Arkiv för: Okategoriserad

Enkla pizzor

Visst, kebabpizzan är ju den oomkullrunkelige kungen på tronen, nåt annat kan man inte påstå, men det är nåt förbaskat trevligt med de där enklaste pizzorna också. Ta en margherita, vesuvio eller capricciosa: de är inte överlastade med ditt och datt, eller tillkrånglade med nåt som allt som oftast inte riktigt passar ihop. De är även en juste barometer om man ska testa av en ny pizzeria – det finns liksom inget att gömma sig bakom, är det inte bra grejer i grund och botten, märks det fort. Sen har de ju också hängt med ett slag, man vet vad man borde få, och allt som oftast får man det också. Pizza är ju annars ett oskrivet blad, och gudarna ska veta att det har fyllts med det mesta i vårt avlånga land. Jag kan fortfarande vakna kallsvettig och mumla tyst för mig själv om sektionen med kräftstjärts-pizzor på pizzeria Vikings meny i Lomma. En kollega insisterade på en variant med både kräftstjärtar och kebab som antagligen hade kunnat få vilken fullblodig italienare som helst att börja gråta. Men det finns värre ting. Vissa människor (vi kallar dem nidingar) går så långt att de förorenar och fördärvar pizzan med ananas, ofta direkt från konservburken. Ja, det tar emot att skriva det, men det är faktiskt sant. De finns. Det är inget man gärna vill tänka på och jag är glad att min inre jämvikt kan luta sig mot en solid botten av vesuvio från en lokal pizzasvarvare när jag skriver det här. Vi har Italien att tacka för mycket, men kanske är just pizzan bland det finaste. Skänk en tanke till de enkla, robusta pizzorna idag, eller än hellre, avnjut en!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ayinger Frühlingsbier (11241)

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ceylon Dimbula

Efter en snabb räd mot Sibyllans Te- och Kaffehandel precis innan stängningsdags har teförrådet nu fått påökt, inte för att det precis gapade tomt innan dess. Såhär till toasten på lördag förmiddag passar vi på att testa deras Ceylon Dimbula, ett te som i varje fall har namnet med sig. Det är ett trevligt te, piggt och nytert, som sitter fint i koppen till lunch-toasten eller i ensamt majestät. Man skulle kunna säga att det är som ett breakfast tea, men inte lika runt och fylligt, med lite mer fokus på efterbeskan. Det blir ett lite tunnare te, men ändå behagligt. Jag får en spöklik känsla av att inte vara riktigt nöjd, och min tanke går osökt till den där gången för tjugo år sen, när jag precis gjort en kopp te från det där stanniolpaketet med bilden av en glad tekopps-svängande indier i festbyxor. Kanske är det Ceylons öde: att göra te som blir helt ok, men inget att skriva hem om. Lite som Tysklands öde vad gäller öl, om ni frågar mig. De vet precis vad de sysslar med, men det blir bara sällan något minnesvärt.

3.5 män i festbyxor av 5 möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Ayinger Maibock (11623)

Aying är en vacker plats i Bayern och Ayinger är en vacker öl som kommer därifrån. Gödsvinet har naturligtvis besökt bryggeriet där och naturligtvis har vi skrivit om det.

Att besöka bryggeriet är ett av det säkraste sätten att få pröva en Ayinger om man bor i Sverige eftersom systembolaget inte är till stor hjälp. Mig veterligen är den inte heller något man hittar i barkylarna här i landet. En stor del av sortimentet exporteras till Finland men i Sverige är helt torrlagt på Ayinger.

Idag har det ändå dykt upp en flaska från Aying på Systembolaget och så sent som i förmiddags fotvandrade jag till systembolaget i Hammarby sjöstad för att inhandla en. Det är ett vittnesmål om min hängivenhet att jag gick så långt, säkert en kilometer, trots att flaskan i fråga innehåller en bocköl.

Det är svårt att inte reflektera över det faktum att systembolaget föder oss troende med Ayinger endast i dess värsta gestaltningar, bocköl och julöl, när bryggeriet gör så många magnifika öl som kunde ha sålts i Sverige. Systembolaget vill inte ditt bästa.

Majbockölen är en inhemsk och erkänd ras i den bayerska faunan men inte en av de angenämare. Det är en stark öl med en vass smak som har sin egen kortlivade festival varje vår i München, ett evenemang för de som tycker att 7-procentig öl bäst serveras i glas om en liter. Endast undantagsvis var jag lockad av två till priset av en på Löwenbräukeller när jag promenerade förbi på Spandauer Straße under min vistelse i staden.

När jag nu sitter här med en flaska Ayinger Maibock förblir jag oengagerad. Det är en öl av god kvalitet, gjord på vatten från de renaste alpkällorna och de bästa råvarorna i den mest bayerska hantverksprocess man kan tänka sig. Likväl är det en majbock.

Väl ett par deciliter in i flaskan känner jag dock hur mitt motstånd långsamt rämnar. Det är ändå en Ayinger. Se den vackert bayerska flaskan, se dess fylliga konturer och minns. Se den vackra färgen i glaset och se världen genom ett filter av 6,9 volymprocent. Det här är bra, det här är Ayinger.

29:90 kronor på systembolaget, nummer 11623 i katalogen

Fyra Maibaum av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Kaffedrickaren i tedrickaren vaknar

Efter en tids tedrickande börjar man märka hur ens prioriteringar skiftar. Man smyger lite med det, hymlar inför sig själv, låtsas som inget, men man börjar välja tesorter efter hur mycket skjuts det är i dem, hur många milligram av sprittande piggt koffein man får i sig, helt enkelt. Men man börjar också fiffla med bryggandet. Nog kan man låta det dra något lite extra? Kanske brygga det aningen varmare, visst ligger vi i underänden av det korrekta temperaturspannet? Man läser om de andra trevliga små stödämnen som moder natur så vist försett koffeinet med i tebladet, och man förundras över hur bra det fungerar i kroppen, när det nog egentligen är avsett som repellent för våra små sexbenta vänner. Likt huvudpersonen i Naked Lunch sitter man alltså och mår alldeles utmärkt på en dos insektsgift, och tro tusan att det inte är första gången en mänska gör det, det är en sysselsättning med lång och fin tradition. Man kan tydligen till och med se en del av våra fyrfota vänner söka sig till vad vetenskapen i utsökt aningslöshet kallar ”medicinalväxter”, och vi har ju förstås våra bevingade vänner att tacka för uttrycket ”full som en alika”. En alika är alltså en typ av fågel, som tydligen inte tackade nej till ytterligare ett eller ett par jästa bär, trots att det egentligen kanske började bli dags att tänka på refrängen.

Efter en del laborerande med hetare bryggning märker man även vissa andra bieffekter, och det är att det verkar bli solkigare i koppen ju hetare vattnet är. Här får vi alltså ge vår läsare Ola rätt, som tidigare misstänkt just detta. Vi kan även meddela att detta inte är något som bara hänt med Lipton, utan även med Twinings Earl Grey. Så det verkar heller inte reserverat enbart för det absolut billigaste pås-teet. Det är hittills oklart om det går att brygga te i lösvikt såpass hett att solken kommer fram. Med all sannolikhet är det dock bara en tidsfråga innan vi får veta.

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Refreshers

Det är inte Ako, nej ingalunda, långtifrån, men Refreshers har sin egen grej, schysst citroniga och bra tuggiga. Och man får ju passa på medan de fortfarande säljs, vi vet ju hur det brukar gå med klassiskt godis. Nästa steg blir att försöka hitta Banana Skids, för den där ultimata nostalgitrippen. Barnet i mig blir sugen på att köpa tre kilo på studs, direkt från tillverkaren, Swizzles Matlow, som även tillverkar Refreshers. För övrigt ligger tydligen fabriken i närheten av Manchester. På nåt sätt har jag alltid antagit att Refreshers var amerikanska, jag vet inte riktigt varför. Kanske kändes de sådär fräscht häftiga som allt från USA kändes på den tiden. Att tugga på en Refreshers är att uppleva lite av den där känslan igen, när tecknat kl 7 en lördagsmorgon lät som rena himmelriket och läsk var granne med gud.

4 uppfräschande citronsockerklumpar av 5 möjliga. Finns där lösgodis finns… än så länge.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En food truck är en rullande kiosk

Det finns en del saker man liksom missat under ett par års redux-diet pga diverse ohemula tendenser i matsmältningen. Sen finns det en del saker som man inser att man inte alls missat, utan bara trott att man missat. Food trucks hör definitivt till den senare kategorin. En food truck är nämligen egentligen inget nytt, det är bara något gammalt, fast på hjul. En food truck är helt enkelt en rullande kiosk, och ska man vara petnoga är det egentligen inget nytt påfund att sätta hjul på kiosken heller. Pölsemannen har länge hållt till i sådana, och kebabvagnen är inte heller den något nytt påfund. Den som härstammar från Lund kan mycket riktigt intyga att det redan för tjugo år sedan åts en myckenhet kebab under oförklarligt stor entusiasm från en sådan vagn. Möjligen kan intag av starkvaror stå för en del av förklaringen, kanske kräver kebabvagnskebab dessa drycker likväl som kräftorna gör det. Trots detta var det lovkörer för food trucks från pressen under ett flertal år, och även om det kanske finns några foodie-varianter av dessa rullande kiosker i städernas hipster-reservat, är de otvivelaktigt undantagen. Sen ska det sägas att det inte är något fel med kiosker, de fyller ett vitalt om än sällan besjunget uppdrag i våra liv, de levererar stödkorvar och annan snabbmat för en rimlig peng, och gör det ofta på udda tider, när finare etablissemang stängt för natten. De är också utan tvivel att föredra framför ännu en multinationell snabbmats-kedja, även om resultatet kanske inte är lika förutsägbart. De är helt enkelt stadens vägkrogar, och vi håller dem varmt om hjärtat, med eller utan hjul. Låt oss därför befria dem från hipster-foodie-oket, och kalla dem för de rullkiosker de är.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Långlördag

När jag var liten var långlördag något fantastiskt. Plötsligen var butikerna liksom öppna hela lördagen, fatta vilken grej! Det var som en karneval på stan, massor av folk ute med lönepengar som brann i fickan, kommersialismen rusade i folks vener som det planetförstörande dödsknark vi senare fattat att den är. Några år senare råkade jag hamna på en kvällsöppen Borders i Pasadena, och gick runt med en stor kaffe och bläddrade bland böcker, frälst på förenta staternas kvällsöppet. Det var magiskt, att kunna handla när man ville, och dricka kaffe i bokhandeln till på köpet.

Men numera frågar man ju sig om det här egentligen är av godo, vi tar kål på våra små och stora medboende på planeten i en takt som är värre än resultatet av den där kilometerstora meteoriten som tog kål på dinosaurierna. Klimatet knorrar och isar smälter, vi får snart ge isbjörnarna flytväst och skeppa alla pingviner till Tasmanien.

Samtidigt slås jag av vad en kursare sa när jag pluggade i Kanada: ”vi lever på en oändlig planet”. Vi använder inte slut på kopparen, vi hittar fler fyndigheter och andra lösningar när den blir allt dyrare. Det har förutspåtts betydligt fler apokalypser och katastrofer än vad som faktiskt inträffat. Hans Rosling har rätt: förändring sker hela tiden, men vår världsbild är ganska stationär, spikad på vad jag inte riktigt vill kalla fördomar, utan snarare saker man inte till vardags funderar vidare mycket på. Ens bild av Etiopien blir lätt formad av några bilder i tidningen på dammiga byar av lerhus, strunt samma sedan att det egentligen även ligger en hel del gröna berg, stora städer, och klippkyrkor i landet, och att kaffet är förbannat gott, och att bananerna smakar så mycket att man blinkar i förvåning, där man står med en liten och krokig sort i handen.

En ickeglobal värld hade blivit en förbannat fattig värld, på mer än ett sätt. Kan man inte ut och resa, kan man heller inte se gröna berg eller klippkyrkor med egna ögon. Kan vi inte skeppa saker globalt, blir det inte mycket te här i Sverige, ej heller kaffe. Datorer blir det någon svensk variant av, både den där gps-spårnings-varianten du frivilligt har i fickan och de där mer kapabla med större skärm du kanske har hemma eller i ryggsäcken. Nej, vi får ge Hans Roslings ande en salut och sedan bita ihop och börja jobba hårt, enträget och effektivt på att göra allt det vi gör på ett sätt som inte tar kål på planeten och oss själva. Vi kommer få kompromissa, vi kommer få kämpa, men det finns lösningar. Solenergi är numera ingen entusiast-grej i USA, det är en solid investering. En del resor för rena möten ersätts redan med telefon-tv-varianter som var rena scifi för ett halvsekel sedan – mer sånt behövs. Elbilarna är på inmarsch, och våra matvanor är stadda i ständig förändring, med ett koldioxid-tänk som ingen hade gissat för trettio år sen. Vi får inte ge oss, vi får inte ge tappt. Tillsammans kan vi göra fantastiska saker.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Hajua Assam

Man skulle kunna sammanfatta Hajua Assam som ett behagligt te av breakfast-typ, sådär lite mustigt och maltigt, lite fruktigt och behagligt beskt. Det är en välkomponerad helhet och gör sig förbaskat bra i tekoppen, det både smakar och ser klassiskt te-igt ut. Det är inte ett te jag har lätt att berätta mycket om, men det är ett te jag gärna dricker. Jag har märkt att ju mer te jag dricker i min vardag, desto mer har jag börjat leta efter slitstarka, välavrundade teer. Det här känns som en mycket god kandidat för ett nytt standard-te vid skrivbordet på kontoret. Gott så.

Tre och tre fjärdedels kontorsfrukost av fem möjliga. 79 kr/hg på Tea Centre, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

The tea centre of Stockholm

På Södermalm hittar vi en av Stockholms kanske mysigaste tebutiker, The Tea Centre of Stockholm. Här finns sedan 1978 ett fint urval av alla möjliga sorters teer i en inredning som är sådär skönt gammaldags som det bara blir med en mycket medveten ansträngning. Till skillnad från en del lite mer hard core eller hippa tebutiker är priserna också schyssta. Annars är butiken kanske mest känd för att ägaren, Vernon Mauris, redan 1979 introducerade världen till Söderblandningen, detta blomstriga svarta te. Huruvida man ser detta som en framgång för tedrickande i allmänhet råder det kanske delade meningar om, men den har onekligen blivit populär, med en mängd kopior, kallade Söderte, Södermalmsblandning, osv. Tydligen ska den från början ha hetat Misstagsblandning, då Mauris råkat tappa ingredienserna som skulle användas till nya teblandningar i en enda röra. Men misstaget blev populärt, och numera finns även en grön Söderblandning, baserat på grönt te.

För oss som inte befattar oss med blomstrigt te, finns det dock fortfarande mycket att välja på, vi hittar fyra sorters Pu-Erh samt även en jätte-puck gammel-Pu-erh för 800 spänn om någon är sugen, ett flerta vita, gröna, svarta och oolong-teer, samt en del andra hus-blends som är mycket frestande, exempelvis lapsang-osande Sir John Blend, och en egen Earl Grey.

Sammantaget är det en mycket trevlig liten tehandel, och det är nog tur för min plånbok att jag inte jobbar närmare den än jag gör. Dess traditionella svenska öppettider (dvs kontorstid samt lite kort på lördagar) gör också sitt till här, med sitt nästan hundraprocentiga överlapp med tider då man är på jobbet. Så vår enda sorg är att vi inte kan hitta hit oftare, och det får väl sägas vara en komplimang på sitt sätt.

Fyra och ett halvt telöv av fem möjliga. Hornsgatspuckeln på Södermalm, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.