Augustinerbräu Dunkel

av Johan15 april, 201310 april, 2013

För några veckor sedan recenserade Gödsvinet München Augustinerbräu lagerbier hell och det var ju en pinsam historia. Det är en rätt tråkig öl och resultatet blev på samma vis.

Det skulle dock vara en oförrätt att låta stadens äldsta bryggeri få sammanfattas på sådant sätt, här på Europas viktigaste ölblogg.

Jag har förstås druckit långt fler öl från Augustinerbräu men jag har undanhållit dig resultatet. Exempelvis provsmakade jag bara härom dagen ett par liter av bryggeriets storsäljare Edelstoff på dess egna ölkällare på Arnulfstrasse. Så här kan det förstås inte fortsätta och därför presenterar jag nu för dig; Augustinerbräu Dunkel.

Augustinerbräu Dunkel är en prydlig, mörkt kopparfärgad öl som ger ett genuint och hedervärt intryck, helt utan excentrism. En rund och mjuk smak av rostad malt som dröjer sig kvar. Jag skulle förstås kunna likna den vid kola, choklad, pumpernickel och ett par andra saker som inte sällan associeras med mörk öl men skulle det säga något?

Jag nöjer mig med att detta är en av de bättre ölen inte bara i åtminstone Augustinerbräus standardsortimente. Det är, trots tidigare rapporter, inte illa.

Finns i likhet med samliga Augustiner-öl ej på systembolaget (en skandal i det lilla)

Fyra upprättelser av fem möjliga

Maxlrainer zwickl max (89945)

av Johan11 april, 201311 april, 2013

Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag köpte denna öl på grund av dess kapsyl. Det är inget man nödvändigtvis är särskilt stolt över som ölrecensent men så förhåller det sig alltså.

Vad är då så speciellt med kapsylen, som tyvärr syns dåligt på bilden? Det är den där typen av kapsyl som dras av genom ett grepp i en liten metallring. Det är förstås precis den typen av, egentligen helt värdelös, kapsyl som man använde för Apotekarens läsk på 1980-talet.

Nu är min förtjusning gentemot kapyslen dock inte bara ett utfall av sentimentalitet. En kapsyl som denna säger också något. Den säger att den som gjort ölen har en ganska snäv budget och förmodligen en ganska begränsad produktion. Om man hittar en öl som denna så har man hittat en av relativt få sett ur ett globalt perspektiv.

Flaskan på bilden fann jag på min lokala Edeka på Dachauer Straße här i München och det var naturligtvis aldrig tal om att gå hem utan den. Det visade sig att den hamnat där efter en färd på sådär fem eller sex mil från en mycket liten by som delar ölets namn, alldeles i närheten av Rosenheim. Det är S-bahn-avstånd.

Maxlrainer är utöver det lilla bryggeriet känt för det slott som syns på etiketten, en golfbana och inget annat. Ölen är ojämförligt störst. På bryggeriets hemsida går det att läsa att det var ett av endast 21 av Tysklands cirka 1250 bryggerier som erhöll medalj, ett Bundesehrenpreis, från det federala jordbruksministeriet under 2012 och att det var det enda som fick medaljen i guld. Detta är med andra ord Tysklands finaste bryggeri 2012, åtminstone om man får tro den federala regeringen i Berlin.

Varför skulle man misstro dem? Utan att direkt kunna säga varför Maxlrainer genom öl som denna skulle vara bättre än övriga 1249 i landet men om vi måste särskilja någon så kan vi väl för all del lyfta upp denna fina öl från vad jag förmodar är ett även i övrigt fint bryggeri.

Tro nu inte att den ofiltrerade zwickl-ölen på bilden för det är något sorts underverk. Det är en härligt torr öl med en fin maltighet och en eftersmak med ett ganska vasst bett av bitterhet. Den smakar lite som om någon kondenserat en genomsnittlig Dortmunder-öl och tappat den på en gullig liten plats i en naturskön del av den bayerska landsbygden. Smaken är tät snarare än yvig och det är en smak som det går att vänja sig vid.

31,30 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 89945 i katalogen

3,5 källare av 5 möjliga

München – att äta, dricka och överleva

av Johan6 april, 20136 april, 2013

Det har gått en månad sedan Gödsvinet Vällingby flaggade om till Gödsvinet München och det börjar bli dags att sammanfatta resultaten så här långt. Redan vid en första granskning framstår de som entydiga. Det går att äta, dricka och överleva här.

Dokumentationen här på Gödsvinet har främst rört drickandet men det innebär å andra sidan ingen radikal kursändring i publicerandet. Redan på min första dag på den tyska arbetsplatsen kunde jag dock ta del av ett stycke lokal matkultur i form av skinkstek med knödel i semitransparent mjölsås. Jag borde ha uppfattat att alla kollegorna valde salladen och handlat i enlighet med det.

Trots detta snedsteg har jag försökt att leva så bayerskt det går. Jag bor i en lägenhet full av utlänningar som mig men det är bara jag som hängett mig åt bröd, ost och korv från trakten. En av de andra är en Taiwanesisk-Amerikansk kryptolog från Missouri som under 30 års tid i USA lyckats undvika amerikansk matkultur genom att hålla sig till den kinesiska och jag tvivlar på att några månader i Tyskland lär göra något större avtryck i dieten. Jag är även den enda som dricker öl.

Lägenheten är ytterst modern och belägen på taket till någon sorts ogudaktig IT-institution. Det är ett så kallat smart hus som klarar sig bäst utan människor. Det är i själva verket så smart att det genomgick en existentiell kris redan i femårsåldern.

Det smartaste med att bo på ett tak är i min mening att man kan kyla öl och vin i dräneringen som täcker det platta tak som är vår lilla trädgård av grus och mossa här uppe. Det är speciellt bra då det endast finns ett mycket litet kylskåp och då det bayerska klimatet fortsätter att hålla en lämplig kylskåpstemperatur ännu ett litet tag. Istället för att stega ut i den gemensamma köket i tid och otid kan jag sträcka ut armen genom fönstret efter en ny flaska utan att ens lämna skrivbordsstolen.

Det mest karakteristiskt Münchiska livsmedlet är varken öl eller något annat man vanligtvis förknippar med staden. Det mest typiska är nog vattnet.

München har en fullständigt obscen mängd kalk i sitt dricksvatten och det fastnar överallt, i disk och tvättmaskiner, i kaffekokare och i de som dricker det. Kalket gör vattnet hårt precis som i sydvästra skåne med den skillnaden att det här är upp till tre gånger hårdare.

Vattnet får en bismak av kalket och det lämnar en sträv känsla i halsen. Alla som har testat att äta tavelkrita vet vad det gör med rösten och jag föreställer mig att bayerska gosskörer kan göra trovärdiga tolkningar av Marianne Faithfulls senare repertoar redan i mycket unga år.

På min första dag här i München ställdes jag inför en oväntad vattenfråga. Skulle jag skaffa en tillbringare med ett särskilt filter för kalket eller skulle jag som många tyskar helt enkelt börja köpa vatten på flaska?

Jag testade ett glas och sedan ett till. Sedan bestämde jag mig för att det var både enklast och billigast att helt enkelt vänja sig vid kranvattnet. Det är något jag efter en månad fortfarande tränar på med viss intensitet.

Kranvattnet är förstås fullständigt ofarligt att dricka. I själva verket lär det vara ett av det renaste och bästa kranvattnen i Europa. Det är dock fullständigt bortkastat på tyskarna som knappt ens skulle överväga att använda kranvatten ifall det brann i byxorna. Att bjuda en tysk på kranvatten är ungefär likvärdigt med att erbjuda en skål hundmat.

Det är ett vittne om mina prioriteringar att vattnets betydelse för öltraditionen här i staden var något av det första jag tänkte på när jag såg den centimetertjocka vita beläggningen i vattenkokaren i köket.

Det finns mycket riktigt en del skrivet om detta och det verkar vara ganska entydigt att det kalkrika vattnet är huvudsakligen positivt för ölbryggarna. Processen underlättas och resultatet blir ett smakrikare öl. De många sorters öl som produceras i enorma mängder i staden är i stor utsträckning ett resultat av det vatten som kommer hit från de närbelägna alperna.

De är förstås också svaret på hur man egentligen skall dricka Münchens vatten.

Musiklandet

av Johan28 mars, 201311 april, 2013

I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.

Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.

Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan ”The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen ”Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.

”The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.

Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.

Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.

När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.

May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.

Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.

Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, ”Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de ”allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.

Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av ”Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.

En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.

Queen spelade alltså sedan även in ”The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.

Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten ”One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.

Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till ”One vision”, i Musicland studios i Arabellapark.

Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.

Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.

Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera ”Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.

De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.

Hacker-Pschorr

av Johan28 mars, 201328 mars, 2013

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.

Paulaner Spezi

av Johan23 mars, 201322 mars, 2013

Härom dagen såg jag en student dra kraftiga klunkar ur en flaska Paulaner under min föreläsning. Detta kan väcka en rad olika känslor och funderingar hos en föreläsare. En möjlig tanke är förstås att föreläsningen helt enkelt dragit ut för långt på tiden, denna onsdagsförmiddag, och att studenten i fråga helt enkelt inte klarade av att uthärda den nykter längre.

En annan känsla var att jag kanske hittat hem i den här världen.

Nu skulle det dock visa sig att det fanns en helt annan förklaring. Den Paulanerflaska som den unge mannen drack ur var en flaska med Paulaner Spezi och Paulaner Spezi är en läskedryck.

Att jag inte genast insåg det kan förklaras med att Paulaner Spezi har endast fläckvis distribution utanför München och det verkar också som att läsken har en milt kultmässig följarkrets här i hemstaden. Exempelvis finns det en ganska engagerad sida på Facebook.

Hur den smakar? För det första bör man komma ihåg att Paulaner Spezi verkligen är en läsk, det är ingen Radler eller någon annan sorts korsning mellan öl och fruktsaft. Detta är en apelsinläsk blandad med cola.

Som sådan tycker jag den är lite mindre helvetiskt söt än annan läsk jag aldrig dricker. Den har en distinkt syrlig citruston med en kemisk cocktail av fruktsmak ovanpå och om du frågar mig, vilket du verkligen inte borde, så smakar den framför allt som läsk gör mest.

Det som skiljer Paulaner Spezi från annan läsk är dock att den säljs i Paulaners returflaska, samma som för samtliga deras ölsorter, och att flaskan pryds av en mycket vacker etikett. För oss som ändå inte gillar läsk så räcker det.

Tre citronsoda av fem möjliga

Svenska och inte svenska livsmedel

av Johan22 mars, 201321 mars, 2013

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Tyskland och tyskt bröd

av Johan20 mars, 201320 mars, 2013

Det finns många livsmedel som associeras med Tyskland men varken surkål, korv eller ens öl kan egentligen tävla om ledarpositionen bland dem. Störst bland de tyska livmedlen är tveklöst brödet.

Nu kanske du tänker att vi äter bröd i Sverige också? Ja och nej. De inplastade och ofta flera dagar gamla limpor som vi äter i Norden skulle man visserligen inte med gott samvete kunna ge till hunden här nere men i någon mening så är det ju bröd vi äter.

En första skillnad är dock mängden bröd som konsumeras. En genomsnittlig tysk äter 86 kilo bröd om året, att jämföra med knappt 60 kilo för den genomsnittliga svensken. Bröd är allt från ett tilltugg på språng i kollektivtrafiken till en hel måltid och bröd säljs precis överallt. Det finns över 50 000 brödbutiker i Tyskland där de flesta också är bagerier.

En kanske än viktigare skillnad är den kulturella betydelsen av bröd. Tyskar som man möter i vad de kallar utlandet, särskilt de som sökt sig till USA, klagar ofelbart alla högljuddt om bristen på ”riktigt bröd”. Det största problemet verkar vara att ett amerikanskt bröd till skillnad från ett tyskt inte har en genomsnittsvikt som motsvarar den hos tegelsten.

Ett annat tecken på brödets särställning är att brödbutikerna är i princip de enda som är öppna på söndagar här i Bayern. Katolicism i all ära men behovet av nybakat bröd går före.

Den särskilda betydelsen som läggs vid bröd här i Tyskland har varit föremål för en del forskning. Dr Andrea Fadani vid museet för brödkultur i Ulm är en av de som har en teori. Ja, museet för brödkultur i Ulm finns på riktigt. Dr Fadani menar att Tyskland är geografiskt beläget i ett gränsland mellan odlingszonerna för flera olika sorters spannmål, vilket skulle förklara de över 300 olika sorternas bröd och de 1200 olika varianterna på dem. Det är alltså de många korsningarna mellan olika sorters råvaror som gett mångfalden och den brödkultur som tydligen 30 000 tyskar om året intresserar sig för på ett museum i Baden-Württemberg.

Dr Fadini uttalar sig för övrigt i en tidning utgiven av ägarna av Tysklands större tågstationer (”Dein Bahnhof”, nr 1 2013) och det är förstås ingen slump. Bröd och bakförsäljare anses vara den enskilt viktigaste typen av institution på en tysk station, det är viktigt att alltid kunna köpa bröd att tugga på. På Hauptbahnhof här i München har det visat sig vara en dålig strategi att navigera i myllret av människor med hjälp av brödbutikernas placering eftersom de är placerade överallt.

Hur är då det tyska brödet? Det tyska brödet är utmärkt med reservation för att jag inte testat alla 300 sorter än. Jag tror dock att jag ser fram emot att göra det.

Tre år idag – reflektioner från ett tak

av Johan19 mars, 201320 mars, 2013

Så har vårt Gödsvin gått och blivit ett år äldre men vem räknar? Jag höll ärligt talat på att glömma bort det själv. Det är hur som helst så det ligger till. Gödsvinet fyller tre år idag.

Jag tänker inte säga något om hur det gick till när allt började en gång för det har redan sagts många gånger tidigare. Sedan vet jag inte heller om det betyder något för dagens Gödsvin. Mycket har hänt sedan dess.

Om jag skulle komma att tvivla på det så kan jag bara se ut genom fönstret och konstatera att jag bor i ett litet hus på ett tak i München. Nere på marken går studenter omkring på studenters vis och från deras perspektiv går det inte ens att ana de två, sammanbyggda taklägenheterna eller något som sker där.

Det är på det stora hela en ganska bra plats och München är onekligen en bra stad för en blogg om att äta, dricka och överleva. Jag kan se Spatenbryggeriets skorsten från taket där jag bor. Något som det inte finns så mycket av här är tid och tid är vad bloggar är gjorda av.

Takten på inläggen har onekligen bromsat in men jag har slutat att tro att Gödsvinet skall upphöra. Gödsvinet kommer aldrig att upphöra, det bara skiftar tempo ibland.

En anledning till den irrationella takthållningen i inläggen är att vi är fyra till fem personer som skriver och vi gör det alla utifrån förutsättningar som inte delas med någon av de andra. En annan anledning är att vi är bevisligen fullständigt inkapabla till någon sorts planering

Att vi är flera som skriver gör dock också att inläggen trillar in och som du redan vet är de vid varje givet tillfälle bättre än något annat som skrivs på det svenska språket.

Därför är jag full av tillförsikt inför fyraårsdagen om ett år från idag. Gud vet var vi är då.

Löwenbräu triumphator

av Johan18 mars, 201315 mars, 2013

En kort promenad nerför Dachauer strasse för mig till Löwenbräus ölkällare och den intilliggande ölträgården. Om jag skulle göra den promenaden nu istället för att sitta här och skriva detta så skulle jag se flera stora affischer som annonserar årets starkbier-festival. Affischnamnet bland dem är Löwenbräu triumphator och den är så av en anledning.

Löwenbräu triumphator är en dubbelbock skapad att leda andra dubbelbockar.

Ölen är förstås bryggd här i centrala München precis som all öl från de stora Münchenbryggerierna. Ett krav för att få sälja sin öl på Oktoberfest är att den tillverkas inom stadsgränsen vilket innebär att det ligger sådär ett halvdussin riktigt stora ölfabriker mitt inne i stadskärnan. När vinden vill kan man känna doften av maltad spannmål.

Kanske stannar jag här.

Löwenbräu är alltså en av de fabrikerna och inför att jag reste hit var det kanske den som jag var minst intresserad av. Jag minns dålig folköl med lejon på burken och den ärligt talat rätt oinspirerande ljusa ölen av enklare slag som ensam representerar dess namn på systembolaget.

Löwenbräu är dock långt mycket mer och få öl visar det bättre än triumphator.

Tirumphator är en kraftfull dubbelbock med smak av torkad frukt och karamell men till skillnad från en del dubbelbockar så är smaken samlad, harmonisk och övertygande.

Den saknar helt spritsmak vilket också är mer än man kan säga om vissa andra dubbelbockar. Istället är det ölens alldeles naturliga maltighet som kännetecknar smaken.

Jag kanske tar en kort promenad nerför Dachauer strasse.

Finns inte på systembolaget

Fyra ceasar av fem möjliga