Menlöshet, du har ett namn, och det är Cecca! Man kan ju tycka att flaskan ser rätt anspråkslös ut, men den är likväl ett fall av falsk marknadsföring – innehållet är utan minsta tvivel betydligt blekare. Helt ärligt så står sig de flesta stor stark man beställer hemma i det gamla landet sig mycket väl mot Cecca. Jag skulle vilja säga att en hel del lättöl står sig mycket väl i konkurrensen, till och med. Cecca lyckas uppbåda en vattnighet som många lite mer eleganta mineralvatten nogsamt undviker genom att hålla en balanserad mineralhalt, och jag kan inte annat än att rekommendera att de florentinska bryggarna Cajun följer deras exempel.

En droppe vatten som inte ens hade varit speciellt frestande i öknen av fem möjliga.

Från bryggeriet som tidigare gett oss det välsmakande Nosa, kommer här ett märkligt utfall, kryddat med en ört som tydligen ska ha viss smak av kaffe, utan att för den sakens skull ha något alls med riktigt kaffe att göra. Är det här en kaffe-ersättning från krigsåren som söker nya marknader? Man brukar ju höra om ersatz-kaffet att det inte gör orginalet rättvisa, och Lupinus är heller inte speciellt kaffe-anstruket. Medan kaffetoner förvisso inte är fel i mörkare öl, är väl frågan däremot om de känts speciellt motiverade i en lättare ale som Lupinus, som mest kännetecknas av den där vagt belgiska, lite råa tonen, som dock fort försvinner bort i en allmänt hållen maltighet och beska, mjäkig hade kanske någon sagt, jag säger väl avvägd. Jag ställer mig dock frågan till om jag kommer köpa fler Lupinus – det är på inget sätt en prisvärd öl, även om den inte är dålig.

Tre vagt olycksbådande sydländska handgester av fem möjliga.

Det handlar om tillit. Om förtroende. Om att lita på varandra. Eller mjae, egentligen kanske det handlar om ett första intryck baserat på utseendet, när det helt enkelt inte finns nåt annat att gå på. Man står där och kikar på flaskorna och försöker gissa sig fram till vad man skulle kunna pröva, vad som skulle kunna ligga fint i gommen. Man försöker läsa sig till något om innehållet, men allt som oftast så är texten intetsägande, till intet förpliktande. ”Birra artigianale” innebär t.ex. ”hantverksmässigt tillverkad öl” eller något i den stilen – typ, mikrobryggeri, eller nåt. Man inser dock fort att det för en italienare inte finns nån som helst motsägelse i att hantverksmässigt och mycket sorgfälligt brygga sig något som mest påminner om Falcon export. Vilket ju kanske i princip inte är fel i sig, men det är en typ av öl som roar mig föga. I vilket fall som helst så lever Cotta 21 inte upp till sitt utseende, och bryggeriet, Mastri Birrai Umbri, kan inte kallas annat än bedrägliga. Den här flaskan ser ju ut som om innehållet åtminstone skulle ha nån slags potential bortom tråklagerns marker, ja, såvitt ni läsare nu kan se från det kanske något bristfälliga bildmaterialet. Men det är fel, helt fel. Smaken kan enkelt sammanfattas som Pripps blå, fastän den förvisso ser aningen dimmigare ut.

En ensam humleatom av fem. Undvik.

”Torbata” betyder, enligt ordboken, torv-aktig, ”peaty” som de hade sagt på engelska. Det är nog veckans underdrift, vad gäller den här ölen från sedan tidigare välbekanta Almond 22, som ju gett oss flera trevliga öl. Nåväl. Redan när man korkar upp sin Torbata & häller sig ett glas, känner man en distinkt arom av gammal vältjärad fiskebåt och dito tross, och när man vågar sticka näsan ner i närheten av den mörkbruna, vagt skummande vätskan i bägaren, ja, då får man en känsla av att ungefär såhär torvig känner sig en såndär mossman som har legat på botten av en myr ett par tusen år. Smaken blir förutsägbart därefter – som långvarig entusiast för hyfsat rökiga single malt-whiskys som Lagavulin & Laphroaig ska det ju sägas att jag uppskattar ett visst mått av dessa tjäriga toner, men i det här fallet handlar det snarare om något som för tankarna till granrötter som långsamt släpper från sig svarta droppar i en industriell torrdestillationsapparat. Vi snackar bitumösa kolväten här, svart guld, asfalt. Om det fanns en eller annan ton av humle eller malt någonstans i bakgrunden, så var det i varje fall inte något som Gödsvinets utsände kunde uppfatta.

Dessvärre var ljusförhållandena vid tillfället inte optimala, och det är oklart om läsaren kan känna igen och undvika flaskan med utgångpunkt från bifogat bildmaterial. Vi på Gödsvinet syd känner dock att vårt samhällsansvar inte sträcker sig så långt att vi kommer uppsöka Torbata för en bättre bild – vi får trots allt ägna en tanke åt vårt personliga välbefinnande också.

En grundstött oljetanker av fem möjliga – arbetsmiljöverket hade eventuellt haft vissa invändningar mot PAH-nivåerna. Undvik!

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Man kan i varje fall inte klandra Almond 22 för att vara ett bryggeri med bristande bredd – de verkar villiga att pröva på det mesta, även ganska udda brygder. Farrotta är definitivt en av de senare, även om den liksom alla övriga öl från detta bryggeri är ganska stillsam och med små åthävor, om än djupt knepig. Namnet kommer sig av att den är bryggd på malt av spelt-vete (som på italienska heter farro). Såväl doft som smak drar definitivt åt strong ale-hållet: brett och mjukt maltigt, med återhållen beska, viss sötma, och svaga toner av frukt. I brygden ingår även honung, och medan den inledningsvis håller sig något i bakgrunden, blir den, allt efter flaskan blir tommare, mer och mer framträdande. Nej, sammantaget är det här ingen särskilt lyckad kombination (även om det håller sig något över vissa multipel–maltar), och när man sitter där och undrar om det är honung eller alkohol som dominerar tungroten, tänker man sig inte precis några fler Farrotta, vare sig den kvällen eller nästa.

Två vagt mjödiga upplevelser av fem möjliga. Exakt vad speltvetet tillför den här ölen är högst oklart.

Weissbier är inte något som Gödsvinet syd när någon större faiblesse för, ens de heta sommardagar då de enligt uppgift ska vara som bäst. Sötaktigt skum, slibbigt jästiga bitoner, och en lång, klistrig, tunnt besk eftersmak – det ska till en utpräglad trötthet på vattnig lager för att weissbier ens ska komma på tapeten. Men Cittavecchia-bryggeriet från Trieste har lyckats med mästerstycket att göra en inte bara passabel, utan faktiskt riktigt god weissbier. Det är på intet sätt någon tung, kraftig öl, utan lekande lätt, porlande frisk, och törstsläckande: vaga toner av citrus i både doft och smak, en rejäl humlebeska, med jästiga övertoner. Lätt dimmig och gul, har den inte det tjocka, kvävande skum som brukar känneteckna weissbier, utan bara en lätt, blekgul skumkrona. Styrkan är inte så hög (5%), och man sveper lätt ett stort glas, torkar pannan, och beställer en till.

Fyra somriga dagar av fem. Rekommenderas, trots italienska klagomål på att det inte är tillräckligt närproducerat (Trieste är ju flera timmars biltur från Alperna!).