Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.