Så kom då sista dagen för den kanske mest slitsamma avgränsade perioden i mitt yrkesverksamma liv hitintills. En flaska vin på morgonmötet av chefen för förtjänstfullt förrättat värv under året. En guldmedalj i choklad av en kollega. Jag riktigt pös av välbehag.

Dagen efter bar det iväg till Egypten för min första riktigt gödsviniga all inclusivesemester. Ett litet orosmoln vilade väl i och för sig vid horisonten redan innan avfärd. Revolution i Tunisien och man spekulerade i möjligheten till att intilliggande makter kunde falla som dominobrickor.

Strålande sol, 25-30 grader, lite kallt i Röda havet men varmt i den uppvärmda jättepoolen. Frukostbuffé, lunchbuffé, middagsbuffé och fri dricka större delen av dygnet. Man kan ha det sämre. Trots den långa sträva tillvaro som föregått semestern klämtade ändå en liten kulturklocka i min svällande buk och jag bokade in en plikttrogen tur till Kairo.

Tisdagen kom och jag steg upp i arla morgonstund för att sätta mig på bussen. Kairos gator var proppade med poliser och deras pansarbussar. Det var då det hände, det fantastiska. Den engelskspråkiga lokala guiden greppade bussmikrofonen och slog som i ultrarapid ut armen med ett snett leende och något ogreppbart i blicken. Munnen rörde sig långsamt och hennes oförglömliga ord sköt genom luften.

– Det är polisens dag idag. Det är därför det är så många poliser ute.

Kanelbullens dag, våffeldagen och så…polisens dag. Fantastiskt.

Egyptiska muséet förlöpte smärtfritt, några djurmumier till livs och den där kulturplikten i buken började svalna. Så rullade vi vidare mot pyramider och sfinx förbi avdikningar av Nilen fullkomligt igenproppade av sopor. Efter en stunds rundvandrande vid pyramiderna uppmärksammade jag svart brandrök över Kairos hustak. Knäppte några bilder med mobilkameran och skämtade om att revolutionen börjat och att jag skulle få bra betalt av AP för bilderna. Jag fick rätt, inte om AP då naturligtvis utan om revolutionen. Bussen rullade tillbaka till hotellet igen.

Så medan Suez och Kairo stod i lågor fortsatte vi äta buffé, dricka oss snygga och solbada oss till små runda rosa charterpolkagrisar. Vi fick inte lämna hotellet pga utegångsförbudet och den nyligen färdigställda projektplanen kunde inte skickas in pga att regimen stängt ner internet tillsammans med 3G-trafiken. Men sammantaget var vi ändå ganska lyckliga där vid poolkanten. Jag blev mer oroad när jag fick höra att flygplatsen stängt än av de civilklädda Miami Vice-stylade poliser som letade bomber under blecket med pommes frites.

Efter en sann pärs på en överfylld flygplats, några hårresande slapphänta säkerhetskontroller och en utdragen, förvirrad passkontroll fick vi syn på SAS-planet ute på flygbanan. Några timmar senare var det snö utanför flygbussfönstret. Det konstigaste av allt var väl ändå att Apollo skickade ner nya stackars turister efter att de med nöd och näppe fått hem oss.