Kanske är jag orättvis som förväntar mig en brölande humlebest var gång en flaska från Brewdog blir uppkorkad, men det är ändå så det har blivit, kanske inte helt utan anledning. Alice porter är dock inte en av dem, det är en märklig brygd, kraftigt osande av maltwhisky och andra glada tjärtoner ur flaskan, rund och aningen knäckig, men torr, utan att övermannas av sötma. Första dropparna på tungan är dock absolut inte porter-kosher, utan leder snarare tankarna till trappist – kanske en chimay eller rochefort – med toner av vingummi och märkliga frukter, avsötad julmust, champis, pommac, rentav trocadero. Man kan tro sig sitta med en mindre vattnig, krutigare schwarzbier, närapå. Likväl är det en relativt lättdrucken öl, en öl man kan dricka fler av, om än kanske inte samma kväll, och den har gett oss på Gödsvinet fd. syd (snart med bopålarna väl nerkörda i Brommas ordentliga jord, torr och tallbemängd, dryg och välskött – men det är en annan recension) ett klart intresse av att utforska Brewdogs mindre humleorienterade brygder.

Tre och två tredjedels underland av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89890.

Kanske har du som läsare lagt märke till något särskilt med de senaste recensionerna från fd. Gödsvinet syd, och då inte bara att det varit en viss frånvaro av slamkrypare i form av alkoholfria italienska öl, etc. Nej, i ett anfall av stundens inspiration, vid ett möte med avd. Vällingby, antogs en utmaning att undvika orden humle och malt. Men nu är detta stilexperiment, vars utfall väl får sägas vara blandat, vid vägs ände. Att tala om IPA is dead från Brewdog utan att nämna humle är en sannskyldig omöjlighet. Egentligen behövs inga fler ord heller, och det får sägas att efter några dagars vistelse i Skottland var det inte så att man blev ledsen över att sitta med en utpräglad humlebomb i näven. Humlerapar, som man hade saknat dem! Oändliga cirklar av humle i munnen. Brewdogs attityd är så mycket enklare att förstå på skotsk mark, efter ett antal ljumna apelsinkräm-aktiga lokala öl. Likväl är det kanske inte så lätt att säga något annat än just humle om IPA is dead. Men gott så, vi lämnar det därvid.

Tre och en halv humle av fem. Nr. 11624 på systembolaget.

Pale ale är en fin tanke – något lätt, sprudlande, läskande, men ändå respektabelt beskt och bittert att dricka när törsten slår på, utan att riskera överslag på smaklökarna, eller alltför raskt tilltagande promillehalt, som ju lätt kan ända i dessa dagar av trippel-IPA. Left Hand-bryggarna ger oss via Brewdogs pub i Ediburgh just detta – en törstsläckande men ändå rikt aromatisk öl, fruktig och blommig, en smak att fundera på, utan att överladda sinnena och kräva all uppmärksamhet. Ändå är pilsnern mycket långt borta, det är helt klart en öl skapad post-IPA.

Fyra soliga dagar av fem. Ingår tyvärr inte i monopolets sortiment.

Urvalet av öl från andra bryggare än Brewdog själva var synnerligen sympatiskt på deras pub i Edinburgh. Från Left hand brewing company fanns bland annat 400 pound monkey, en märklig hybrid, som lånar bitterhet och beska från avlägsna IPA-kusiner, örtig utan att blomma ut i fruktiga gröna toner som de brukar, och plockar en torr, fin, bred, men återhållen toffee-karamell från en förbipasserande porter, utan att förfalla till dess mörker, tyngd eller sötma. Av detta skapar våra vänsterhänta vänner en fin helhet, inte den kakafoni som det på pappret låter som, och vi hoppas å det snaraste få tillfälle att dricka en till.

Fyra Frankenstein av fem möjliga. Finns dessvärre inte på bolaget.

Med alltför många milda, runda, smak- och temperaturmässigt halvljumma öl, ackompanjerat av ett övrigt utbud med slagsida åt stella, tennents, samt svensk cider av det inte alltför spetsiga slaget (rekorderlig, samt kopparbergs) finns det helt klart utrymme för en del enögda öl-kungar i Skottland. Williams Bros brewery ger oss en sådan i Joker IPA, som med sin rätt raka, enkla IPA i standardgenomförande är ett välbehövligt avbrott – kall, väl kolsyrad, och med en örtig, lång eftersmak.Egentligen är det kanske en öl i tunnaste laget, men törsten har ingen lag, och missnöjd är man ju inte. Samtidigt är det kanske en öl som det är svårt att säga speciellt mycket om.

Tre standardfall av fem. Finns inte på systembolaget.

Kanske var Montesquieu nåt på spåren med sin klimatlära trots allt, att väder och vind skulle inverka på människan och samhället känns ju mestadels både logiskt och nära till hands, exempelvis kan man ju tänka sig att ett mer eller mindre permanent regnande och duggande över de brittiska öarna satt sina spår i de allra viktigaste aspekterna av nationen och nationalkaraktären, som hur de närmar sig konceptet öl, då främst bryggandet, upphällandet, och drickandet därav. När 25 grader omnämns som värmebölja och det kan vara femton grader inomhus blir det kanske frestande med en lite sådär halvljummen öl, inte för besk eller sträv eller kolsyrad, nåt att ty sig till när vinden tjuter. Det är en teori som f.d. Gödsvinet syd (numera peripatetiska) omhuldar efter en kortare expedition till de brittiska öarnas mer nordliga delar, där tillfälle gavs att avsmaka en del lokala drycker.

Barney’s Beer Volcano IPA var en synnerligen lokal öl, bryggd endast 1.9 mile från puben den intogs på. Den skulle kunna beskrivas som en närapå arketypiskt klimatpåverkad öl: ljummen, utan särskilt riklig karbonering, handpumpad som den är, mild, rund, god, men extremt slätstruken, med en opassande antydan av apelsinjuice i den fort borttonande eftersmaken. Exakt hur det skulle kvala in som IPA framgår inte, och hur den skulle förtjäna tillnamnet ”volcano” får väl också sägas vara något oklart. Med detta sagt var det ändå långt från den mest menlösa öl som avdracks i Skottland. Gödsvinet peripatetiska hoppas kunna få noterna i ordning och få ihop ett eller annat inlägg om såväl bättre som sämre öl från denna fuktiga landsände.

Två duggregn av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.