Tagg-arkiv för: kött

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gnocchi, salsiccia och rödtjut

IMG_0086Nu i juletider lagar många gärna italiensk mat. Eller ja… det kanske de inte gör. Men jag gjorde i alla fall det idag och jag tänkte dela med mig av resultatet. En man, vi kan kalla honom Marcuz, lärde mig det här receptet på en bergssluttning i norra Italien tidigare i höstas. Det är enkelt, rustikt, stabbigt och väldigt väldigt gott.

Du behöver

  • 3 st färska italienska korvar
  • En halv gul lök
  • En klyfta vitlök
  • En näve körsbärstomater
  • En näve örter som tål kokning, tex rosmarin, salvia eller timjan.
  • 2 portioner gnocchi
  • Rödvin
  • Parmesan

Så här gör du

1. Skala korvarna och smula sönder den goda färsen. Stek i olja.

2. Finhacka löken och lägg i när färsen börjat få färg. Efter ett litet tag, i med den finhackade vitlöken också. Låt den steka med någon minut, men låt den inte bränna.

3. Halvera tomaterna och lägg i dem med resten i stekpannan och slå över rödvin tills det känns bra. Örterna kan du också lägga i nu. Låt koka tills det smakar gött, sådär fem-tio minuter räcker. Smaka av med salt och peppar men var försiktig med saltet, det blir ganska salt som det är.

4. Koka gnocchin, men inte för länge. Koka tills de flyter upp till ytan eller så länge som det står på förpackningen (det av dem som kommer först). Häll av vattnet och ös ner gnocchi-bollarna i pannan med det andra goda. Blanda med rustik träslev.

5. Lägg upp på tallrikar och riv över parmesan tills rätten bara vagt kan skönjas. Avnjut med vinet som inte gick åt.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gödsvinet syd på expedition

Gödsvinet har alltid stoltserat med sin stora bredd. Vi har haft våra skribenter spridda över Sverige och världen och knappt hunnit träffas själva i vår strävan att ge er läsare bästa möjliga täckning. Vi är inte bonniers, vi värnar om bredden.

Med detta i åtanke är det aningen tragikomiskt att fyra av fem skribenter nu är baserade i Stockholm. Gödsvinet Malmö har återtagit fanan som Gödsvinet Syd, något av en utrikeskorre i förhållande till redaktionen i huvudstaden. Gott så.

Något som har blivit en mindre tradition här i syd är att jag varje sommar beger mig till en god vän, vi kan kalla honom Gustav, och lagar mer eller mindre hipstriga rätter som tar en hel dag i anspråk. Till traditionen hör att även laga pretentiös lunch och dricka ymniga mängder jästa och destillerade drycker och röka cigarr hela dagen. Första året lagade vi en chili som kunde döda. Nu har alla lagat chili. Andra året gjorde vi pulled pork, med en rejäl portion lever till lunch. Nu serverar till och med pölsemannen pulled pork. Tredje året bestämde vi oss för att hipstra till det rejält med en middag på ox- och griskind.

Vi började vid lunchdags med en stärkande kopp kaffe, och lät de välmarinerade oxkinderna koka i vinet de badat i de senaste dygnen. Oxkind i grundutförande är ungefär lika mört som sadelläder, så viss förbehandling krävs. Ytan på kinderna var som ytan på en tall. Att putsa dem var som att barka av.

Griskinderna putsades desto enklare, rimmades lätt och sedan fick de vältra sig i bubblande rapsolja i några timmar, tillsammans med vännerna från grönsakslandet. Receptet föreskrev ankfett, men denna råvara från himmeln hade jag glömt hemma.

IMG_00000331

Då matlagningen äntligen var igång kunde vi sätta på lunchen. Dagens lunchplan var eggs benedict. I brist på english muffin-råvaror gjorde vi flottiga scones, och det funkade bra. Särskilt efter att vi stekte dem. Resten av benedictarna är som bekant gris, pocherade ägg och hollandaisesås. En blodpropp på bröd. Gräslöken på toppen gör sig bra på bild.

IMG_00000329

Äggpochering görs bäst på färska ägg, i snurrande vatten med lite ättika i. Hollandaisesås görs bäst med en handvisp och någon som känner sig manad att straffsköta denna.

Med lunchen i tryggt förvar i magen lutade vi oss tillbaka, njöt av de drycker gud givit oss och bolmade cigarrer. Som en aptitretare inför kvällen tillredde jag några gamla bläckfiskarmar som jag sparat och serverade som plockemat. De gick åt i ett rasande tempo.

IMG_00000334

Därefter skulle vi på vingliga ben ordna servering av kinderna. En rödvinssås vispades ihop av armageddonkoket, ett tryffelmos mosades, kål syrades, en gremolata gremolerades.

IMG_00000338Kinderna var löjligt möra, och de hade krympt till halva sin storlek. På det hela taget en närande måltid och en närande heldag, som krävde något dygns återhämtning.

 

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Häst på hästars vis

trojan-horse

De senaste dagarna har handlat om stora pensionsavgångar bland påvar och industriell lasange som varit en trojansk häst för hästkött. Det förra fenomenet kan vi här på Gödsvinet inte ge särskilt mycket vägledning till. Vi kan bara önska Benedictus XVI lycka till och känna oss trygga i förvissningen att om arbetsmarknaden för före detta påvar är sval så kan han alltid falla tillbaka på sin utbildning som luftvärnssoldat. Konjunkturen är på väg uppåt för folk med examen från Hitlerjugend. 

Frågan om hästkött ligger förstås betydligt mycket närmare vår kärnverksamhet. Saken gäller alltså den nu redan flera dagar gamla historien om hur hästkött fått ersätta nötkött i flera olika färdigprodukter. 

En bidragande orsak till att den internationella köttmarknaden översvämmats av billigt kött från häst och åsna lär vara att Rumänien förbjudit kärror dragna av sådana på de rumänska motorvägarna. Arbetslösa hästar och åsnor måste likt arbetslösa påvar ta vägen någonstans och tydligen var en kan en skolmatbespisning i Sverige vara en sådan plats om inget annat fungerar. 

Bland all upprördheten har det också höjts röster som ifrågasätter betydelsen av skillnanden mellan häst och ko när den väl hamnat i en lasange av fabrikatet Findus. 

Det är förstås en rimlig invändning men tydligen är det inte enbart artbestämningen som innebär problem. Hästköttet kan komma från hästar som kan ha medicinerats eller avlivats genom förgiftning. I själva verket kan en del av köttet innehålla så mycket droger att man redan efter ett par tuggor lasange börjar få någon sorts behållning av sina gamla skivor med Morphine. 

Problemet är alltså inte bara att kor är kor och hästar är hästar om ock i tunna lager mellan pastaplattor och bechamel. Problemet är att hästköttet är dåligt. 

Som det sista pragmatiska inslaget i mat och dryckbloggosfären vill nu Gödsvinet utgå från detta konstaterande för att slippa läsa dåliga hästskämt på twitter ett tag. 

Den slutgiltiga lösningen på problemet med de rumänska hästarna och var de hamnar är förstås att skapa en trend för exklusivt hästkött här i Stockholm. Tusenåriga tabun i all ära men mot kraften i en stockholmsk mattrend står de sig slätt. 

Hur startar man en sådan trend? Det hjälper förstås att hästköttet kommer från glada hästar som till näthatande bilisters förtret fridfullt skrittat i allsköns ro längs med rumänska landsvägar tills de en dag fått ta avfarten till slaktfabriken. Det är ekologiskt om än inte närodlat.

Viktigast av allt är dock att man höjer priset med minst 800%. Höj priset och efterfrågan kommer att öka, det är den enkla marknadslogiken för livsmedel i huvudstaden. 

Den dag restaurang Djuret i gamla stan inleder sin första hästvecka kommer vi att veta att problemet med köttförfalskningen är över.

En källa till inspiration och själva anledningen till att jag satte mig för att skriva dessa i övrigt rätt överflödiga rader är den rika hästkulturen i den slovenska restaurangvärlden. 

I det lilla landet mellan alperna och det adriatiska havet har man ätit häst med stor behållning och i ännu större omfattning så länge någon kan minnas. Personligen kan jag rekommendera denna kedja av snabbmatsrestauranger i Ljubljana.

I Slovenien är det osannolikt att någon skulle hälla hästkött i en lasange och kalla det nötkött. Det är också långt mindre troligt att någon skulle bli upprörd om det hände. På så sätt har de kommit längre än oss. 

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Grissida

Svettigt sidfläsk

Det är inte så sällan nu för tiden man får en vällagad och fet grissida på restaurang. Men i affären möter den delen av grisen oss oftast i form av bacon eller rimmat sidfläsk.

I välsorterade affärer kan man dock hitta färskt sidfläsk i bit, och det är inte speciellt dyrt. Då kan man tillaga den så här:

  1. Gnid in skinnsidan med olja, och salta lätt
  2. Lägg fläsket med skinnsidan uppåt på ett galler
  3. Längst ner i ugnen ställer du en form med lite vatten i
  4. Precis ovanför, alltså fortfarande ganska långt ner, sätter du in gallret med fläsket. Kör på 150 grader eller så.
  5. Vänta i 2-3 timmar.

Resultatet är ett mycket mört och välsmakande fläskkött, med en svål så hård att man riskerar ett tandläkarbesök när man med en drömsk blick sitter och knaprar på den. Det blir mycket fett, till och med för mycket för min smak. Men man kan peta bort det vita fettet och bara äta det möra köttet. Och knapra på svålen då såklart.

Det sägs att man kan ta tillvara på det fläskdroppade vattnet och göra sås, men jag har inte provat. Funkar bra med surkål, eller i ensamt majestät.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Bronx Burger Bar

Lyckan fortsätter att le mot tredje rikets största stad. Den här gången i form av ett nyöppnat hamburgerhak vid namn Bronx Burger Bar. Lokalblaskan har skrivit om det, men Gödsvinet nöjer sig inte med intervjuer och amitiösa resonemang utan vi var såklart tidigt där och smakade.

Den senaste trenden inom snabbmat är burgare med kvalitet snarare än fläskiga pålägg. Vill man ha extra allt kan man gå till tusen och två på bergsgatan. Men de nyöppnade ställena i huvudstäderna pysslar sällan med det, utan fokuserar på bra köttkvalitet, bra hembakat bröd och ganska lite annat. Det är en välkommen trend, och jag har nämnt den tidigare innan i ett ganska utsvävande inlägg.

Bronx har fattat. Köttet och brödet är oklanderligt. Biffen är saftig, smakrik och med en tydligt bränd grillsmak. Det är sällan man får njuta av bra köttfärs. Brödet till är luftigt och salt, behagligt befriat från sesamfrön. Pommes, dipsåser, bacon och allt runtomkring håller också en ypperlig kvalitet. Där finns till och med en nötköttschili som topping, helt enligt rådande burgarmode. De grönsaker som följer med varje burgare känns dock överflödiga. Lokalen har vagt anammat temat som närmast kan beskrivas som svenne-femtitals-amerikana. Fly me to the moon dånar ur högtalarna, Al Pacino tittar ner från en tavla, och viljan är att se ut som en amerikansk diner så som svenskar som aldrig varit i USA tror att det ser ut där.

Stället är nyöppnat och behöver finslipa sina detaljer. Alla recept verkar inte klara, menyerna är improviserade och rutinerna är inte satta. Alkoholtillståndet är inte framme än, och kortläsaren lika frånvarande. Det enda som verkar vara helt spikat från början är köttet, och det är en utmärkt ände att börja i. Enligt ägaren är den vegetariska burgaren bra den också, men jag vågade inte prova på grund av min svåra svampfobi.

Jag hoppas på en finslipning av presentationen. Trenden nu går mot mindre burgare som man kan äta med händerna så de bör vara gjorda för det. Kniv och gaffel är ute, för att inte tala om helt främmande för en amerikan. Sliders är ett måste på menyn, och jag hoppas att det kommer så småningom.

Allt som allt en lovande uppstickare. Få nu bara rätt på allt krimskrams runt omkring köttet och brödet så har vi något fantastiskt. Fyra glada förhoppningar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Köttätare mot köttätande

Allt handlar numera om kött. Jag märkte det extra tydligt då jag skulle leta upp en intressant restaurang att äta på i Stockholm nyligen, med krav på bra vegetariskt utbud. Inte en vegetarisk restaurang utan bara en restaurang med en, gärna två, vegetariska rätter. Helst något annat än de vanliga ”kockens grönsakstallrik” eller ”cannelloni med ricottafyllning”.

De flesta intressanta restauranger idag har verkligen kött som huvudtema. Det var svårt att hitta bra vegetariskt förr också, men nu är köttet en del av inredningen, språket och imagen. Se till exempel på Svartengrens hemsida, det tar inte lång tid att lista ut att detta är inte ett ställe för andra än karnivorer. De vältaliga gourmeterna i Middagsklubben recenserade nyligen Restaurant Ekstedt, även den saknar helt vegetariska inslag, annat än till efterrätt. Efterrätter är enligt Middagsklubben till för ”dagisbarn och Wahlgrenfamiljen” så de bortser vi från. Djuret och Svinet är naturligtvis inte att tänka på. Restaurang Jonas som Gödsvinet besökte i samlad trupp för ett tag sedan borde kunna ha något utan kött, men tittar man på deras meny finns bara en enda förrätt utan kött. Betor. Och så fortsätter det.

Många tycks så fasta i sin övertygelse att äta, eller inte äta, kött, att de försvarar ståndpunkten utifrån alla tänkbara synvinklar. Det verkar fantastiskt viktigt för vissa vad vi åt på stenåldern när de ska välja moralisk ståndpunkt idag, med argument som ”människan är i grunden jägare” eller ”på stenåldern åt man mycket rötter och bär”. Varför det skulle spela någon roll vet ingen, och det tycks inte falla de stenåldersförespråkarna in att medellivslängden då var dryga 30 år, och ett av fem barn överlevde till all få gräva upp sin första kålrot. (källa: internet)

Man trodde kanske att vegetarisk kost skulle få ett allt större utrymme med tiden, men nuvarande restaurangtrend får ses som ett bakslag i den frågan. Vår köttkonsumtion är onekligen problematisk. Det är en energislukande industri som går ut på att plåga framavlade djur tills de dör och sedan äter vi upp dem. Under processens gång äter djuren upp annan mat som vi eller folk som svälter kunde ätit istället. Jag är själv köttätare men samtidigt djurvän. Jag skulle aldrig kunna döda ett djur för att äta det själv, och jag är plågsamt medveten om dubbelmoralen i detta.

För mig handlar det om att jag äter kött för att jag alltid gjort det. Och jag kan inte föreställa mig att sluta med något jag tycker så mycket om. På samma sätt som att jag står upp och kissar för att jag alltid gjort det, trots att jag fullt ut kan förstå varför även män borde sitta ner när möjlighet ges. Att föreslå att män generellt sett ska sitta ner och kissa skulle nog kunna reta upp många, och jag är nyfiken på vilka kvasivetenskapliga argument som skulle komma flygande. Troligen skulle Ulf Brunnberg hänvisa till hur man gjorde på stenåldern.

Vissa snarstuckna gubbar har alltid fått fyllesegla, och nu sparkar de bakut när det måste offras. Naturligtvis förstår de problematiken i alkohol på sjön, men det är en livsstilsförändring de inte är beredda att göra, hur liten den än verkar i andras ögon. De är till och med beredda att göra sig till allmänt åtlöje för att visa hur kränkta de är. Hanna Fahl, sprungen ur samma mylla som Gödsvinets skribenter (alltså Blekingska Nationen i Lund), har skrivit en utmärkt krönika i DN om det. Vissa känner sig hotade av invandrares/kvinnors/homosexuellas/etc ökade rättigheter, och reagerar på samma sätt. Till exempel då My Vingren föreslår att man inte behöver hota med våldtäkt och ond bråd död bara för att hon hävdat att sexuella övergrepp mot kvinnor är värda att tas på allvar.

Jag kommer troligen inte att bli vegetarian. Bara att lista restaurangerna i början av inlägget fick mig att börja dregla igen. Men köttätande måste problematiseras, och inte bara av vegetarianer. Vi köttätare måste också vara med. Köttätarna måste ta tillbaka köttmotståndet från vegetarianerna!

Posted in Okategoriserad | 17 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.