Har jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.
Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.
“Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. “Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”
Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.
Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.
Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger “dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.
Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.
Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken “1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig.
Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i “The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.
Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile
60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen
Två fläderbuskar av fem möjliga