Tagg-arkiv för: USA

Dr Pepper

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Boylan Black Cherry

Boylan Black Cherry är en körsbärsläsk från USA, och som sådan har den en tydlig och distinkt doft av bensaldehyd, känt från bittermandel och Björnlim. Tydligen är bensaldehyd standard-smakämnet att approximera körsbär med i USA, men inte här borta på andra sidan pölen, så evt kan detta förklara varför körsbärsläsk har sådan tonvikt på denna smak. Kanske för att körsbärs-smak i USA associerades med körsbärs-sprit där smak från körsbärskärnor är tongivande – och där förekommer bensaldehyd. Vem vet. Hursomhelst är smaken liksom doften bittermandel och åter bittermandel, men även körsbär, lite syrligt någonstans. Det smakar och doftar ofantligt syntetiskt men är som flaskan proklamerar en ren naturprodukt – och vissa delar av naturen är onekligen ganska speciella. Många av dem samlas också i denna flaska. I teorin ska det även finnas vanilj, men jag har svårt att urskilja den, samt även bark från körsbärsträdet, eller extrakt av den får man väl anta.

Så visst, smaken och aromen är extremt ensidig. Men det finns en charm med det där, jag gillar det så, även om det i det här fallet kanske tangerar lite för mycket av det goda.

Tre komma trettiotre bittermandlar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

White Rock Root Beer

Man har ju länge noterat att amerikaner har ett ganska speciellt förhållande till, säg, skjutvapen, och det kanske inte är så konstigt i sammanhanget att det glidit under radarn, men de har ett väldigt speciellt förhållande till läsk också. Och då menar jag inte att de dricker sig till en förtidig död på den här sataniska sockerlösningen som är läsk, utan hur de smaksätter den. Root beer smakar koncentrerad metylsalicylat. Men där Boylan på något sätt gjorde den här galna överdriften med stil, med panache (mitt rättstavningsprogram föreslår här ”apache”, vilket känns oväntat rimligt), så är White Rocks root beer kväkande platt, söt, och smakar som om den borde vara grumlig och tilltala morfäder som bjuder på Werthers. Det är inte en trevlig association och det är inte en trevlig läsk, doften är liniment rakt av, jag öppnar en burk och tänker gammal man med hår på ryggen, det är bara automatiskt, jag vet inte varför, kanske är det ett tidigare liv som spökar. Det luktar felbalanserade tuggummin lång väg, det smakar hubba bubba satan cola, och jag tänker att visst kan jag äta och dricka onyttigt men då ska det fan vara gott. Men visst, jag drack upp den, det får man i varje fall säga.

Två plåster av fem möjliga. Runt femton kronor burken, City Gross.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

White Rock Cream soda

Jag insåg något när jag hällde upp ett glas White Rock Cream soda: jag har bara druckit cream soda på burk. På något sätt har min hjärna kört en omgång connect the dots och bara utgått från att cream soda inte bara smakar fejkgrädde utan ser ut som det också – som en mjölkdrink på burk, fast läsk istället för sprit, ren ondska, typ. Givetvis kan man inte låta något sådant bara passera när man ser det på butikshyllan, men jag är gruvligen besviken över att inte ha något gräddigt och vitt, bubblande och pysande läskigt i glaset. Smaken ska ju vara inspirerad av sk ice cream floats, dvs läsk med en skopa glass i, men på något stadium har man alltså gjort den inte helt ologiska slutsatsen att en mjölkig läsk inte låter helt aptitretande. Jag kan inte annat än instämma, samtidigt som jag känner att min värld har blivit lite fattigare, en galenskap mindre, lite mer rationell i det lilla. Jag får trösta mig med att jag dricker en läsk som smakar i princip som en flytande Werthers original, rakt av smörkola med tonvikt på vanilj, och det är väl ganska knasigt i sig självt. Men det hade varit strået vassare som ersatz-grädd-läsk. Jag bara säger det.

Två knas av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln för typ 15 spänn eller så.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Boylan Ginger Ale

Denna ginger ale doftar äpple och pepparkaka, det senare kanske inte helt orimligt. Däremot smakar den i anfangen fruktsoda men med en lite längre eftersmak av päron och ingefära, och någon slags kemisk oroande nyans. Men det är en nyans i en helhet som annars mest är mild, söt och okomplicerad. Nej, på det hela taget är det här mycket mer Apotekarnes än jag hade anat, och hade det inte varit för den långa kryddiga eftersmaken hade jag inte hajat till så som jag förväntar mig när jag dricker en Boylans. Efter deras smakmässigt ganska rättframma, för att inte säga renodlade, birch beer och root beer är dock detta lite överraskande, här har vi något lite mer återhållet och komplext. Om det nödvändigtvis är bättre vet jag inte, men jag kommer nog också ha svårt att inte leta upp fler sorters Boylan. Och det säger ju en del. Sen verkar det ju dessvärre verkar svårt att skaka fram en del av deras lite mer spännande sorter, som deras Creamy Red Birch Beer. Cream soda är ju lite ett kapitel för sig. Vi hoppas att en liten trevare per mail till City Gross kan lyfta fram lite av dessa rara drycker till en bredare kundkrets.

Tre komma tjugofem apotekare av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Boylan Root Beer

Boylans root beer sprider en arom av .. ja, vad är det, ingefära och tuggummi? och smaken följer precis därefter. Jag är så välbekant med doften och kliar mig i huvudet tills jag ger upp och letar upp ingredienserna på Boylans hemsida, och då slår det mig – oil of wintergreen, eller metylsalicylat, har jag ju arbetat med i olika sorters insektsforskning i ett antal år. Många insekter tycker tydligen det luktar mumma, och om nu Boylan menar att det är kanel, sassafrass, vanilj och körsbärsbjörk i den här drycken så är det säkert det, men det jag märker av är metylsalicylat eller vintergrönolja som det tydligen också kallas. Användningsområden som liniment och behandling av vävnader för formaldehydkonservering är ju inte så aptitretande, men trots allt detta är ju denna root beer från Boylan om inte lysande bra så i varje fall intressant för en som länge arbetat med metylsalicylat och aldrig fått för sig att smaka på det. För andra kan det möjligen vara aningen å den ensidigt udda sidan av smakspektrat. Å andra sidan är det såhär jag minns root beer, inte för att jag är någon expert på ämnet. Har man som jag en svaghet för läsk som smakar sådär överdrivet syntetiskt kan det däremot vara precis rätt. Eller i varje fall ganska.

Tre och en halv kemisk förening av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

KFC

Det finns saker man vill testa mest för att man hört talas om dem så förbaskat många gånger. KFC var en av dem för mig, men nu är dådet gjort. Efter svettiga minuter borta vid Bromma Blocks var jag stolt ägare till en bytta med 5 bitar original recipe och en pommes. Kundtrycket var högt och kön till drive in avskräckte, kanske på grund av att en av våra mindre seriösa kollegor skrivit upp maten. Men till slut fick man sin beställning och en trafikfarlig bilfärd senare var det dags att avsmaka dessa legendariska högtrycks-friterade kycklingbitar med hemliga kryddor, och jag får säga att jag blev positivt överraskad – det var faktiskt helt ok. Att stöta på något som faktiskt är igenkännligt som bitar av ett riktigt djur på en snabbmatsrestaurang känns även detta lite unikt, med McRibs i oefterhärmligt men kanske inte precis positivt minne. Det ska dock inte sägas vara någon fantastisk kyckling, och de tjockare bitarna var heller inte lika saftiga, men nog var det intressant att ha prövat – en gång i varje fall. Jag grämer mig dock över att jag i stressen och pressen vid skärm-beställningen – ni vet, den där som hotar en med pistol om man inte vill beställa en meny – missat att få med mig någon coleslaw, som jag har hört är något av deras bättre. Jag är dock osäker på om de ens har den, om de inte vill kalla den dip (och det vore väl att överdriva), de hade t.ex. inte potatismos som tillbehör, bara pommes. Nåväl. En dag får man kanske ta reda på hur det ligger till, men det känns inte som någon överdriven brådska.

Tre överhettade tryckkokare olja av fem möjliga. 119 kr för fem bitar och en liten pommes (läsk hade jag hemma, och snabbmats-läskmuggar hade nog legat pyrt till som jag kör när jag är hungrig och har varm mat i bilen).

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Boylan Birch Beer

Det är farligt med youtube. Jag satt och tittade på en man med en charmig kanadensisk accent som höll på att återskapa en 1800-tals-läsk, och rätt var det var så hade jag med mig en flaska av någon slags läskartad dryck hem från City Gross Bromma. Nåväl. Man kan dricka sämre till en lökig amerikansk 80-tals-rulle och en påse ostbågar, tänker jag. Som flaskan stolt proklamerar är det ju dessutom rörsocker, inte den ohemult onyttiga high fructose corn syrup, så då är det ju nästan nyttigt dessutom. Nästan. Vi hoppar över alla kalkyleringar av antal kalorier och bara dricker vår björköl. Ja. Det är ju inte öl i någon egentlig mening, det här: ingen jäst är involverad och ingen bryggning av något slag, det är läsk med diverse essenser från naturen. Kanske är namnet en historisk artefakt, från tider då det (likt brydgen i länken ovan) faktiskt var bryggning det var fråga om. Hursomhelst. Här sitter man och undrar hur björk egentligen smakar, och jag får erkänna att jag blir svaret skyldig. Hursomhelst tror jag inte den smakar pepparmynta, då hade den inte fått vara ifred från godismakare och andra med smak på livets essentiella oljor, och om man kort skulle beskriva Boylans Birch Beer så vore det just pepparmynta, vilket också är en tongivande ingrediens. Cola med stark och tydlig smak av pepparmynta, och en lite speciell arom av sirap med lite hintar av kallt kaffe någonstans i periferin. Och det är väl inte dåligt, även om det inte precis var det jag letade efter. Det gick helt klart ner, men det är osäkert om det blir några fler flaskor.

3 Cronk av 5 möjliga. Finns i dagligvaruhandeln om man har tur eller bor i USA.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Öl-i-solenölen

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Posted in Verklighetens öl | 2 Kommentarer

Pop Tarts Strawberry Sensation

Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.