Tagg-arkiv för: usa

Boylan Ginger Ale

Denna ginger ale doftar äpple och pepparkaka, det senare kanske inte helt orimligt. Däremot smakar den i anfangen fruktsoda men med en lite längre eftersmak av päron och ingefära, och någon slags kemisk oroande nyans. Men det är en nyans i en helhet som annars mest är mild, söt och okomplicerad. Nej, på det hela taget är det här mycket mer Apotekarnes än jag hade anat, och hade det inte varit för den långa kryddiga eftersmaken hade jag inte hajat till så som jag förväntar mig när jag dricker en Boylans. Efter deras smakmässigt ganska rättframma, för att inte säga renodlade, birch beer och root beer är dock detta lite överraskande, här har vi något lite mer återhållet och komplext. Om det nödvändigtvis är bättre vet jag inte, men jag kommer nog också ha svårt att inte leta upp fler sorters Boylan. Och det säger ju en del. Sen verkar det ju dessvärre verkar svårt att skaka fram en del av deras lite mer spännande sorter, som deras Creamy Red Birch Beer. Cream soda är ju lite ett kapitel för sig. Vi hoppas att en liten trevare per mail till City Gross kan lyfta fram lite av dessa rara drycker till en bredare kundkrets.

Tre komma tjugofem apotekare av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Boylan Root Beer

Boylans root beer sprider en arom av .. ja, vad är det, ingefära och tuggummi? och smaken följer precis därefter. Jag är så välbekant med doften och kliar mig i huvudet tills jag ger upp och letar upp ingredienserna på Boylans hemsida, och då slår det mig – oil of wintergreen, eller metylsalicylat, har jag ju arbetat med i olika sorters insektsforskning i ett antal år. Många insekter tycker tydligen det luktar mumma, och om nu Boylan menar att det är kanel, sassafrass, vanilj och körsbärsbjörk i den här drycken så är det säkert det, men det jag märker av är metylsalicylat eller vintergrönolja som det tydligen också kallas. Användningsområden som liniment och behandling av vävnader för formaldehydkonservering är ju inte så aptitretande, men trots allt detta är ju denna root beer från Boylan om inte lysande bra så i varje fall intressant för en som länge arbetat med metylsalicylat och aldrig fått för sig att smaka på det. För andra kan det möjligen vara aningen å den ensidigt udda sidan av smakspektrat. Å andra sidan är det såhär jag minns root beer, inte för att jag är någon expert på ämnet. Har man som jag en svaghet för läsk som smakar sådär överdrivet syntetiskt kan det däremot vara precis rätt. Eller i varje fall ganska.

Tre och en halv kemisk förening av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

KFC

Det finns saker man vill testa mest för att man hört talas om dem så förbaskat många gånger. KFC var en av dem för mig, men nu är dådet gjort. Efter svettiga minuter borta vid Bromma Blocks var jag stolt ägare till en bytta med 5 bitar original recipe och en pommes. Kundtrycket var högt och kön till drive in avskräckte, kanske på grund av att en av våra mindre seriösa kollegor skrivit upp maten. Men till slut fick man sin beställning och en trafikfarlig bilfärd senare var det dags att avsmaka dessa legendariska högtrycks-friterade kycklingbitar med hemliga kryddor, och jag får säga att jag blev positivt överraskad – det var faktiskt helt ok. Att stöta på något som faktiskt är igenkännligt som bitar av ett riktigt djur på en snabbmatsrestaurang känns även detta lite unikt, med McRibs i oefterhärmligt men kanske inte precis positivt minne. Det ska dock inte sägas vara någon fantastisk kyckling, och de tjockare bitarna var heller inte lika saftiga, men nog var det intressant att ha prövat – en gång i varje fall. Jag grämer mig dock över att jag i stressen och pressen vid skärm-beställningen – ni vet, den där som hotar en med pistol om man inte vill beställa en meny – missat att få med mig någon coleslaw, som jag har hört är något av deras bättre. Jag är dock osäker på om de ens har den, om de inte vill kalla den dip (och det vore väl att överdriva), de hade t.ex. inte potatismos som tillbehör, bara pommes. Nåväl. En dag får man kanske ta reda på hur det ligger till, men det känns inte som någon överdriven brådska.

Tre överhettade tryckkokare olja av fem möjliga. 119 kr för fem bitar och en liten pommes (läsk hade jag hemma, och snabbmats-läskmuggar hade nog legat pyrt till som jag kör när jag är hungrig och har varm mat i bilen).

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Boylan Birch Beer

Det är farligt med youtube. Jag satt och tittade på en man med en charmig kanadensisk accent som höll på att återskapa en 1800-tals-läsk, och rätt var det var så hade jag med mig en flaska av någon slags läskartad dryck hem från City Gross Bromma. Nåväl. Man kan dricka sämre till en lökig amerikansk 80-tals-rulle och en påse ostbågar, tänker jag. Som flaskan stolt proklamerar är det ju dessutom rörsocker, inte den ohemult onyttiga high fructose corn syrup, så då är det ju nästan nyttigt dessutom. Nästan. Vi hoppar över alla kalkyleringar av antal kalorier och bara dricker vår björköl. Ja. Det är ju inte öl i någon egentlig mening, det här: ingen jäst är involverad och ingen bryggning av något slag, det är läsk med diverse essenser från naturen. Kanske är namnet en historisk artefakt, från tider då det (likt brydgen i länken ovan) faktiskt var bryggning det var fråga om. Hursomhelst. Här sitter man och undrar hur björk egentligen smakar, och jag får erkänna att jag blir svaret skyldig. Hursomhelst tror jag inte den smakar pepparmynta, då hade den inte fått vara ifred från godismakare och andra med smak på livets essentiella oljor, och om man kort skulle beskriva Boylans Birch Beer så vore det just pepparmynta, vilket också är en tongivande ingrediens. Cola med stark och tydlig smak av pepparmynta, och en lite speciell arom av sirap med lite hintar av kallt kaffe någonstans i periferin. Och det är väl inte dåligt, även om det inte precis var det jag letade efter. Det gick helt klart ner, men det är osäkert om det blir några fler flaskor.

3 Cronk av 5 möjliga. Finns i dagligvaruhandeln om man har tur eller bor i USA.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Öl-i-solenölen

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Posted in Verklighetens öl | 2 Kommentarer

Pop Tarts Strawberry Sensation

Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Extra Austin

Med bara minuter kvar till den presentation som tagit mig till en konferens i Austin och med cirka 30 timmar kvar i Texas fick jag ett meddelande om att mitt plan hem var inställt och att jag förmodligen skulle få vänja mig vid att bära hatt. Strax därefter kom dock ett meddelande till genom vilket jag erbjöds en ny resa med avgång precis ett dygn senare än den ursprungliga. Det fanns en praktisk länk att trycka på för att acceptera och medan jag tryckte insåg jag att jag getts både ett problem och en present. Jag hade fått en extra dag i Austin.

Vad gör man en extra dag i Texas huvudstad? Det finns inget bra svar på den frågan och om det fanns det så skulle det förmodligen inte vara lika roligt som något av alla de dåliga. För att ändå börja besvara frågan i rätt ände konstaterade jag att det var en lördag eftermiddag som styrde mot en lördag kväll i Austin.

Lördag kväll på 6th Street i Austin är lite som lördag kväll på Bourbon Street i New Orleans men annars rätt olikt alla andra platser i USA och världen. Att få uppleva en förpliktigar och jag kände plikten tynga medan jag vandrade sökande mellan hyllorna på All American Liquors på Brazos Street.

Särskilt besvärande var att jag inte kände någon längre i staden sedan alla från konferensen tagit ett tidigare plan som dessutom till skillnad från mitt inte var ytterligare ett dygn försenat. Det var lördag och jag var ombokad till måndag kväll.

Jag har alltid hävdat och inte minst praktiserat principen att man kan besöka en bar för en enda öl och sedan gå därifrån utan att se ut som sjömannen som firar sin födelsedag ensam. Detta var min strategi för kvällen och den framstod som särskilt sund eftersom en betydande andel av ställena på 6th Street har live-musik. De är med andra ord ideala för alla som vill hänga med en öl utan att konversera och för folk som gillar att skrika sina beställningar till bartendern.

En öl på varje ställe som har live-musik på 6th Street, vad kunde gå fel?

Inget kunde gå fel och inget gjorde det heller. Jag hörde så klart country men jag hörde också blues, jazz, klassisk rock och vid ett tillfälle en mässingsorkester som verkade bestå av slumpmässigt valda musikanter på rymmen från något skolband i Louisiana. När jag tog vänster ner på Red River Street gjorde jag det som Austins för kvällen mest eklektiska musikentusiast. Som ett enpersons-FN för oförenliga stilar och preferenser.

Så här långt är egentligen inte det här inlägget mycket till guide till Austin. Det här med 6th Street skulle du nog ha räknat ut ändå? Då kanske du kan säga vad man gör en söndagsmorgon dagen efter att ha druckit en öl på alla barer med live-musik på 6th Street och sedan även Red River Street? Då fortsätter jag.

En söndagsmorgon som den är som gjord för en mycket lång promenad längs med Colorado-floden. Allt du behöver tänka på är att inte plocka upp några döda fladdermöss, röra den giftiga murgrönan eller att minnas för mycket av kvällen innan. Söndagen visade sig inte behöva mycket mer avancerade instruktioner än så. Det och en flaska Becker Vineyards Icanoclast caberet sauvignon.

På den yttersta extra dagen stod jag åter upp och såg att det var måndag. Måndagar är mer svårarbetade vad gäller de säkra och självklara resetipsen, särskilt om man måste sitta i en taxi till flygplatsen någon gång innan fyra på eftermiddagen. Det är för sådana lite svårare råd som du behöver Gödsvinet. Vi har varit där.

Jag magasinerade mitt bagage på hotellet efter utcheckning och begav mig till Lavaca Street. På Lavaca ligger en bar som på ett självförklarande sätt kallar sig Lavaca Street Bar. Om de någonsin stänger så måste de öppna bra tidigt och alla kommer att förstå där om du beställer en White Rascal Witbier från Avery Brewing klockan 11:00 på förmiddagen. Det är för övrigt en mycket frisk och fruktig frukostdryck som kan rekommenderas.

Bland de lokala ölvalen visade sig Liberty Lunch från Independence Brewing vara ett utmärkt alternativ som inte krävde några alternativ på ett tag. Lavaca Street Bar är en bra plats ett par timmar mitt på dagen. Folk läser tidningen, ser på någon helt obegriplig idrott och låter dig för det mesta vara ifred med en dryck som till exempel Go Play IPA från Avery (”lätt, lite syrlig” enligt fältanteckningarna).

En extra dag är inte tillräckligt för en stad som Austin men British Airways kunde inte hitta ett sätt att ställa in ett flyg till utan att se dumma ut. Det finns också mycket mer att säga om stället men det får räcka så här. Jag tror du förstår resten.  

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Jose Muldoon’s

Jose muldoon

Jag hittade en tändsticksask idag. Det var en sådan där liten ask som man får med sig från barer och stoppar i den där kökslådan full av saker man aldrig använder men heller inte kan slänga.

Tändsticksasken tog jag från en bar i Colorado Springs som heter Jose Muldoon’s. Det var en kall marskväll 2002 som jag gick förbi och bestämde mig för att allt skulle bli bättre efter en öl. Det blev det men inte med mycket.

Det var en resa som jag naturligtvis skrivit om tidigare. En snabb sökning på hårddisken visade att jag hade kvar texten. Jag vet inte vilket som är mest osannolikt, att jag har sparat en text om en resa till Colorado Springs 2002 eller en tändsticksask från nämnda resa.

Det märks att det är en text skriven av en ung person och det är inget högt betyg. Den är våldsamt pretantiös och generellt sett väldigt pinsam att läsa, för att inte tala om att sprida till andra. Så här är den, i en lång version av en text som först publicerades i den Blekingska nationen i Lunds tidning, Herulens härold.

Allt är inte dåligt med texten, det var minst lika roligt att hitta den som att hitta en gammal tändsticksask. Det händer inte så mycket häromkring. Även om texten är pratig så har den ett acceptabelt driv och det finns en rätt gullig idealism i berättelsen. Jag hade 2002 fortfarande en barnslig fascination för barnsliga saker, som gräs.

Jag har behållit alla felaktigheter, som felciteringen av Kurt Vonnegut, den oförklarade referensen till Klaus Kinski och det lite besynnerliga påståendet att Sierra Nevada är 2000 meter högt vid sin lägsta punkt. Berättelsen börjar i Kaliforniens huvudstad Sacramento, i vars närhet jag bodde vid tillfället:

”Det är inte endast i tider som dessa som begrepp som“Amerika” och “amerikanskt” är fulla av värderingar och motsägelser. Amerika är ett fenomen vars oräkneliga associationer och begreppssläktskaper oundvikligen skapar en konfliktsladdad atmosfär, lika spännande som potentiellt förödande. Det är inte möjligt att fånga Amerika i en enda bildruta, Amerika och det amerikanska är alltför flyktigt och alltför mångskiftande för att kunna återges med rättvisa. Ändå har tusen och åter tusen författare, filmskapare och musiker försökt fånga flyktiga bilder av Amerika, bara för att med varje bild avslöja ännu en sida av motivet. Det vi inte kan greppa under våra vakna timmar fortsätter vi att jaga i våra drömmar, det är därför drömmen om Amerika kommit att bli vår tids mäktigaste sirensång.

Det har sagts om Willie Nelson att ifall Amerika skulle ljuda med en stämma så skulle det vara hans varma men samtidigt skarpa och uppriktiga röst. Det var hur som helst just hans nasala sång som ljöd platt från mina hörlurar där jag satt på Greyhound-stationen i Sacramento. Klockan var över två på natten men det ljusgröna golvet i vänthallen var lika täckt av trötta fötter som alltid. Dimmiga ögon följde sekundvisaren på dess färd runt den grå urtavlan ovanför avgångsporten och blickar utbyttes mellan de som snart skulle bli medresenärer för en natt. Där fanns ett spår av hotfull stämning, människorna i hallen ögnade varandra och väntade på att någon skulle ta första steget mot kön vid avgångsporten. Greyhound garanterar nämligen inte att alla som har biljett får plats på bussen, ”first come, first serve” säger de och antyder att man gör bäst i att hålla sig framme för att få åka med. De kallar det företagspolicy men i min mening är det just brist på detsamma. En del skulle nog ha kallat systemet typiskt amerikanskt, jag nöjer mig med att kalla det idiotiskt. En kvinnlig väktare gick runt i vänthallen och kollade att alla hade biljett och inte bara försökte komma undan den hårda natten ute på gatorna i Kaliforniens huvudstad. Hon frågade efter min biljett genom ena mungipan, där jag satt i min fläckfria tenniströja och mina svarta Dockers och skrek ”välmående medelklass” så att alla kunde höra det. Hon frågade mig mest för att hålla uppe skenet av att utföra en obligatorisk uppgift som hade ett värde i sig och inte bara en funktion avsedd för att skydda sådana som mig från sådana som drev omkring i mörkret utanför. Efter att lydigt ha visat min biljett klev jag bort till dörren som ledde till bussarna. Det var över en timme till avgång men jag tänkte inte ta några risker. Där ute, på andra sidan, väntade Amerika, ännu döljt i mörker.

Bussen ryckte till och motorljudet steg när chauffören slängde i en lägre växel för att komma upp för motorvägsrampen. Vi gled iväg i allt högre fart, snart passerade vi Folsom, där Johnny Cashs fånge sjöng sin blues och mindre än två timmar nedför vägen låg Reno, där han sköt en man bara för att se honom dö. Vi korsade Sierra Nevada i nästan 100 km/h, motorvägen går rakt över bergen som även på sina lägsta punkter når 2000 meter. Bussen avger ett dovt muller medan den avverkar en stigning efter en annan. Snart kan man se stycken av smutsig marssnö skina i det svaga månljuset och färden fortsätter obönhörligen uppåt och framåt. Det känns som om man sitter på en månraket som ständigt pressar sig djupare in i det okända . Jag reser ensam med vad som ryms i en liten ryggsäck av kånken-storlek och för varje mil kommer jag längre ifrån allt jag äger och alla jag känner. Jag är på väg mot Colorado och en konsert med Willie Nelson men det är bara en del av anledningen för min resa. Jag hoppas att kunna få en skymt av Amerika bortom min ”just-off-campus” lägenhet med heltäckningsmatta och kabel-TV, bortom min trygga tillvaro i den lilla universitetsstaden Davis som för övrigt ligger i den del av Kalifornien som Kurt Vonnegut menar att du bör bo i en gång men sedan flytta innan det gör dig för mjuk.

Min farkost faller från himeln och landar tryggt i ett morgontrött Reno vid Sierra Nevadas östra fotfäste. Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar. Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så har så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande. Prostitution är lagligt i Winnemucca men personalen på bensinmacken vi stannar vid är precis lika gemytligt småstadstrevliga som kollegorna hemma i Blekinge. Det finns inga yttre tecken på moraliskt förfall eller syndiga laster bland befolkningen, som vanligt säger politiska ställningstaganden väldigt lite om människorna som berörs av dem.

När man närmar sig Salt Lake City kan man inte låta bli att förundras över de mormonska nybyggarnas inspirerade val av plats för en stad. Framför staden breder sig den märkliga saltvattensjön ut sig och de mäktiga klippiga bergen utgör en magisk kuliss till stadskonturerna, Salt Lake City ligger så nära bergen som det bara är möjligt utan att ligga uppe i dem. Bussen som just forcerat tre delstater jagar mellan Salt Lake Citys många rödljus, det går inte att köra mer än hundra meter innan man träffar på ett nytt och varje rödljus är utrustat med en timer med display som räknar ner de 30 sekunder som fotgängarna har på sig att korsa gatan. Chauffören ber om uppmärksamhet för att informera lite om förhållningsreglerna i staden, man får exempelvis inte röka på allmän plats, en regel som efterlevs med noll tolerans. Den som blivit tagen med rökning kommer inte ifrån staden förrän 300 dollar betalats i böter. Dekorationerna från vinter-OS, en månad tidigare, hänger fortfarande uppe och staden känns liksom onaturligt polerad och städad. Här och var vacklar dock en hemlös förbi och trots de hårda kristna stadslagarna och de restriktiva alkohollagarna ser det märkvärdigt mycket ut som en typisk amerikansk storstad. Åtminstone verkar folk vara som folk var som helst.

Jag sätter mig på en ny buss och medan den börjar klättra upp för bergväggen öster om staden börjar det skymma i Klippiga bergen. Redan efter någon mil har vi kommit högt upp i mörkret. Chauffören tar till orda och berättar glatt: ”Nu kommer vi snart fram till ravinen där en självmordskandidat försökte ta över ratten från mig för två år sedan”. Han fortsatte med samma bekymmerslösa röst: ” Det var nära ögat men som ni märker kör jag fortfarande”. Sedan säger han: ”När vi kommer över till Colorado kommer vi att passera genom några av de vackraste bergsområdena i hela landet”. ”Men det kommer ju ni inte kunna se, för det är ju mörkt”. Jag satt vaken hela natten och betraktade bergstoppar i månskenet.

Willie Nelson sjöng om Denver redan på sitt breda genombrott som sångare, skivan ”Red headed stranger”. ”The bright lights of Denver are shining like Diamonds” lyder den första textraden i sången som delar stadens namn. Denvers ljus lös matt i det svala skenet från min resas andra gryning. Det första som förvånade mig med Denver var hur stort det var. Staden är enorm och de väldiga kontorshusen är minst lika många och lika stora som kusinerna i San Franciscos finansdistrikt. Den andra saken som förvånade mig var att man kunde se inte mindre än tre jättelika idrottsarenor på väg ner från bergen. På Greyhound-stationen pratar jag med en man som är på väg hem till Seattle. Han har varit i sydligaste Mexico på något fredsprojekt och hans bussresa därifrån innehåller nog material för många långa artiklar. Han pratar lugnt och avkopplat med soldaterna som ska hem på permission till Boise, Idaho. Utbytesstudenten från Sverige, fredsarbetaren och soldaterna talar alla samma språk och har inga problem att hitta saker att prata om. Även den vältalige mannen i hatten får in ett ord när han inte är upptagen med att stöta på den mexikanska kvinnan.

Jag är nära nu, mitt måls Colorado Springs ligger bara ett par mil söderut och jag kan höra Willies röst kalla. ”The bright lights of Denver are shining like diamonds, like ten thousand jewels in the sky…”

Kring klockan sex börjar det kännas att något är på gång. Folk kommer springande över den tidigare så sömniga gatan mellan rådhuset och konserthuset i Colorado Springs. Reklamradiostationens envisa deklamerande har haft effekt: “Det finns biljetter kvar till Willie Nelsons konsert ikväll!“. Folk tränger på under entretaket och folk som väntat troget i timmar ser under högljudda protester sina positioner framför porten försämras. Folk som passerar förbi blickar nyfiket mot sorlet och stöket från under sina cowboyhattar, det märks att det inte är varje dag något så här dramatiskt sker i Colorado Springs.

Bakom mig i kön står två bröder. Den första ser ut som Brian Wilson i skäggstubb och hans bror är nog äldre än mig men knappt en och en halv meter lång. Båda dricker ur varsin enliters malt liquor och pratar högt och obekymrat.

“Whaddaya think ma is doin’ now“ frågar Mr Wilson
“I duhnow“, säger den lilla rackaren vid hans sida.
“Think she still mad she couldnt come?“
“Yeah, think so…“

Reklamradiomännen sätter på “On the road again“ genom de stora högtalarna på taket till sändningsbilen och bröderna tystnar. Efter en halv minuts lyssnande börjar den mindre brodern gunga i takt genom djupa knäböjningar, något han fortsätter frenetiskt med tills de sista tonerna ebbat ut.

Ute på gatan passerar sakta en pickup med flaket fullt av helskägg, alla ilsket stirrande mot utbölingarna ihoptränga på trottaren. Jag räknar till 8 gubbar med skägg men precis innan de svänger runt hörnan tittar en nionde liten gubbe upp under gevärshyllan i bakrutan.

Vanligtvis tillhör jag dem som föredrar att stå strax framför mixerbåset på konserter. Där man knappast hoppar i takt till musiken utan på sin höjd nickar medgivande ibland och kanske diskret klappar takten med framdelen av högerfoten. Denna kväll gör jag ett undantag, jag stegar målmedvetet fram till den lilla grupp hardcorefans som redan samlats vid scenkanten då jag kommer innanför portarna.

Där är Vietnamveteranen som redan har två av Willies autografer på sin jeansjacka, tjejerna som “känner“ killarna i förbandet, ALLA killarna i förbandet, och där är framför allt en hård kärna av Willie Nelson fans som kört de hundra milen från Texas. Sedan var där jag, en svensk utbytesstudent som spenderat de två föregående dagarna med att åka buss hela vägen från Kalifornien.

Willie Nelson strosar obesvärat in på scen med sin gravt misshandlade gitarr stramt hängande runt halsen. Hans syster med stenansiktet har redan de 71-åriga fingrarna på pianotangenterna och Paul English har trotsat gikten och än en gång slagit sig ner på trumpallen bakom Willie. Eller egentligen är det en rätt avancerad kontorsstol han sitter i, en tron han förtjänat efter 50 års turnerande.

De öppnar med “Whiskey river“, precis som de alltid har gjort. Det låter inte alls som den Whiskey river jag hört så många gånger förut. Detta är lamt. Willie mumlar blygt med hästsvansarna oskuldsfullt dinglande längs med sidorna av det härjade indianansiktet. Den 114-åriga English ser ut som om han håller på att dö. Endast syster Bobbie hamrar på lika frenetiskt som vanligt med det felstämda pianot, till synes ovetande av omvärlden. Bandet drar dock vidare in i låt nummer två utan avbrott och då de nått fram till “Crazy“, några låtar ner på spellistan, tycker jag mig höra lite av Nelsons gamla energi resonera ut ur hans vänstra näsborre. Jodå, mycket riktigt, gubben håller på att ta eld! Publiken märker det, Willie märker det, ja gud vet ifall inte rent av Paul English märker det mellan hjärtstillestånden, denna konsert håller på att lätta från marken!

“Mr Record man“, “Hello Walls“ och “Nigth Life“, brinner av med en energi man aldrig misstänkt kunde gömma sig i snart 40-åriga country-schlagers. Jag är redan i extatiska lyckospasmer då Willie jagar iväg introt till “Blue Skies“ över de till synes löst hängande gitarrsträngarna. Då han släpper lös “Whiskey river“ en andra gång låter det precis som det ska och jag gör mig redo att gå därifrån, konserten har redan hållit på en och en halv timme och jag tror att de slutar med samma låt som de började. Jag hade fullständigt fel. Halvvägs inne i Willies solodel av “Whiskey River“ släpps en gigantisk Texas-flagga från taket, Texasfansen går in i apstadiet, lokalen hoppar och konserten når andra halvlek.

“Now let’s play some blues“ säger Willie och fyrar av “Milk cow blues“.
“Here’s a couple of songs for Waylon“ säger Willie och drar igång “Keep on the sunny side“, en sång som åtminstone jag mest förknippar med The Carter family, Johnny Cash eller Wille själv snarare än den nyligen bortgångne outlawn Waylon Jennings.
“What about this one“ säger en upphetsad Nelson medan han får något lömskt i blicken och river av “I gotta get drunk“ utan att bandet hinner reagera. Mannen är i extas, okontaktbar och ostoppbar. Det övriga bandet går av scen vid ett tillfälle medan han står kvar och spelar. De kommer tillbaka, spelar ett par låtar och går igen efter att ha samlat ihop sina saker. Nelson är kvar, kanske har han inte märkt att de gått.
Efter närmare tre timmar är det över. Jag vandrar knäsvag ut i den kyliga Coloradonatten, beställer en stor öl på den första puben som kommer i min väg.

Då jag lämnat mitt dåvarande hem i Kalifornien så hade jag gjort det i en tenniströja men en marsnatt i Colorado är helt enkelt inte rätt för tennis. Turligt nog så hade jag sett till att packa en långärmad tröja, antingen enbart av Klaus försyn eller på grund av att jag när en medelålders tvåbarnsmamma från Töreboda inom mig. Jag vandrade likt metusalem runt den lilla staden i Klippiga Bergen för att hålla värmen och för att slippa somna i en park och vakna av att bli våldtagen av en grizzlybjörn. Eftersom de föregående två dagarna erbjudit i princip alla sorters upplevelser man kan tänka sig utom sömn så var jag under ett tag redo att erbjuda mig till björnarna. Nattvandrare i Klippiga Bergen hamnar som av automatik på andra sidan nätet i den eviga femsetaren mellan laglydiga och de andra, speciellt ifall de är i samma grad av sinnesnärvaro som jag var den kvällen. Speciellt ifall de är utlänningar som luktar så där som man bara gör efter en Willie Nelson konsert och allt vad en sådan betyder i rökväg. Jag satte mig vid ett tillfälle för att vila benen på en bänk utanför ett motell, vilket föranledde nattvakten att ringa polisen. Jag var redan i andra änden av stan innan de kom dit.

En man i en Honda Civic stannade och frågade ifall jag behövde skjuts. Hans bil luktade mer hampa än en Willie Nelson konsert vilket fick mig att överväga erbjudandet. Han frågade vart jag skulle och jag sa ”Sacramento” vilket egentligen var slutet på vårt samkväm. Sacramento ligger förstås 2000 kilometer från Colorado Springs, vilket är mycket även för en drogpåverkad Honda Civic. De sista två timmarna innan busstationen öppnade cirkulerade jag i en kort radie från dess stentrappa, med tidvisa utflykter in i skuggorna undan polisen. Sittande på stentrappan fick jag sällskap av en medelålders kvinna som bodde i en kundvagn. Hon frågade mig ifall jag var hemlös och jag fick fundera en sekund innan jag kom på att jag faktiskt hade en väldigt bekväm lägenhet i den del av Kalifornien som man tydligen skall bo i ett tag men flytta innan man blir för mjuk även om jag just då inte kom ihåg vem som sagt det. Ungefär tjugo minuter innan stationen öppnade kom en bil som spydde upp fyra tonåringar i färgglada jackor med illa matchande ryggsäckar. De noterade inte mig eller kvinnan som nu rullade sitt kundvagnhem ned för gatan. Huttrande klagade de högt över hur kallt det var, vilket de också illustrerade genom att gnugga sina armar och stampa sina fötter. De gick över gatan till den kontorslokal som där man förberedde dagens arbete. De knackade och fick en kontorist att låsa upp så de kunde komma in i värmen. Själv så surfade jag i ett annat solsystem vid det tillfället, jag hade slutat reflektera över att min tröja inte kunde göra ett jobb som lämpligen var avsett för en dunjacka eller att den inte ens försökt under den nu gångna natten. Jag tänkte dock att min alienering från omvärlden var långt mer tillfällig än den vandrande damens. Jag visste att jag bara var en bussfärd från att vara lika lite alienerad som fyra tonåringar som skrattar inne i en kontorsbyggnad tvärs över gatan från busstationen i Colorado Springs.

Jag sover säkert halva resan tillbaka till Kalifornien. Det finns många saker att drömma om, alla platser som passerat utanför bussfönstret och alla människor som funnits längs vägen. Jag kan inte låta bli att reflektera över att platserna varierar så mycket medan människorna är samma blandning av karaktärer längs hela resans väg. Folket i Reno och Winnemucca, soldaterna från Idaho och nattugglan i Colorado Springs, alla har de olika bakgrund och erfarenhet men ändå kan jag inte påstå att det finns några definitiva drag som skiljer dem åt. Det är för övrigt väldigt lite som skiljer dem från den blandade skaran folk på Blekingska Nationen i Lund eller från min kinesiske vän Kevin och hans kinesiska kompisar. Bakgrund och erfarenheter kan påverka åsikter och värderingar men det betyder inte så mycket som man kan tro ibland.

Den sista biten hem till Davis går med lokaltrafik från Sacramento, 42:ans buss känns märkbart hemmatrygg. Den kaliforniska solen skiner med välkomnande strålar som Colorados kyliga himmel aldrig skulle kunna leverera. Jag stiger av bussen under palmerna på campus och börjar gå hemåt. Snart kan jag se det färgglada studentområdet över den intensivt gröna fotbollsplanen bredvid idrottshallen som basebollslaget tränar utanför. Den märkligaste känslan jag haft på hela resan infinner sig. Jag är tusentals mil från Sverige men ändå går det inte att ta miste på att jag kommit hem. Hem till min säng, min lägenhet och min rumskamrat, tillbaka till mitt hem i Kalifornien. Jag inser att jag har kommit ett steg närmare drömmen om Amerika.”

colorado springs

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Founders All Day IPA (76836)

founders-all-day-IPA-session-ale-2Det är dessvärre inte helt tydligt från det bifogade bildmaterialet, men det är alltså (bland allsköns annat krafs) en kanot på etiketten till denna amerikanska IPA. Såhär i efterhand förstår man att det inte är av en slump, nej, det är en varningsflagga lika enkel som tydlig. Det är helt enkelt en referens till den Monty Python-sketch där ett antal professorer från the Univerity of Wool i Australien ger sin syn på amerikansk öl, och jämför den med kärlek i en kanot: ”fucking close to water”. Här börjar och slutar problemen nämligen för Founders IPA, med undertiteln ”session ale”: vatten, H2O, diväteoxid. Det är det första man tänker på när Founders All Day IPA hamnar i ens mun, och det är det sista. I början sitter man lite och känner på de där andra smakerna, av humle, malt, och jästens omvandling av somligt av detta till smakliga restprodukter, men inte ens 4.7% av den mest signifikanta av dessa kan avleda uppmärksamheten från detta livets verkliga elixir, vatten. Tankarna går ständigt till detta gift som omger Visby stift, som är huvuddelen i en människa och en ännu större andel av en gurka. Nej, såhär ska det inte vara.

En urvattning av fem möjliga. Nr 76836 i systembolagets beställningssortiment, 24.40 kr. Finns även att beställa på burk, nr 88361, 19.90 kr + 1 kr pant.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.