nelson att ifall Amerika skulle ljuda med en stämma så skulle det vara hans varma men samtidigt skarpa och uppriktiga röst. Det var hur som helst just hans nasala sång som ljöd platt från mina hörlurar där jag satt på Greyhound-stationen i Sacramento. Klockan var över två på natten men det ljusgröna golvet i vänthallen var lika täckt av trötta fötter som alltid. Dimmiga ögon följde sekundvisaren på dess färd runt den grå urtavlan ovanför avgångsporten och blickar utbyttes mellan de som snart skulle bli medresenärer för en natt. Där fanns ett spår av hotfull stämning, människorna i hallen ögnade varandra och väntade på att någon skulle ta första steget mot kön vid avgångsporten. Greyhound garanterar nämligen inte att alla som har biljett får plats på bussen, ”first come, first serve” säger de och antyder att man gör bäst i att hålla sig framme för att få åka med. De kallar det företagspolicy men i min mening är det just brist på detsamma. En del skulle nog ha kallat systemet typiskt amerikanskt, jag nöjer mig med att kalla det idiotiskt. En kvinnlig väktare gick runt i vänthallen och kollade att alla hade biljett och inte bara försökte komma undan den hårda natten ute på gatorna i Kaliforniens huvudstad. Hon frågade efter min biljett genom ena mungipan, där jag satt i min fläckfria tenniströja och mina svarta Dockers och skrek ”välmående medelklass” så att alla kunde höra det. Hon frågade mig mest för att hålla uppe skenet av att utföra en obligatorisk uppgift som hade ett värde i sig och inte bara en funktion avsedd för att skydda sådana som mig från sådana som drev omkring i mörkret utanför. Efter att lydigt ha visat min biljett klev jag bort till dörren som ledde till bussarna. Det var över en timme till avgång men jag tänkte inte ta några risker. Där ute, på andra sidan, väntade Amerika, ännu döljt i mörker.

Bussen ryckte till och motorljudet steg när chauffören slängde i en lägre växel för att komma upp för motorvägsrampen. Vi gled iväg i allt högre fart, snart passerade vi Folsom, där Johnny Cashs fånge sjöng sin blues och mindre än två timmar nedför vägen låg Reno, där han sköt en man bara för att se honom dö. Vi korsade Sierra Nevada i nästan 100 km/h, motorvägen går rakt över bergen som även på sina lägsta punkter når 2000 meter. Bussen avger ett dovt muller medan den avverkar en stigning efter en annan. Snart kan man se stycken av smutsig marssnö skina i det svaga månljuset och färden fortsätter obönhörligen uppåt och framåt. Det känns som om man sitter på en månraket som ständigt pressar sig djupare in i det okända . Jag reser ensam med vad som ryms i en liten ryggsäck av kånken-storlek och för varje mil kommer jag längre ifrån allt jag äger och alla jag känner. Jag är på väg mot Colorado och en konsert med Willie Nelson men det är bara en del av anledningen för min resa. Jag hoppas att kunna få en skymt av Amerika bortom min ”just-off-campus” lägenhet med heltäckningsmatta och kabel-TV, bortom min trygga tillvaro i den lilla universitetsstaden Davis som för övrigt ligger i den del av Kalifornien som Kurt Vonnegut menar att du bör bo i en gång men sedan flytta innan det gör dig för mjuk.

Min farkost faller från himeln och landar tryggt i ett morgontrött Reno vid Sierra Nevadas östra fotfäste. Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar. Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så har så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande. Prostitution är lagligt i Winnemucca men personalen på bensinmacken vi stannar vid är precis lika gemytligt småstadstrevliga som kollegorna hemma i Blekinge. Det finns inga yttre tecken på moraliskt förfall eller syndiga laster bland befolkningen, som vanligt säger politiska ställningstaganden väldigt lite om människorna som berörs av dem.

När man närmar sig Salt Lake City kan man inte låta bli att förundras över de mormonska nybyggarnas inspirerade val av plats för en stad. Framför staden breder sig den märkliga saltvattensjön ut sig och de mäktiga klippiga bergen utgör en magisk kuliss till stadskonturerna, Salt Lake City ligger så nära bergen som det bara är möjligt utan att ligga uppe i dem. Bussen som just forcerat tre delstater jagar mellan Salt Lake Citys många rödljus, det går inte att köra mer än hundra meter innan man träffar på ett nytt och varje rödljus är utrustat med en timer med display som räknar ner de 30 sekunder som fotgängarna har på sig att korsa gatan. Chauffören ber om uppmärksamhet för att informera lite om förhållningsreglerna i staden, man får exempelvis inte röka på allmän plats, en regel som efterlevs med noll tolerans. Den som blivit tagen med rökning kommer inte ifrån staden förrän 300 dollar betalats i böter. Dekorationerna från vinter-OS, en månad tidigare, hänger fortfarande uppe och staden känns liksom onaturligt polerad och städad. Här och var vacklar dock en hemlös förbi och trots de hårda kristna stadslagarna och de restriktiva alkohollagarna ser det märkvärdigt mycket ut som en typisk amerikansk storstad. Åtminstone verkar folk vara som folk var som helst.

Jag sätter mig på en ny buss och medan den börjar klättra upp för bergväggen öster om staden börjar det skymma i Klippiga bergen. Redan efter någon mil har vi kommit högt upp i mörkret. Chauffören tar till orda och berättar glatt: ”Nu kommer vi snart fram till ravinen där en självmordskandidat försökte ta över ratten från mig för två år sedan”. Han fortsatte med samma bekymmerslösa röst: ” Det var nära ögat men som ni märker kör jag fortfarande”. Sedan säger han: ”När vi kommer över till Colorado kommer vi att passera genom några av de vackraste bergsområdena i hela landet”. ”Men det kommer ju ni inte kunna se, för det är ju mörkt”. Jag satt vaken hela natten och betraktade bergstoppar i månskenet.

Willie Nelson sjöng om Denver redan på sitt breda genombrott som sångare, skivan ”Red headed stranger”. ”The bright lights of Denver are shining like Diamonds” lyder den första textraden i sången som delar stadens namn. Denvers ljus lös matt i det svala skenet från min resas andra gryning. Det första som förvånade mig med Denver var hur stort det var. Staden är enorm och de väldiga kontorshusen är minst lika många och lika stora som kusinerna i San Franciscos finansdistrikt. Den andra saken som förvånade mig var att man kunde se inte mindre än tre jättelika idrottsarenor på väg ner från bergen. På Greyhound-stationen pratar jag med en man som är på väg hem till Seattle. Han har varit i sydligaste Mexico på något fredsprojekt och hans bussresa därifrån innehåller nog material för många långa artiklar. Han pratar lugnt och avkopplat med soldaterna som ska hem på permission till Boise, Idaho. Utbytesstudenten från Sverige, fredsarbetaren och soldaterna talar alla samma språk och har inga problem att hitta saker att prata om. Även den vältalige mannen i hatten får in ett ord när han inte är upptagen med att stöta på den mexikanska kvinnan.

Jag är nära nu, mitt måls Colorado Springs ligger bara ett par mil söderut och jag kan höra Willies röst kalla. ”The bright lights of Denver are shining like diamonds, like ten thousand jewels in the sky…”

Kring klockan sex börjar det kännas att något är på gång. Folk kommer springande över den tidigare så sömniga gatan mellan rådhuset och konserthuset i Colorado Springs. Reklamradiostationens envisa deklamerande har haft effekt: “Det finns biljetter kvar till Willie Nelsons konsert ikväll!“. Folk tränger på under entretaket och folk som väntat troget i timmar ser under högljudda protester sina positioner framför porten försämras. Folk som passerar förbi blickar nyfiket mot sorlet och stöket från under sina cowboyhattar, det märks att det inte är varje dag något så här dramatiskt sker i Colorado Springs.

Bakom mig i kön står två bröder. Den första ser ut som Brian Wilson i skäggstubb och hans bror är nog äldre än mig men knappt en och en halv meter lång. Båda dricker ur varsin enliters malt liquor och pratar högt och obekymrat.

“Whaddaya think ma is doin’ now“ frågar Mr Wilson
“I duhnow“, säger den lilla rackaren vid hans sida.
“Think she still mad she couldnt come?“
“Yeah, think so…“

Reklamradiomännen sätter på “On the road again“ genom de stora högtalarna på taket till sändningsbilen och bröderna tystnar. Efter en halv minuts lyssnande börjar den mindre brodern gunga i takt genom djupa knäböjningar, något han fortsätter frenetiskt med tills de sista tonerna ebbat ut.

Ute på gatan passerar sakta en pickup med flaket fullt av helskägg, alla ilsket stirrande mot utbölingarna ihoptränga på trottaren. Jag räknar till 8 gubbar med skägg men precis innan de svänger runt hörnan tittar en nionde liten gubbe upp under gevärshyllan i bakrutan.

Vanligtvis tillhör jag dem som föredrar att stå strax framför mixerbåset på konserter. Där man knappast hoppar i takt till musiken utan på sin höjd nickar medgivande ibland och kanske diskret klappar takten med framdelen av högerfoten. Denna kväll gör jag ett undantag, jag stegar målmedvetet fram till den lilla grupp hardcorefans som redan samlats vid scenkanten då jag kommer innanför portarna.

Där är Vietnamveteranen som redan har två av Willies autografer på sin jeansjacka, tjejerna som “känner“ killarna i förbandet, ALLA killarna i förbandet, och där är framför allt en hård kärna av Willie Nelson fans som kört de hundra milen från Texas. Sedan var där jag, en svensk utbytesstudent som spenderat de två föregående dagarna med att åka buss hela vägen från Kalifornien.

Willie Nelson strosar obesvärat in på scen med sin gravt misshandlade gitarr stramt hängande runt halsen. Hans syster med stenansiktet har redan de 71-åriga fingrarna på pianotangenterna och Paul English har trotsat gikten och än en gång slagit sig ner på trumpallen bakom Willie. Eller egentligen är det en rätt avancerad kontorsstol han sitter i, en tron han förtjänat efter 50 års turnerande.

De öppnar med “Whiskey river“, precis som de alltid har gjort. Det låter inte alls som den Whiskey river jag hört så många gånger förut. Detta är lamt. Willie mumlar blygt med hästsvansarna oskuldsfullt dinglande längs med sidorna av det härjade indianansiktet. Den 114-åriga English ser ut som om han håller på att dö. Endast syster Bobbie hamrar på lika frenetiskt som vanligt med det felstämda pianot, till synes ovetande av omvärlden. Bandet drar dock vidare in i låt nummer två utan avbrott och då de nått fram till “Crazy“, några låtar ner på spellistan, tycker jag mig höra lite av Nelsons gamla energi resonera ut ur hans vänstra näsborre. Jodå, mycket riktigt, gubben håller på att ta eld! Publiken märker det, Willie märker det, ja gud vet ifall inte rent av Paul English märker det mellan hjärtstillestånden, denna konsert håller på att lätta från marken!

“Mr Record man“, “Hello Walls“ och “Nigth Life“, brinner av med en energi man aldrig misstänkt kunde gömma sig i snart 40-åriga country-schlagers. Jag är redan i extatiska lyckospasmer då Willie jagar iväg introt till “Blue Skies“ över de till synes löst hängande gitarrsträngarna. Då han släpper lös “Whiskey river“ en andra gång låter det precis som det ska och jag gör mig redo att gå därifrån, konserten har redan hållit på en och en halv timme och jag tror att de slutar med samma låt som de började. Jag hade fullständigt fel. Halvvägs inne i Willies solodel av “Whiskey River“ släpps en gigantisk Texas-flagga från taket, Texasfansen går in i apstadiet, lokalen hoppar och konserten når andra halvlek.

“Now let’s play some blues“ säger Willie och fyrar av “Milk cow blues“.
“Here’s a couple of songs for Waylon“ säger Willie och drar igång “Keep on the sunny side“, en sång som åtminstone jag mest förknippar med The Carter family, Johnny Cash eller Wille själv snarare än den nyligen bortgångne outlawn Waylon Jennings.
“What about this one“ säger en upphetsad Nelson medan han får något lömskt i blicken och river av “I gotta get drunk“ utan att bandet hinner reagera. Mannen är i extas, okontaktbar och ostoppbar. Det övriga bandet går av scen vid ett tillfälle medan han står kvar och spelar. De kommer tillbaka, spelar ett par låtar och går igen efter att ha samlat ihop sina saker. Nelson är kvar, kanske har han inte märkt att de gått.
Efter närmare tre timmar är det över. Jag vandrar knäsvag ut i den kyliga Coloradonatten, beställer en stor öl på den första puben som kommer i min väg.

Då jag lämnat mitt dåvarande hem i Kalifornien så hade jag gjort det i en tenniströja men en marsnatt i Colorado är helt enkelt inte rätt för tennis. Turligt nog så hade jag sett till att packa en långärmad tröja, antingen enbart av Klaus försyn eller på grund av att jag när en medelålders tvåbarnsmamma från Töreboda inom mig. Jag vandrade likt metusalem runt den lilla staden i Klippiga Bergen för att hålla värmen och för att slippa somna i en park och vakna av att bli våldtagen av en grizzlybjörn. Eftersom de föregående två dagarna erbjudit i princip alla sorters upplevelser man kan tänka sig utom sömn så var jag under ett tag redo att erbjuda mig till björnarna. Nattvandrare i Klippiga Bergen hamnar som av automatik på andra sidan nätet i den eviga femsetaren mellan laglydiga och de andra, speciellt ifall de är i samma grad av sinnesnärvaro som jag var den kvällen. Speciellt ifall de är utlänningar som luktar så där som man bara gör efter en Willie Nelson konsert och allt vad en sådan betyder i rökväg. Jag satte mig vid ett tillfälle för att vila benen på en bänk utanför ett motell, vilket föranledde nattvakten att ringa polisen. Jag var redan i andra änden av stan innan de kom dit.

En man i en Honda Civic stannade och frågade ifall jag behövde skjuts. Hans bil luktade mer hampa än en Willie Nelson konsert vilket fick mig att överväga erbjudandet. Han frågade vart jag skulle och jag sa ”Sacramento” vilket egentligen var slutet på vårt samkväm. Sacramento ligger förstås 2000 kilometer från Colorado Springs, vilket är mycket även för en drogpåverkad Honda Civic. De sista två timmarna innan busstationen öppnade cirkulerade jag i en kort radie från dess stentrappa, med tidvisa utflykter in i skuggorna undan polisen. Sittande på stentrappan fick jag sällskap av en medelålders kvinna som bodde i en kundvagn. Hon frågade mig ifall jag var hemlös och jag fick fundera en sekund innan jag kom på att jag faktiskt hade en väldigt bekväm lägenhet i den del av Kalifornien som man tydligen skall bo i ett tag men flytta innan man blir för mjuk även om jag just då inte kom ihåg vem som sagt det. Ungefär tjugo minuter innan stationen öppnade kom en bil som spydde upp fyra tonåringar i färgglada jackor med illa matchande ryggsäckar. De noterade inte mig eller kvinnan som nu rullade sitt kundvagnhem ned för gatan. Huttrande klagade de högt över hur kallt det var, vilket de också illustrerade genom att gnugga sina armar och stampa sina fötter. De gick över gatan till den kontorslokal som där man förberedde dagens arbete. De knackade och fick en kontorist att låsa upp så de kunde komma in i värmen. Själv så surfade jag i ett annat solsystem vid det tillfället, jag hade slutat reflektera över att min tröja inte kunde göra ett jobb som lämpligen var avsett för en dunjacka eller att den inte ens försökt under den nu gångna natten. Jag tänkte dock att min alienering från omvärlden var långt mer tillfällig än den vandrande damens. Jag visste att jag bara var en bussfärd från att vara lika lite alienerad som fyra tonåringar som skrattar inne i en kontorsbyggnad tvärs över gatan från busstationen i Colorado Springs.

Jag sover säkert halva resan tillbaka till Kalifornien. Det finns många saker att drömma om, alla platser som passerat utanför bussfönstret och alla människor som funnits längs vägen. Jag kan inte låta bli att reflektera över att platserna varierar så mycket medan människorna är samma blandning av karaktärer längs hela resans väg. Folket i Reno och Winnemucca, soldaterna från Idaho och nattugglan i Colorado Springs, alla har de olika bakgrund och erfarenhet men ändå kan jag inte påstå att det finns några definitiva drag som skiljer dem åt. Det är för övrigt väldigt lite som skiljer dem från den blandade skaran folk på Blekingska Nationen i Lund eller från min kinesiske vän Kevin och hans kinesiska kompisar. Bakgrund och erfarenheter kan påverka åsikter och värderingar men det betyder inte så mycket som man kan tro ibland.

Den sista biten hem till Davis går med lokaltrafik från Sacramento, 42:ans buss känns märkbart hemmatrygg. Den kaliforniska solen skiner med välkomnande strålar som Colorados kyliga himmel aldrig skulle kunna leverera. Jag stiger av bussen under palmerna på campus och börjar gå hemåt. Snart kan jag se det färgglada studentområdet över den intensivt gröna fotbollsplanen bredvid idrottshallen som basebollslaget tränar utanför. Den märkligaste känslan jag haft på hela resan infinner sig. Jag är tusentals mil från Sverige men ändå går det inte att ta miste på att jag kommit hem. Hem till min säng, min lägenhet och min rumskamrat, tillbaka till mitt hem i Kalifornien. Jag inser att jag har kommit ett steg närmare drömmen om Amerika.”

colorado springs

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Berättelser aldrig berättade

bergshamraDet finns berättelser som måste berättas och det finns de som man inte direkt skulle sakna om ingen tog sig för att berätta dem. Det finns berättelser som man kan berätta om man har tid och ändå inget särskilt för sig och det finns berättelser som inleds med en allt för utdragen och i stort sett meningslös metaberättelse. Sedan finns det berättelserna som aldrig blir berättade och denna berättelsen handlar om dem.

De icke berättade berättelserna har som du har märkt dominerat här på Gödsvinet i år. De första månaderna av 2015 har dominerats av en frånvaro av berättelser som gjort att de icke berättade har kunnat breda ut sig med sitt icke-varande.

Bland de icke berättade historierna finns sådana som faktiskt krävt betydande redaktionella resurser i termer av planering och efterforskning.

Särskilt sedan redaktionerna i Vällingby och Bromma började samordna sitt berättande har ett antal högst anmärkningsvärda berättelser inte blivit berättade. Det vill säga att vi har planerat ett stort antal berättelser och sedan inte berättat dem. 

I samband med att vi i ett oväntat drag började besöka bruna kubkyrkor i Stockholms förorter fanns även planer på andra oväntade studieobjekt. Bland dem märks mina planer på att besöka huvudstadens samtliga källarmoskéer i ett försök att förena frisinnad dryckeskultur med en miljö som får lutherska betongkyrkor att framstå som hedonistiska palats. Dessa planer fick dock läggas i malpåse på grund av oöverstigliga planeringsproblem.

Den kanske ambitiösaste satsningen som ledde till en icke berättad berättelse är nog Gödsvinets resa i Christer Petterssons fotspår. Det var i augusti förra året som vi tog tåget till Rotebro för att se vad han sett och dricka vad han druckit. Vi stod utanför lägenheten vi trodde kunde ha varit hans och vi utsatte oss för möjligheten att bli knivmördade precis som han knivmördade.

Efter Rotebro tog vi oss till Solna centrum där han blev arresterad och naturligtvis avslutade vi dagen med att springa upp för trapporna på Tunnelgatan. Att berätta en berättelse om mördaren och kulturikonen Christer Pettersson i form av en solig reseskildring var dock dålig smak till och med för oss, även om att genomföra nämnda resa inte framstod som det vid tillfället. Smakfrågan oaktat var det hur som helst en utomordentligt trevlig dag i de norra förorterna.

En annan ansats till en berättelse var ett kyrkobesök i Bergshamra. Bergshamra kyrka är en juvel bland bruna kubkyrkor, den är en triumf för betongkonsten. Även denna resa var en lyckad dag men men misslyckad berättelse. Vi besökte Joseph Martin Kraus grav i Tivoliparken, såg på stjärnhus och drack en ansenlig mängd öl för en söndag. Däremot såg vi mycket lite av kyrkan, som var stängd.

Berättelserna som aldrig blev berättade är kanske bland de bästa. De är definitivt minst arbetskrävande. Det är hur som helst värt att minnas att Gödsvinets uppdrag inte bara är att berätta berättelser utan att få dem att hända, berättade eller inte. Du kan se fram emot en lång rad nya berättelser som inte berättas i framtiden

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Früh kölsch (1461)

fruh

Det var tidigt om morgonen i München. Den flitiga junisolen hade redan hunnit en bra bit på på himlen över Maxvorstadt och om någon skulle säga att fåglarna också sjöng nere i Maßmannpark så skulle jag idag inte ha någon möjlighet att bestrida det. Det fanns annat att tänka på.

I det lilla rum på Heßstraße jag stod i begrepp att lämna utspelade sig en våldsam episod. Hur jag tryckte, hur jag pressade och hur jag svor på ett gammalt skandinaviskt språk så gick väskan inte att stänga. 

Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse inte behöver vänta med att packa tills tåget hem redan rullat in på perrongen nere på Hauptbahnhof. Om någon av dem visat sig i min taklägenhet den morgonen så hade konsekvenserna blivit ödesdigra.

När jag lämnade taket på campus för sista gången så gjorde jag det med en betydande del av mitt bohag paketerat i platspåsar från EDEKA på Dachauer straße. På vägen till spårvagnen påminde jag till det yttre om en sådan där olycksalig familj från Rumänien som man ibland ser transportera stora mängder gods genom Slussens tunnelbanestation.

Efter ett mycket oinspirerat byte i Mannheim var jag framme med mina många påsar i ett sommarvarmt Köln. Det var helt enligt planerna men tillfredsställelsen hölls tillbaka av insikten att jag fortfarande behövde korsa Rhen. Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse kan ta reda på gatuadressen man ska till då man lämnar men lyckligtvis befann sig ingen av dem på Deutzer Brücke då jag likt ett burkbarn på rymmen letade mig mot mässområdet och ett hotell jag trodde var mitt.

Jag var i Köln för att övernatta men inte mer än så. Följande dag var jag att infinna mig i Liege och en konferens där, Köln var bara en mellanlandning och en distraktion på en alldeles för lång och mycket krokig väg hem till Vällingby. Nu hade jag också att finna en butik som kunde sälja mig en billig ryggsäck som kunde göra jobbet påsarna från EDEKA alldeles uppenbart inte klarade av med någon tillfredsställelse.

Den föregående kvällen hade jag avstått från att packa för att istället koncentrera mig på den ganska omfattande uppgiften att tömma kylen i München på god bayersk öl. När jag någon gång strax norr om middagstid denna dag i Köln till sist stod med en ljusblå ryggsäck att frälsa mig från mina ömma händer och min slokande gångstil insåg jag att det fortfarande fattades något. Det fattades kanske mer än någonsin en öl.

När man befinner sig i Köln en vacker sommardag i slutet på juni har man val men att dricka en öl är inte ett val. Valet heter istället Gaffel eller Früh. Jag köpte en iskall Früh från längst in i kylen och den var alldeles underbar. Det var i en minimal liten kiosk alldeles intill Starbucks vid Rudolfplatz och det ringlade sig redan en liten kö med ölköpare trots att eftermiddagen ännu hade långt kvar innan avancemang till kväll.

Jag noterade glatt hur folk framför mig öppnade sina öl med en öppnare som hängde i ett snöre vid dörren istället för att stoppa ner dem i en vackert ljusblå ryggsäck från Karstadt sport. I Köln härskar friheten och friheten är att ta med sig sin öppnade öl ut på gatan och dela den med sommarkvällen. Det var i Köln som Karl Marx kunde få sina verk publicerade när ingen annan vågade och det var i Köln jag vandrade ut solen med en öppen flaska Früh.

Jag drack upp den snabbt och gick in igen för en till.

Många av de som likt mig valde mellan Gaffel och Früh den dagen var på väg till någon sorts festival bara två kvarter bort. De sålde förstås öl där också men den kostade två euro istället för 60 cent. Först trodde jag det var en pridefestival eftersom regnbågsflaggorna var i topp men tydligen var de alltid det i denna del av staden. Festivalen på Schaafenstraße handlade helt enkelt om att trängas och att välja mellan Gaffel eller Früh. På hörnet till Am Rinkenpfuhl valde jag åter en Früh. 

På Neumarkt fann jag en offentlig toalett. Jag delade den med en ung man som avnjöt en dos rökheroin från en bit folie, en kraftigt berusad afrikan som skrattade så att han höll på att falla omkull och en arg städare som svor ömsom på tyska och ömsom på arabiska medan han hytte med en mopp åt de båda föregående. Uppfylld av Früh och en välvillig inställning till mänskligheten bad jag hela sällskapet flytta på sig så att jag och min ljusblå ryggsäck kunde passera vidare in på toaletten. Min önskan bifölls och jag vill tro att Früh har något med det att göra. På vägen ut gav jag en tia i dricks åt städaren.

Det var verkligen en alldeles outgrundligt ljuvlig sommarkväll i Köln då jag ännu en gång valde en Früh från kylen i en liten butik på Richard-Wagner-Straße. Denna butik saknade helt och fullt en öppnare av flaskor men jag lät det inte bekomma mig. Då jag svängt runt hörnan till Händelstraeße öppnade jag raskt min Früh med ett livligt karateslag mot kanten av en soptunna så att kapsylen for seglande genom aftonbrisen flera meter uppför gatan. En dam i kappa uttryckte oro för den allmänna moralen med en min av avsmak. 

Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse i München inte behöver en kväll av öl i Köln men du vet hur det går med sådana som de. Vad de inte förstår är att välja Früh men jag valde och valde om kvällen igenom.

Tidigt om morgonen dagen efter valde jag att gå vidare.

Idag på Fältöverstens systembolag valde jag dock åter en Früh. Den smakar som den ska men den smakar inte som Köln. Det är fortfarande en frisk, överjäst öl åt den som av religiösa eller andra skäl avstår från att smutta. Det är en öl att dricka mycket av och om du inte kan göra det i Köln så kan du väl för all del göra det på Östermalm även om du inte kommer att finna en öppnare i ett snöre vid dörren.

Själv väljer jag nog att åter styra mina steg mot kylskåpet här i mitt örnnäste i Vällingby. Det inte ett skåp som erbjuder många val men där finner jag det val jag söker.

 20,30 kronor på systembolaget, nummer 1461 i katalogen

4 gafflar av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gödsvinet Vällingby går ut i sympatistrejk!

ARTHUR-Scargill_1960038a

På tisdagen den 17:e juni beger jag mig på en resa till min gamla heimatsort i östra Blekinge. Det är en lång och svår resa även under perfekta omständigheter men ingen i Karlskrona kan komma ihåg några sådana.

Östra Blekinge är en vild och avlägsen plats sällan besökt av utomstående. Vi som kommer därifrån bär genom livet en tyst förståelse av utvaldhet och ansvar för alla de enklare blekingar som av ödet förpassats till ett liv väster om Listerby.

Stamsammanhållningen är stark och den levs ut i en förenande misstro mot alla andra stammedlemmar.

Östra Blekinge är en sådan där plats där väderfenomen tillskrivs en personlighet.

Östra Blekinges viktigaste naturtillgång är tid. Folk har helt obegränsat med den där.

Jag kan fortsätta men jag avlägsnar mig från ämnet. På tisdag åker jag alltså dit men den även vanligtvis strapatsrika resan har försvårats ytterligare genom den pågående strejken vid Öresundstågen.

En av de många farofyllda delsträckorna genom Smålands mörka skogar har inställd trafik och den inleds på en plats där man inte vill bli lämnas på stationen.

Den enkla lösningen vore förstås att banna denna brist på bekvämlighet och den tågpersonal som har orsakat den. Så kommer inte att ske. Enkla lösningar är inget vi på Gödsvinet hänger oss åt och – vilket är viktigare – personalen har rätt.

De franska tåg-tayloristerna hos arbetsgivaren Veolia har rånat sin egen personal för några få Euro till och de förtjänar allt dåligt som sker med dem.

Det är av denna anledning som Gödsvinet har beslutat att ta ut sin Vällingby-sektion i sympatistrejk med omedelbar verkan. Inga av de öl som dricks kommer att recenseras och sådant som sker i Vällingby eller andra platser vi befinner oss kommer inte att kommenteras i för långa texter med ambivalenta bildillustrationer. Vid fortsatt konflikt kan även andra Gödsvinetavdelningar tas ut i en successiv upptrappning av stridsåtgärderna.

Det är en kostlig pålaga vi lägger på allmänheten men detta är en kamp som måste vinnas.

Tills så sker finner ni mig på en plats som inga andra i djupaste sydost.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Berlin från den tid som flytt

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.