Porterexperimentet, dnr GS 2013/01

Det uppmärksamma och trogna gödsvinet har antagligen inte heller noterat att jag aldrig skrivit någon ölrecension. Detta har jag låtit bli av den enkla anledningen att jag inte kan ett skit om öl. Som universitetsutbildad har jag naturligtvis svalt en försvarlig mängd men lika lite som fisken kan om havet kan alltså jag om öl.

Än mindre än vad jag kan om ljus öl, kan jag om mörk öl. Givet de tider vi lever i av ohämmat foodstagrammande tänker jag ändå, tvångsmässigt skriva om det. Valet av porter kommer av att jag under en längre tid föredragit lättare drycker i festliga sammanhang och vill ta ett steg utanför min comfort zone. En porter är nog det sista jag skulle dricka under annat än rent experimentella former.

För det här experimentets genomförande har jag införskaffat mig en flaska Imperial vanilla coffee porter från Ugly duck breweries. Intrycken redovisas ett sinne i taget.

– Doft av gamla tråg och insjunken fåtölj

– Smak av utspädd men läskande söt tjära

– Med flimrande inre bilder av chesterfieldmöblemang och fläckade kartor över Madagaskar

Avgör själv om detta är bra eller dåligt. Jag är sammanfattningsvis inte odelat negativ.

Ät Albanien!

Mellan de välbesökta länderna Kroatien, Italien och Grekland finns en vit fläck på kartan för turister, Albanien. Jag ska inte ge mig in i någon stadsvetenskaplig analys till de möjliga bakomliggande orsakerna till detta (det finns det andra här på Svinet som är bättre kallade att göra) utan nöja mig med ett par gastronomiska reflektioner från ett obegripligt lågfrekventerat land.

Till en början planerade vi att åka via Tirana och arbeta oss nedåt till motsvarande Albaniens Riviera. I sista stund snubblade vi över ett reseföretag som sålde billiga flygbiljetter till Korfu, varifrån det var billigt och busenkelt att ta sig över med båt till staden Saranda (eller Sarandë som jag tror det skrivs på albanska). Bästa restaurangen i Saranda hävdar jag är Mare Nostrum även om restaurangen högst upp i borgen intill staden inte var så pjåkig heller. Vi bodde på hotell Porto Eda (döpt efter Mussolinis dotter…) och hotell Brilant, där det senare var bäst. Det blå ögat är en lagun på taxiavstånd som bjöd på 12-gradigt strömt vatten sprudlandes upp ur en bergskälla och vidare ner längs bergssluttningarna till en damm byggd av Stalins ingenjörer (enligt taxichauffören som var en outtömlig källa av visdom).

IMG_1438
Postnukleär ensamhet i Gjirokaster.

Efter ett par dagar på denna ort drog vi vidare med minibuss framfört av en manisk förare till Gjirokaster och kollade in husens stentak som gett staden världsarvsstatus. Bästa boende i den stan var Hotell Gjirokaster och bästa restaurang Kujtimi, av den enkla anledningen att det var de enda vi prövade och att de var så bra och prisvänliga. Vad ni än gör med er vistelse här så missa inte den enorma borgen med utsikt över dal och floder och möjlighet till att utforska halvrasade partier på egen risk. Vi var ensamma på den största turistattraktionen i en halvstor världsarvsstad och en kittlande postnukleär känsla kom över oss. Tomt men fridfullt, som The walking dead utan zombies.

Raskt bar det vidare med en kedja minibussar förbi poliskontrollerna till Vlorë. Den stan skiljde sig ganska mycket från vad vi stött på hitintills i Albanien och vi var nog lite dåligt pålästa. Efter en skadat lång promenad med full packning i 30 graders värme kom vi så slutligen till Hotell Liro som, hör och häpna, var värt promenaden. Ska erkänna att vi hängde rätt mycket på det ruggigt fina hotellet som är byggt på en klippa med egen strand, därför vet jag ganska lite själva staden. Mitt intryck var tyvärr inte odelat positivt, Vlorë kändes som en liten stad med en storstads bristande charm. Bästa hotell var så klart Liro och bästa restaurang vet vi inte alls säkert att det inte var på hotellet men det kändes som att vara i ett maosoleum på natten. Grymt stiff dukning, lysrörsbelysning och…helt tomt. Vi vände i dörren. Vi testade restaurang Ideal som var ganska bra. När det inte gick att få tag på en taxi fick vi skjuts till hotellet av kyparn.

IMG_2081
Hotell 2000, framtidens boende.


Från Vlorë valde vi taxi med en major i Albanska armén som förde oss över hisnande stup och bråddjup till Dhermi. Staden är ett par spridda hus längs en vacker strand med klubb Havana som partyepicentrum och hotell 2000 (ja, det finns på riktigt) som kultepicentrum. Hotellet var tyvärr obeboeligt för alla som inte är en vän av röta. Slemmigare väggsvamp och fränare mögellukt får man leta efter. Istället hamnade vi på ett rum i en villa som jag inte minns namnet på. Själva boendet var varken bu eller bä men killen som ägde det är den vi minns. En bra sak var att han ordnade så vi fick åka motorbåt dagen som polisen förbjudit det pga för stora vågor. Det var kul men lite svettigt när vi skulle baxa oss förbi de sylvassa klipporna in i en inrasad gammal piratgrotta. Bästa restaurang var nog Pirates (med i detalj kopierad logga från Pirate bay!). Vi lyckades med ställets goda minne åstadkomma en partiell springnota (oskyldigare än det låter tyvärr) som genom en osannolik slump reglerades till restaurangägaren inför att vi var på väg att lämna stan.

Från Dhermi drog vi så till Butrint. En gammal romersk koloni med ett par tusen år gamla välbehållna ruiner. Fantastiskt ställe men minst lika fantastiskt var hotell Livia. Istället för den postnukleära ensamheten infann sig känslan av att ha hamnat i Drakulas slott. Långa korridorer. Ibland var dörrarna öppna, ibland stängda. Kanske fanns det andra gäster. Kanske var det tidigare offers vilsna själar som slog i dörrarna. Vi såg aldrig någon annan gäst efter klockan åtta på kvällen. Min kollegas association till splatterfilmer på Balkan kändes plötsligt mer motiverad. Middagen intogs i en stor stensal med ljussättning som i brittiska BBC-serier från 80-talet (samma som i Kvinnofängelset, typ lysrör). Ensamma.

Sammanfattningsvis fick jag ett mycket positivt intryck av Albanien. Fantastiska vidder, stränder med azurblått vatten och förmånliga priser. Förvisso inget för agorafobiker, det var så lite turister att vi kunde leka kurragömma på alla sevärdheterna. Alla ytor är inte så polerade än, man ska inte vänta sig Biarritz och ett par gånger hade vi närkontakt av tredje graden med läskiga hundar men alla vi mötte var gästvänliga och hjälpsamma. Albanien är absolut värt ett besök!

IMG_1481
Ett land med viss självdistans.

 

Tweed

Det senaste i raden av Crespis konceptställen i Gamla stan stavas Tweed. Stör-romscanapé, tupplevermousse eller varför inte en märgtoast för den hugade prionsuktaren erbjuds tillsammans med förstklassiga cocktails och rökdon.

Odla din alkoholromantik från en chesterfieldfåtölj verkar vara ledorden här. Middagen avnjuter du antagligen tidigare eller senare på kvällen, varför inte på Djuret som ligger i samma lokaler?

20130409-194330.jpg

För min del blev det en variant på White lady och en tupplevermousse.

Brooklyn Local 1

Sms skrivet parallellt med inmundigandet:

“Dricker en öl och inser att den utöver sin uppenbara storlek (75 cl) också var betydligt mer fientlig än väntat. 9 % av flaskans innehåll har tydligen bara väntat på att jag ska missa vad som stod halvtydligt skrivet nere i hörnet.”

20130323-231136.jpg

Sammantaget en ganska hård påfrestning för andedräkten. Pluspoäng för formatet, fram för mer varierande former och format på ölflaskor!

Dagens korta: Marie Laveau

Baren på ML håller fortfarande hög klass.
Baren på ML håller fortfarande hög klass.

Marie Laveau kan numera anses vara en bra bar med bespisning för den riktigt hungrige som inte orkar gå någon annanstans. Synd, de höll stilen länge. Vill du äta, gå till exempelvis Svartengrens istället.

Som Gödsvinet konstaterat tidigare är det glest med bra vegetariska alternativ i Stockholm dessa dagar. Sötpotatispajen på Marie Laveau är inget annat än en klen kvoträtt.

På drinkfronten håller Little quarter fortfarande fanan riktigt högt, liksom Svartengrens.