Så fick avd. f.d. Syd (numera Bromma) och Vällingby slutligen tummen loss och besökte Brewdog Sthlm. I korthet kan det sammanfattas som en Brewdog Edinburgh, med lite fler randiga tröjor på klientelet, och aningen mer utsvängt ölurval.

Efter många långa år med högst begränsade valmöjligheter ölmässigt kan man inför en sådan kornukopia lätt svepas med, och f.d. avd. Syd inköpte snabbt ett par öl med ett stort flin och ganska lite eftertanke. På så vis stod man där med en Bommen & Granaten från De Molen i näven. De Molen som man inte tidigare blivit besviken på. Pålitliga De Molen. Sådana omdömen fälldes i snabb takt, tills det ögonblick infann sig då drycken avsmakades. Minerna skiftade fort, avd. Bromma sammanfattade det som ”en totalt obalanserad knäckbomb utan förlåtande drag”, avd. Vällingby kallade det, med nollställt ansikte, ”en ytterst intressant öl, katrinplommonpuré”. För sötman var ganska påträngande, ungefär som att i varje munfull uppleva ett koncentrat av en hel påse Werthers original, en halv bikupa honung, ett smärre fält sockerrör, eller en traktorlast sockerbetor. Med detta menar vi alltså att sötman var ganska intensiv. Knäckigheten gjorde dock sitt bästa för att överrösta den, och de annars kanske rätt påträngande 15 volymprocenten alkohol ville såklart gärna synas och höras med.

Kanske drack vi den här ölen fel. Kanske bör den intagas av fantaster av extremt söt likör, likör som får baileys att ge upp och gå hem, i ytterst små mängder. Kanske bör ohemula mängder is tillsättas. Som öl, i större glas, passar den definitivt inte. Det blev faktiskt lite kvar i botten, som vi lämnade, när vi på ostadiga fötter sökte oss bort, i jakt på mer lättdruckna öl, typ trippel-IPA eller imperial porter.

En diabetes av fem möjliga. Nr 89261 i systembolagets beställningssortiment.