Arkiv för: Okategoriserad

Big Drop Woodcutter Brown ale alkoholfri (19033)

Från engelska bryggarna Big Drop kommer denna brown ale, och det är trevligt att göra bekantskap med en som inte bara är marginellt roligare än din vanliga gamla lager, utan som faktiskt står stadigt på egna ben. Nej, yxmannens bruna öl är förvånansvärt trevlig, rejält humlig, men framförallt ruskans maltig, brända såväl som runda toner, vinös, ja man tänker nästan lite på barley wine. Det är en krutig och spruttig öl, och minner om gamla ölinpyrda pubar, bättre engelsk öl, och sena kvällars prat om inget särskilt, allt saker vi suktar efter att åter uppleva när denna pandemi slutat härja. Tills dess får vi korka upp framför webkameran och vinka till avlägsna vänner via internet.

Tre och trekvarts mustighet av fem möjliga. Nr , 19:90 kr på bolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Omnipollo Ostkaka alkoholfri (19032)

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Tydligen är ju lingonsylt legio till ostkaka, även om jag förvisso aldrig ätit just dessa två i kombination. Men lingon är i varje fall huvudingrediensen i denna brygd från Omnipollo, om inte till procenten så i varje fall till smaken. Det ska ju vara en pale ale bryggd med lingon men utöver en något otydlig tendens till kolsyra märks det inte just så mycket av någon annan ingrediens än lingon. Eller tja, det är väl uppenbart på konsistensen att vatten också varit inblandat. Nej, jag hade nog kallat det här en suröl, rent smakmässigt om inte annat. Det är fullständigt osötat, och att dricka den är också en övning i diverse grimascher och rysningar. Men det är väl som vinterbad, det är bra att chocka organismen, på något sätt, och om inte annat så är man ju nöjd när det är över. Lycka  sägs ju vara avsaknaden av smärta.

En och en halv lycka av fem möjliga. Nr på systemet, 39:90 kr.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mosgalenskapen

Nu när hösten började falla på, kände jag någonstans djupt i min kropp ett starkt behov, ett behov av att sylta, safta och göra mos. Odlingarna på min balkong sträcker sig bara till envisa infestationer av mossa och alger, men en liten tur på koloniområdet runt knuten ledde till ett fynd: flera kassar med finaste äpplen. Eller ja, det var definitivt äpplen, men kanske inte riktigt exemplaren som vinner skönhetstävlingar. Men det passar väl bra till mos. Som mos-nybörjare hoppade jag såklart i djupaste änden och fick med mig precis så mycket äpplen hem att jag trodde jag skulle bli av med några fingrar på kuppen när påsarna skar in mellan lederna.

Som fullständig amatör tycker jag ovanstående ser ut som en hyfsad laddning äpplen, och då var det ändå bara första kvällens omgång, andra och speciellt tredje blev betydligt mer omfattande, tills påsarna slutligen var tomma. Det tar rätt hyfsat med tid att skala några hundra äpplen, och sedan med kniv få bort kärnhus och andra mindre lättsmälta delar, och det var med en blandad känsla av projektets övermäktighet och någon slags husmoderlig (husfaderlig?) nöjdhet som det hela fortgick.

Att se moset glatt och piggt gult puttra ihop var en lättnad, och ett otal burkar och påsar senare har jag frysen full med gott äppelmos. Första satsen fick sig en dos färskpressad citron, andra dosen lite ingefära, och sista kardemumma, och det passar utmärkt såväl till fil och müsli som till gröten eller på toast. Det får bli en stek med äppelmos till i höst också, känner jag på mig. Jag har även fått vara med om alla sylt-, saft- och mosmakande släktingars invigningsrit, nämligen omöjligheten i att skänka bort ens minsta burk, när jag hade min lille brorson på besök. Hans föräldrar hade nogsamt drillat honom att snabbt svara att de hade fullt i frysen, och jag ville inte insistera. Jag kommer fortfarande ihåg hur det är att vara på andra sidan av konversationen, och jag lät ämnet snabbt falla. Så nu står jag med en frys full med äppelmos, men det är gott på müslin. Måste snart tina en burk till. Nästa vecka..

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Muttley & Jack’s Wolichu Wachu Guji

Det bästa med Wolichu Wachu är nog namnet, att säga det högt ger mig stor förnöjelse, men därmed inte sagt att det inte skulle vara en förbaskat trevlig kopp kaffe. Nu kommer den ju dock i ett sammanhang, och sammanhanget är en M&J-kavalkad här på svinet. Och det uppfordrar ju. Wolichu Wachu är en klart njutbar kopp kaffe och hade jag druckit den bredvid något annat kaffe, säg bredvid en kopp från maskinen på jobbet, hade jag ju förstås njutit mångfalt mer av dessa bönor från Guji. Jämfört med en del andra microlots från M&J så är ju konkurrensen såklart tuffare. Ändå står sig Wolichu Wachu riktigt hyfsat: det är en mustigt, lite ruffigt, kakao-osande och lite fruktigt kaffe, och det är gott så, även om det är lite tunnare någonstans i mitten än en del av sina vänner från M&J. Det vilar lite mer på sin förvisso trevliga syrlighet, det är inte riktigt samma smakexplosion. Samtidigt, hade M&J inte salufört några andra sorter, hade jag beställt Wolichu Wachu igen. Men nu kommer jag inte göra det.

3.75 nästan av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En stor stark, tack!

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett ”stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Muttley & Jack’s Sonora Central Valley

Någonstans vet jag att jag borde recensera min favorit-Yirgacheffe från M&J. Men det känns som att det bygger på dagsformen. Man kan liksom inte gå och vara söndags-seg till ett sådant stordåd. Så det blir något annat istället, och jag doftar lite på bönorna till deras Sonora, de osar mango och dyr choklad, och kaffet har den där lite syrliga doften av bättre kakao. Syrligheten går igen i smaken, ett light men djupt kaffe, smakar som ena hörnet av hundrafemprocentig choklad men utan det tunga lasset kommer efter, utan att tungan och gommen fastnar i en konkarong av bönor, nej här är det light och vi kommer åter till tropisk frukt, till passion o mango, till sol som silar genom palmlöv eller vad nu någon ska tänka som sitter fast i skandinavisk grårök och dimma för en evighet till. Visst är det kanske lite lajtare än jag skulle velat – eller är det fel egentligen? Nej det är fan lagom. Jag säger det här, jag säger det nu: alla ni som dricker vanligt jävla kaffe, dricker pripps blå lättöl, det här är en galen tropisk IPA. Så jävla mycket missar ni. Bara så ni vet.

Fyra och en halv palm av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sigtuna Non Alco Lager

Alkoholfri lager är kanske den svåraste typen av alkoholfri öl – om det ska vara en riktig lager får det liksom inte sväva ut i sötma eller rund humlighet, som ju annars kan användas för att jobba fram en smak och eftersmak där det inte finns någon alkohol att luta sig på. Det finns de som har lyckats bättre, och det finns de som har lyckats sämre – och de senare är utan tvivel fler. På rak arm kommer jag bara att tänka på norska alkoholfria ölen Freeze, som i totalt trots mot sin framtoning är en juste rak alkofri lager som passar perfekt till mat. Visst finns det massor av juste ljus alkoholfri öl, men helt ärligt är det oftare åt pale ale- eller IPA-hållet det drar, oavsett om de vill kalla sig lager. Och hur mycket jag än vill hylla Sigtunas NAPA, så är den hopplös till viss mat, säg t.ex. kinesiskt.

Så det var ju med viss spänning vi noterade att det dykt upp flaskor med alkoholfri lager från Sigtuna på den lokala butikshyllan. På gott och ont är det dock ingen rak lager, det är definitivt en tropisk humlighet här, söta frukter, ja nästan juice, och det är gott, det är schysst, jag köper det lätt igen, men jag vill kalla det pale ale eller lättviktig IPA snarare än lager. Den perfekta ölen till maten är det inte, och jag ser inte riktigt någon anledning att dricka den istället för en NAPA – förutom omväxling.

Tre och trekvarts inte-lager av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ramune Strawberry

Det ser så magiskt ut på film: en läskflaska försluten med en liten glaskula, som man trycker ner i flaskan, som fastnar i halsen. Flaskhalsen, alltså, inte i halsen på den som dricker den. Hursom. Ikoniskt är bara förnamnet, så när jag såg en på hyllan i en av det halvdussin asiatiska affärer som ligger som ett pärlband i Hötorgets närhet, så var det inte ens ett ögonblick av tvivel. Självklart köpte jag den.

Lever den upp till hypen, då? Nej, för jösse namn. Den är söt som fan, en smula syrlig, och med någon slags bärig smak som väl skulle kunna vara jordgubb. Kulören är extremt röd på ett lite obehagligt sätt, som för att undanröja varje tvivel om saken, men om man ska vara ärlig så är det snarare ett fall av diverse vaga fruktsmaker, hade man gett det en annan färg hade man säkert kunnat påstå att det var druvsmak eller päronsmak istället. Nej, det här smakar som någon slags kemisk 80-talsläsk som man drack när man var liten, men det är kanske mer nostalgiskt än bra.

Två röda ting av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Blossa 20 Myntathé (81000)

Jag försöker komma ihåg varför vi här på Gödsvinet recenserar Blossas årgångglögg, år efter år. Eftersom jag aldrig glömmer något och dessutom skriver ner långt mer än någon behöver så minns jag förstås.

När den första recensionen av årgångsglöggen skrevs 2010 så var den närmare än någonsin att vara en grej, vilket var viktigt vid den här tiden. En indikation på att Blossas årgångsglögg var en grej var att en del människor sparade flaskor från år till år.

Att någon lägger flaskor med Blossas årgångsglögg på lager är väldigt roligt av minst två anledningar

1. Det är inte en produkt som tjänar på lagring. Man kan för sitt inre se hur någon lite myndigt förtäljer arbetskamraterna att han – för tro mig det är en han – avser att ”korka upp en 2009:a på julafton. Clementin”. Det är otroligt roligt.

2. Det är en produkt som genomsnittligt sett är rätt fasansfull redan till att börja med. Det kan jag berätta för att jag har druckit dem alla och jag har skrivit om det här.

Nu är det åter den tiden på året. Det har blivit dags att berätta om Blossa 2020 myntathé. Jag tänker i en fullständigt okaraktäristiskt drag gå direkt till saken. Det här är en glögg av en fullständigt genomsnittlig grad av fasansfullhet. Det är som om de inte ens försöker längre.

Smaken kan liknas vid. Nej, smaken ÄR Vademecum classic. Det är i och för sig ett naturligt val då munvatten som doftar av mynta och lite bitter salvia har varit förstagångsvalet bland vardagsdrickare under en stor del av 1900-talet. En kvick sköljning och man är redo att fortsätta jobbet som förskolelärare. Att växla till Blossa 2020 myntathé i fickpluntan undanröjer ett moment i den stressiga vardagen.

Samtidigt tycker jag att det är lite väl bekvämt av de finska blandarna på Blossa. Det fanns ju redan ett munvatten med smak av mynta och salvia. Låt vara inte i glöggform.

Detta är uppenbarligen resultatet av blandning över Zoom. Blossa har ringt in resultaten och valt något som är obehagligt men utan fantasi.

Det är ju förstås ironiskt och ett stiltypiskt exempel på Blossas förmåga till självsabotage att de lanserar glöggen för en fräsch andedräkt året då ingen får komma närmare än 1,5 meter av den som dricker den.

Jag tror jag ska dricka lite av detta när jag ser på den sista amerikanska presidentsvalsdebatten i natt, det borde kunna ta udden av det mesta.

Minns du när jag sa att Blossas årgångsglögg en gång nästan var en grej? Det var inte riktigt sant, det var aldrig nära. I min grundliga källforskning inför detta års inlägg fann jag bevis för att Blossa årgångsglögg inte heller blivit mer av en grej sedan dess.

Vad jag fann var att det finns en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg. Eller rättare, det finns inte en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg men det finns människor som tror det. Det är verkligen alldeles fantastiskt roligt.

På en känd auktionssite ges ett utropsbud för en flaska Blossa 2016 Kråkbär på 299 kronor. 0 bud. I en budgivning på samma sida ges 25 kronor i utropsbud för samma flaska. 0 bud.

Någon vill ha 49 kronor för den historiskt fruktansvärda Blossa 2017 Old Dehli. 0 bud. Till och med förra årets Blossa 2019 Aloha finns till salu med ett utrop på 25 kronor. 0 bud.  

Allt detta är paralyserande roligt.

Nej, jag kommer inte att börja samla på årgångsflaskor av Blossas glögg. Jag samlar på minnen men det här året tänker jag glömma bort.

124 kronor på systembolaget, nummer 81000 i katalogen

2 pepparmintspastiller av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Dr Pepper

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.