Halvsunkig lager i plastglas. Ocharmigt ställe. Likväl bättre än alternativen, eller det intalar man sig i varje fall. Där på flygplatsen, i väntan på ett flyg, trängd mellan parfymförsäljare, plåtsoffor, och diverse restauranger där maten och inredningen tävlar i plastighet. Flygplatsölen försöker tappert, med sina fadda malt-toner och relativt rikliga kolsyrning, att göra allt det där lite mer uthärdligt, men matchen är över innan den ens har börjat. Man återgår till att lyssna på jäktade foppatofflor på väg till sin flight, med en strid ström av resväskor i sitt följe. Å andra sidan skulle det nog till ett mindre mirakel för att bryta igenom flygtristessen.
Månad: april 2011
Nigra
Pescaras Almond 22 slår till igen, den här gången med en trevligt krispig stout. Jämförelserna med Guinness låter inte vänta på sig, men Nigra (italienska för neger, nej förlåt, svart) är sin egen öl, på små men definitiva vis. Färgen är djupsvart (men kallas säkerligen rubinröd av bryggeriet), skumkronan beige och spenslig, och doften avmätt maltig. Den är len på tungan, men har ändå ett bett av alkohol, trots sina modesta 4.5%. Malten är hårt rostad, och ger ölen trevliga toner av kakao och kaffe. Den är helt klart torrare än sin irländske släkting, och saknar den där vaga tonen av laktoner och crème fraîche som utmärker Guinness.
Sammantaget är Nigra en mycket trevlig bekantskap: en habil stout som inte ger sig ut på några större äventyr. Tre och en halv skokrämstub av fem möjliga. Avnjutes lämpligen i mörk, på gränsen till skum, lokal.
Konferensölen
En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.
En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.
Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.
Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.
Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.
Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.
Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.
Jag äter stockholmare till frukost
Bavaria premium (1560)
Jag läste i tidningen om en kvinna och hennes bror. Kvinnan var ansvarig för moderns ekonomi men hennes bror tyckte hon gjorde ett dåligt jobb så han slog henne i huvudet med en ihoprullad tidning. Polisen tog honom och han fick 50 dagsböter för ringa misshandel. Detta har förstås inget att göra med Bavaria premiun men det finns inget att skriva om ölen. Ingen smak att beskriva, ingen känsla att förmedla. Inget, inget alls.
8,90 kronor på systembolaget, nummer 1560 i katalogen
2 notiser av 5 möjliga
Delikatessen
Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?
I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.
Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.
Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.
Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.
Pumpviken påsköl 2011 (1330)
Ett år har gått och vi möts igen. Pumpviken påsköl från Nynäshamns ångbryggeri har återvänt till systembolagshyllorna och jag är den första att glädjas åt dess trygga hemkomst. Det känns ändå bara som ett år och åtta dagar sedan jag skrev om 2010 års påsköl. Då skrev jag från en dragig andrahandsskrubb i Stockholms innerstad och då jag idag återvänder till Pumpviken påsköl gör jag det från en lägenhet så högt över Vällingby att man kan se universum krökas under sin egen tyngd strax norr om Kista. En decimeter ner i årets flaska inser jag att även ölen har förändrats sedan senast.
För inte smakade väl 2010 års Pumpviken påsköl så här mycket smörkola? Den är fyllig och välutvecklad som jag minns den men all den frukt som fanns i fjol har fallit långt ifrån trädet och försvunnit. 2011 års påsköl är en fin ale av engelsk sort och inte ens med hjälp av mina två terminer från teologiska institutionen i Lund kan jag förstå vad den har med påsk att göra. Den är förmodligen direkt olämplig i kombination med påskmat. Det hindrar dock inte att det är en riktigt trevlig öl, i år också.
29,30 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen
4 återuppståndelser av 5 möjliga
10 (Dieci)
Denna dubbelmaltade skapelse från Birrificio Brùton (som även gör Momus) stoltserar även med en dubblerad alkoholhalt: 10% – därav namnet, kanske? Medan Momus led något av att inte vara så fyllig i smaken, faller 10 fullständigt igenom på denna punkt. En vag maltighet och obefintlig kolsyrning gör inget för att täcka upp den höga styrkan i denna dryck, och alkoholsmaken blir påträngande. Man finner sig tittande ner på de ensamma kolsyrebubblorna i den dimmiga drycken, ja jag skulle närapå säga grumliga drycken, i en huvudräkning över hur många vanliga öl en sjuttifemma 10 motsvarar. Två? Tre? Detta till trots sniffar man lite på glasets innehåll, och det luktar inte ens som en halv.
Nej, ta något bättre. Har de 10, har de nog flera andra spännande öl på lager.
Två smaklökar av fem möjliga.
Boulevardölen
Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.
Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.
Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.
Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.
Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.
Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.
Chiara
Gödsvinet syd återvänder till Cittavecchia-bryggeriet (vi har ju tidigare smakat på deras Karnera) som återigen skeppat ut en trevlig öl från Trieste: Chiara. Tro inte på de som vill kalla det en pilsner. Jag vet för den delen inte riktigt hur jag ska klassificera den, men tankarna går snarare till en belgisk wit, om än mycket friskare, mindre jästig och utan den där lätta unkenheten som oftast följer en veteöl. Chiara skummar glatt och rikligt i glaset, och en av provarna fick snabbt fånga en del som var på väg att rymma från de kanske för ändamålet inte helt välägnade highball-glas som hittills fått husera alla öl här vid avd. syd. Doften är frisk och lätt, och skvallrar om den härliga, fruktiga humlebeska som sprider sig i gommen vid första klunken. Toner av wit kommer och går medan man skådar glada kolsyrebubblor dansa genom det gyllengula, dimmiga ölet.
Allt som allt, ett mycket trevligt öl, lättdrucket men med karaktär. Här har vi något som passar för varma dagar, istället för de karaktärslösa blasköl som brukar föreslås.
Fyra glada solar av fem!