Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.