Tagg-arkiv för: öl

Ü.nn IPA (1978)

Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Omnipollo Konx (1948)

Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.

Ändå är jag inte missnöjd. Någonstans, lite oklart var, är det ändå öligt. Jag hade aldrig druckit Konx till maten, speciellt inte svensk husmanskost, men det funkar fint på egen hand, speciellt på kvällen, jag hade aldrig druckit den när det är soligt. Jag undrade ju härförleden om det gick att göra något ens aningen belgiskt i alkoholfri variant, och det här är nog svaret – det här är vad man skulle kunna göra med en Hoegaarden utan alkohol. Fast jag dricker nog hellre Konx där, även om den har viss slagsida mot citrus.

Tre och en halv rund gul frukt av fem möjliga. Börjar säljas på systemet 2:e september 2019, då i burk, nr 1948, 19:50 kr.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Carlsberg alkoholfri pilsner

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Melleruds alkoholfria pilsner

Med Melleruds alkoholfria (0,5%) pilsner får man precis vad man förväntar sig: det är en väldigt  typisk alkoholfri ljus öl, ja, påfallande ljusgul i färgen, som smakar just typisk pilsner, med en trevlig initial beska o kropp, lite brödig, lite maltig, rätt syrlig och frisk. Sen faller den där gammeldags alkofri öl gör, den blir strax tunn, för tunn, och eftersmaken är påfallande med sin frånvaro. Man kan snacka om alkohol och smak, men efter att ha druckit diverse riktigt justa alkofria, köper jag inte längre att det inte går att få till en variant på eftersmak trots allt.

Till skillnad från, säg, Clausthaler, är Melleruds alkoholfria pilsner bryggd enligt reinheitsgebot, på humle, malt, jäst, och vatten. Den känns också retro, sånt här eller liknande drack man när man var yngre, billig folköl och sedan d:o starköl. Tanken går osökt till en öl jag och några inte alltför nogräknade kumpaner drack i Kanada. Den var bryggd av Molson men hade en väderkvarn i grälla färger på utsidan och kallade sig Dutch pilsner, och var en urtypen för en såndär öl som man köpte för att få variation till den andra fulölen, i vårt fall även den från Molson, eller än värre, Bowen Islands billigaste. Inget hjärta kan ju undvika att röras av sådana fina minnen, så jag vill hellre fria än fälla, visst är Melleruds alkofria pilsner lite tunn, men det som finns är bra, jag gillar den, jag dricker upp den, om inget annat finns tar jag den gärna, jag hoppar inte hellre över som med Clausthaler. Och det är inte så tokigt när det gäller alkoholfri öl, även om saker håller på att ändras.

Tre väderkvarnar av fem möjliga. En spottstyver hos din lokale hökare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Clausthaler

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Vad är kvalitet?

Arkivbild från en typisk sammankomst, från Avd Brommas synvinkel.

Om man skulle välja ett land från vilket man skulle få en slumpvald öl att dricka, vilket land skulle man välja? Detta tunga ämne dryftades under en nylig sammankomst för Gödsvinets Bromma- och Johanneshovsavdelningar.

Frågan är ju vad man vill ha ut av det. Avd Johanneshov framhöll Tyskland, avd Bromma istället Belgien. Båda har väl sina USPar. Resultatet från Tyskland är nog mer pålitligt (om man inte råkar ut för nån slags för-blandad Radler eller så). Resultatet från Belgien framstår däremot för mig som det mer intressanta, förvisso med en stor risk för någon aningen alkoholstark och/eller söt öl, och kanske mängder av tillsatta körsbär e.d. mindre renlärigt ölskapande (åtminstone ur tysk synvinkel).

Kanske återspeglar det två olika livsåskådningar. Antingen chansar man hejvilt så ofta man kan, eller så håller man sig till det som funkar bra. Det ska sägas att det i en person kanske går att återfinna båda hållningarna, bara i olika sammanhang. Man kan t.ex. vara en risktagare och chansare när det gäller att välja öl utan att för den skull leva farligt i övrigt. Eller gå på kända storheter vad gäller öl men vara beredd att resa natt och dag till udda destinationer med obetydligt varsel. Det är möjligen inte någon lysande beskrivning av avd Bromma resp Johanneshov, men det är kanske ändå en början. Och förresten, var finns de alkoholfria trappistölen och de andra svårartade belgarna? Går det ens?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att dricka alkoholfritt

Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.