Birra Moretti Zero

Vid fotknölarnar av de italienska alperna var Birra Moretti den där ölen som var snäppet bättre än Forst, och ibland var det inte så dumt att ha ett bättre alternativ, om än inte så lysande – vi talar trots allt om variationer på väldigt ljus lager här. Så det var väl med något slags missriktad nostalgi vi högg ett trepack Birra Moretti Zero så fort vi såg det. En kall, frisk lager är ju inte så dumt, trots allt. Tyvärr är BMZ inget av detta – även kylskåpskall smakar den på något sätt betydligt varmare än den är, och den smakar päronskruttar och lösningsmedel, med en distinkt biton av vatten. Det är lite åt den där sura banansmaken av utgången öl, även om flaskan påstår sig hålla till 07-2021. Det är en märkligt sötaktig öl, det här, med toner av dåliga äpplen och sämre vatten, nej, det är inte bra någonstans. Undvik.

En fotknöl av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Peroni Libera (1191)

Peroni, vi möts igen! Sedan Gödsvinet Bromma lämnade de italienska alperna bakom sig för drygt ett halvt årtionde sen, har jag inte haft någon anledning, eller vi ska kanske säga motivation, att göra din bekantskap igen. Libera är en 0.0%-ig öl, och liksom de flesta andra sådana är den tillverkad utan jäst, eller helt enkelt inte bryggd, även om Systembolaget fortfarande sorterar in den under öl. Likt andra öl av den typen har den istället en påfallande söt eftersmak som känns något apart. Vägen dit är dock inte så tokig, med en rätt frisk och humlig smak, och trots vissa lite udda bismaker kan det hela nog kategoriseras som något man kan dricka till maten. Så för den som är absolutist-absolutist och inte ens vill dricka 0.5%-ig öl kan det kanske vara ett alternativ, i varje fall till maten. För en 0.0-öl är det faktiskt inte så illa pinkat!

Två och ett halvt återseende av fem möjliga. Nr 1191 på bolaget, 13:90 kr.

Taleggio

Taleggio är en liten goding från Italien, som spenderat minst 40 dagar i Lanche-grottorna, denna Lombardiets gåva till ostmakandets ädla konst. Taleggio påminner lite vagt om en brie, fast syrligare, funkigare, med en aromatisk, nästan jästig doft. Den är mjuk och krämig och man hade nog spontant gissat på mer än 23% fett, men den är faktiskt inte fetare än så. Ostmakarna på Mauri har gjort ett utmärkt jobb med komjölken och man vill ha mer, mycket mer.

4.5 delikatesser av fem möjliga. 199 kr/kg, Ica Brommaplan, och vi får hoppas att Di Luca & Di Lucas import når betydligt fler butiker.

Orvieto amabile (2404)

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

“Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. “Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger “dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken “1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i “The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Killer Cat

killer-catSom svensk har man ju stundtals slagit sig för bröstet angående Systembolagets utmärkta sortiment, skakat på huvudet och lätt nedlåtande suckat åt länder utan monopol, där marknadskrafterna enbart erbjuder någon enstaka ölsort utöver billighets-lager, men tydligen måste man söka sig till Norge, av alla ställen, för att hitta öl från tidigare omnämnda italienska bryggarna Revelation Cat. Kanske är en delförklaring att även Norge har någon slags ansats till alkoholmonopol (även om de säljer mellanöl i butik), med åtföljande effekter på folkbildning, huvudsakligen då att folk har möjligheten att dricka sig fulla på idel nya och okända drycker istället för gamla bekanta. Det är en tolkning av folkbildning jag kan ställa mig bakom. Sådana ädla mål till trots har ju dessvärre vårt svenska monopol ett beklagligt hål i sitt utbud vad gäller bättre italiensk öl (som läsare av Gödsvinet är kanske unikt medvetna om), som exvis den från Revelation Cat. Då italiensk finöl tenderar att inte ens sprida sig nämnvärt inom Italien, och Revelation Cat inte tagit sig från Rom till de Alpernas fotknölar där Gödsvinets utsände höll till, grep undertecknad entusiastiskt chansen att sprida ytterligare ljus över detta italienska bryggeri.

Det finns ju IPA som drar åt det lite fruktiga, tropiska hållet, men Killer Cat fullkomligt vältrar sig i det, en orgie av citrus, blodgrape, clementiner, nektariner, med några skivor mango och ananas nafsandes lite i bakhasorna. Men sött är det ingalunda, humlen sätter även ett rejält bittert, närapå metalliskt avtryck, och giftermålet mellan pale ale och tiki-drink är, osannolikt nog, synnerligen harmoniskt. Stundtals drar tanken nästan till wit, med det slås snabbt åt sidan av en vackert rund maltkropp och en eftersläpande, tungkrullande beska.

Tre komma sjuttifem NES-anstrukna etiketter av fem möjliga. Skicka gärna ett e-mail till Systembolaget och säg att ni vill se den i deras sortiment!

Gnocchi, salsiccia och rödtjut

IMG_0086Nu i juletider lagar många gärna italiensk mat. Eller ja… det kanske de inte gör. Men jag gjorde i alla fall det idag och jag tänkte dela med mig av resultatet. En man, vi kan kalla honom Marcuz, lärde mig det här receptet på en bergssluttning i norra Italien tidigare i höstas. Det är enkelt, rustikt, stabbigt och väldigt väldigt gott.

Du behöver

  • 3 st färska italienska korvar
  • En halv gul lök
  • En klyfta vitlök
  • En näve körsbärstomater
  • En näve örter som tål kokning, tex rosmarin, salvia eller timjan.
  • 2 portioner gnocchi
  • Rödvin
  • Parmesan

Så här gör du

1. Skala korvarna och smula sönder den goda färsen. Stek i olja.

2. Finhacka löken och lägg i när färsen börjat få färg. Efter ett litet tag, i med den finhackade vitlöken också. Låt den steka med någon minut, men låt den inte bränna.

3. Halvera tomaterna och lägg i dem med resten i stekpannan och slå över rödvin tills det känns bra. Örterna kan du också lägga i nu. Låt koka tills det smakar gött, sådär fem-tio minuter räcker. Smaka av med salt och peppar men var försiktig med saltet, det blir ganska salt som det är.

4. Koka gnocchin, men inte för länge. Koka tills de flyter upp till ytan eller så länge som det står på förpackningen (det av dem som kommer först). Häll av vattnet och ös ner gnocchi-bollarna i pannan med det andra goda. Blanda med rustik träslev.

5. Lägg upp på tallrikar och riv över parmesan tills rätten bara vagt kan skönjas. Avnjut med vinet som inte gick åt.

 

Fulölen

slalom-strongJag såg den där på hyllan, och kunde bara inte låta bli. Det var inte höga förhoppningar, det var inte ett intryck av exklusivitet eller hög kvalité, det var kort sagt inga goda intryck som drev mig. Slalom Strong. 9%. Bara känn på det. Någon som vill tippa på om det är en bra öl? Inte? Då kan vi göra spänningen kort och avslöja att bra, det är den inte. Doften är märklig, en vagt humlig, sur arom, lite påminnande om en taktiskt placerad papperskorg bredvid en likaledes taktiskt placerad parkbänk. Smaken .. ja smaken. Först är det lite öligt, men sen drämmer Slalom till.. billig polsk fulvodka, nån slags kemisk smak av sega råttor, lösningsmedel, aceton, och en påträngande, obehaglig, skelögd sötma, och man drar liksom en liten inre lättnadens suck när eftersmaken liksom inte dyker upp alls. Mycket kan sägas om Slalom, men det är inte den bästa ölen som Gödsvinet syd inmundigat i år.

Ett rakt streck av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Biscara

Ett skepp kommer lastat, med morbida & gentile. Det är inte så illa som det låter, italienarna menar härmed ungefär “mjuk och fin”, och inte på det där lealösa gotiska sättet som man skulle kunna misstänka. Nej, det lena och fina är india pale ale, fruktig, blommig, lika återhållen som en stormönstrig sjuttitalstapet. Sex komma fem procent alkolhol döljer sig bak prunkande grönska, kikar fram runt ett mossgrönt monstera-löv, medan jästen svävar, gyllenbeige, bland kolsyrebubblorna, glada celler hand i hand, deras dans långsam, hypnotisk, stundom svävande, stundom konvektiv, stundom a’la Brown.

biscara2

Nej, illa är det absolut inte – det här är tvärtom kungen av alla de italienska öl Gödsvinet syd druckit, otvivelaktigt bäst, blickande ut från en alptopp över ett hav av smärre ölsorter. Bryggarna birra Amiata får nog kallas ojämnast i italien – med odrickbart citronblask på sitt samvete, likväl som denna imperator av bleka ales, som Gödsvinet syd skulle hålla för likgod eller bättre än all IPA vi smakat även norröver – men med brasklappen att vi, p.g.a. geografiska förutsättningar, inte kunnat avnjuta så många som vi helst skulle velat.

Fyra och en halv humletripp av fem möjliga. Det här är ytterst nära perfektion. Finns inte på systembolaget, men ev. kommer Gödsvinet syd sörja för en viss, om än begränsad, export norröver, förutsatt att vår något opålitlige handlare erbjuder några fler flaskor. Med Monella fick vi vänta både två och tre veckor innan den dök upp igen.

Birra Valsugana Lager

birra-valsugana-lagerAtt dricka italienska bryggarna Birra Valsuganas lager är att resa i tid och rum, till en tid innan mikrobryggare, otaliga humlesorter, och ständigt nya varianter på öl. En tid då en öl var en stor stark, med en enkel, rättfram beska, lite metallisk i eftersmaken, hyfsat kolsyrad, välfiltrerad, törstsläckande. God öl, men väldigt enkelspårig, öl man kan dricka många av utan att man tänker på smaken, som passar till sillen, eller fettstinn svensk husmanskost. Nåväl. Så här sitter man och dricker öl från ett italienskt mikrobryggeri som smakar som svensk starköl gjorde för 40 år sen, inget fel på det. Gödsvinet syds utsände var då denna dryck skulle inmundigas synnerligen begiven på öl, och det får sägas att behovet därav blev tillfredsställt. Likväl är det kanske inte helt lätt att breda ut sig om smaken. Nåja.

Tre stora starka av fem möjliga. Det finns dussintals öl på systemet som ytterst få människor skulle kunna skilja från Birra Valsuganas lager i en blindtest, så även om den inte finns i listan, är det kanske inte alltför mycket att begråta.

Monella

monellaEn opålitlig källa påstod att humle och marijuana är besläktade, och nog kan det  vara något nästan narkotiskt över öl som riktigt osar humle av bättre sort, i riklig mängd. Utan att vara någon utpräglad humlebomb är Monella ändå en mycket trevlig bekantskap, aningen söt, men med en schysst beska, och med en rik arom som skvallrar därom. Örtigt, fruktigt humlig, är den mycket behaglig att långsamt sörpla i sig, eller bara sänka i stora, djupa klunkar. Efterbeskan är nästan den mest njutbara biten, man kan sitta många långa fina ögonblick och njuta sig igenom djupgröna nyanser av humle. Nej, trots initial skepsis (då bryggarna Birra Amiata tidigare levererat en aningen blek porter och en rälig citronblask) blev Gödsvinet syd glatt överraskade av denna friskt skummade ale-lager. Bra så!

Tre och en halv humlestör av fem. Det får nog bli ett par flaskor till av den här. Finns inte på systembolaget, men har ni vägarna förbi Italien, kanske ni springer på den.