Tagg-arkiv för: usa

Jose Muldoon’s

Jose muldoon

Jag hittade en tändsticksask idag. Det var en sådan där liten ask som man får med sig från barer och stoppar i den där kökslådan full av saker man aldrig använder men heller inte kan slänga.

Tändsticksasken tog jag från en bar i Colorado Springs som heter Jose Muldoon’s. Det var en kall marskväll 2002 som jag gick förbi och bestämde mig för att allt skulle bli bättre efter en öl. Det blev det men inte med mycket.

Det var en resa som jag naturligtvis skrivit om tidigare. En snabb sökning på hårddisken visade att jag hade kvar texten. Jag vet inte vilket som är mest osannolikt, att jag har sparat en text om en resa till Colorado Springs 2002 eller en tändsticksask från nämnda resa.

Det märks att det är en text skriven av en ung person och det är inget högt betyg. Den är våldsamt pretantiös och generellt sett väldigt pinsam att läsa, för att inte tala om att sprida till andra. Så här är den, i en lång version av en text som först publicerades i den Blekingska nationen i Lunds tidning, Herulens härold.

Allt är inte dåligt med texten, det var minst lika roligt att hitta den som att hitta en gammal tändsticksask. Det händer inte så mycket häromkring. Även om texten är pratig så har den ett acceptabelt driv och det finns en rätt gullig idealism i berättelsen. Jag hade 2002 fortfarande en barnslig fascination för barnsliga saker, som gräs.

Jag har behållit alla felaktigheter, som felciteringen av Kurt Vonnegut, den oförklarade referensen till Klaus Kinski och det lite besynnerliga påståendet att Sierra Nevada är 2000 meter högt vid sin lägsta punkt. Berättelsen börjar i Kaliforniens huvudstad Sacramento, i vars närhet jag bodde vid tillfället:

”Det är inte endast i tider som dessa som begrepp som“Amerika” och “amerikanskt” är fulla av värderingar och motsägelser. Amerika är ett fenomen vars oräkneliga associationer och begreppssläktskaper oundvikligen skapar en konfliktsladdad atmosfär, lika spännande som potentiellt förödande. Det är inte möjligt att fånga Amerika i en enda bildruta, Amerika och det amerikanska är alltför flyktigt och alltför mångskiftande för att kunna återges med rättvisa. Ändå har tusen och åter tusen författare, filmskapare och musiker försökt fånga flyktiga bilder av Amerika, bara för att med varje bild avslöja ännu en sida av motivet. Det vi inte kan greppa under våra vakna timmar fortsätter vi att jaga i våra drömmar, det är därför drömmen om Amerika kommit att bli vår tids mäktigaste sirensång.

Det har sagts om Willie Nelson att ifall Amerika skulle ljuda med en stämma så skulle det vara hans varma men samtidigt skarpa och uppriktiga röst. Det var hur som helst just hans nasala sång som ljöd platt från mina hörlurar där jag satt på Greyhound-stationen i Sacramento. Klockan var över två på natten men det ljusgröna golvet i vänthallen var lika täckt av trötta fötter som alltid. Dimmiga ögon följde sekundvisaren på dess färd runt den grå urtavlan ovanför avgångsporten och blickar utbyttes mellan de som snart skulle bli medresenärer för en natt. Där fanns ett spår av hotfull stämning, människorna i hallen ögnade varandra och väntade på att någon skulle ta första steget mot kön vid avgångsporten. Greyhound garanterar nämligen inte att alla som har biljett får plats på bussen, ”first come, first serve” säger de och antyder att man gör bäst i att hålla sig framme för att få åka med. De kallar det företagspolicy men i min mening är det just brist på detsamma. En del skulle nog ha kallat systemet typiskt amerikanskt, jag nöjer mig med att kalla det idiotiskt. En kvinnlig väktare gick runt i vänthallen och kollade att alla hade biljett och inte bara försökte komma undan den hårda natten ute på gatorna i Kaliforniens huvudstad. Hon frågade efter min biljett genom ena mungipan, där jag satt i min fläckfria tenniströja och mina svarta Dockers och skrek ”välmående medelklass” så att alla kunde höra det. Hon frågade mig mest för att hålla uppe skenet av att utföra en obligatorisk uppgift som hade ett värde i sig och inte bara en funktion avsedd för att skydda sådana som mig från sådana som drev omkring i mörkret utanför. Efter att lydigt ha visat min biljett klev jag bort till dörren som ledde till bussarna. Det var över en timme till avgång men jag tänkte inte ta några risker. Där ute, på andra sidan, väntade Amerika, ännu döljt i mörker.

Bussen ryckte till och motorljudet steg när chauffören slängde i en lägre växel för att komma upp för motorvägsrampen. Vi gled iväg i allt högre fart, snart passerade vi Folsom, där Johnny Cashs fånge sjöng sin blues och mindre än två timmar nedför vägen låg Reno, där han sköt en man bara för att se honom dö. Vi korsade Sierra Nevada i nästan 100 km/h, motorvägen går rakt över bergen som även på sina lägsta punkter når 2000 meter. Bussen avger ett dovt muller medan den avverkar en stigning efter en annan. Snart kan man se stycken av smutsig marssnö skina i det svaga månljuset och färden fortsätter obönhörligen uppåt och framåt. Det känns som om man sitter på en månraket som ständigt pressar sig djupare in i det okända . Jag reser ensam med vad som ryms i en liten ryggsäck av kånken-storlek och för varje mil kommer jag längre ifrån allt jag äger och alla jag känner. Jag är på väg mot Colorado och en konsert med Willie Nelson men det är bara en del av anledningen för min resa. Jag hoppas att kunna få en skymt av Amerika bortom min ”just-off-campus” lägenhet med heltäckningsmatta och kabel-TV, bortom min trygga tillvaro i den lilla universitetsstaden Davis som för övrigt ligger i den del av Kalifornien som Kurt Vonnegut menar att du bör bo i en gång men sedan flytta innan det gör dig för mjuk.

Min farkost faller från himeln och landar tryggt i ett morgontrött Reno vid Sierra Nevadas östra fotfäste. Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar. Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så har så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande. Prostitution är lagligt i Winnemucca men personalen på bensinmacken vi stannar vid är precis lika gemytligt småstadstrevliga som kollegorna hemma i Blekinge. Det finns inga yttre tecken på moraliskt förfall eller syndiga laster bland befolkningen, som vanligt säger politiska ställningstaganden väldigt lite om människorna som berörs av dem.

När man närmar sig Salt Lake City kan man inte låta bli att förundras över de mormonska nybyggarnas inspirerade val av plats för en stad. Framför staden breder sig den märkliga saltvattensjön ut sig och de mäktiga klippiga bergen utgör en magisk kuliss till stadskonturerna, Salt Lake City ligger så nära bergen som det bara är möjligt utan att ligga uppe i dem. Bussen som just forcerat tre delstater jagar mellan Salt Lake Citys många rödljus, det går inte att köra mer än hundra meter innan man träffar på ett nytt och varje rödljus är utrustat med en timer med display som räknar ner de 30 sekunder som fotgängarna har på sig att korsa gatan. Chauffören ber om uppmärksamhet för att informera lite om förhållningsreglerna i staden, man får exempelvis inte röka på allmän plats, en regel som efterlevs med noll tolerans. Den som blivit tagen med rökning kommer inte ifrån staden förrän 300 dollar betalats i böter. Dekorationerna från vinter-OS, en månad tidigare, hänger fortfarande uppe och staden känns liksom onaturligt polerad och städad. Här och var vacklar dock en hemlös förbi och trots de hårda kristna stadslagarna och de restriktiva alkohollagarna ser det märkvärdigt mycket ut som en typisk amerikansk storstad. Åtminstone verkar folk vara som folk var som helst.

Jag sätter mig på en ny buss och medan den börjar klättra upp för bergväggen öster om staden börjar det skymma i Klippiga bergen. Redan efter någon mil har vi kommit högt upp i mörkret. Chauffören tar till orda och berättar glatt: ”Nu kommer vi snart fram till ravinen där en självmordskandidat försökte ta över ratten från mig för två år sedan”. Han fortsatte med samma bekymmerslösa röst: ” Det var nära ögat men som ni märker kör jag fortfarande”. Sedan säger han: ”När vi kommer över till Colorado kommer vi att passera genom några av de vackraste bergsområdena i hela landet”. ”Men det kommer ju ni inte kunna se, för det är ju mörkt”. Jag satt vaken hela natten och betraktade bergstoppar i månskenet.

Willie Nelson sjöng om Denver redan på sitt breda genombrott som sångare, skivan ”Red headed stranger”. ”The bright lights of Denver are shining like Diamonds” lyder den första textraden i sången som delar stadens namn. Denvers ljus lös matt i det svala skenet från min resas andra gryning. Det första som förvånade mig med Denver var hur stort det var. Staden är enorm och de väldiga kontorshusen är minst lika många och lika stora som kusinerna i San Franciscos finansdistrikt. Den andra saken som förvånade mig var att man kunde se inte mindre än tre jättelika idrottsarenor på väg ner från bergen. På Greyhound-stationen pratar jag med en man som är på väg hem till Seattle. Han har varit i sydligaste Mexico på något fredsprojekt och hans bussresa därifrån innehåller nog material för många långa artiklar. Han pratar lugnt och avkopplat med soldaterna som ska hem på permission till Boise, Idaho. Utbytesstudenten från Sverige, fredsarbetaren och soldaterna talar alla samma språk och har inga problem att hitta saker att prata om. Även den vältalige mannen i hatten får in ett ord när han inte är upptagen med att stöta på den mexikanska kvinnan.

Jag är nära nu, mitt måls Colorado Springs ligger bara ett par mil söderut och jag kan höra Willies röst kalla. ”The bright lights of Denver are shining like diamonds, like ten thousand jewels in the sky…”

Kring klockan sex börjar det kännas att något är på gång. Folk kommer springande över den tidigare så sömniga gatan mellan rådhuset och konserthuset i Colorado Springs. Reklamradiostationens envisa deklamerande har haft effekt: “Det finns biljetter kvar till Willie Nelsons konsert ikväll!“. Folk tränger på under entretaket och folk som väntat troget i timmar ser under högljudda protester sina positioner framför porten försämras. Folk som passerar förbi blickar nyfiket mot sorlet och stöket från under sina cowboyhattar, det märks att det inte är varje dag något så här dramatiskt sker i Colorado Springs.

Bakom mig i kön står två bröder. Den första ser ut som Brian Wilson i skäggstubb och hans bror är nog äldre än mig men knappt en och en halv meter lång. Båda dricker ur varsin enliters malt liquor och pratar högt och obekymrat.

“Whaddaya think ma is doin’ now“ frågar Mr Wilson
“I duhnow“, säger den lilla rackaren vid hans sida.
“Think she still mad she couldnt come?“
“Yeah, think so…“

Reklamradiomännen sätter på “On the road again“ genom de stora högtalarna på taket till sändningsbilen och bröderna tystnar. Efter en halv minuts lyssnande börjar den mindre brodern gunga i takt genom djupa knäböjningar, något han fortsätter frenetiskt med tills de sista tonerna ebbat ut.

Ute på gatan passerar sakta en pickup med flaket fullt av helskägg, alla ilsket stirrande mot utbölingarna ihoptränga på trottaren. Jag räknar till 8 gubbar med skägg men precis innan de svänger runt hörnan tittar en nionde liten gubbe upp under gevärshyllan i bakrutan.

Vanligtvis tillhör jag dem som föredrar att stå strax framför mixerbåset på konserter. Där man knappast hoppar i takt till musiken utan på sin höjd nickar medgivande ibland och kanske diskret klappar takten med framdelen av högerfoten. Denna kväll gör jag ett undantag, jag stegar målmedvetet fram till den lilla grupp hardcorefans som redan samlats vid scenkanten då jag kommer innanför portarna.

Där är Vietnamveteranen som redan har två av Willies autografer på sin jeansjacka, tjejerna som “känner“ killarna i förbandet, ALLA killarna i förbandet, och där är framför allt en hård kärna av Willie Nelson fans som kört de hundra milen från Texas. Sedan var där jag, en svensk utbytesstudent som spenderat de två föregående dagarna med att åka buss hela vägen från Kalifornien.

Willie Nelson strosar obesvärat in på scen med sin gravt misshandlade gitarr stramt hängande runt halsen. Hans syster med stenansiktet har redan de 71-åriga fingrarna på pianotangenterna och Paul English har trotsat gikten och än en gång slagit sig ner på trumpallen bakom Willie. Eller egentligen är det en rätt avancerad kontorsstol han sitter i, en tron han förtjänat efter 50 års turnerande.

De öppnar med “Whiskey river“, precis som de alltid har gjort. Det låter inte alls som den Whiskey river jag hört så många gånger förut. Detta är lamt. Willie mumlar blygt med hästsvansarna oskuldsfullt dinglande längs med sidorna av det härjade indianansiktet. Den 114-åriga English ser ut som om han håller på att dö. Endast syster Bobbie hamrar på lika frenetiskt som vanligt med det felstämda pianot, till synes ovetande av omvärlden. Bandet drar dock vidare in i låt nummer två utan avbrott och då de nått fram till “Crazy“, några låtar ner på spellistan, tycker jag mig höra lite av Nelsons gamla energi resonera ut ur hans vänstra näsborre. Jodå, mycket riktigt, gubben håller på att ta eld! Publiken märker det, Willie märker det, ja gud vet ifall inte rent av Paul English märker det mellan hjärtstillestånden, denna konsert håller på att lätta från marken!

“Mr Record man“, “Hello Walls“ och “Nigth Life“, brinner av med en energi man aldrig misstänkt kunde gömma sig i snart 40-åriga country-schlagers. Jag är redan i extatiska lyckospasmer då Willie jagar iväg introt till “Blue Skies“ över de till synes löst hängande gitarrsträngarna. Då han släpper lös “Whiskey river“ en andra gång låter det precis som det ska och jag gör mig redo att gå därifrån, konserten har redan hållit på en och en halv timme och jag tror att de slutar med samma låt som de började. Jag hade fullständigt fel. Halvvägs inne i Willies solodel av “Whiskey River“ släpps en gigantisk Texas-flagga från taket, Texasfansen går in i apstadiet, lokalen hoppar och konserten når andra halvlek.

“Now let’s play some blues“ säger Willie och fyrar av “Milk cow blues“.
“Here’s a couple of songs for Waylon“ säger Willie och drar igång “Keep on the sunny side“, en sång som åtminstone jag mest förknippar med The Carter family, Johnny Cash eller Wille själv snarare än den nyligen bortgångne outlawn Waylon Jennings.
“What about this one“ säger en upphetsad Nelson medan han får något lömskt i blicken och river av “I gotta get drunk“ utan att bandet hinner reagera. Mannen är i extas, okontaktbar och ostoppbar. Det övriga bandet går av scen vid ett tillfälle medan han står kvar och spelar. De kommer tillbaka, spelar ett par låtar och går igen efter att ha samlat ihop sina saker. Nelson är kvar, kanske har han inte märkt att de gått.
Efter närmare tre timmar är det över. Jag vandrar knäsvag ut i den kyliga Coloradonatten, beställer en stor öl på den första puben som kommer i min väg.

Då jag lämnat mitt dåvarande hem i Kalifornien så hade jag gjort det i en tenniströja men en marsnatt i Colorado är helt enkelt inte rätt för tennis. Turligt nog så hade jag sett till att packa en långärmad tröja, antingen enbart av Klaus försyn eller på grund av att jag när en medelålders tvåbarnsmamma från Töreboda inom mig. Jag vandrade likt metusalem runt den lilla staden i Klippiga Bergen för att hålla värmen och för att slippa somna i en park och vakna av att bli våldtagen av en grizzlybjörn. Eftersom de föregående två dagarna erbjudit i princip alla sorters upplevelser man kan tänka sig utom sömn så var jag under ett tag redo att erbjuda mig till björnarna. Nattvandrare i Klippiga Bergen hamnar som av automatik på andra sidan nätet i den eviga femsetaren mellan laglydiga och de andra, speciellt ifall de är i samma grad av sinnesnärvaro som jag var den kvällen. Speciellt ifall de är utlänningar som luktar så där som man bara gör efter en Willie Nelson konsert och allt vad en sådan betyder i rökväg. Jag satte mig vid ett tillfälle för att vila benen på en bänk utanför ett motell, vilket föranledde nattvakten att ringa polisen. Jag var redan i andra änden av stan innan de kom dit.

En man i en Honda Civic stannade och frågade ifall jag behövde skjuts. Hans bil luktade mer hampa än en Willie Nelson konsert vilket fick mig att överväga erbjudandet. Han frågade vart jag skulle och jag sa ”Sacramento” vilket egentligen var slutet på vårt samkväm. Sacramento ligger förstås 2000 kilometer från Colorado Springs, vilket är mycket även för en drogpåverkad Honda Civic. De sista två timmarna innan busstationen öppnade cirkulerade jag i en kort radie från dess stentrappa, med tidvisa utflykter in i skuggorna undan polisen. Sittande på stentrappan fick jag sällskap av en medelålders kvinna som bodde i en kundvagn. Hon frågade mig ifall jag var hemlös och jag fick fundera en sekund innan jag kom på att jag faktiskt hade en väldigt bekväm lägenhet i den del av Kalifornien som man tydligen skall bo i ett tag men flytta innan man blir för mjuk även om jag just då inte kom ihåg vem som sagt det. Ungefär tjugo minuter innan stationen öppnade kom en bil som spydde upp fyra tonåringar i färgglada jackor med illa matchande ryggsäckar. De noterade inte mig eller kvinnan som nu rullade sitt kundvagnhem ned för gatan. Huttrande klagade de högt över hur kallt det var, vilket de också illustrerade genom att gnugga sina armar och stampa sina fötter. De gick över gatan till den kontorslokal som där man förberedde dagens arbete. De knackade och fick en kontorist att låsa upp så de kunde komma in i värmen. Själv så surfade jag i ett annat solsystem vid det tillfället, jag hade slutat reflektera över att min tröja inte kunde göra ett jobb som lämpligen var avsett för en dunjacka eller att den inte ens försökt under den nu gångna natten. Jag tänkte dock att min alienering från omvärlden var långt mer tillfällig än den vandrande damens. Jag visste att jag bara var en bussfärd från att vara lika lite alienerad som fyra tonåringar som skrattar inne i en kontorsbyggnad tvärs över gatan från busstationen i Colorado Springs.

Jag sover säkert halva resan tillbaka till Kalifornien. Det finns många saker att drömma om, alla platser som passerat utanför bussfönstret och alla människor som funnits längs vägen. Jag kan inte låta bli att reflektera över att platserna varierar så mycket medan människorna är samma blandning av karaktärer längs hela resans väg. Folket i Reno och Winnemucca, soldaterna från Idaho och nattugglan i Colorado Springs, alla har de olika bakgrund och erfarenhet men ändå kan jag inte påstå att det finns några definitiva drag som skiljer dem åt. Det är för övrigt väldigt lite som skiljer dem från den blandade skaran folk på Blekingska Nationen i Lund eller från min kinesiske vän Kevin och hans kinesiska kompisar. Bakgrund och erfarenheter kan påverka åsikter och värderingar men det betyder inte så mycket som man kan tro ibland.

Den sista biten hem till Davis går med lokaltrafik från Sacramento, 42:ans buss känns märkbart hemmatrygg. Den kaliforniska solen skiner med välkomnande strålar som Colorados kyliga himmel aldrig skulle kunna leverera. Jag stiger av bussen under palmerna på campus och börjar gå hemåt. Snart kan jag se det färgglada studentområdet över den intensivt gröna fotbollsplanen bredvid idrottshallen som basebollslaget tränar utanför. Den märkligaste känslan jag haft på hela resan infinner sig. Jag är tusentals mil från Sverige men ändå går det inte att ta miste på att jag kommit hem. Hem till min säng, min lägenhet och min rumskamrat, tillbaka till mitt hem i Kalifornien. Jag inser att jag har kommit ett steg närmare drömmen om Amerika.”

colorado springs

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Om varför Kalifornien är den enda plats som behövs

500px-Flag_of_California.svg

Kalifornien är en Sverige-stor delstat i västligaste USA som är värdefullare än alla de andra 49. Kalifornien är folkrikare, mer förmöget och vackrare än någon annan del av Amerikas förenta stater. 

Den som ändå tvivlar på att Kaliforniens betydelse behöver bara testa att korsa delstatsgränsen från Kalifornien till Nevada.

På den ena sidan finns de exklusiva semesteranläggningarna, på den andra sidan de lagliga bordellerna och barerna som ingen någonsin går hem ifrån.

På den ena sidan är man rädd om miljön, på den andra sidan skjuter fyllon prick på prärievargar från sina pickups.

På den ena sidan gör man vin, på den andra sidan blandar man vodka med seven-up till frukost.

På den ena sidan bor alla filmstjärnorna, på den andra sidan testar man kärnvapen.

Du förstår.

Ikväll kom jag över en del statistik som bekräftar Kaliforniens särställning. Det var i en artikel i Mother Jones som handlade om hur mycket mat som produceras i Kalifornien, hur mycket vatten det kräver och hur lite vatten det finns där.

Jag fastade redan i det första budskapet. Man kan verkligen förundras över hur stor andel av USA:s livsmedel som produceras i USA. Man kan också fundera över vad fan man har för sig i resten av landet.

Du känner förmodligen Kern County bäst som platsen för Buck Owens och hans Bakersfield sound och för att Merle Haggard växte upp i en övergiven godsvagn där. Förmodligen visste du inte att mer än 30 procent av USA:s pistagenötter odlas i Kern County.   

När jag säger Monterey county så svarar du så klart att John Steinbeck kom från Salinas som ligger där och att alla hans bästa böcker utspelar sig i detta det kanske mest estetiskt fulländade countyt i Nordamerika

Förmodligen pratar du på om Big Sur och den sorliga romanen Jack Kerouac skrev där, kanske nämner du något om Joan Baez och kanske Hunter S Thomson men jag lyssnar inte längre. Jag är redan där i minnen och planer för framtiden som aldrig kommer att bli av.

Broccoli. Just det, broccoli. I Monterey county producerar man mer än 30 procent av all USA:s broccoli. Dessutom producerar man mellan 20 och 30 procent av alla jordgubbar.

I Fresno County producerar man över 30 procent av alla tomater i USA och det är det bästa argumentet för en strikt animalisk diet som du någonsin kommer att höra.

Jag bodde själv närmare ett år i Yolo County där man producerar en betydande del av alla de valnötter och mandlar som håller igång världens sista supermakt.

I stora och små kaliforniska städer växer oliv och citrusträd i parker och längs med gator, när skördetiden kommer ligger deras frukt och ruttnar på marken som för att understryka poängen om överflödet i den gyllene delstaten.

Kalifornien har även en enorm boskapsproduktion, en väldig vinindustri och en betydande produktion av mejeriprodukter. I Davis, där jag bodde, gick det runt kor på campus.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vilket ansvar för landets försörjning som lagts på Kalifornien.

Du säger att de kaliforniska broccolibuketterna dricker upp mer än 20 liter var av det värdefulla vattnet.

Jag frågar varför inte Kalifornien får vattnet som alla de andra delstaterna underlåter att använda för sin beskärda del av livsmedelsproduktionen.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Typiskt tyskt

studentenfutter

På bilden ser du något av det mest tyska som finns. Det är inte jag som påstår det, det är en tysk vän som hävdar det. Du och jag kanske bara ser en plastförpackning med nötter och torkad frukt men han och många tyskar med honom ser studentenfutter. 

Studententfutter, eller studentfoder/föda är förstås just olika sorters nötter blandade med torkad frukt men du kommer aldrig att kunna övertyga en tysk om att det inte är något mer. Detta är något typiskt tyskt och du kommer aldrig att förstå. 

Vännen i fråga tog med sig en skål studentenfutter till ett internationellt knytkalas i en liten stad i Kalifornien, som ett tyskt bidrag till buffén. Han hade alla problem i världen med att övertyga amerikanerna där att russin är tyskt, ett påstående som inte görs lättare av att en mycket stor del av världens russin produceras i just Kalifornien.

”Jag gjorde det själv” konstaterade han med alldeles för mycket stolthet i rösten. Jag var tvungen att försöka bena ut exakt vad det var som han hade gjort. ”Du blandade paketet med russin med paketet med nötter?” undrade jag lite vasst. ”Det är studentenfutter” konstaterade han igen. ”Det är typiskt tyskt”. Ingen sa något mer på en stund. 

Någon som lyssnade noga skulle ha kunnat identifiera ett styng av bitterhet i min röst. Strax innan det att min tyska vän dök upp till festen med något som för alla som inte var tyskar var en skål med blandade nötter och frukt  hade jag spenderat fyra timmar åt att steka svenska köttbullar.  

Jag vill ha sagt att mina köttbullar var ett långt mer uppskattat inslag i buffén än den där nötmixen. De gick åt i en rasande takt och även om jag någonstans mitt i festen i mild panik fick börja mörka för närvarande muslimer och judar att de innehöll fläsk så var det en stund av svensk stolthet. 

Kvällen gick och matborden stökades undan till förmån för ett stort dansgolv som för ändamålet täckts med en vätskeavstötande presenning. Det var dags för öl och mycket av den. Efter ett par plastmuggar ut det handpumpade ölfatet var det många som började leta efter något tilltugg. Långsamt samlades allt fler vid den nästan orörda skålen med studentenfutter

Studentenfutter är typiskt tyskt. Det passar till öl och jag borde ha insett kopplingen.  

Posted in Okategoriserad | 8 Kommentarer

Alkoholister utan gränser

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

New Dogtown Pale Ale

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara ”delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Georgia Moon Corn Whiskey

Bilden är tagen i en mataffär i Mariposa, Kalifornien. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den, så jag tänker låta det vackra fotot tala för sig själv.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.